Mental berg- och dalbana
Som tur var allt bra med bebben, men det har verkligen varit en mental berg- och dalbana hela dagen. Det hela började i onsdags när jag tyckte att bebben inte härjade och på som sitt vanliga jag, men i och med att jag nog kände några rörelser här och där så var det inte så mycket jag funderade på. Vi skulle ändå till rådgivningen nästa dag så kunde fråga om det då. Sagt och gjort. Efter att ha fyllt i alla vårdnads och faderskapspapper gjorde vi den vanliga rutinkollen. Hjärtljudet var bra som vanligt och magen hade växt, så inget konstigt där. Vård hälsovårdare blev ändå lite fundersam över de minskade rörelserna så hon skulle kolla om vi skulle få en tid till ultraljud och så skulle jag försöka räkna rörelser i timmen hemma. Nå vi blev lite och lite nojiga och funderade om vi borde vara mer oroliga än vi var. På vägen hem ringde vi killens mamma som försäkrade oss om det knappast är något farligt och att bebisen ligger bara så att jag inte känner det på samma sätt. Lugna och nöjda funderade vi inte mer på det.
Men så imorse ringde de från Barnmorskeinstitutet och sade att jag hade en tid dit och skulle komma in genast. Då började det snurra i huvudet igen. Borde jag vara mer orolig än jag var? Hade ju nog känt en spark eller två när jag vaknade så. Nå skyndade iväg och väl framme så fick jag veta att jag skulle ligga en timme och försöka räkna rörelser medan de höll koll på hjärtljudet. Hjärtljudet var bra genom hela men fick inte ihop till tio rörelser utan endast sex så läkaren kollade med ultraljud. Där såg allt också bra ut, hjärtat slog fint men bebben rörde inte på sig så de kunde inte släppa hem mig ännu. I och med att jag inte ätit något sedan morgonen funderade de om de hade att göra med att jag hade så lågt blodsocker att bebben också hade lite lågt och därför inte rörde på sig så mycket. Så läkaren sa åt mig och att gå och äta något och sedan lägga mig i rummet igen så de kunde kolla hjärtljudet medan jag väntade på att känna någon rörelse.
Efter lite mat låg jag ännu en gång i rummet och väntade. Väntade på att känna något och stirrade på klockan som tickade på. Läste lite för att jag skulle lugna ner mig så att bebben inte skulle känna att jag var stressad. Men äntligen, efter en ungefär en halvtimme, började det röra på sig och då kom de tio rörelserna ganska snabbt. Ringde på klockan och fick komma på ultraljud till läkaren igen. Nu var det andra bullar och det sparkade och viftades. Men alla de sparkar under ultraljudet kände jag inte. Det eftersom bebben sparkade mot moderkakan och den dämpar tydligen så mycket att jag inte känner alla sparkar. Och de minskade rörelserna idag berodde nog troligtvis på lågt blodsocker. Så nu är jag ordinerad att äta regelbundet och försöka räkna rörelser med jämna mellanrum för att hålla koll på bebben.
Så slutet gott allting gott. Kommer dock ta lite tid för mig att återhämta mig mentalt från dagen. Gått från noll till hundra säker tio gånger idag. Men huvudsaken är ju vi båda mår tipptopp och hann ändå med lite av det fredagsprogram som jag planerat så helt "förstörd" blev dagen inte!
Nu ska jag skämma bort mig själv med en cokis och sedan är det dags för På spåret.
Ha en fin fredag!
Saker som jag längtar efter
Har varit gravid i 220 dagar nu och en börjar ju bli lite trött på det. Visst är det fint och så, men man längtar ju också efter en del saker som inte är möjliga nu. Och vissa saker längtar jag efter mer än andra:
Få en god natt sömn! Det förstår jag att det kommer ta x antal månader (år) innan jag kommer få igen, men efter att inte ha sovit ordentligt sedan jag blev gravid i somras börjar man längta lite.
Kunna äta precis vad jag vill. SOM jag längtar efter att inte behöva läsa på förpackningar och välja den tråkigaste rätten på menyn eftersom det mesta innehåller något jag inte "får" äta. Att få äta alla möjliga ostar och fiskröror. Mest längtar jag efter parmesan, kex med vitmögelost, svärmors sikröra, en riktigt röd biff och laxmoussetårta.
Jeans. Som jag saknar att ha ett par vanliga jeans. Är inget stort fan av mammabyxor och jeans funkar ju inte riktigt med en preggomage. Ser framemot att få gå och köpa ett par svarta, högmidjade jeans när ungen är på utsidan.
Att kunna röra mig normalt och känna mig bekväm. Att kunna sitta i en soffa eller på en stol mer än två minuter utan att få ont i ryggen. Att kunna gå och plocka i och ur diskmaskin, bädda sängen och hänga tvätt utan att få sammandragningar och ryggont efter fem minuter. Ja, ni förstår poängen.
Vin och mojito! Har inte saknat alkoholen speciellt mycket, men att kunna ta ett glas skumpa eller ett vinglas saknar jag nog lite. Att dricka en riktigt god mojito eller sangria. Åh så fint det ska bli i sommar!
Men mest av allt längtar jag förstås efter den lilla personen. Se vem hen liknar på, om hen ärvt det lockiga håret och om vilken sorts person hen är. Att få presentera bebben för hunden hemma och se hur de reagerar på varandra. Ta med hen till skären och ligga på bryggan och svalka oss i vattnet när det blir för varmt. Att alla tre kusiner ska få träffas och se om de liknar varandra. Läsa Harry Potter för hen (ja tänker introducera de från första stund hehe!) och ta vårpromenader i stan med bebben, Tintin och hennes valp.
Så just nu är längtan efter april och allt som kommer med det ganska stor. Tiden skulle gärna få snabba på lite nu.
Trettioen veckor and counting
Igår gick jag in i vecka 32 (31+0) och det betyder att det närmar sig bebis med vad som känns som stormsteg. Sist jag sammanfattade graviditeten såg det ut så här. I slutet av den här veckan ska vi till rådgivningen också så det blir intressant att se hur mycket som har ändrats sedan vi var där senast, det vill säga för exakt en månad sedan.
Vad har hänt sen sist? Magen har växt betydligt och krämporna blivit lite annorlunda. Har blivit väldigt mycket tröttare och det händer allt oftare att jag måste ta en powernap på helgerna för att jag ska orka kvällen ut. Känner mig stor och otymplig även om jag kanske inte har världens största magen.
Hur mår bebisen? Sist vi var på rådgivningen mådde hen bra, hoppas att det ser ut så den här veckan också, men det tror jag nog! Bebben håller på mest hela tiden och det är ett himla sparkande och buffande så tror nog att hen har det finfint där inne. Man har nu också kunnat börja se när hen rör på sig från utsidan vilket är nytt.
Och kroppen? Det har varit en ganska jobbig vecka den som gått. Har börjat få hiskeligt ont i ryggen. Dessutom är det två olika sorters ryggont. En som jag får i svanken när jag sitter i en viss ställning för länge och en som jag får i mitten av ryggen när jag går mer en typ 200 meter i sträck. Den senare är lite jobbigare för den blir till sist så gott som olidlig och det ända som hjälper är att lägga mig raklång i sängen med kuddar under ryggen och vänta tills det går om. Ska kolla på rådgivningen på torsdagen om de har tips på vad som kunde hjälpa mot det. Annars är kroppen helt samarbetsvillig. Lite svårt att röra mig som sagt men annars så.
Skillnad mot veckan innan? Har blivit väldigt mycket tröttare och ryggsmärtorna är som sagt nya. Märker att efter en skoldag är jag helt urpumpad och det blir spännande att se hur det ska gå när jag ska vara i skolan tills jag är i vecka 38 när jag är så här slut nu. Får hålla tummarna att det blir lite bättre. Annars är det ganska samma. Bebben har kanske mer ett tydligt mönster i sina sparkar och sparkar oftast på samma ställen. Enligt min privata barnmorska aka svärmor så låg hen med huvudet neråt under förra veckan, så blir spännande att se om hen svängt eller nu bestämt sig för att ligga så tills det är dags.
Följ Mama Bites Back
Facebooksidan! Där postar jag alla inlägg så fort de kommit upp på bloggen.
Via Bloglovin'! Alla inlägg kommer också upp dit vart efter de laddas upp.
Klicka på bilderna för att komma till respektive sidor.
Kvalité på barnkläder och rosa till alla kön
Bebbens "startkit".[/caption]
Jag har alltid förespråkat kvalité som kostar lite framför billigare när det kommer till kläder. Men när det kommer till barnkläder är ju problemet att de växer himla fort, och då kanske det känns dumt att köpa dyrare plagg om de bara ska användas i två månader. Men jag tycker ändå att det är värt att satsa lite på kvalité, även när det gäller barnkläder.
Varför? Jo på grund av materialet förstås. Jag väljer alla gånger ett plagg i ekologiskt material för dubbelt mera framför ett plagg i polyester för en struntsumma. I och med att bebisars hud är väldigt känslig, och dagens kläder (och leksaker!) innehåller en hel del kemikalier tycker jag det är jätte viktigt att tänka på vad vi utsätter dem för. Plus att utbudet för ekologiskt bomull och liknande är väldigt stort idag och det behöver inte heller kosta hur mycket som helst.
Mini Rodini är ett svenskt barnklädesmärke som jag gillar massor. Dels har de väldigt fina plagg men också miljövänliga plagg i hög kvalité. Dessutom löns det alltid att hålla koll på när de till exempel har rea, för då kan man göra finfina fynd (och så finns det massa loppisar på bland annat Facebook). Fördelen med plagg som dessa är också att de har högre andrahands värde, så när man själv inte har användning av det längre kan man sälja det vidare.
Här ovan ser ni bebbens "startkit". I och med att hen är beräknad till April så behövs det (förhoppningsvis) inte några tjocka utomhusplagg så därför tänkte jag att en overall i fleece funkar bra. Den här från Mini Rodini är i storleken newborn, det vill säga 50, så hen kommer kanske inte använda den så länge men tänker att vi kan spara den till eventuella andra barn. Mössan, torsorna och vantarna kommer från samma märke och allt det här är tänkt att få följa med till BB. Den urgulliga rådjurs skallran kommer från danska märket Sebra och är i trä och bomull och har till och med vunnit pris!
Det här var de första plagget jag köpte från Mini Rodini. Älskar mönstret och hundarna är så gulliga. Bloggade om den tidigare här.
Den här hittade jag på Mini Rodinis julrea. Också jätte gullig och även om den nu är i rosa, eller kanske mer mot aprikos hållet, så tycker jag den går åt både en pojke och en flicka. Så oavsett vilket kön det blir på den bebbens så ska hen få ha den här på sig.
Förstår egentligen inte varför vårt samhälle är av den åsikten att rosa plagg inte hör hemma på en pojke. Fick en några plagg av svärmor som killen hade när han var liten och där fanns ett plagg i rosa som hon sade att de använt massor, och he turned out okay. Så tycker vi ska införa lite mera rosa på killar. ELLER sluta göra plagg riktat till ett visst kön utan köra på unisex för alla, och i det ska det det då ingå alla världens färger och modeller!
Hur förhåller ni er till kvalité och kostnad på barnkläder? Och vad tycker ni om rosa till pojkar?
Bröst, bristningar och kroppens förändring
Att vara gravid är verkligen en stor och fin sak. Att ens kropp kan odla fram en liten människa. Inifrån! Hur sjukt är inte det egentligen? Sedan finns det ju vissa konsekvenser som kommer med graviditeten, och då syftar jag på det hur ens kropp förändras under de nio månader som man bär på ett foster. För många kan det kännas jobbigt att se hur ens kropp plötsligt blir stor. Hur man ofrivilligt ser ens kropp gå från att vara din till en du inte ens känner igen.
[caption id="attachment_93" align="alignnone" width="1024"]
En 30 veckors gravid människa, som känner sig snyggare än någonsin![/caption]
Brösten då. Det är kanske de som alla pratar mest om hur de förändras. Vet inte om det har att göra med att jag har ganska stora bröst från förut, men mina bröst har inte växt något överhuvudtaget! Alltså inte ens lite. Bröstvårtorna har ändrat utseende och blivit större, men jag har fortfarande samma kupstorlek som jag hade innan. Antar att de kommer explodera sedan när amningen kommer igång, även om det redan nu rinner en hel del vätska ur dem. Det är en annan sak som ingen berättar åt en innan man själv är gravid, att brösten kan börja läcka redan i vecka 22! Gissa om jag blev chockad första gången det kom vätska. Förstod ingenting!
I och med att jag inte heller gått upp i vikt så betyder det alltså att min kropp bara har ändrats på ett enda ställe. Magen. Men där har det dock hänt ganska mycket, och då syftar jag inte på storleken. Där har det nämligen flyttat in bristningar. Och då menar jag inte en eller två utan MÅNGA. När jag blev gravid läste jag väldigt mycket om 1: Hur man förebygger dem, 2: Hur hemskt "alla" tycker det är med bristningar och 3: Hur det inte finns något sätt att förebygga dem. I och med att jag visste att min mamma haft det när hon väntade, och att jag fått det i puberteten, så var jag från början beredd på att de skulle dyka upp.
Och nu när jag sitter (jaja ligger i soffan..) med magen full så kan jag berätta: Jag bryr mig inte ett skit i det! Jag menar, herregud det är ett livs levande barn som växer i min mage! Om följden av det är att jag får bristningar är det nu det minsta jag kan stå ut med.
[caption id="attachment_91" align="alignnone" width="1024"]
Magen med tillhörande bristningar i vecka 28.[/caption]
Nu har jag ännu där kring 10 veckor kvar med bebis i magen (beroende på hur länge hen tänker stanna där inne) så min kropp kommer säkert hinna ändras massor ännu, och hur den kommer se ut efter graviditeten har jag absolut ingen aning om. Men jag tycker det är viktigaste att fokusera på det fina med att min kropp klarar av att skapa ett liv, och inte på små saker som bristningar och exploderande bröst.
För det är ju fortfarande min kropp, den har bara ändrats lite. I min kropp ingår det nu bristningar och det kommer för alltid vara ett bevis på det magiska som den åstadkommit: Nämligen en sprillans ny människa. Och som ett stort plus har jag dessutom aldrig känt mig snyggare!
Hur hittar man rätt i vagndjungeln?
En lista om graviditeten
När blir du mamma?
✰ Den 3 april är det datum som vi utgår från, men när hen tänker titta ut vet vi ju förstås inte. Förhoppningsvis går det inte allt för många veckor över tiden...
Var graviditeten planerad?
✰ Inte precis. Det sägs ju att livet inte alltid går som planerat, och det är väl det som gör livet spännande.
När berättade du om graviditeten?
✰ Vi gjorde testet på en måndag i slutet av juli, dagen efter berättade jag åt min bästis Sannah. För våra föräldrar och syskon berättade vi under helgen och veckan efter det vart efter vi såg dem. För våra närmaste vänner och resten av familjen berättade vi efter första ultraljudet i slutet av september och efter det berättade vi för vänner och bekanta vart efter vi såg dem. På bloggen skrev jag om det när halva graviditeten gått.
Hur många barn vill du ha?
✰ Jag har en bror och har alltid tyckt att två varit en bra mängd. Killen har däremot tre bröder och tycker att vara fyra var jätte härligt. Så något där emellan blir det säkert, om det nu är möjligt vill säga.
Tätt ihop eller långt isär?
✰ Just nu känns det som att jag inte vill vara gravid på en lång tid framöver, så kanske inte jätte nära på, men det kan ju ändras. Mellan mig och min bror är det 2 år och 3 månader och det har jag tyckt varit passligt.
Har du oroat dig mycket under graviditeten?
✰ Ja, men då är jag också en som oroar mig ganska mycket. Inför första ultraljudet var jag helt säker på att det antingen inte skulle vara något alls där inne eller att hjärtat inte skulle slå. Men så var det inte alls utan där fanns en liten krabat som studsade upp och ner genom hela ultran. Fram till vecka 12 var jag nervös varje gång jag gick på wc och kollade alltid att det inte kommit blod. I början var jag också livrädd för förlossningen men det gick över( även om det kommit tillbaka nu...). Men utöver det så oroar jag mig inte så jätte mycket för tillfället.
Hur har graviditeten känts hittills?
✰ Jag började må illa egentligen helt från första sekund och det höll i sig tills ungefär halva graviditeten gått. Så den första tiden var väldigt jobbig. Gick ner i vikt, spydde så gott som varje dag, hade ingen aptit och hade ganska mycket migrän. Dessutom tog det ganska länge innan jag kände fosterrörelser vilket var lite jobbigt, men moderkakan ligger i framvägg så det berodde väl på det. Något annat som var ganska jobbigt var sockerbelastningen. I och med att vi har diabetes i familjen måste jag göra det två gånger, första gången i vecka 16 och sedan i vecka 27. Första gången mådde jag illa från förut och fasta + vätskan man skulle dricka gjorde det till två timmars lidande. Spydde minuten efter att sista blodprovet var taget och grät på vägen hem när jag pratade med mamma eftersom det varit så jobbigt. Inför andra gången hade jag alltså lite trauma och det gick ungefär på samma sätt som första med ända skillnaden att jag inte mådde riktigt lika illa. Men spydde nog ändå. Som tur var sockret normalt båda gångerna.
Nu mår och känner jag mig helt okej. Har lite ont i ryggen och hade riktigt hemsk foglossning för några veckor sedan men nu har det blivit lite bättre. Har lite svårt att röra mig och komma upp från sängen/soffan och känner mig lite otymplig men lider inte så mycket. Gillar att ha en mage som syns. Det tog ett tag innan magen började synas så nu när den växt till sig ordentligt känns allt mer "på riktigt".
Gillar du att vara gravid?
✰ I början sade jag nej. Tyckte det var väldigt jobbigt och förstod inte alls när alla pratade om hur härligt det är att vara gravid. Nu kan jag förstå det lite bättre, men kan nu inte säga att det är det roligaste jag varit med om. Så mycket som man inte får göra, äta och så obekväm man är hela tiden. Visst är det mysigt nu när bebisen sparkar och man känner hur den rör sig, men utöver det så njä.
Ska ni ta reda på vilket biologiskt kön det blir?
✰ Ja och det har vi redan gjort. Mest för att, ett det är möjligt och två för att vi båda är så nyfikna att vi inte orkade vänta tills barnet föds. För våra nära och kära har vi berättat det men för resten (det vill säga i bloggen och så) så håller vi det hemligt tills hen kommer ut. I och för sig är det vi vet följt av ett ”troligtvis” men så måste de ju alltid säga. Vi får väl en bättre titt när vi ska på ultraljud i mars.
Hur tänker du kring förlossning?
✰ Som jag sa så var jag livrädd i början. Kunde inte förstå hur ett barn ska kunna komma ut ur min vagina. Sedan insåg jag att barnet ju inte är SÅ stort när det kommer ut så då lugnade jag mig lite. Blev mer fascinerad av förlossningar och började knarka förlossningsberättelser. Men så för någon vecka sedan kom paniken tillbaka. Mest rädslan för smärtan. Jag har (enligt mig själv) väldigt låg smärtgräns och har absolut ingen aning hur jag ska hantera den smärta som jag förstått kommer med en förlossning. Och så är jag rädd för att spricka.
Hur tänker du kring första bebistiden?
✰ Jag måste säga att varken jag eller vi tillsammans har tänkt på det så mycket. Tar det lite som det kommer. Jag har så svårt att föreställa mig vad det ens innebär så kan inte tänka mig hur det kommer vara. Vi vet absolut ingenting om hur man tar hand om en nyfödd eller vad de behöver (det är väl lite därför mammalådan finns men ändå!). Får väl panikringa alla vi känner när hen kommit och fråga vad ska vi gööööra, haha!
Har ni bestämt namnen sedan innan?
✰ Både ja och nej. Mellannamnen har vi ganska långt på klart men förnamnet är ännu inte bestämt. Vi har några alternativ men inget som vi är hundra på. Tänker att vi vet sedan när vi ser hen.
Välkomna hit!
Vem är jag då? Jenna Vierinen, 22 år och hemma från Österbotten. Fast nu bor jag i Helsingfors tillsammans med min pojkvän där jag studerar till kulturproducent på Arcada. Utöver det jobbar jag som evenemangsansvarig på Ratata.fi och så frilansar jag som skribent lite nu som då. Jag är feminist (såklart!), älskar att argumentera och är väldigt intresserad av mode, litteratur och kultur. Allt detta är sånt som ni kommer få se lite av här i bloggen. Fast främst kommer det alltså handla om tankar kring föräldralivet, bebisar och hur en hanterar att bli någons mamma. Både spännande och skrämmande!
Hoppas ni vill följa med, och om ni undrar något så tveka inte att fråga! Om ni känner att ni vill snoka lite på vad jag sysslat med tidigare kan ni klicka in er på min andra blogg jenna.ratata.fi.
Ha en fin fotsättning på dagen och vi hörs snart igen!
// Jenna