DSC 200

Back in action!

Skrivet av Sofia Svevar 24.10.2021

Hej allihopa!

Nu är det dags att ta nya tag - Rycka upp sig. Skärpa sig. Ta sig i kragen!

Det är fem månader sedan jag ens öppnade upp bloggen och skrev något. Allt inom publicitet, att synas och höras fick mig att bli ångestfylld. Jag har under dessa månader mått pyton, varit lycklig, varit ledsen, känt mig stolt - Ja, ni vet hur vardagen fungerar. Precis så har det varit för mig. Däremot känner jag nu en sakta svärm som börjar luckra upp. Jag känner mera hopp, tro och har en känsla av att jag snart kan skaka av mig detta.

- Vad har hänt under dessa månader då? 

Jag har bland annat;

Inaktiverat mitt instagramkonto - Vilken lättnad att inte behöva styras, vara avundsjuk och känna ångest över den appen (sorry instagram, men det är vad du gör med mig.) Jag har nu varit utan instagram i cirka två månader, och jag saknar det inte en sekund. Känner mig mer lättad och glad utan att behöva känna pressen av att ladda upp bilder och se vad andra gör. 

Inaktiverat mitt facebookkonto - Det var däremot en annan femma - loppissuktande som man är. Klarade cirka en och en halv månad och faktiskt så loggade jag in idag igen. Får se om det blir kort- eller långvarigt. 

Varit utan bil sedan juni (och är fortfarande) - Ett större problem inträffade med min bil och jag har sedan dess varit utan. Småningom borde min bil bli färdig bara allt går som det ska. Ett måndagsexemplar har jag hört många gånger nu, hehe. 

Försökt att sätta hälsan först - Jag har bland annat tagit igång löpning, promenader och yoga som en veckorutin. Försöker att äta hälsosammare och mera vegetariskt. Jag har också lyssnat inåt och sagt nej när det inte känts rätt. 

Husdrömmar - Som tidigare sagt planerar vi att bygga större, vilket vi också kommer att göra. Vi väntar febrilt på den sista touchen innan vi kan börja gå längre med våra planer. 

Och sist men inte minst - Jag har fyllt 30!! En liten uppdatering över det behöver väl nog få komma i eget inlägg inom snar framtid. Har många fina och trevliga bilder från den dagen!

 

Jag har så mycket spännande att berätta för er bara "proppen" på det första problemet släpper. För då har jag på känn att allt annat också kommer att löpa mer smärtfritt och smidigt efteråt. Det känns så skönt när jag äntligen kan känna solens strålar börja värma mina kinder igen! 

Vi ses och hörs! ♥

DSC 0490


När det är läge att säga ifrån

Skrivet av Sofia Svevar 06.05.2021

Kategorier:

I ärlighetens namn - Dagarna känns inte på topp just nu. Jag känner mig nedstämd och känner mig verkligen inte som mig själv. Det är väldigt mycket som försiggår i min kropp just nu och jag har väldigt lätt för att få känslorna att svalla över.

Jag har den senaste tiden hunnit tänka väldigt mycket - tack vare psykoterapin, men också tack vare sköldkörteln som gör mig mera skör. Jag har känslor som rinner över som jag inte tänkt på att bearbeta i mitt liv. Det känns nästan som att jag ser saker på ett helt annat sätt, och försöker förstå vidden av -varför- i all sin dar har jag gömt undan allt detta. Det som skrämt mig som mest i livet och gjort mig rädd och ledsen har jag alltid omvandlat till styrka och glädje, vilket gör att jag just nu genomgår världens mest turbulenta tid i mitt liv. 

Tidigare har jag berättat om min hjärninfarkt, min njursjukdom nefros samt sköldkörteln. Det finns även annat i mitt liv som skänkt mig rädsla, som alltid funnits där sedan liten. Jag gömmer mig, blundar, och låtsas att allt är okej. Men det är det inte.

- Hur mår du? Frågar någon. 

- Joooo jag mår bra! (Svarar jag alltid)

Även om jag vet hur smärtan känns inom mig, och där står jag och trycker ner den ännu mer. Hälsosamt? Verkligen inte. Tji fick jag för alla positiva svar jag gett åt andra i mitt liv. 

Så, här står jag och alla känslor svallar över. Vad borde jag göra för att må bättre? Jo, jag bestämde mig för att sluta lyssna till andra, sluta hjälpa andra när jag själv inte orkar, sluta svara ja på frågor när jag vill säga nej. Jag behöver bli mer självisk för att ta mig igenom detta. Det är tid för mig att tänka på mig själv, få mig själv på fötter innan jag kan nå den glada, friska och hälsosamma jag igen som alltid är så spontan och positiv. 

Att skriva är något som står mig väldigt nära hjärtat, men på grund av omständigheter och sjukdom, så har jag sämre koncentration, hittar inte rätta orden och säger ofta fel när jag pratar. Mitt skrivande här känns inte på topp och inte mitt instagramkonto heller. Därför har jag bestämt mig att nu måste jag ta en paus från dessa två. Jag måste satsa på mig själv och det som är det mest viktiga i mitt liv just nu. Jag behöver landa och ladda om batterierna. 

Den dagen jag ställer mig upp igen och känner att benen inte skakar, känslorna inte svallar lika mycket och jag känner mig starkare än någonsin: Då lovar jag med handen på hjärtat att jag skall fortsätta skriva, inspirera och ge dig all den kreativitet jag har inom mig. För den kreativiteten finns alltid i hjärtat. Jag hoppas för min egen skull, och för dig som gillar mina inlägg, att denna paus inte blir så långvarig och att jag snart kommer tillbaka med ny energi. Du vet var du hittar mina gamla inlägg om du känner att du vill bli inspirerad på något plan, eller om du annars bara vill läsa något från andevärlden, ärliga tankar, positiva ord eller om min hjärninfarkt.

Glöm aldrig bort att du är den viktigaste i ditt liv!
Säg nej ifall du känner att det är något du känner innerst inne!
Gå aldrig efter vad andra tycker!
Sköt om dig och kom ihåg att lyssna till dig själv!

Vi ses! :)

DSC 0331


Elände och passion

Skrivet av Sofia Svevar 19.04.2021

Kategorier:

Bristen på arrangemang, glädje, lekfullhet, kreativitet och den annars goda optimism jag brukar ha är ännu försvunnen. Fortfarande är min sköldkörtel helt ur balans och jag har nu i snart tre månader haft en sköldkörtel i underfunktion (något som tydligen kan komma efter att man slutar med kortison). En annars rak och ärlig person som jag är, har hållit tyst för att jag tycker det börjar räcka med elände och negativitet i mitt liv - samtidigt som jag vet att jag mår bättre av att kasta ut allt på bordet och avslöja mig själv - även om det är för er som jag inte känner, familj eller vänner. 

Sköldkörteln har gjort att jag känner mig väldigt nere, jag tappar hår, får ont i leder och muskler, är väldigt trött och koncentration ligger på noll. Jag klarar inte heller av att träna, vilket gör att jag tappar stinget ännu mer. Jag har sökt hjälp via sjukhuset och även via arbetshälsovård. Ännu sitter jag här, med samma symptom som infunnits i min kropp i flera månader. Jag blir galen. GALEN. 

Samtidigt i allt elände försöker jag finna de små, små positiva ting jag kan se som små glipor av sol. Jag har t.ex. kommit att lära känna mig själv ÄNNU bättre (vilket jag inte trodde var möjligt vid det här laget och vilket för mig är positivt). Jag försöker rannsaka mig själv och fortsätter att gå till en psykoterapeut (som jag nämnde tidigare) men också till en zonterapeut. (För nu ska den här kvinnan bli frisk, stark och mer strålande än aldrig förr!).
Dessutom planerar vi att bygga hus (japp, du läste rätt!!), och det får mig att drömma mig bort och titta framåt. Så de senaste två veckorna när jag har suttit hemma har jag haft tid att sitta och rita på vårt hus. Vi har även fått det första utkastet av arkitekten på huset. Därför sitter jag idag och gör ändringar, och funderar på hur vi vill att det slutliga resultatet skall bli. Vad behöver vi? Vad är viktigt? Vad får oss att älska vårt hem? Vad är det som gör att just detta hem skall skänka oss lugn? 

Även i bristen på arrangemang och glädje, försöker jag alltid finna passionen i andra saker. Få sinnet att leva ut i allt det jag tycker om. I de mest negativa stunder i mitt liv, är det alltid viktigt att jag hittar något jag brinner för. Något som gör att jag kommer vidare, något som får mig att tänka på annat. Livet är och skall vara upp och ner - och vid det här laget börjar jag nog känna till berg- och dalbanan som livet skapar åt mig. Men visst, ibland önskar jag nog att jag kanske bara skulle få sitta på en bänk och äta glass också, och bara titta på. Du vet, bara kunna njuta av stunden, känna glädjen av att få vara frisk, känna glöd för livet men även för mig själv. 

Kameran har inte varit framme förutom när jag fotograferat hos mina svärföräldrar. Därför får dagens bild bestå av en blomma som jag känner kan stå för min känsla just nu. En ensam blomma omringad av grönska. En blomma som söker sig själv, men även empati från andra. Denna blomma behöver styrka, kärlek och gödsel för att överleva. Just like me. 

DSC 6832


När livet bestämmer sig för en helomvändning

Skrivet av Sofia Svevar 24.03.2021

Visst är det så att livet har snabba vändningar. I vår vardag möter vi och kan förvänta oss att kompisen, kollegan, den roliga gubben i kassan på citymarket och andra i vår omgivning har varit med om saker som vi inte har någon aning om. Det kan vara händelser, sjukdomar eller kanske dödsfall som påverkat dessa människor. Händelserna har påverkat personligheten och hur denna person ter sig med andra människor. En del ter sig negativa, en del positiva, andra är otroligt omtänksamma och en del bär på så tunga saker att det nästan känns som att man kan nudda känslan i luften.

Sedan en tid tillbaka har jag märkt att alla känslor och händelser som inträffat i mitt liv har gjort mig stressad och gett mig ångest. Vilket jag också kan gissa gett mig problem med njurar och nu senast sköldkörteln. Jag har nu varit sjukskriven i tre veckor och under dessa veckor har små, små lösningar sakta men säkert börja uppstå. Eller, åtminstone en början på en lösning. 

Även om jag är den typiskt gula personen, med inslag av grönt (japp, jag har läst "omgiven av idioter", hehe), så känner jag att detta personlighetsdrag har på något sätt börjat suddas ut för mig. Vanligtvis är jag den där sociala, entusiastiska optimisten som alltid ställer upp. Den senaste tiden har den där spralliga "tösen" med många järn i elden upplösts och kanske blivit mer diskret, okoncentrerad och allmänt nere. Jag känner att lusten för de saker jag gillar blir bortglömda för att jag ofta sitter kvar i mina tankar. Tankar som snurrar, snurrar och snurrar. Det tar aldrig slut.

"Jag tänker för mycket.
Jag tänker före,
jag tänker efter.
Jag tänker åt sidan,
jag tänker på allt.
Om det finns,
har jag redan tänkt på det."

 

Därför bestämde jag mig för några veckor sedan att det var det dags för mig att ta tag i mina problem. Jag bokade tid till en psykoterapeut. Jag sökte febrilt efter en bra psykolog ÖVERALLT. Antingen fick jag inte tag i personen, eller så skulle väntetiden vara över en månad. Ni som vet och varit med om detta, vet att man INTE kan vänta så länge när man behöver prata med någon. 

Till slut kom jag i kontakt med en psykoterapeut istället. Läste lite om personen, läste om vad psykoterapi innebar och kände att här har jag hittat rätt. I hopp om att detta som händer mig nu inte är en tillfällig lösning, utan att detta skall hjälpa mig med alla hinder, blockeringar och allt gammalt groll som har satt sig lika hårt som fettet på köksfläkten (haha ja, väldigt lättrelaterat eller hur?). 

Jag vill så gärna att någon av er andra tar åt er, som läser detta, som kanske också känner som jag: att man inte behöver vara rädd för att visa sig känslig, mänsklig och att vi alla bär på en historia. Att vi inte ska skämmas över att känna rädsla för att visa andra hur vi mår. Vi är bara människor, med sköra hjärtan, väldigt många tankar och som behöver bekräftelse och kärlek. Vi lever för att få sånt. Människan behöver kärlek. ♥

Jag brukar alltid avsluta mina blogginlägg med en positiv slutkläm, eftersom det är det jag brinner för att få andra att orka framåt och se den där ljusglimten i all stress, tvång och det negativa som kan ta över ens tankar. Jag gör det för att jag har innerst inne alltid förstått hur jag själv mår. Jag mår bra av att hjälpa andra med hjälp av min optimism. Därför känner jag en sån tacksamhet att en utomstående kan se på mig, helt ovetandes och bara ge mig komplimangen: "Om du inte skulle varit så stark och positiv som du är, så skulle man lättare se på dig att du mår dåligt. Men du verkar alltid vara så glad, man blir glad av det." 

 

Så jag fortsätter att skänka glädje. För det är det som gör att jag orkar vakna varje morgon. Att få skriva av mig och få hela Österbotten (och alla er andra som läser detta) att skina ikapp med solen. Att man efter varje inlägg jag skrivit kanske kan känna hopp och glädje, om att det faktiskt finns en väg att gå på, även om den inte alltid är så synlig och rak som man önskar att den skulle vara. "Våga vara stjärnan i ditt liv!" ♥

 

DSC 0288


A walk done memory lane

Skrivet av Sofia Svevar 28.01.2021

Precis som rubriken säger: A walk done memory lane. Jag är en typisk kräfta som håller minnen kärt. Bland annat dessa härliga barnprogram som jag själv tittade på som liten. Ännu idag älskar jag  Disney-filmer, Astrid Lindgrens filmer och andra program som får dopaminet i hjärnan att reagera positivt och får en att minnas tillbaka!

Vet ni vad? Igår slog tanken mig att eftersom jag skall bota mitt sockerberoende här snart, så är jag tvungen att bunkra upp med godis inför helgen. Jag skall nämligen ta tag i kosten nästa vecka, och då skall sötsuget puts väck. För jag så trött på att sockret alltid blir en bov i dramat vid trötthet, tristess eller just när helgen kommer.

Så idag när jag körde hem från jobbet slog tanken mig: Jag kommer väldigt bra ihåg ett barnprogram som jag alltid tittade på som liten. Det snurrade godis i tv-rutan. Drömmen. Vem ville inte delta i det barnprogrammet?

100 kilo godis! Någon som minns? 

 

Efteråt började jag fundera på olika barnprogram som visades på ljuva 90-talet. Minns ni dessa? 


Och såklart:

Oj du ljuva 90-tal! Vilka program/serier/filmer kommer du ihåg från din barndom? 


PT och kostrådgivning

Skrivet av Sofia Svevar 25.01.2021

Kategorier:
Taggar:

En god koncentration, en bättre kondition, ett starkare jag, mer jordad och spirituell, men även en mer välmående mage, glansigare hår, starkare naglar och ett större leende på läpparna - Det är mina mål för 2021. Jag skall bli den bästa jag. En ny version av mig själv. En bättre version. Nu kör vi!

Vad händer på min personliga front just nu? Jooo - jag har skaffat en PT för två månader sedan och skall nu även ta tag i kosten. Tjoho!

Ni som hängt med en stund vet att jag fick en njursjukdom för ett och ett halvt år sedan, en sjukdom som gör att njurarna inte längre vill samarbeta. Efter flera olika sorters mediciner, försvann både muskler, ork och jag började samlade vätska (+ några kg eftersom jag inte fick röra på mig pga. väldigt högt kolesterol.) Så i början av hösten började jag gå på promenader igen (väldigt långsamma promenader kan jag påstå), men med tiden började promenaderna snabbas upp och jag kände att kroppen började orka mera. I november när jag var tvungen att ta bort den ena medicinen (kortison slutade fungera på mig) för njurarna, då var det dags att börja steppa upp gamet kände jag när alla hemska biverkningar sakta började försvinna. 

Sedan 20-årsåldern har jag tränat på gym (fyller 30 i juni), men även sprungit väldigt mycket. På något vis har jag alltid trivts bäst på gymmet. Bygga muskler och känna mig stark mentalt, fysiskt och psykiskt. Det hjälpte även för att stärka min koncentration och balans efter min hjärninfarkt och därför känns det som en viktig del av mitt liv att få träna och hålla igång.

Nu har redan två månader gått efter att jag börjat träna med en PT, vilket betyder att jag har 4 månader kvar ännu. Jag har bra kommit igång med att stärka och bygga muskler och känner att jag är en bra bit på väg. Redan kan jag märka att jag känner mig piggare, har bättre koncentration och orkar mera på alla plan både hemma och på jobbet. Vilket gör att jag får en sån kick och bara vill fortsätta! 

Denna vecka skall min kondition börja tränas upp och jag känner mig så taggad för att äntligen få ta tag i det också! Jag längtar efter regniga sommardagar när jag får sätta på springskorna igen och ta mig ut på löpbanan (vilket för mig är det mest avkopplande jag vet.)

På matfronten då? 

Jag fick en tanke till mig i helgen där jag kände att nu var det dags att ta tag i kosten också. Jag behöver äta mat som stärker mitt immunförsvar, som är bra för njurarna och som samtidigt gör att jag kan bygga muskler. Detta är något som är på gång, och förhoppningsvis får jag börja med detta nästa vecka redan. En ivrig och glad skribent här på andra sidan skärmen vill jag lova! :) 

Jag ser så framemot att få stärka mig själv. Att hjälpa både kropp och knopp att må bättre. Jag hejar för ett hälsosammare och mer friskare 2021! 

 

Måste erkänna att jag knappt vågar knäppa bilder inne på gymmet ifall någon skulle se mig, därav nervös min, hehe. IMG 20201206 114713 841 1

 


Att se framåt ur ett djupare perspektiv

Skrivet av Sofia Svevar 03.01.2021 | 1 kommentar(er)

Livet alltså. En riktig gåta i sig. Dagligen läser jag om människor som varit med om hemska saker, saker som gör att min tankegång börjar snurra till det ordentligt i mitt huvud. Nästan dagligen läser jag att världen drabbas så hårt av jordbävningar, sjukdomar och av andra saker som gör att klimatet slåss för sin överlevnad. 

Och när jag läser allt detta känns det som att jag skäms över hur jag själv mår. Att jag inte klarar av att öppna mig här, även om jag vet att jag älskar att beskriva mina känslor som jag  känner just nu och att försöka förklara dem i mina egna ord. Att skriva är en grej som lättar mitt hjärta men även min själ. För att skriva gör att min själ mår bra. Den lugnar sig. Jag älskar att dela med mig och visa att alla människor bär på en medmänsklighet, att jag, och vi alla är gjord av samma "skrot och korn". Vi känner känslor; Vi är ledsna, glada, ångestfyllda, deprimerade, kära, överlyckliga... Att våga dela med sig av sina känslor är en av de finare saker en människa kan göra. Att kunna visa en sårbarhet som gör att vi känner igen oss i andra. 

Det är på så sätt jag tycker att vi kan känna igen oss med andra, hitta själsfränder, vänner för livet, andra som gått igenom samma sak. Det gör att jag som människa kan finna kärlek och lycka och gå på rätt väg i livet. 

Varför, ja varför, blir jag som mänsklig individ ändå rädd för att dela med mig? Vad är det som håller fast min rädsla? Vad är det som gör att jag så starkt kan känna att jag skall göra bort mig? Är det inte bättre att kunna dela mig sig av sina problem istället för att gömma sig långt inne i sig själv och själv styra sitt sinne till det sämre? 

Mina tankar har de senaste två månaderna varit brokiga. Jag har varit ledsen allt för många gånger. Jag har haft ångest, känt rädsla, lidit av hjärtklappningar och illamående. Jag har till och med känt mig skygg inför andra människor. 

Samtidigt så vet jag att jag har fina personer i bloggvärlden, min omgivning och på andra sidan som alltid peppar mig och ser till att min positiva sida inte försvinner. För den finns ju alltid där någonstans. Även vid de sämre dagar så finns det alltid en liten ljusglimt som gör att jag med ett leende blickar framåt. Jag tror stenhårt på mig själv. Jag vet att jag kan ta mig igenom vad som helst. För det finns alltid en drivkraft som gör att jag alltid ser framåt och ser forskande kring framtiden. 

Jag har inte kikat in här på en månad. För jag har ältat, ältat och ältat. Ska jag, ska jag inte? Men vet ni vad - den stunden jag loggade in här för en timme sedan, gjorde att jag blev glatt överraskad - vilka fina kommentarer ni hade skrivit. Det är sånt som gör att jag fortsätter att skriva, vara mig själv och vågar öppna mig. För jag ser och hör er. Jag lyssnar och tar till mig av er. Det är ni som läser och ger feedback som gör att jag vågar vara mig själv.

Så TACK alla fina människor. Vad vore jag utan er medmänsklighet och omtänksamhet. I fortsättningen önskar jag mera människorkärlek till alla och att jag nu, på något sätt, kan se ljuset i tunneln och börja blicka framåt. För nu är det ett nytt år med en ljusare och så mycket bättre energi. Jag ser framemot 2021 och vad det har att komma med. Nu tittar vi framåt!

 

Ta hand om dig själv och fortsätt att ta hand om varandra! Kram!

DSC 0030 1


När panikångesten tar över

Skrivet av Sofia Svevar 03.12.2020 | 4 kommentar(er)

När panikångesten smyger sig på: Då tror man att man håller på att dö. 

Hej igen efter en och en halv månad med bloggandet på paus!  Jag utlovade ett inlägg som handlar om det senaste året fram till idag. Det komiska i det hela var att jag fick panikångest en stund efter mitt lovande igår - så nu svängde inlägget en del - men alltid bra med något kryddigt att skriva om. Hehe, skämt åsido. (Min skadeglädje slutar inte ens med mig själv).

 

Här kommer en berättelse från i våras:

Som tidigare skrivit så började min kropp samla vätska igen i våras. Jag kom snabbt på fötter igen och kortisonen blev högre igen. Samtidigt som detta fick jag också panikångest. 

Vi skulle åka och handla. Jag mådde helt okej. Kände mig lite hängig och led av hjärtklappningar, men det var något som jag var van vid på grund av medicin. Vi kom fram till affären i stan och jag sa åt Mathias att jag kände mig lite snurrig. 

Vi gick in till affären och plötsligt känner jag hur benen börjar vika sig under mig. Jag höll fast mig vid fruktdisken för att inte ramla på golvet. En hemsk smärta började smyga sig på och jag fick en otroligt värk i både bröstkorg och rygg. Jag kommer ihåg mina ord som jag sa åt Mathias: 

"Jag tror jag håller på att få en hjärtinfarkt". 

Han lugnade mig och sa att jag skulle gå och sätta mig i bilen medan han handlade färdigt. 

Väl i bilen satt jag. Stirrandes på akutens nummer på telefon. Borde jag ringa? Fortfarande med kraftig värk ringde jag och väl i andra sidan telefon bad dem mig att komma in. Jag trodde att jag höll på att dö. Bilturen till sjukhuset kändes då som de värsta minuterna i mitt liv (även om min kropp varit med om värre saker).

Snabbt som blixten var vi vid akuten. Jag fick lägga mig ner i en säng och låg där i några timmar. Hjärtat och kroppen lugnade sig efter en stund. Då fick jag veta att jag troligtvis hade fått en panikattack. Jag fick åka hem samma kväll. 

 

Ja, men - Vad hände igår? 

Jag steg upp som vanligt och drack en kaffekopp. Kände att jag var aningen tröttare och mer irriterad än vad jag brukar vara, men det brukar alltid gå om när man väl kommit till jobbet och får umgås med barnen på dagis. Väl där kände jag att det inte var som det skulle och jag bad om att få gå ut först på gården för att hämta luft. När jag väl var ute blev allt bara värre. Jag kände panik när jag såg massor av barn och vuxna som befann sig där. Jag höll min och försökte stå ut en stund. Mina snälla kollegor lät mig gå in och ta det lugnt en stund.

En stund före hade ett illamående växt fram, som blev värre. Jag drack en kopp pepparmintte, som jag har lärt mig är bra för illamående, och kände hur den där samma smärtan mot både bröstkorg och rygg uppmanade sig igen. Jag kände igen mig och ringde hälsovården. Som tur fick jag tid en timme efter samtalet. 

Samtidigt hos hälsovårdaren fick jag veta att det troligtvis var panikångest som uppdagade sig på grund av att jag slutat med kortison för en och en halv vecka sedan. För har man haft panikångest en gång förut så kommer kroppen ihåg det och då kommer gärna ångesten och hälsar på igen. Vilket hände mig. 

Samtidigt denna gång märkte jag att jag var mera lugn kring situationen. Jag visste precis vad jag skulle göra för att det skulle kännas bättre. Jag visste hur jag skulle lugna kroppen. Precis som om hela sinnet tog sig an situationen och jag kände efter vad jag borde göra. Precis då hjälpte intuitionen mig som starkast. 


Vad är det bästa botemedlet?

En lugn promenad, spikmatta, chamomillete, en god natts sömn och ett positivt tänkande. Åtminstone hjälpte det mig för idag mår jag mycket bättre! :) 

 

"My strength did not come from lifting weights. My strength did come from lifting myself up when i was knocked down."

DSC 0076


En historia om ett glädjande besked

Skrivet av Sofia Svevar 19.10.2020

För två veckor sedan fick jag ett glädjande besked av min njurläkare (jippii!): Månadens blodprov visade att mina värden har aldrig sett så bra ut som de gjorde nu. Jag fick till och med lov att dricka ett vinglas som jag nu längtat efter i över ett år. För er som inte hängt med i vad som har hänt mig det senaste året, så kommer en berättelse här:

 

På villaavslutningen 2019 var allt som vanligt. Jag drack vin, mådde gott och kände att allt var på topp. Som tidigare nämnt så tränade jag regelbundet, hade riktigt bra kondition, tränade på gym några gånger i veckan och levde ett sunt liv med riktigt bra och grön mat. Jag har alltid älskat promenader, löpturer och andra sätt att röra på mig. Jag har alltid varit intresserad av mat och alltid försökt få i mig tillräckligt med vitaminer för att hålla mig frisk och sund. Även om jag levde ett gott liv som var fyllt med träning, kärlek och skratt, så hände något under septembermånad 2019. 

Detta var jag före jag fick sjukdomen nefros.20190525 18352920190513 104152

I jobbet, som då också var bland barn, började jag känna att det drog något fruktansvärt i mina ben och speciellt på eftermiddagarna. Det kändes som att jag fick muskelvärk eller sendrag. Jag började stå och stretcha som en dåre bland barnen, vilket inte gjorde så mycket, för de tyckte mest det var roligt när jag satt på golvet och gjorde konstiga övningar. 

Efter några dagar fick jag svårt att gå. Det gjorde SÅ ont i mina ben. Det kändes som att mina muskler höll på att explodera. När jag skulle gå över gården på jobbet hann barnen springa ifrån mig och jag kom sakta lunkandes efteråt. Envisa jag. Jag höll bara ut som vanligt och tänkte inte desto mera på det.

När jag kom hem efter jobbet en dag i början av oktober 2019, skulle jag sätta på mig mina collegebyxor (som man oftast vill göra när man haft jeans på sig hela dagen). Jag drog på mig dem och de var riktigt spända. Jag tittade på mig själv i spegeln och tänkte "Vad är detta? Hur kan jag se ut såhär?" Här ligger man i och tränar, äter bra och mår bra. Så har jag plötsligt gått upp i vikt? Jag bestämde mig för att ta av mina byxor och kolla mig en gång till i spegeln. F-Ö-R-S-K-R-Ä-C-K-L-I-G-T. Rent ut sagt. Efteråt ställde jag mig på vågen och där står det "57 kg". Jag trodde jag skulle smälla av. I vanliga fall vägde jag 47-48kg (jag är 1.57cm lång). Under cirka 3 veckor gick jag alltså upp 10 kg i vikt. 

En snabb idé kom att jag tar på mig springkläderna och beger mig ut på en löptur (i tron på att jag ändå gått upp i vikt). Springandet gick bra. Inga pauser, bara skön, frisk luft som hösten alltid bjuder på. 

Jag åkte till jobbet nästa dag och där var det samma sak igen, om inte värre. Jag kunde knappt ta mig ut på gården för det gjorde så ont. Då bestämde jag mig för att ringa akuten. Jag åkte dit, fick prata med läkare och han tyckte inte att jag verkade vara svälld. (Gissa om jag ville svära honom rakt upp i ansiktet. Hur skulle han kunna veta det som inte känner mig?). Nåväl, jag fick ta blod- och urinprov och skulle få svar några dagar efteråt.

 

Vad fick jag för svar på proven?

Proteinerna i kroppen var skyhöga, vilket då gjorde att jag började svälla av vätska. Mitt kolesterol låg på 12 och jag hade väldigt hög risk att få blodpropp i benen om jag rörde på mig (och då hade jag varit på löptur någon dag före....). Ni kan tänka er hur rädd jag blev att på grund av detta så skulle jag få en stroke igen. Tankarna fanns alltid där. 

Senare fick jag då veta att jag har en njursjukdom som heter Nefros. Som föralltid kommer att finnas i min kropp så länge jag lever. Jag fick 7 olika piller och mediciner som jag är tvungen att ta: kortison 48mg, furesis (vätskedrivande), kalk, d-vitamin, zink, losartan (blodtryckssänkande) och somac (skydd för magen). Jag fick en sjukskrivning på två månader. I december var jag då tillbaka i jobbet, trött men glad. 

 

Fem månader senare:

I mars 2020 märkte jag att vågen började ta sig uppåt igen och jag fick svårt att gå. Jag ringde läkaren och på min månadskontroll berättade hon att jag fått ett "återfall". Jag fick då en sjukskrivning igen och hamnade i riskgruppen på grund av corona. I juni fick jag reda på att kortison slutade fungera på mig och då fick jag en ny medicin - Sandimmun. 

Dessa bilder är tagna när jag fick ett skov på våren av sjukdomen och började äta 48mg kortison igen. Jag hann gå upp 6kg innan jag märkte att något var fel.

20200324 100409

Snapchat 1807218771

Idag - Ett år efter sjukdomens början:

Som jag skrev först i inlägget så fick jag ett glädjande besked för två veckor sedan om att jag nu aldrig haft så bra värden som jag har nu. Jag trappar som bäst ner med kortison och har nu endast en och en halv vecka kvar av kortison. Det som gläder mig mest är att jag då kommer befrias från många (hemska) biverkningar och dessutom (förhoppningsvis) några andra mediciner också. Det jag behöver gå igenom före är den ständiga värken i alla leder (som redan har börjat... Men då är jag på rätt väg, tänker jag).

En annan trevlig sak är att jag även börjat röra mera på mig och försöker sakta men säkert bygga upp någon slags kondition igen. Jag vet att det måste få ta den tid det tar, och att jag nu, mer än någonsin behöver lyssna till min kropp vad den behöver. Även om jag inte är på samma nivå som jag var för ett år sedan, så känner jag mig ändå gladare och mer bekväm i mig själv än någonsin!

Jag har börjat se livet på ett annat sätt: jag hinner titta mig omkring, ler åt främmande människor, känner glädje över småsaker, och det viktigaste: jag kommer ihåg att andas och leva i nuet. Ännu en gång kan jag konstatera att de påfrestningar som händer i mitt liv, bygger mig starkare och mer självsäker för varje dag. Det är så viktigt att man inte gräver sig ner, utan att man kan hitta de små stunder och sakerna i livet som gör det värt att leva. 

Så här ser jag ut idag. Gladare och tryggare i mig själv än någonsin. Denna bild är tagen den 10 oktober, 2020:

20201010 173238


Mitt innersta driv

Skrivet av Sofia Svevar 08.10.2020

En gång för väldigt längesedan såg mina drömmar så annorlunda ut mot vad de gör idag. Den lilla flicka som växte upp med söndagsklänningar och hade frisördrömmar, och som helst ville bo i ett slott där helst en prins kom ridandes på en häst - hon började titta inåt: känna glädje, stolthet och lärde sig att följa hjärtat istället för det ytliga som gick hem tidigare. 

Det är med glädje (och lite blygsel) som jag nu öppnar upp mitt hjärta och välkomnar in alla i mina drömmars värld. I detta inlägg står mina mål inom yrkeslivet i fokus. 

Drömmarna inom det estetiska byttes sakta men säkert ut mot människans tankesätt, innersta tankar, omsorg och varför människan reagerar och fungerar på olika sätt i olika situationer. Jag känner att jag är på rätt väg mot det som jag önskar mest i livet inom arbete: Att jobba med människor, självet, det sunda livet och att kunna lyssna till och förstå andra. Ett yrke där man själv känner att man mår bra och på samma gång får andra att må bra. Känslan av att veta att man kan hjälpa andra och få dem att lysa upp av glädje. Det är precis där jag vill vara. 

Jag känner ett sånt starkt driv inom mig, jag kan känna vad jag vill göra och uppnå för att kunna känna tillfredsställelse i mitt arbete. Jag har alltid känt att jag varit på rätt väg sedan jag började studera till socionom. Nu efter socionom jobbar jag som lärare inom småbarnspedagogiken, och där får jag göra andra glada och får dessutom väldigt många skratt själv i jobbet. Jag får utlopp för min kreativitet och får chansen att lära mig mera om teamarbete, solidaritet och hur man på bästa sätt går framåt tillsammans. Här finns allt. Lek, bus, skratt, kreativitet, lärande, hjälpande och även utförande kring verksamheten. 

Även om jag så starkt känner för detta, så vet jag att jag en dag kommer att göra något annat än att arbeta med barn. Hjälpa andra på ett annat sätt. Djupt där inom mig känner jag att jag kommer att jobba på samma sätt: Göra andra glada, inspirera, stärka självkänslan och kärleken till sig själv. Men jag vill gärna föreläsa också någon gång i mitt liv och visa hur man klarar av att gå framåt trots motstridigheter och sjukdom. Hur man kan svänga om sitt liv till det bättre och hur man kan lära sig att se positivt även i de svåraste dagar. Jag vill visa drivet som finns inom mig - och ge det där drivet och positiviteten till andra. Få andra att känna samma glöd till livet som jag känner. Jag vill inspirera och hjälpa, få andra människor att känna att de är bra precis som de är. Jag vill hjälpa andra att hitta lugnet och förmågan att kunna lyssna inåt. 

Jag hade mina prinsessdrömmar som liten, men någonstans har alltid den innersta känslan inom mig sagt att jag finns här för att hjälpa andra och göra andra glada. Även om jag gör det nu också, så vet jag att drivet och kraften inom mig säger mig att det är så mycket mer än detta. Jag vet att jag inte är färdig med hjälpandet. För det finns så mycket mer där ute jag kan göra ännu för att stärka och glädja andra människor. 

Lyckan i ett arbete för mig är att kunna åstadkomma något gott i människors liv, att kunna stärka och hjälpa människors självkänsla, men även få andra att förstå: att tron på att livet är så mycket mer än negativitet och påfrestningar. Att lära andra att ur det onda i livet kommer alltid något gott. Att få andra att kunna gå vidare från tråkigheter med ett leende på läpparna, precis som jag har lärt mig genom åren.

 

Det är just den där eviga längtan efter drömmen som mitt innersta ropar efter - det är den vägen jag följer - tar emot utmaningar - och när jag är redo för utmaningarna som väntar - då finns jag här och nu mer än någonsin.

DSC 9242