Visa alla inlägg skrivna april 2016
Agnes outfits: För sommarens fester
Strumpbyxor från Lindex, klänning från Mini Rodini och koftan från Åhlens är en gåva av min bästis Sannah.
Fick en fråga på instagram om jag kunde skriva lite om vilka storlekar vi använder på Agnes och vilka hon växt ur och så. När vi kom hem från bb använde vi både 44 och 50. Vi hade en pyjamas i 44 som hon använde i kanske två veckor. Den passade perfekt medan de pyjamas vi hade i 50 var lite stora. Just nu håller hon på och avverkar storlek 50 på bodys och byxor. Det är inte länge kvar av på den storleken så vi har lite börjat övergå till 56, men ännu är 56 det lite lite stort så är i lite mellanläge mellan två storlekar. På pyjamas har vi dock börjat använda 56 redan. Så gissar att 56 och 62 kommer bli perfekt i sommar (fast om hon forsätter äta som hon gör nu kan det nog hända att hon växer ur alla sina kläder på två röda...)!
Storlekarna varierar verkligen mycket beroende på märke så jag tycker inte man ska stirra sig blint på dem. Många sade åt mig att det till exempel var helt onödigt att ha 44 men den pyjamasen använde vi jätte mycket den första tiden så tyckte inte alls den var onödig (Agens var alltså 48 cm lång när hon föddes). Karin kommenterade på instagram så till exempel alla de minsta kläderna i babylådan jätte stora och håller så med. De passar inte ännu heller på Agnes (!) medan kläder från kedjorna i samma storlek passar hur bra som helst. Så det löns att köpa lite mindre kläder och inte bara ha babylådans minsta kläder. Och det där om att det är onödigt att ha massa kläder i 50 eftersom de växer ur det så snabbt håller jag heller inte med om. Agnes spyr (och bajsar!) ner sina kläder ganska ofta så det är bra med många ombyten.
Mitt bästa tips till er som är gravida är: Köp lite av alla storlekar och köp de kläder du själv vill! Njut av att gå i butiker och klämma på babykläder oavsett om alla säger att man ska vänta tills babyn kommer. Det ÄR roligt att få shoppa babykläder och för mig gjorde det de hela lite mer verkligt!
Doptankar
Nu kanske ni tror att jag ska skriva om mina tankar kring konceptet dop, men icke, utan det jag syftar på är tankar kring själva festen. Vi har nämligen börjat planera dopet! Som den festfixare jag är (studerar ju till kulturproducent av en orsak...) så är jag väldigt taggad på att få ordna en fest. Vi har redan bestämt datum, plats och bokat prästen. Tidigare i veckan gjorde jag också inbjudningskorten färdiga och de är nu påväg hem till oss. Kan visa sedan när vi skickat ut dem! Utöver det har jag också köpt lite pynt i form av vimplar och pom poms. Ja som ni märker är jag väldigt peppad, även om det är nu är tre månader tills själva dopet...
Färgtemat på dopet blir orange/aprikos, ljusrosa och guld. Vi kommer ha dopet utomhus på landet (om vädret tillåter) så tänkte det blir fin färgkombination med den gröna naturen runt om. Pinterest får fungera som inspiration som vanligt och har redan ganska långt en plan på mat, dekorationer och sådant. Det som jag funderar på är att jag skulle vilja beställa en tårta. Inte någon med massa djur, kors eller små bebisar på utan en stilren hög tårta med typ bara Agnes namn och kanske blommor som dekoration. Har ni tips på någon i Österbotten (vi kommer ha dopet där) som gör fina tårtor?
Nu måste jag rusa för det är någon som gnyr i vagnen på balkongen, men om ni har några tips på saker det löns att tänka på inför dopet eller liknade så hojta till! Alltid är det någon som man glömmer eller skulle velat veta i förväg...
Rapport från bebisbubblan
Här är det lite tyst. Har så mycket att blogga om men ingen tid. Agnes favoritgrej just nu är att vara i famnen och att äta, så ni kan ju gissa hur mycket jag hinner göra utöver just att mata henne och gå runt med henne på axeln. Inte så mycket. Idag var första dagen ensamma hemma eftersom killen gick tillbaka till jobbet. Fast så lång dag blev det inte för efter 14 åkte vi in till stan.
Vi hade rådgivning på schemat och det var minsann lite spännande att se vad hon skulle tycka om att bli lagd i vagnen och hur besöket skulle gå. Hon tyckte det var det tråkigaste ever för hon sov från att vi lämnade hemmet tills vi kom hem tillbaka kring sex. Där emellan hann vi promenera genom stan, undersökas på rådgivningen (där hon faktiskt öppnade ögonen i kanske två minuter för att sedan somna igen), dricka kaffe på Espresso House och ta ett varv på Stocka.
Gissa om jag njöt! Både av att hon var nöjd i vagnen men också att få vara ute bland människor. Även fast det är mysigt att vara hemma med henne så blir man lite instäng. Skulle gärna gå på stan eller ens hitta på något, men sedan är jag nervös över att det blir en enda skrikfest så då fegar jag ur. Men idag gick det ju fint så kanske jag vågar mig till äpplet någon dag!
På rådgivningen visade också sig, precis som vi misstänkt, att Agnes växt och gått upp i vikt en del sedan vi hade besök av rådgivningen för en och en halv vecka sedan. Nu vägde hon 3540 och var hela 52 cm lång. Så helt tydligt har hon blivit större! Inte konstigt att de minsta kläderna börjar bli lite för korta. Nästa besök blir på ny rådgivning här i Esbo så det blir spännande. Hoppas vi får en hälsovårdare som vi trivs med lika bra som den vi haft nu där också.
Har ni förresten några önskemål på inlägg? Typ om den första tiden eller något annat ni undrar över? Kommentera gärna så lovar jag skriva så fort lilltjejen ger mig lov!
Vem kom närmast?
Jag bad er gissa längd, vikt och kön på bebisen i magen men glömde helt att skriva om det efteråt. Men här kommer det nu! Typ alla gissade på pojke men det blev det ju inte. Ganska roligt ändå! Ni som gissade pojke, var det av någon speciell anledning? Vore roligt att veta. Nåja, så här gissade ni:
Angelina - 28 Mars, Pojke 48 cm och 3150 g
Tintin - 31 Mars, Pojke 50 cm och 3000 g
Sophia - 1 April, 48 cm och 3000 g
Julia - 1 April, Pojke 52 cm och 3500 g
Bitte - 2 April, Pojke 49 cm och 3100 g
Hanna - 3 April, Pojke 50 cm och 3500 g
Anna - 5 April, 50 cm och 3000 g
Sannah - 5 April, Pojke 47,8 cm och 3125 g
Karin - 10 April, Pojke 50 cm och 3550 g
Närmast kom Sannah! Agnes föddes den 5 april, var 48 cm lång och vägde 3212 g. Så långt i från var hon inte (förutom med könet då).
Förlossningsberättelsen
Ja förlossningen då. Som jag nämnt tidigare så hade jag inga större förväntningar på själva förlossningen eftersom jag inte hade någon aning om vad det innebär.
Först hade vi inte tänkt skriva något förlossningsbrev, eller önskelista som rådgivningen kallade det, eftersom vi tänkte att om man har massa förväntningar går det knappast som man tänkt och då blir man lätt besviken. Men efter att vår rådgivare förslagit att vi ändå skulle fylla i det eftersom det då är lättare för barnmorskorna att veta hur vi tänker så fyllde vi i det i alla fall. I det skrev jag hur som helst bland annat att jag ville ha all smärtlindring i den mån det var möjligt, att jag ville ha vården på antigen svenska eller engelska och att killen skulle hela tiden vara informerad vad som händer under förlossningen.
Nå, med facit i hand var det helt onödigt att vi skrev det för vi hann aldrig ge det. Och vad det stod i det hade i slutänden inte någon betydelse heller, för allt det löste liksom sig själv.
Så här såg jag ut på måndag eftermiddag, ännu helt ovetande att om 9 timmar skulle Agnes vara född.
På måndag var vi som sagt på ultraljud och då såg allt lugnt och stilla ut. Vi kom hem med inställningen att vi ännu kommer få vänta någon vecka innan det händer, och båda var nästan säkra på att vi skulle få åka tillbaka efter tio dagar för igångsättning. Nå, vi gick och lade oss ganska tidigt eftersom vi båda var ganska trötta. Jag hann bara nicka till så kände jag någon konstig knäpp nere i magen. Trodde först att det var vattnet som gick, men låg en bra stund och inget hände så konstaterade jag att det var det åtminstone inte. Efter en stund måste jag gå på wc och då kom första värken. Var ännu lite osäker om det faktiskt var värkar, men när jag låg i sängen igen så kom det en till. Och sedan en till. När klockan var 23 väckte jag killen och sade att nu tror jag det är på gång. Då hade jag börjat klocka och haft tre värkar med ca. 7 minuters mellanrum som höll i sig i ungefär en minut.
Sedan fortsatte det i den takten. Jag gick i duschen och försökte andas igenom värkarna. Vid ett blev värkarna ännu mera intensiva och jag sade åt killen att nu får han ringa till sjukhuset för jag klarar snart inte mera. De tyckte att jag skulle försöka duscha och att vi skulle ringa tillbaka om en timme. Eftersom jag var förstföderska så hade det gått lite väl kort tid ännu för att vi skulle få komma in men om jag kände att jag inte klarade mera skulle vi ringa igen. Nå jag gick i duschen igen, men kom snabbt därifrån eftersom det var för jobbigt. Nu kändes det som om värkarna kom i ett och jag hann inte ens pausa innan det kom en ny, och i något skede sade jag åt killen att nu går det inte längre och att han måste ringa och säga att vi kommer. Efter ett tag kände jag plötsligt att något rann och såg då att det var blod, vilket förstås gjorde mig nervös och killen ringde till sjukhuset igen och de försäkrade oss om att allt är som det ska och att det troligtvis var slemproppen.
I samband med det kände jag krystvärkarna komma. Jag visste ju att detta inte riktigt ska hända medan man fortfarande är hemma men hade så fullt upp med att kämpa emot att jag hann inte ens få panik. Killen hade i det skedet redan gått efter bilen och jag satt på wc för det var den enda ställningen som jag någorlunda klarade av. Jag visste någonstans långt inne att vi borde åka nu, men jag kände att jag absolut inte kan stiga upp från wc för det gjorde för ont. Men så fick jag plötsligt fart i mig och klädde på mig och gick till bilen. Som tur bodde vi nära barnmorskeinstitutet så bilresan tog bara några minuter. I bilen gick vattnet. Jag varit fiffig nog och nappat med mig en handduk att sitta på i bilen så den lilla vätska som kom kom på den.
När vi kom in till sjukhuset var klockan 02:25. Jag blev visade till ett rum och ungefär här börjar minnet svika lite, men jag kommer ihåg att jag låg på sida när vår barnmorska och hennes praktikant kom in. De konstaterande att jag var 10 cm öppen och det var bara att försätta vidare till förlossningssalen. 02:37 så satte en de en elektrod på bebisens huvud eftersom de inte fick fast hjärtljudet med CTG. Barnmorskan instruerande mig att hålla andan när jag krystade och killen stod vid min vänstra sida och stöttade. Kommer faktiskt inte riktigt ihåg vad han gjorde just då. Jag blundade hela tiden, men i något skede öppna jag ögonen och märkte att antalet människor hade ökat i rummet. Bebisens hjärtljud hade tydligen gått ner och läkare hade tillkallats, fast det visste jag inte då.
Barnmorskan informerade oss om att det kommer sätta sugklocka för att hjälpa ut bebisen och efter det gick det fort. Klockan sattes dit, och jag krystade medan de drog. I något skede kände jag att huvudet kom ut, någon sade det säkert också men det kommer jag inte ihåg, och sedan kände jag hur läkaren tog tag i bebisen axlar och hjälpte ut den. 03:00 föddes hon. Hon hade navelsträngen ett varv runt halsen så det var väl därför som hjärtljudet gått ner. Hon skrek direkt hon kom ut och fick sedan komma på min bröstkorg.
Bilden är tagen 06:45, slut men lycklig över att äntligen fått träffa bebisen!
Efter ungefär 20 minuter kom moderkakan och sedan väntade vi i kanske en timme på att läkaren skulle komma och undersöka mig. Barnmorskorna var osäkra hur mycket jag faktiskt spruckit och visste inte om jag skulle behöva till operation eller inte. Så under tiden vi väntade så lades dropp. När läkaren kom konstaterades det att jag hade en tredje gradens ruptur men att jag inte behövde operation. De sydde ihop mig där och då medan jag andades lustgas. Sedan fick vi bekanta oss med det lilla knyttet tills vi blev visade till avdelningen och fick vårt familjerum. Vi var väldigt trötta båda två eftersom jag inte fått någon sömn sedan natten till måndag men ändå hade man inte riktigt lust att sova, kroppen gick på högvarv och allt var så nytt och spännande.
Jag kunde aldrig tro att det skulle gå så bra som det gjorde. I och med att vi kom in så sent som vi gjorde så hann jag inte få någon som helst smärtlindring, och jag tackade också nej till lustgas under själva förlossningen, men det gick galant ändå. Enda gången jag kände att jag kanske skulle velat ha smärtlindring var kring klockan ett när vi fortfarande var hemma, men efter det tänkte jag inte ens på det. Och även om jag sprack så mycket som jag gjorde, så har jag egentligen inte alls haft ont. Jag har kunnat sitta och uträtta alla mina behov utan några problem. Så kan inte säga annat än att jag, eller rättare sagt vi, hade sådan tur genom hela förlossningen. Agnes mådde också riktigt bra. Hon började äta från bröstet nästan direkt och amningen har fungerat så gott som felfritt sedan dess.
Jag är också så nöjd med barnmorskeinstitutet och tacksam över den vård vi fick där. Barnmorskorna som var med oss under förlossningen var båda svenskspråkiga och världens ljuvligaste. Kommer vara dem evigt tacksam och det var så skönt att hela tiden få prata svenska och dessutom bli förstådd. Dessutom fick vi också en svenskspråkig barnmorska på avdelningen som vi båda trivdes väldigt bra med och helst skulle ha velat ta med hem när vi åkte. Vi fick också ett familjerum vilket var väldigt skönt för jag skulle så inte velat vara utan killen. I och med att jag inte fått bära och kunnat stå speciellt länge så skulle de första nätterna varit väldigt tunga om jag varit ensam där. På torsdag eftermiddag, två dagar efter att hon kom, fick vi åka hem.
Summa summarum hade vi en riktigt lyckad förlossning och allt gick verkligen så bra som det kunde. Vi hade väldigt mycket tur på vår sida. Vem vet hur det skulle gått om vi inte hunnit till sjukhuset utan hon skulle ha börjat komma ut redan hemma eller på vägen till sjukhuset. Alla på sjukhuset var också väldigt förbluffade över den snabba förlossningen och ungefär varje barnmorska som vi pratade med på avdelningen sade åt oss att om vi får ett till barn ska vi komma in på direkten för det kan gå ännu snabbare nästa gång. Så tji fick den personen som vi pratade med hemma och tyckte att det gått för kort tid för oss att komma in första gången vi ringde, för då var det redan långt påväg!
Låt mig presentera
Vi hade redan innan ganska klart vad hon skulle heta, men vi vill förstås vänta lite och se henne innan vi var säkra om det skulle bli det vi tänkt. Så när hon kom ut tittade vi på henne och konstaterade båda att visst ser hon ut som en liten Agnes!
Så låt mig presentera: Agnes Ellen Linnéa.
Agnes var det faktiskt killens mamma som förslog åt oss någon gång i januari. Hon slängde fram det när hon var på besök och vi pratade om namn, men det var inget som vi tog till oss speciellt mycket då. Men efter ett tag började vi gilla namnet mer och mer och på den vägen är det.
Ellen är ett släktnamn från bådas sidor, både min mormors mamma och killens mormors mamma hette Ellen. Det var faktiskt ett namn vi funderat på att döpa vår eventuella dotter till i många år, men så föddes två stycken Ellen i vår bekantskapskrets i höstas så då for det. Men som mellannamn funkar det också finfint.
Linnéa heter jag i mellannamn, och är också ett namn som många i min familj har så det var självklart att hon också ska få heta det.
Pyjamas i ekologiskt bomull
Pyjamas är ju himla praktiskt plagg egentligen. Bara att dra på och går bra att ha fast hela dagen om en inte orkar klä på massa olika plagg. Och överlag tycker jag ju det är viktigt med så mjuka plagg som möjligt på ens bebi och Lindex är verkligen bra på det!
Lindex hade en ta tre betala för två för någon helg sedan och skulle ha en present köpt, så passade på att köpa två stycken pyjamas åt bebben då också.
Tunna, mjuka och riktigt fina. Jag gillar att mönstret är enkelt men att det ändå händer något. Plus att modellen är lös och härlig! Lindex är verkligen bra på bebikläder och det bästa: ekologiskt bomull!
Första veckan med babyn
Här har det nu gått en vecka sedan hon föddes. Det är verkligen en omtumlande tid och vi lever i något sorts töcken av för lite sömn, ammande och tröstande. Det känns som om det enda jag gör är att ammar, men så är det väl den första tiden. Hon sover egentligen ganska bra, men att vakna mitt i natten är man inte riktigt van med så det gör att man känner sig lite degig. Ändå tycker jag att det går riktigt bra, även om man inte hinner med något annat än henne.
Vår privata barnmorska aka killens mamma aka farmor är här just nu och hjälper till lite, och i helgen var också mamma och pappa på besök. Så lägenheten är fylld med presenter och blommor från släktingar och vänner. Hon har fått massa fina saker som jag kan visa senare! Det har hur som helst varit riktigt skönt att ha någon som assisterat och kunnat svara på alla möjliga frågor, speciellt när jag inte fått bära så mycket ännu.
Det är ännu lite svårt att förstå att hon är här nu. Förra veckans måndag skrev jag ju om hur jag hade noll känsla av att det var någon bebis på gång, och det hade jag också, enda fram till efter 22 någon gång. Vi gick och lade oss ganska tidigt för vi var båda ganska trötta, men jag hann bara nicka till så kände jag någon konstig knäpp i magen. Låg en stund och funderade var det var, men kände inget speciellt. Nå efter en stund gick jag upp på wc, och då kände jag första värken. 23 väckte jag killen och sade att nu tror jag det börjar och sedan gick det med racerfart. Fyra timmar senare, mer exakt 03:00, var hon ute. Vi hann egentligen inte med något av det vi tänkte, men bra gick det ändå. Ska skriva mer om förlossningen senare, det kräver väl ett inlägg för sig.
Nu är det någon som säger till att det är dags för mat, så längre än så här hinner jag inte idag. Har några inlägg på lager, så lägger också kanske upp dem i veckan. Men i slutet av veckan ska jag försöka få till ett till inlägg och då tänkte jag berätta vad hon ska heta!
Nu är hon här!
Här har det ekat tyst, och den här gången var det för att vi har haft fullt upp med att föda barn och bekanta oss med vår fina lilla dotter!
Natten till tisdag, 5.4 klockan 03.00, tittade hon ut efter en supersnabb förlossning. Allt gick bra och alla mår finfint. Lovar att berätta mer om det senare men nu ska vi njuta av vår lilla skrutt!
Och så har vi passerat det magiska datumet
Igår kom dagen för det beräknade datumet, och försvann lika snabbt. Helgen har vi spenderat med att packa. Vi kommer flytta om 11 (!!!) dagar. Det vill säga vi kommer ha en riktigt nyfödd bebbe eller i värsta fall fortfarande vara på sjukhuset när vi ska börja flytta. Inte så genomtänkt kanske men så går det ibland. Som tur kommer våra föräldrar ner och hjälper till! Så nu är vår lägenhet full med flyttlådor, skräp och påsar. Vi försöker åstadkomma så mycket som möjligt innan förlossningen sätter igång, för gissar att efter det kommer vi inte göra så mycket.
Ursäkta för en väldigt smutsig spegel, men motivationen att torka speglar är just nu inte så stor när en vet att det är nära flytt.
Idag är det alltså vecka 41 (40+1) och vi väntar (någorlunda) tålmodigt på att förlossningen. Är faktiskt egentligen inte så farligt nervös. Det är väl framför allt på grund av att jag har absolut ingen aning vad som väntar mig. Fast hur jag läser förlossningsberättelser, lyssnat på poddar om förlossning och så vidare så är det ju en förlossning olika för alla. Så det är svårt att vara nervös för något som jag inte vet ens vad det är eller hur det kommer vara. Börjar däremot bli lite nervös för tiden efter. Typ tänk om jag tappar bebisen? Eller håller i hen fel eller vad som helst. En sak som jag också funderat på är hur vet man att man väljer rätt namn? Tänk om vi efter något år tycker att hens namn inte alls är bra längre? Huuur ska man veta om namnet är rätt? Sådana saker stressar jag över just nu...
Fortfarande har jag noll feeling att något skulle vara på gång. Idag besökte vi kvinnokliniken för ännu ett tillväxtultraljud. Bebisen såg ut att må bra och vägde kring 3300 g. Så hen har växt finfint sedan förra besöket. Huvudet låg så långt ner och gick inte att trycka uppåt mera, och jag var öppen ca. 3 cm. Möjligtvis lite mer, men några större tecken på förlossning var det inte. Och läkaren konstaterade att hen verkar trivas bra där inne och än så länge borde det inte vara något problem för mig att föda normalt. Så vi får bara hoppas att det sätter igång snart och vi inte behöver besöka barnmorskeinstitutet om 10 dagar för att diskutera igångsättning. På onsdag ska vi till rådgivningen på koll så får se hur det utvecklats tills det!
v. 29 // v. 32 // v.33 // v.34 // v.35 // v.36 // v. 37 // v.38 // v.39 // v.40