DSC 200

Att se framåt ur ett djupare perspektiv

Skrivet av Sofia Svevar 03.01.2021 | 1 kommentar(er)

Livet alltså. En riktig gåta i sig. Dagligen läser jag om människor som varit med om hemska saker, saker som gör att min tankegång börjar snurra till det ordentligt i mitt huvud. Nästan dagligen läser jag att världen drabbas så hårt av jordbävningar, sjukdomar och av andra saker som gör att klimatet slåss för sin överlevnad. 

Och när jag läser allt detta känns det som att jag skäms över hur jag själv mår. Att jag inte klarar av att öppna mig här, även om jag vet att jag älskar att beskriva mina känslor som jag  känner just nu och att försöka förklara dem i mina egna ord. Att skriva är en grej som lättar mitt hjärta men även min själ. För att skriva gör att min själ mår bra. Den lugnar sig. Jag älskar att dela med mig och visa att alla människor bär på en medmänsklighet, att jag, och vi alla är gjord av samma "skrot och korn". Vi känner känslor; Vi är ledsna, glada, ångestfyllda, deprimerade, kära, överlyckliga... Att våga dela med sig av sina känslor är en av de finare saker en människa kan göra. Att kunna visa en sårbarhet som gör att vi känner igen oss i andra. 

Det är på så sätt jag tycker att vi kan känna igen oss med andra, hitta själsfränder, vänner för livet, andra som gått igenom samma sak. Det gör att jag som människa kan finna kärlek och lycka och gå på rätt väg i livet. 

Varför, ja varför, blir jag som mänsklig individ ändå rädd för att dela med mig? Vad är det som håller fast min rädsla? Vad är det som gör att jag så starkt kan känna att jag skall göra bort mig? Är det inte bättre att kunna dela mig sig av sina problem istället för att gömma sig långt inne i sig själv och själv styra sitt sinne till det sämre? 

Mina tankar har de senaste två månaderna varit brokiga. Jag har varit ledsen allt för många gånger. Jag har haft ångest, känt rädsla, lidit av hjärtklappningar och illamående. Jag har till och med känt mig skygg inför andra människor. 

Samtidigt så vet jag att jag har fina personer i bloggvärlden, min omgivning och på andra sidan som alltid peppar mig och ser till att min positiva sida inte försvinner. För den finns ju alltid där någonstans. Även vid de sämre dagar så finns det alltid en liten ljusglimt som gör att jag med ett leende blickar framåt. Jag tror stenhårt på mig själv. Jag vet att jag kan ta mig igenom vad som helst. För det finns alltid en drivkraft som gör att jag alltid ser framåt och ser forskande kring framtiden. 

Jag har inte kikat in här på en månad. För jag har ältat, ältat och ältat. Ska jag, ska jag inte? Men vet ni vad - den stunden jag loggade in här för en timme sedan, gjorde att jag blev glatt överraskad - vilka fina kommentarer ni hade skrivit. Det är sånt som gör att jag fortsätter att skriva, vara mig själv och vågar öppna mig. För jag ser och hör er. Jag lyssnar och tar till mig av er. Det är ni som läser och ger feedback som gör att jag vågar vara mig själv.

Så TACK alla fina människor. Vad vore jag utan er medmänsklighet och omtänksamhet. I fortsättningen önskar jag mera människorkärlek till alla och att jag nu, på något sätt, kan se ljuset i tunneln och börja blicka framåt. För nu är det ett nytt år med en ljusare och så mycket bättre energi. Jag ser framemot 2021 och vad det har att komma med. Nu tittar vi framåt!

 

Ta hand om dig själv och fortsätt att ta hand om varandra! Kram!

DSC 0030 1


När panikångesten tar över

Skrivet av Sofia Svevar 03.12.2020 | 4 kommentar(er)

När panikångesten smyger sig på: Då tror man att man håller på att dö. 

Hej igen efter en och en halv månad med bloggandet på paus!  Jag utlovade ett inlägg som handlar om det senaste året fram till idag. Det komiska i det hela var att jag fick panikångest en stund efter mitt lovande igår - så nu svängde inlägget en del - men alltid bra med något kryddigt att skriva om. Hehe, skämt åsido. (Min skadeglädje slutar inte ens med mig själv).

 

Här kommer en berättelse från i våras:

Som tidigare skrivit så började min kropp samla vätska igen i våras. Jag kom snabbt på fötter igen och kortisonen blev högre igen. Samtidigt som detta fick jag också panikångest. 

Vi skulle åka och handla. Jag mådde helt okej. Kände mig lite hängig och led av hjärtklappningar, men det var något som jag var van vid på grund av medicin. Vi kom fram till affären i stan och jag sa åt Mathias att jag kände mig lite snurrig. 

Vi gick in till affären och plötsligt känner jag hur benen börjar vika sig under mig. Jag höll fast mig vid fruktdisken för att inte ramla på golvet. En hemsk smärta började smyga sig på och jag fick en otroligt värk i både bröstkorg och rygg. Jag kommer ihåg mina ord som jag sa åt Mathias: 

"Jag tror jag håller på att få en hjärtinfarkt". 

Han lugnade mig och sa att jag skulle gå och sätta mig i bilen medan han handlade färdigt. 

Väl i bilen satt jag. Stirrandes på akutens nummer på telefon. Borde jag ringa? Fortfarande med kraftig värk ringde jag och väl i andra sidan telefon bad dem mig att komma in. Jag trodde att jag höll på att dö. Bilturen till sjukhuset kändes då som de värsta minuterna i mitt liv (även om min kropp varit med om värre saker).

Snabbt som blixten var vi vid akuten. Jag fick lägga mig ner i en säng och låg där i några timmar. Hjärtat och kroppen lugnade sig efter en stund. Då fick jag veta att jag troligtvis hade fått en panikattack. Jag fick åka hem samma kväll. 

 

Ja, men - Vad hände igår? 

Jag steg upp som vanligt och drack en kaffekopp. Kände att jag var aningen tröttare och mer irriterad än vad jag brukar vara, men det brukar alltid gå om när man väl kommit till jobbet och får umgås med barnen på dagis. Väl där kände jag att det inte var som det skulle och jag bad om att få gå ut först på gården för att hämta luft. När jag väl var ute blev allt bara värre. Jag kände panik när jag såg massor av barn och vuxna som befann sig där. Jag höll min och försökte stå ut en stund. Mina snälla kollegor lät mig gå in och ta det lugnt en stund.

En stund före hade ett illamående växt fram, som blev värre. Jag drack en kopp pepparmintte, som jag har lärt mig är bra för illamående, och kände hur den där samma smärtan mot både bröstkorg och rygg uppmanade sig igen. Jag kände igen mig och ringde hälsovården. Som tur fick jag tid en timme efter samtalet. 

Samtidigt hos hälsovårdaren fick jag veta att det troligtvis var panikångest som uppdagade sig på grund av att jag slutat med kortison för en och en halv vecka sedan. För har man haft panikångest en gång förut så kommer kroppen ihåg det och då kommer gärna ångesten och hälsar på igen. Vilket hände mig. 

Samtidigt denna gång märkte jag att jag var mera lugn kring situationen. Jag visste precis vad jag skulle göra för att det skulle kännas bättre. Jag visste hur jag skulle lugna kroppen. Precis som om hela sinnet tog sig an situationen och jag kände efter vad jag borde göra. Precis då hjälpte intuitionen mig som starkast. 


Vad är det bästa botemedlet?

En lugn promenad, spikmatta, chamomillete, en god natts sömn och ett positivt tänkande. Åtminstone hjälpte det mig för idag mår jag mycket bättre! :) 

 

"My strength did not come from lifting weights. My strength did come from lifting myself up when i was knocked down."

DSC 0076


Vårt sagobröllop - två år sedan idag!

Skrivet av Sofia Svevar 07.07.2020 | 5 kommentar(er)

Ett sagobröllop - vacker klänning, fina skor, god tårta och en riktigt stor fest - något som jag drömde om sedan barnsben! Som liten såg jag mig själv vara prinsessa för en dag, och även om min favoritfärg är blå, så stod jag fast för att mitt bröllop skulle innehålla färgen rosa - färgen som alla prinsessor skulle föredra. 

Idag är det två år sedan vi sa ja till varandra i Trefaldighetskyrkan i Vasa. En väldigt vacker dag där jag inte annat än log så att det värkte i käkarna. Min och Mathias dröm gick i uppfyllelse, han ville också ha det där stora bröllopet som gick i rosa, silver och vitt. Det var ingen tvekan för oss att bestämma plats för festen, ett ställe vid vattnet. Vi visste hur vi ville att tårtan, programblad och dukningen skulle se ut. Denna dag fyllde vi kyrkan och Seglis med 114 personer. Med alla som står oss nära på något sätt. Vi var alltid på samma spår när vi planerade denna dag, jag och Mathias. 

Som jag nämnde här ovanför så hade jag önskat sedan jag var liten att jag skulle få se ut som en prinsessa denna dag. Klänningen skulle innehålla tyll och skorna skulle vara silver. (Tyvärr har jag inga bilder på skorna, men de står fortfarande i skåpet och väntar på en ny fest.. Kanske för någon annans förlovningsfest eller bröllop... Blink, blink till alla vänner som läser detta, hehe).

Så därför tänkte jag nu idag, för att hylla min och min Mathias dag - visa er bilder (för allra första gången) från vår bröllopsfest och berätta vad vi gjorde och hur känslorna gick. 

MFM0444Han med stort H. ♥

FMF9401Denna bild ovan är tagen före vi gick in i kyrkan bakvägen. Vi fick vänta i ett annat rum tills vi hörde musiken börja spela. Jag har ALDRIG varit så nervös i hela mitt liv som jag var före vi skulle gå in i kyrkan... Sedan fick jag också höra att människorna i kyrkan hade hört när jag hade skrattat där bakom där vi stod. Haha, typiskt mig! 

MFM468Blombuketten åt mig och åt tärnorna fixade min kusin Anna! Jag ville ha en somrig bukett med beigerosa rosor och eukalyptus, men också en blandning av blommor som var tagna från Mathias mammas och pappas blomstergård i Sundom.

FMF9406

FMF9688Detta är Mathias bestmans. Älskar denna bild för att alla ser så hjärtligt glada ut! :)

FMF9516Dukningen gick i vitt, rosa och silver. Med vackra rosa pioner som Seglis själv hade valt ut. 

FMF9515

MFM0853När gästerna har satt sig. Detta är brudtärne- och bestmansbordet.

FMF9588Bilden ovan är förrätten som delades ut till alla våra nio bord + till mig och Mathias. Vi var SÅ nöjda över maten! Somrigt, gott, smakrikt.. Allt vad man kunde önska sig. 

FMF9596Detta var en av de roligare överraskningar som vår toastmadam och toastmaster bjöd på. Det började med att dem sa att "Nu skall alla som har fått en hemnyckel av Sofia någon gång komma och ge tillbaka den..." Och plötsligt stiger cirka 15 män upp och ställer sig i kö. Även om jag visste att jag inte hade gett någon nyckel till någon av dem så hann jag titta på dem alla och funderade om jag verkligen hade gett en nyckel till någon av dem.

FMF9603

Mathias skojar och säger "Jaha?! Så du har gett nyckel åt så många.". Sedan fortsatte det och toastmadam och toastmaster säger: "Nu kan alla som Mathias gett en hemnyckel åt stiga upp och lämna tillbaka den". Det var EN som steg upp, hans mamma. Haha. 


36819770 10211578344118936 5514702535929102336 n

Detta är vår bröllopstårta. Vi valde att ha många små istället för en stor. Riktigt god var den och den passade så bra in i vårt tema! 

Bilden är tagen med en telefon eftersom vi inte hade fotografen med oss hela kvällen (vilket jag ångrar idag). Däremot var det så många som tog bilder så vi fick ändå bilder av tårta, vår första dans som gifta och lite annat smått och gott. ♥ (Tack för det fina vänner!)


MFM0984Ljusen hann bytas flera gånger, vi dansade tills vi behövde lämna stället, ölen tog slut och vi kände att detta verkligen var livets fest. Ännu idag kan vi prata om denna dag och minnas den med glädje, och ännu idag kan vi få höra hur roligt våra gäster hade det. Så tacksamt, ärofyllt, glatt och kärleksfullt! Och sedan precis som i sagorna...

...Så lever dem lyckliga i alla sina dagar! ♥♥♥


Dop och examensfest

Skrivet av Sofia Svevar 14.06.2020

När solen värmer, allt det gröna runtomkring lyser upp och fåglarna kvittrar - det är då man skall stanna upp, se sig omkring och skapa minnen som kan värma en i vinternatten. Denna helg är en sån helg. En sån helg man kommer att minnas i vinter när allt känns mörkt och kallt. Sommaren är fantastisk. 

På helgerna händer det alltid så mycket så jag känner att jag vill dela med mig av vad vi gjort här på "Solbacken" som vår tomt är döpt till. Alltid har vi något på gång. Är det inte någon fest så är vi på väg någonstans. Det är skönt att både jag och Mathias är personer som gillar när det händer saker. Då kan vi tillsammans skapa härliga minnen vi kan blicka tillbaka till. 

I helgen har vi varit på dop och på examensfest. Vädret har verkligen varit på de firandes sida. Såå vackert väder. Men, vem gillar inte när högtrycket slår ut över landet på sommaren? *Räcker upp en hand* 

DSC 0309 1Gårdagens outfit för mig såg ut såhär.
DSC 0242

IMG 20200614 102529 128
Selma Alice, hennes mamma, pappa och jag.
Jag kommer ihåg att jag sa åt Angelica (Selmas mamma) att så fort jag träffade Selma så kände jag hur rätt det var att få se henne. Jag vet också att det beror på att jag och Angelica är själsvänner och levt tillsammans som nära vänner i tidigare liv. Älskar det. Hon är den vackraste människan på jorden, inifrån och ut. 

DSC 0304

Senare på dagen åkte i iväg på examensfest. En magister måste firas! :) 

DSC 0269

DSC 0248

DSC 0332

Jag åkte iväg hem redan klockan 10. Kikade på klockan när Mathias kom hem inatt och jag tyckte den stod på 03:00, så ingen dålig fest hade det varit. Däremot tror jag att mitt sällskap idag kommer att vara lite slöare än mig... Hehe

Tackar så ödmjukt för en fin dopceremoni och en sprudlande examensfest! Även om jag är hög på alla mediciner just nu så njuter jag av att få umgås med människor och få njuta av dagen. Speciellt i denna sommarvärme och grönska. Och med alla fantastiska vänner vi har omkring oss! ♥


I min undermedvetna källare

Skrivet av Sofia Svevar 08.06.2020 | 2 kommentar(er)

En ny vecka. Ännu en dag hemma. Det är en vana som börjar sitta i. Jag har varit sjukledig sedan mitten av mars. Jag har sett våren komma och sett hur sommaren växt fram i snabb takt. Ingen onödig belastning för konditionen på grund av hjärtklappningarna. Inget solande eftersom det gör huden skör i samband med kortisondosen jag äter. En av dem som befinner sig i riskgruppen.

Just idag sitter och läser Näras tidning, benen pirrar och det värker i muskler. I läsandet blir jag okoncentrerad, samt lite frustrerad. Mina händer skakar när jag håller i tidningen. Jag sätter tidningen i famnen, stirrandes på mina händer... 

Sakta går jag till spegeln. Spegelbilden som för mig nu inte är som den brukar vara. Huden ser så skör ut, mer kroppsbehåring än vanligt, samlar vätska i både ben, runt mage och i ansikte/hals.

Här och nu. Precis i detta ögonblick, stirrar jag på mig själv i spegeln. Undrandes över när allt detta skall vara över. Undrandes över när allt kan gå tillbaka till det normala igen. Då jag äntligen kan få njuta av kläder, smink och naglar på samma sätt som förut. För just nu i denna stund, får jag ångest över att inget sitter som det ska, att sminket inte längre hjälper min svullna ögonlock och kinder. För att inte prata om dubbelhakan som snabbt satt sig på mig. Jag som aldrig haft någon sådan. 

Just i denna stund funderar jag kring vad det är som gör att just jag skall behöva vara med om allt detta? Varför behöver jag gång på gång öva upp min självkänsla. Det räcker inte med IBS och hjärninfarkt, utan då skall det gärna sättas in en njurinflammation/nefros också. 

Denna måndag ligger jag och gräver i min undermedvetna källare, där det samlats mycket tankar och saker genom åren. Är det denna källare som jag nu behöver städa upp? Städa upp och sortera för att kroppen skall orka röra sig framåt? Är det nu jag skall fortsätta våga vara mig själv trots allt som händer i min kropp och hjärna? Är det nu jag skall ta som mest "selfies" för att bevisa för mig själv att jag vågar leva och vara mig själv, trots hur kortison påverkar mig? Kanske det. Kanske är det så att det är just nu jag skall visa mig som mest levnadsglad, så att njurarna äntligen skall förstå att jag är på rätt spår. Det är nu jag skall börja leva på riktigt. För att motbevisa alla besvär och organ att jag kan ta mig igenom vad som helst. 

När jag gräver där i min källare... Så är det precis det jag känner: Att även om jag sitter här med dubbelhaka, svullna ögon och en hud som spricker... Så vill jag ändå leva varje stund, varje dag. Jag vill leva och se varje ögonblick. Leva i nuet. Ta in allt vackert. Le åt varje människa, skratta, skoja och ha roligt. Bevisa för världen att jag inte ger upp, slutar aldrig att vara rädd och bär tacksamt med mig allt vad livet har att ge. För något gott kommer ur varje negativ händelse. Även ur denna. 

Snapchat 1432264498

Snapchat 1419878070


Fångad av en stormvind och villakänslor

Skrivet av Sofia Svevar 07.06.2020 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Denna försommar har gått åt att fixa och dona på villan inför midsommar. Det har varit staketbygge, undertaksbygge och färdigställande av vårt renoverade sovrum. Nu börjar vi äntligen blir färdiga. Lite småfix ännu för att sätta "hemkänslan".

På något sätt tror jag också att de som har villa drar sig dit nu när covid-19 härjar kring. Man har en helt annan tid, motivation och inspiration för att sätta sig ner i trädgården, bygga eller göra andra saker som man inte vanligtvis brukar göra i första hand. 

Så har det också varit för oss; för på lördag förmiddag åkte vi ut till villan. Vi trodde vi skulle hinna göra mycket där på förmiddagen, men regnet kom snabbare än vad vi hade räknat med. Jag hann åtminstone bädda sängen i vår "vrå" och städa där färdigt. Mathias klippte gräset som är ett annat måste när man kommer ut dit. Sedan fick vi besök av Mathias en vän, som hade med sin hund. Caspers bästa vän. 

Casper blev så otroligt lycklig när han såg Selma kika upp från båten, att han la ifrån sig ett ylande, sprang ut i vattnet och simmade mot båten. Aldrig har jag sett en så glad hund. 

DSC 1307 1

På kvällen gick vi sedan i bastun och jag doppade mig i havet ÄNTLIGEN för första gången i sommar. Visst är det ändå något speciellt med att gå och simma när det regnar ute? Det känns så otroligt stimulerande, avkopplande, friskt och energigivande! Kroppen ställde om sig till sömn-mode efteråt, precis som Skalmans mat- och sovklocka. 

DSC 1294

Idag, söndag, har jag varit på en liten promenad på holmen och fotograferat i stormen. Mathias fortsatte att måla och pyssla på där på gården (hehe, tur någon jobbar när någon annan smiter...). När jag går där och fotograferar och försöker hålla mig stadigt på benen så dyker förstås Casper upp och är nyfiken på vad jag gör. Då skulle han helst fotobomba allt vad min kamera siktade in sig på. 

DSC 25

DSC 0054DSC 1322

Denna rosa blomma är sommar för mig. De minnen jag har från liten är att de alltid skulle finnas med i buketten som man la under huvudkudden på midsommar. Sju sorters blommor. I hopp om att jag skulle drömma om vem jag skulle gifta mig med när jag blir stor. Kommer dock inte ihåg vad denna blomma heter? Är det någon som vet? 

DSC 1334 1

Nu är vi hemkommen, jag har skrivit klart detta inlägg och nu tänkte jag ta med mig yogamattan på gräsmattan. Känner för en meditation utomhus idag. Känner hur kroppen behöver mer energi, healing och jordning. Har med tiden lärt mig att man jordar sig bättre om man mediterar utomhus. Helst bredvid ett träd. 

Fortsatt trevlig helg! ♥


Världens godaste morotssoppa

Skrivet av Sofia Svevar 05.06.2020 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Jag måste, måste tipsa om denna underbara soppa! Jag har i flera år prövat mig fram med olika recept på morotssoppa och aldrig riktigt känt mig hundra, tills jag hittade detta recept på MåBra:s hemsida! Superenkel att tillaga, proteininnehållet kan man själv variera och likadant med tillbehören. Dessutom är morötterna bra för synen, blodsockret och förebygger cancer. Yey!


DSC 0943

Ingredienser (ca 4 portioner):

6 morötter
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
1,5 msk grönsaksfond (jag använde touch of taste)
1 liter vatten

1 msk vetemjöl/potatismjöl/majsmjöl/maizena (jag använde maizena)
2 dl crème fraiche

Jag garnerade med torkad persilja (Obs! Persilja är bra för blodcirkulationen, lever och njurar.)


Gör så här:

Skala morötterna, löken och vitlöksklyftan. Skär allting i bitar.
Fräs i smör eller olja i botten av en kastrull. Låt fräsa en stund.
Häll i fonden och vattnet och blanda ner 1 msk vetemjöl/potatismjöl/majsmjöl/maizena (välj det som passar dig).
Låt småkoka i 15 minuter.

Tillsätt crème fraiche och mixa soppan med en stavmixer.
Smaka av med muskot (muskot brukar jag inte sätta i) och salt!
 
Jag brukar även smula ner fetaost i morotssoppan som protein. Annars kan man också göra en smörgås/knäckebrödssmörgås med pålägg till. 

Smaklig måltid! :)


Visst är det något speciellt med sommaren?

Skrivet av Sofia Svevar 01.06.2020

Första juni. JUNI. Det betyder att nu är det sommar på riktigt. Inte vår. Inte försommar. Utan sommar. I helgen kände jag hur naturen tog stora kliv - vi fick värme, blommor slog ut och kvällssolen värmde så skönt tills den gick ner bakom träden.

Mathias nära vän Sebastian (Basti) kom hit på lördag kväll. Vi satt ute i solen och njöt av värmen. Det var så skönt där ute i kvällssolen och man kände den där ljumma värmen som sommaren för med sig. Männen drack några öl, Casper låg i gräset och ville helst gömma sig i skuggan och jag försökte fånga allt på bild. I ärligheten namn så doftade jag i Blanc-flaskan, för jag saknar en riktigt iskall öl när det är varmt.. Men jag har lovat kroppen att hålla mig borta från alkohol tills allt är återställt. Nykter i 9 månader nu. 

Sedan drog vi fram Mölkky. Älskar Mölkky. Alla spel man kan spela utomhus på sommaren hör till och det var där och då som jag insåg att nu är nog sommaren här. Den bästa årstiden på året. 

För visst är det något speciellt när sommaren kommer? Det känns som att människors humör och hela aura förändras. Som att alla skiner till. Som att något stort är på gång. Alla har vi något fantastiskt framför oss. Åka ut på havet, utflykter, vackra klänningar, shorts, sprillans nya ballerinas (ni vet, man måste ju köpa nya sommarskor till varje sommar, hehe), soliga uteterraser, aperol spritz, picknick.. Jag kan fortsätta hur länge som helst. 

Så lova mig en sak: Ta vara på varje dag av denna sommar, njut av livet, håll dig i nuet och fotografera alla vackra minnen (för då kan du i vinter blicka tillbaka och känna en gnutta av samma värme och glädje du kände då). 

 

Ha en fantastisk måndag! ♥

DSC 1025

DSC 0988

DSC 1000

DSC 1018


Hur helar man själen?

Skrivet av Sofia Svevar 29.05.2020

Hjärtat dunkar, händerna skakar och frustrationen växer sig starkare.. Kroppen skriker på hjälp. Den kämpar och kämpar. Huvudet ser och hör massor av saker jag borde göra och genomföra. Hjärtat vill så väl och önskar att jag kunde lägga mig ner åtminstone en liten stund.

 

Där står jag. Tittandes på mig själv. Precis som i en spegelbild.

Jag kan se en ung kvinna slitas mellan alla måsten. Den unga kvinnan hör alla andra röster, men inte sin egen. Hon verkar yr. En inre stress som vägrar att släppa taget. Hon tittar åt alla håll, som om hon inte kan fokusera på endast en sak. Där ser jag henne stå, önskar att jag kunde hjälpa henne. Jag ser henne så tydligt. Vill så gärna sträcka ut en hand.

 

Jag hör alla rop och jag hör vad kroppen säger. Hjärnan fortsätter att mala på. Gör si, gör så, det skall göras och det skall göras. Planera hit och dit. I allt detta så fungerar min intuition perfekt. Den kan ta emot all kontakt från andevärlden även om den är stressad. 

Om stressen beror på min sjukdomshistoria eller om det är något annat... Det tänkte jag att jag skulle ta reda på. Har funderat mycket kring hypnosterapi som gör att man går tillbaka i tiden och till och med tillbaka till andra liv, för att se varifrån både min hjärninfarkt och njurinflammation härstammar. Detta har jag på känn är en bra början för att börja nysta upp gamla sår som satt sig som osynliga ärr.

Det jag är otroligt tacksam för är att jag får vara med om så mycket i mitt liv som gör att jag får utvecklas och jobba med mig själv. Jag älskar att utvecklas som människa och ser varje motgång som framgång. Jag lever bara detta liv en gång. Jag vill fortsätta lära mig saker om mig själv, njuta av livet och ta vara på varje dag och tillfälle, men även att hitta mer balans och harmoni i vardagen. 

 

"Var inte rädd. Låt ditt liv fyllas av tillförsikt och livsmod,
av erfarenheten att livet ständigt läks, återskapas och föds på nytt.”
– Olle Carlsson

 

DSC 0378 1


Chokladbrownies (utan socker och mjöl)

Skrivet av Sofia Svevar 25.05.2020

Innerst inne är jag en som älskar att baka och göra nya maträtter. Speciellt när det kommer till det sockerfria och det vegetariska, då är det som roligaste att experimentera i köket. För tillfället äter jag väldigt hög kortisondos och det sätter sina gränser för mig. Jag är tvungen att äta sockerfritt för att inte mitt blodsocker skall skjuta i höjden.

Så jag blev sugen på att testa dessa brownies när jag såg att en vän hade bakat dem. Så nu tänker jag dela med mig av receptet så att ni också får ta del av dem!

(Detta recept är lånat från Olga Rönnberg, grundare för mammafitness.se.)
DSC 0130

 Recept på chokladbrownies:

15 dadlar
1 paket svarta bönor (230g) (jag använde Go Greens)
4 ägg
2 msk kokosolja
1 dl kakao
1 tsk bakpulver
1 nypa vaniljpulver
2 msk valfri sötning (jag tog honung)

Gör så här:

Mixa samman alla ingredienser och bred ut i en form som är smord med kokosolja (jag tog en mindre form som jag brukar göra gratäng/lasagne i). Grädda i ugnen på 175ᵒ i cirka 30 min. Låt svalna. 

Chokladtäcket: 

1-2 msk honung
4-5 msk kakao
4 msk kokosolja

Gör så här:

Smält samman allt i en kastrull och bred det sedan över din brownie. Låt det stelna i kylen eller i frysen och skär sedan i lagom stora bitar. 

 

(Sen kom jag ju på i efterhand att det stod SMÄLT chokladen i en kastrull så mitt chokladtäcke är mosat med gaffel, men det var minst lika gott ändå!) Hoppas det skall smaka! ♥