DSC 200

När det är läge att säga ifrån

Skrivet av Sofia Svevar 06.05.2021

Kategorier:

I ärlighetens namn - Dagarna känns inte på topp just nu. Jag känner mig nedstämd och känner mig verkligen inte som mig själv. Det är väldigt mycket som försiggår i min kropp just nu och jag har väldigt lätt för att få känslorna att svalla över.

Jag har den senaste tiden hunnit tänka väldigt mycket - tack vare psykoterapin, men också tack vare sköldkörteln som gör mig mera skör. Jag har känslor som rinner över som jag inte tänkt på att bearbeta i mitt liv. Det känns nästan som att jag ser saker på ett helt annat sätt, och försöker förstå vidden av -varför- i all sin dar har jag gömt undan allt detta. Det som skrämt mig som mest i livet och gjort mig rädd och ledsen har jag alltid omvandlat till styrka och glädje, vilket gör att jag just nu genomgår världens mest turbulenta tid i mitt liv. 

Tidigare har jag berättat om min hjärninfarkt, min njursjukdom nefros samt sköldkörteln. Det finns även annat i mitt liv som skänkt mig rädsla, som alltid funnits där sedan liten. Jag gömmer mig, blundar, och låtsas att allt är okej. Men det är det inte.

- Hur mår du? Frågar någon. 

- Joooo jag mår bra! (Svarar jag alltid)

Även om jag vet hur smärtan känns inom mig, och där står jag och trycker ner den ännu mer. Hälsosamt? Verkligen inte. Tji fick jag för alla positiva svar jag gett åt andra i mitt liv. 

Så, här står jag och alla känslor svallar över. Vad borde jag göra för att må bättre? Jo, jag bestämde mig för att sluta lyssna till andra, sluta hjälpa andra när jag själv inte orkar, sluta svara ja på frågor när jag vill säga nej. Jag behöver bli mer självisk för att ta mig igenom detta. Det är tid för mig att tänka på mig själv, få mig själv på fötter innan jag kan nå den glada, friska och hälsosamma jag igen som alltid är så spontan och positiv. 

Att skriva är något som står mig väldigt nära hjärtat, men på grund av omständigheter och sjukdom, så har jag sämre koncentration, hittar inte rätta orden och säger ofta fel när jag pratar. Mitt skrivande här känns inte på topp och inte mitt instagramkonto heller. Därför har jag bestämt mig att nu måste jag ta en paus från dessa två. Jag måste satsa på mig själv och det som är det mest viktiga i mitt liv just nu. Jag behöver landa och ladda om batterierna. 

Den dagen jag ställer mig upp igen och känner att benen inte skakar, känslorna inte svallar lika mycket och jag känner mig starkare än någonsin: Då lovar jag med handen på hjärtat att jag skall fortsätta skriva, inspirera och ge dig all den kreativitet jag har inom mig. För den kreativiteten finns alltid i hjärtat. Jag hoppas för min egen skull, och för dig som gillar mina inlägg, att denna paus inte blir så långvarig och att jag snart kommer tillbaka med ny energi. Du vet var du hittar mina gamla inlägg om du känner att du vill bli inspirerad på något plan, eller om du annars bara vill läsa något från andevärlden, ärliga tankar, positiva ord eller om min hjärninfarkt.

Glöm aldrig bort att du är den viktigaste i ditt liv!
Säg nej ifall du känner att det är något du känner innerst inne!
Gå aldrig efter vad andra tycker!
Sköt om dig och kom ihåg att lyssna till dig själv!

Vi ses! :)

DSC 0331


Elände och passion

Skrivet av Sofia Svevar 19.04.2021

Kategorier:

Bristen på arrangemang, glädje, lekfullhet, kreativitet och den annars goda optimism jag brukar ha är ännu försvunnen. Fortfarande är min sköldkörtel helt ur balans och jag har nu i snart tre månader haft en sköldkörtel i underfunktion (något som tydligen kan komma efter att man slutar med kortison). En annars rak och ärlig person som jag är, har hållit tyst för att jag tycker det börjar räcka med elände och negativitet i mitt liv - samtidigt som jag vet att jag mår bättre av att kasta ut allt på bordet och avslöja mig själv - även om det är för er som jag inte känner, familj eller vänner. 

Sköldkörteln har gjort att jag känner mig väldigt nere, jag tappar hår, får ont i leder och muskler, är väldigt trött och koncentration ligger på noll. Jag klarar inte heller av att träna, vilket gör att jag tappar stinget ännu mer. Jag har sökt hjälp via sjukhuset och även via arbetshälsovård. Ännu sitter jag här, med samma symptom som infunnits i min kropp i flera månader. Jag blir galen. GALEN. 

Samtidigt i allt elände försöker jag finna de små, små positiva ting jag kan se som små glipor av sol. Jag har t.ex. kommit att lära känna mig själv ÄNNU bättre (vilket jag inte trodde var möjligt vid det här laget och vilket för mig är positivt). Jag försöker rannsaka mig själv och fortsätter att gå till en psykoterapeut (som jag nämnde tidigare) men också till en zonterapeut. (För nu ska den här kvinnan bli frisk, stark och mer strålande än aldrig förr!).
Dessutom planerar vi att bygga hus (japp, du läste rätt!!), och det får mig att drömma mig bort och titta framåt. Så de senaste två veckorna när jag har suttit hemma har jag haft tid att sitta och rita på vårt hus. Vi har även fått det första utkastet av arkitekten på huset. Därför sitter jag idag och gör ändringar, och funderar på hur vi vill att det slutliga resultatet skall bli. Vad behöver vi? Vad är viktigt? Vad får oss att älska vårt hem? Vad är det som gör att just detta hem skall skänka oss lugn? 

Även i bristen på arrangemang och glädje, försöker jag alltid finna passionen i andra saker. Få sinnet att leva ut i allt det jag tycker om. I de mest negativa stunder i mitt liv, är det alltid viktigt att jag hittar något jag brinner för. Något som gör att jag kommer vidare, något som får mig att tänka på annat. Livet är och skall vara upp och ner - och vid det här laget börjar jag nog känna till berg- och dalbanan som livet skapar åt mig. Men visst, ibland önskar jag nog att jag kanske bara skulle få sitta på en bänk och äta glass också, och bara titta på. Du vet, bara kunna njuta av stunden, känna glädjen av att få vara frisk, känna glöd för livet men även för mig själv. 

Kameran har inte varit framme förutom när jag fotograferat hos mina svärföräldrar. Därför får dagens bild bestå av en blomma som jag känner kan stå för min känsla just nu. En ensam blomma omringad av grönska. En blomma som söker sig själv, men även empati från andra. Denna blomma behöver styrka, kärlek och gödsel för att överleva. Just like me. 

DSC 6832


När livet bestämmer sig för en helomvändning

Skrivet av Sofia Svevar 24.03.2021

Visst är det så att livet har snabba vändningar. I vår vardag möter vi och kan förvänta oss att kompisen, kollegan, den roliga gubben i kassan på citymarket och andra i vår omgivning har varit med om saker som vi inte har någon aning om. Det kan vara händelser, sjukdomar eller kanske dödsfall som påverkat dessa människor. Händelserna har påverkat personligheten och hur denna person ter sig med andra människor. En del ter sig negativa, en del positiva, andra är otroligt omtänksamma och en del bär på så tunga saker att det nästan känns som att man kan nudda känslan i luften.

Sedan en tid tillbaka har jag märkt att alla känslor och händelser som inträffat i mitt liv har gjort mig stressad och gett mig ångest. Vilket jag också kan gissa gett mig problem med njurar och nu senast sköldkörteln. Jag har nu varit sjukskriven i tre veckor och under dessa veckor har små, små lösningar sakta men säkert börja uppstå. Eller, åtminstone en början på en lösning. 

Även om jag är den typiskt gula personen, med inslag av grönt (japp, jag har läst "omgiven av idioter", hehe), så känner jag att detta personlighetsdrag har på något sätt börjat suddas ut för mig. Vanligtvis är jag den där sociala, entusiastiska optimisten som alltid ställer upp. Den senaste tiden har den där spralliga "tösen" med många järn i elden upplösts och kanske blivit mer diskret, okoncentrerad och allmänt nere. Jag känner att lusten för de saker jag gillar blir bortglömda för att jag ofta sitter kvar i mina tankar. Tankar som snurrar, snurrar och snurrar. Det tar aldrig slut.

"Jag tänker för mycket.
Jag tänker före,
jag tänker efter.
Jag tänker åt sidan,
jag tänker på allt.
Om det finns,
har jag redan tänkt på det."

 

Därför bestämde jag mig för några veckor sedan att det var det dags för mig att ta tag i mina problem. Jag bokade tid till en psykoterapeut. Jag sökte febrilt efter en bra psykolog ÖVERALLT. Antingen fick jag inte tag i personen, eller så skulle väntetiden vara över en månad. Ni som vet och varit med om detta, vet att man INTE kan vänta så länge när man behöver prata med någon. 

Till slut kom jag i kontakt med en psykoterapeut istället. Läste lite om personen, läste om vad psykoterapi innebar och kände att här har jag hittat rätt. I hopp om att detta som händer mig nu inte är en tillfällig lösning, utan att detta skall hjälpa mig med alla hinder, blockeringar och allt gammalt groll som har satt sig lika hårt som fettet på köksfläkten (haha ja, väldigt lättrelaterat eller hur?). 

Jag vill så gärna att någon av er andra tar åt er, som läser detta, som kanske också känner som jag: att man inte behöver vara rädd för att visa sig känslig, mänsklig och att vi alla bär på en historia. Att vi inte ska skämmas över att känna rädsla för att visa andra hur vi mår. Vi är bara människor, med sköra hjärtan, väldigt många tankar och som behöver bekräftelse och kärlek. Vi lever för att få sånt. Människan behöver kärlek. ♥

Jag brukar alltid avsluta mina blogginlägg med en positiv slutkläm, eftersom det är det jag brinner för att få andra att orka framåt och se den där ljusglimten i all stress, tvång och det negativa som kan ta över ens tankar. Jag gör det för att jag har innerst inne alltid förstått hur jag själv mår. Jag mår bra av att hjälpa andra med hjälp av min optimism. Därför känner jag en sån tacksamhet att en utomstående kan se på mig, helt ovetandes och bara ge mig komplimangen: "Om du inte skulle varit så stark och positiv som du är, så skulle man lättare se på dig att du mår dåligt. Men du verkar alltid vara så glad, man blir glad av det." 

 

Så jag fortsätter att skänka glädje. För det är det som gör att jag orkar vakna varje morgon. Att få skriva av mig och få hela Österbotten (och alla er andra som läser detta) att skina ikapp med solen. Att man efter varje inlägg jag skrivit kanske kan känna hopp och glädje, om att det faktiskt finns en väg att gå på, även om den inte alltid är så synlig och rak som man önskar att den skulle vara. "Våga vara stjärnan i ditt liv!" ♥

 

DSC 0288


A walk done memory lane

Skrivet av Sofia Svevar 28.01.2021

Precis som rubriken säger: A walk done memory lane. Jag är en typisk kräfta som håller minnen kärt. Bland annat dessa härliga barnprogram som jag själv tittade på som liten. Ännu idag älskar jag  Disney-filmer, Astrid Lindgrens filmer och andra program som får dopaminet i hjärnan att reagera positivt och får en att minnas tillbaka!

Vet ni vad? Igår slog tanken mig att eftersom jag skall bota mitt sockerberoende här snart, så är jag tvungen att bunkra upp med godis inför helgen. Jag skall nämligen ta tag i kosten nästa vecka, och då skall sötsuget puts väck. För jag så trött på att sockret alltid blir en bov i dramat vid trötthet, tristess eller just när helgen kommer.

Så idag när jag körde hem från jobbet slog tanken mig: Jag kommer väldigt bra ihåg ett barnprogram som jag alltid tittade på som liten. Det snurrade godis i tv-rutan. Drömmen. Vem ville inte delta i det barnprogrammet?

100 kilo godis! Någon som minns? 

 

Efteråt började jag fundera på olika barnprogram som visades på ljuva 90-talet. Minns ni dessa? 


Och såklart:

Oj du ljuva 90-tal! Vilka program/serier/filmer kommer du ihåg från din barndom? 


PT och kostrådgivning

Skrivet av Sofia Svevar 25.01.2021

Kategorier:
Taggar:

En god koncentration, en bättre kondition, ett starkare jag, mer jordad och spirituell, men även en mer välmående mage, glansigare hår, starkare naglar och ett större leende på läpparna - Det är mina mål för 2021. Jag skall bli den bästa jag. En ny version av mig själv. En bättre version. Nu kör vi!

Vad händer på min personliga front just nu? Jooo - jag har skaffat en PT för två månader sedan och skall nu även ta tag i kosten. Tjoho!

Ni som hängt med en stund vet att jag fick en njursjukdom för ett och ett halvt år sedan, en sjukdom som gör att njurarna inte längre vill samarbeta. Efter flera olika sorters mediciner, försvann både muskler, ork och jag började samlade vätska (+ några kg eftersom jag inte fick röra på mig pga. väldigt högt kolesterol.) Så i början av hösten började jag gå på promenader igen (väldigt långsamma promenader kan jag påstå), men med tiden började promenaderna snabbas upp och jag kände att kroppen började orka mera. I november när jag var tvungen att ta bort den ena medicinen (kortison slutade fungera på mig) för njurarna, då var det dags att börja steppa upp gamet kände jag när alla hemska biverkningar sakta började försvinna. 

Sedan 20-årsåldern har jag tränat på gym (fyller 30 i juni), men även sprungit väldigt mycket. På något vis har jag alltid trivts bäst på gymmet. Bygga muskler och känna mig stark mentalt, fysiskt och psykiskt. Det hjälpte även för att stärka min koncentration och balans efter min hjärninfarkt och därför känns det som en viktig del av mitt liv att få träna och hålla igång.

Nu har redan två månader gått efter att jag börjat träna med en PT, vilket betyder att jag har 4 månader kvar ännu. Jag har bra kommit igång med att stärka och bygga muskler och känner att jag är en bra bit på väg. Redan kan jag märka att jag känner mig piggare, har bättre koncentration och orkar mera på alla plan både hemma och på jobbet. Vilket gör att jag får en sån kick och bara vill fortsätta! 

Denna vecka skall min kondition börja tränas upp och jag känner mig så taggad för att äntligen få ta tag i det också! Jag längtar efter regniga sommardagar när jag får sätta på springskorna igen och ta mig ut på löpbanan (vilket för mig är det mest avkopplande jag vet.)

På matfronten då? 

Jag fick en tanke till mig i helgen där jag kände att nu var det dags att ta tag i kosten också. Jag behöver äta mat som stärker mitt immunförsvar, som är bra för njurarna och som samtidigt gör att jag kan bygga muskler. Detta är något som är på gång, och förhoppningsvis får jag börja med detta nästa vecka redan. En ivrig och glad skribent här på andra sidan skärmen vill jag lova! :) 

Jag ser så framemot att få stärka mig själv. Att hjälpa både kropp och knopp att må bättre. Jag hejar för ett hälsosammare och mer friskare 2021! 

 

Måste erkänna att jag knappt vågar knäppa bilder inne på gymmet ifall någon skulle se mig, därav nervös min, hehe. IMG 20201206 114713 841 1

 


Att se framåt ur ett djupare perspektiv

Skrivet av Sofia Svevar 03.01.2021 | 1 kommentar(er)

Livet alltså. En riktig gåta i sig. Dagligen läser jag om människor som varit med om hemska saker, saker som gör att min tankegång börjar snurra till det ordentligt i mitt huvud. Nästan dagligen läser jag att världen drabbas så hårt av jordbävningar, sjukdomar och av andra saker som gör att klimatet slåss för sin överlevnad. 

Och när jag läser allt detta känns det som att jag skäms över hur jag själv mår. Att jag inte klarar av att öppna mig här, även om jag vet att jag älskar att beskriva mina känslor som jag  känner just nu och att försöka förklara dem i mina egna ord. Att skriva är en grej som lättar mitt hjärta men även min själ. För att skriva gör att min själ mår bra. Den lugnar sig. Jag älskar att dela med mig och visa att alla människor bär på en medmänsklighet, att jag, och vi alla är gjord av samma "skrot och korn". Vi känner känslor; Vi är ledsna, glada, ångestfyllda, deprimerade, kära, överlyckliga... Att våga dela med sig av sina känslor är en av de finare saker en människa kan göra. Att kunna visa en sårbarhet som gör att vi känner igen oss i andra. 

Det är på så sätt jag tycker att vi kan känna igen oss med andra, hitta själsfränder, vänner för livet, andra som gått igenom samma sak. Det gör att jag som människa kan finna kärlek och lycka och gå på rätt väg i livet. 

Varför, ja varför, blir jag som mänsklig individ ändå rädd för att dela med mig? Vad är det som håller fast min rädsla? Vad är det som gör att jag så starkt kan känna att jag skall göra bort mig? Är det inte bättre att kunna dela mig sig av sina problem istället för att gömma sig långt inne i sig själv och själv styra sitt sinne till det sämre? 

Mina tankar har de senaste två månaderna varit brokiga. Jag har varit ledsen allt för många gånger. Jag har haft ångest, känt rädsla, lidit av hjärtklappningar och illamående. Jag har till och med känt mig skygg inför andra människor. 

Samtidigt så vet jag att jag har fina personer i bloggvärlden, min omgivning och på andra sidan som alltid peppar mig och ser till att min positiva sida inte försvinner. För den finns ju alltid där någonstans. Även vid de sämre dagar så finns det alltid en liten ljusglimt som gör att jag med ett leende blickar framåt. Jag tror stenhårt på mig själv. Jag vet att jag kan ta mig igenom vad som helst. För det finns alltid en drivkraft som gör att jag alltid ser framåt och ser forskande kring framtiden. 

Jag har inte kikat in här på en månad. För jag har ältat, ältat och ältat. Ska jag, ska jag inte? Men vet ni vad - den stunden jag loggade in här för en timme sedan, gjorde att jag blev glatt överraskad - vilka fina kommentarer ni hade skrivit. Det är sånt som gör att jag fortsätter att skriva, vara mig själv och vågar öppna mig. För jag ser och hör er. Jag lyssnar och tar till mig av er. Det är ni som läser och ger feedback som gör att jag vågar vara mig själv.

Så TACK alla fina människor. Vad vore jag utan er medmänsklighet och omtänksamhet. I fortsättningen önskar jag mera människorkärlek till alla och att jag nu, på något sätt, kan se ljuset i tunneln och börja blicka framåt. För nu är det ett nytt år med en ljusare och så mycket bättre energi. Jag ser framemot 2021 och vad det har att komma med. Nu tittar vi framåt!

 

Ta hand om dig själv och fortsätt att ta hand om varandra! Kram!

DSC 0030 1


När panikångesten tar över

Skrivet av Sofia Svevar 03.12.2020 | 4 kommentar(er)

När panikångesten smyger sig på: Då tror man att man håller på att dö. 

Hej igen efter en och en halv månad med bloggandet på paus!  Jag utlovade ett inlägg som handlar om det senaste året fram till idag. Det komiska i det hela var att jag fick panikångest en stund efter mitt lovande igår - så nu svängde inlägget en del - men alltid bra med något kryddigt att skriva om. Hehe, skämt åsido. (Min skadeglädje slutar inte ens med mig själv).

 

Här kommer en berättelse från i våras:

Som tidigare skrivit så började min kropp samla vätska igen i våras. Jag kom snabbt på fötter igen och kortisonen blev högre igen. Samtidigt som detta fick jag också panikångest. 

Vi skulle åka och handla. Jag mådde helt okej. Kände mig lite hängig och led av hjärtklappningar, men det var något som jag var van vid på grund av medicin. Vi kom fram till affären i stan och jag sa åt Mathias att jag kände mig lite snurrig. 

Vi gick in till affären och plötsligt känner jag hur benen börjar vika sig under mig. Jag höll fast mig vid fruktdisken för att inte ramla på golvet. En hemsk smärta började smyga sig på och jag fick en otroligt värk i både bröstkorg och rygg. Jag kommer ihåg mina ord som jag sa åt Mathias: 

"Jag tror jag håller på att få en hjärtinfarkt". 

Han lugnade mig och sa att jag skulle gå och sätta mig i bilen medan han handlade färdigt. 

Väl i bilen satt jag. Stirrandes på akutens nummer på telefon. Borde jag ringa? Fortfarande med kraftig värk ringde jag och väl i andra sidan telefon bad dem mig att komma in. Jag trodde att jag höll på att dö. Bilturen till sjukhuset kändes då som de värsta minuterna i mitt liv (även om min kropp varit med om värre saker).

Snabbt som blixten var vi vid akuten. Jag fick lägga mig ner i en säng och låg där i några timmar. Hjärtat och kroppen lugnade sig efter en stund. Då fick jag veta att jag troligtvis hade fått en panikattack. Jag fick åka hem samma kväll. 

 

Ja, men - Vad hände igår? 

Jag steg upp som vanligt och drack en kaffekopp. Kände att jag var aningen tröttare och mer irriterad än vad jag brukar vara, men det brukar alltid gå om när man väl kommit till jobbet och får umgås med barnen på dagis. Väl där kände jag att det inte var som det skulle och jag bad om att få gå ut först på gården för att hämta luft. När jag väl var ute blev allt bara värre. Jag kände panik när jag såg massor av barn och vuxna som befann sig där. Jag höll min och försökte stå ut en stund. Mina snälla kollegor lät mig gå in och ta det lugnt en stund.

En stund före hade ett illamående växt fram, som blev värre. Jag drack en kopp pepparmintte, som jag har lärt mig är bra för illamående, och kände hur den där samma smärtan mot både bröstkorg och rygg uppmanade sig igen. Jag kände igen mig och ringde hälsovården. Som tur fick jag tid en timme efter samtalet. 

Samtidigt hos hälsovårdaren fick jag veta att det troligtvis var panikångest som uppdagade sig på grund av att jag slutat med kortison för en och en halv vecka sedan. För har man haft panikångest en gång förut så kommer kroppen ihåg det och då kommer gärna ångesten och hälsar på igen. Vilket hände mig. 

Samtidigt denna gång märkte jag att jag var mera lugn kring situationen. Jag visste precis vad jag skulle göra för att det skulle kännas bättre. Jag visste hur jag skulle lugna kroppen. Precis som om hela sinnet tog sig an situationen och jag kände efter vad jag borde göra. Precis då hjälpte intuitionen mig som starkast. 


Vad är det bästa botemedlet?

En lugn promenad, spikmatta, chamomillete, en god natts sömn och ett positivt tänkande. Åtminstone hjälpte det mig för idag mår jag mycket bättre! :) 

 

"My strength did not come from lifting weights. My strength did come from lifting myself up when i was knocked down."

DSC 0076


Vårt sagobröllop - två år sedan idag!

Skrivet av Sofia Svevar 07.07.2020 | 5 kommentar(er)

Ett sagobröllop - vacker klänning, fina skor, god tårta och en riktigt stor fest - något som jag drömde om sedan barnsben! Som liten såg jag mig själv vara prinsessa för en dag, och även om min favoritfärg är blå, så stod jag fast för att mitt bröllop skulle innehålla färgen rosa - färgen som alla prinsessor skulle föredra. 

Idag är det två år sedan vi sa ja till varandra i Trefaldighetskyrkan i Vasa. En väldigt vacker dag där jag inte annat än log så att det värkte i käkarna. Min och Mathias dröm gick i uppfyllelse, han ville också ha det där stora bröllopet som gick i rosa, silver och vitt. Det var ingen tvekan för oss att bestämma plats för festen, ett ställe vid vattnet. Vi visste hur vi ville att tårtan, programblad och dukningen skulle se ut. Denna dag fyllde vi kyrkan och Seglis med 114 personer. Med alla som står oss nära på något sätt. Vi var alltid på samma spår när vi planerade denna dag, jag och Mathias. 

Som jag nämnde här ovanför så hade jag önskat sedan jag var liten att jag skulle få se ut som en prinsessa denna dag. Klänningen skulle innehålla tyll och skorna skulle vara silver. (Tyvärr har jag inga bilder på skorna, men de står fortfarande i skåpet och väntar på en ny fest.. Kanske för någon annans förlovningsfest eller bröllop... Blink, blink till alla vänner som läser detta, hehe).

Så därför tänkte jag nu idag, för att hylla min och min Mathias dag - visa er bilder (för allra första gången) från vår bröllopsfest och berätta vad vi gjorde och hur känslorna gick. 

MFM0444Han med stort H. ♥

FMF9401Denna bild ovan är tagen före vi gick in i kyrkan bakvägen. Vi fick vänta i ett annat rum tills vi hörde musiken börja spela. Jag har ALDRIG varit så nervös i hela mitt liv som jag var före vi skulle gå in i kyrkan... Sedan fick jag också höra att människorna i kyrkan hade hört när jag hade skrattat där bakom där vi stod. Haha, typiskt mig! 

MFM468Blombuketten åt mig och åt tärnorna fixade min kusin Anna! Jag ville ha en somrig bukett med beigerosa rosor och eukalyptus, men också en blandning av blommor som var tagna från Mathias mammas och pappas blomstergård i Sundom.

FMF9406

FMF9688Detta är Mathias bestmans. Älskar denna bild för att alla ser så hjärtligt glada ut! :)

FMF9516Dukningen gick i vitt, rosa och silver. Med vackra rosa pioner som Seglis själv hade valt ut. 

FMF9515

MFM0853När gästerna har satt sig. Detta är brudtärne- och bestmansbordet.

FMF9588Bilden ovan är förrätten som delades ut till alla våra nio bord + till mig och Mathias. Vi var SÅ nöjda över maten! Somrigt, gott, smakrikt.. Allt vad man kunde önska sig. 

FMF9596Detta var en av de roligare överraskningar som vår toastmadam och toastmaster bjöd på. Det började med att dem sa att "Nu skall alla som har fått en hemnyckel av Sofia någon gång komma och ge tillbaka den..." Och plötsligt stiger cirka 15 män upp och ställer sig i kö. Även om jag visste att jag inte hade gett någon nyckel till någon av dem så hann jag titta på dem alla och funderade om jag verkligen hade gett en nyckel till någon av dem.

FMF9603

Mathias skojar och säger "Jaha?! Så du har gett nyckel åt så många.". Sedan fortsatte det och toastmadam och toastmaster säger: "Nu kan alla som Mathias gett en hemnyckel åt stiga upp och lämna tillbaka den". Det var EN som steg upp, hans mamma. Haha. 


36819770 10211578344118936 5514702535929102336 n

Detta är vår bröllopstårta. Vi valde att ha många små istället för en stor. Riktigt god var den och den passade så bra in i vårt tema! 

Bilden är tagen med en telefon eftersom vi inte hade fotografen med oss hela kvällen (vilket jag ångrar idag). Däremot var det så många som tog bilder så vi fick ändå bilder av tårta, vår första dans som gifta och lite annat smått och gott. ♥ (Tack för det fina vänner!)


MFM0984Ljusen hann bytas flera gånger, vi dansade tills vi behövde lämna stället, ölen tog slut och vi kände att detta verkligen var livets fest. Ännu idag kan vi prata om denna dag och minnas den med glädje, och ännu idag kan vi få höra hur roligt våra gäster hade det. Så tacksamt, ärofyllt, glatt och kärleksfullt! Och sedan precis som i sagorna...

...Så lever dem lyckliga i alla sina dagar! ♥♥♥


Dop och examensfest

Skrivet av Sofia Svevar 14.06.2020

När solen värmer, allt det gröna runtomkring lyser upp och fåglarna kvittrar - det är då man skall stanna upp, se sig omkring och skapa minnen som kan värma en i vinternatten. Denna helg är en sån helg. En sån helg man kommer att minnas i vinter när allt känns mörkt och kallt. Sommaren är fantastisk. 

På helgerna händer det alltid så mycket så jag känner att jag vill dela med mig av vad vi gjort här på "Solbacken" som vår tomt är döpt till. Alltid har vi något på gång. Är det inte någon fest så är vi på väg någonstans. Det är skönt att både jag och Mathias är personer som gillar när det händer saker. Då kan vi tillsammans skapa härliga minnen vi kan blicka tillbaka till. 

I helgen har vi varit på dop och på examensfest. Vädret har verkligen varit på de firandes sida. Såå vackert väder. Men, vem gillar inte när högtrycket slår ut över landet på sommaren? *Räcker upp en hand* 

DSC 0309 1Gårdagens outfit för mig såg ut såhär.
DSC 0242

IMG 20200614 102529 128
Selma Alice, hennes mamma, pappa och jag.
Jag kommer ihåg att jag sa åt Angelica (Selmas mamma) att så fort jag träffade Selma så kände jag hur rätt det var att få se henne. Jag vet också att det beror på att jag och Angelica är själsvänner och levt tillsammans som nära vänner i tidigare liv. Älskar det. Hon är den vackraste människan på jorden, inifrån och ut. 

DSC 0304

Senare på dagen åkte i iväg på examensfest. En magister måste firas! :) 

DSC 0269

DSC 0248

DSC 0332

Jag åkte iväg hem redan klockan 10. Kikade på klockan när Mathias kom hem inatt och jag tyckte den stod på 03:00, så ingen dålig fest hade det varit. Däremot tror jag att mitt sällskap idag kommer att vara lite slöare än mig... Hehe

Tackar så ödmjukt för en fin dopceremoni och en sprudlande examensfest! Även om jag är hög på alla mediciner just nu så njuter jag av att få umgås med människor och få njuta av dagen. Speciellt i denna sommarvärme och grönska. Och med alla fantastiska vänner vi har omkring oss! ♥


I min undermedvetna källare

Skrivet av Sofia Svevar 08.06.2020 | 2 kommentar(er)

En ny vecka. Ännu en dag hemma. Det är en vana som börjar sitta i. Jag har varit sjukledig sedan mitten av mars. Jag har sett våren komma och sett hur sommaren växt fram i snabb takt. Ingen onödig belastning för konditionen på grund av hjärtklappningarna. Inget solande eftersom det gör huden skör i samband med kortisondosen jag äter. En av dem som befinner sig i riskgruppen.

Just idag sitter och läser Näras tidning, benen pirrar och det värker i muskler. I läsandet blir jag okoncentrerad, samt lite frustrerad. Mina händer skakar när jag håller i tidningen. Jag sätter tidningen i famnen, stirrandes på mina händer... 

Sakta går jag till spegeln. Spegelbilden som för mig nu inte är som den brukar vara. Huden ser så skör ut, mer kroppsbehåring än vanligt, samlar vätska i både ben, runt mage och i ansikte/hals.

Här och nu. Precis i detta ögonblick, stirrar jag på mig själv i spegeln. Undrandes över när allt detta skall vara över. Undrandes över när allt kan gå tillbaka till det normala igen. Då jag äntligen kan få njuta av kläder, smink och naglar på samma sätt som förut. För just nu i denna stund, får jag ångest över att inget sitter som det ska, att sminket inte längre hjälper min svullna ögonlock och kinder. För att inte prata om dubbelhakan som snabbt satt sig på mig. Jag som aldrig haft någon sådan. 

Just i denna stund funderar jag kring vad det är som gör att just jag skall behöva vara med om allt detta? Varför behöver jag gång på gång öva upp min självkänsla. Det räcker inte med IBS och hjärninfarkt, utan då skall det gärna sättas in en njurinflammation/nefros också. 

Denna måndag ligger jag och gräver i min undermedvetna källare, där det samlats mycket tankar och saker genom åren. Är det denna källare som jag nu behöver städa upp? Städa upp och sortera för att kroppen skall orka röra sig framåt? Är det nu jag skall fortsätta våga vara mig själv trots allt som händer i min kropp och hjärna? Är det nu jag skall ta som mest "selfies" för att bevisa för mig själv att jag vågar leva och vara mig själv, trots hur kortison påverkar mig? Kanske det. Kanske är det så att det är just nu jag skall visa mig som mest levnadsglad, så att njurarna äntligen skall förstå att jag är på rätt spår. Det är nu jag skall börja leva på riktigt. För att motbevisa alla besvär och organ att jag kan ta mig igenom vad som helst. 

När jag gräver där i min källare... Så är det precis det jag känner: Att även om jag sitter här med dubbelhaka, svullna ögon och en hud som spricker... Så vill jag ändå leva varje stund, varje dag. Jag vill leva och se varje ögonblick. Leva i nuet. Ta in allt vackert. Le åt varje människa, skratta, skoja och ha roligt. Bevisa för världen att jag inte ger upp, slutar aldrig att vara rädd och bär tacksamt med mig allt vad livet har att ge. För något gott kommer ur varje negativ händelse. Även ur denna. 

Snapchat 1432264498

Snapchat 1419878070