Visa alla inlägg skrivna maj 2016
En skrattande, viftande liten bebis
Fredagshälsningar från ett supervarmt Esbo! Tänkte nästan skriva Helsingfors men vi bor ju faktiskt i Esbo nu för tiden, glömmer det ibland... Jag sitter faktist och tittar på livesändningen från pris Oscars dop istället för att hänga ute i det soliga vädret. Gillar inte när det blir så jätte hett och får lätt solsting så när solen lyser som starkast hänger jag helst inne. Och idag har Agens sovit helt nöjt i vagnen här inne så passar då på att inte gå ut.
Annars så är livet med Agnes ganska skojsigt just nu. Hon pratar med en, skrattar och följer med. Fortfarande vill hon helst vara i famnen när hon är vaken men ibland kan man lägga ner henne i babysitter och hon kan sitta och umgås med figurerna som hänger. Igår lyssnade vi på lite disneylåtar och hon älskar "In the jungle". När jag sjöng dem under tiden jag ammade slutade hon till och med äta för att lyssna, titta och hooa. Sin säng gillar hon fortfarande inte men mobilen som hänger där gillar hon dock desto mer, speciellt när den snurrar och spelar.
Och växer gör hon också! Har plockat fram en del kläder i storlek 62 som nu passar, lite långa är vissa medan vissa sitter riktigt bra. Som bodyn här nere. Perfekt nu när det är lite varmare.
Ja, det var en liten rapport från vårt liv just nu. Skulle kunna skriva hur mycket som helst men någon ligger och pratar i vagnen så ska gå och titta till henne innan hon blir uttråkad och börjar protestera hejvilt.
Ha en finfin helg och hoppas ni har lika ljuvlig väder som vi!
Vi lämnade kvar vårt barn i Helsingfors
Rubriken låter ju aningen dramatisk, och vi har nog inte lämnat Agnes i Helsingfors. Egentligen. Men det trodde FPA tydligen. Förra veckan var vi med om en sådan bisarr grej. Agnes var ju bara några veckor när vi flyttade till Esbo och som byråkratin är här i Finland kunde man ju gissa att det skulle bli något rådd med alla papper gällande henne. Och så blev det också.
Det hela började med att vi fick ett brev från Magistraten att faderskapet hade blivit godkänt, och på pappret hade någon klistrat en post it-lapp där det stod: "Tiedoksi, Lapsen kotikunta on eri kuin vanhempien." Alltså att Agens hemkommun är annan än vår. Inget annat stod det. Vi blev lite fundersamma och visste liksom inte vad vi skulle göra av informationen. Vi hade gjort flyttanmälan och tänkte att kanske uppgifterna inte gått fram ännu eller något. Nå, jag skulle till rådgivningen nästa dag så tänkte att jag kunde fråga där om de kunde kolla vad det stod att hennes adress är.
Så nästa dag på rådgivningen kollade de hennes uppgifter och där var hennes adress samma som vår, så tänkte att nå men det är väl inget jag behöver fundera på mera nu då. Efter rådgivningen gick jag ut och gå till Iso Omena för att Agnes skulle sova i vagnen, så när jag var på väg hem fick jag ett meddelande på Facebook av han som flyttat in i vår förra lägenhet att FPA ringt åt honom idag och frågat om det bor en bebis med dem. Agnes bor tydligen officiellt kvar på den adressen så FPA bad honom meddela oss att vi ska byta hennes adress.
Jag kontaktade dem för att fråga vad det var frågan om och de bad mig kontakta Magistraten för att ändra hennes adress. Jag ringde till Magistraten och frågade hur jag i hela fridens namn ska göra en flyttanmälan åt Agnes när hon inte har några bankkoder. De meddelar att jag måste gå antingen till posten eller till Magistraten och fylla i en flyttanmälan och posta. Det går inte att printa ut ens utan jag måste gå dit. Nå väl, idag gjorde jag det så snart borde hon bo med oss igen.
En liten jordgubbe helt omedveten om att hon fortfarande bor kvar i Helsingfors...
Det är två saker med hela det här som gör mig ganska irriterad. Det första är att FPA kontaktar den nya hyresgästen och inte oss. Jag menar, de vet ju vem som är Agnes föräldrar, så är det inte oss de borde ringa och inte en främling som vi inte ens känner? Dessutom ber de honom att kontakta oss, istället för att göra det själva? Det skulle ju ha varit så många mindre mellanhänder om de kontaktat oss direkt istället för att först ringa den nya hyresgästen som sedan måste kontakta oss. Dessutom är det väldigt oproffesionellt av dem att göra på det sättet. Vad trodde de, att vi lämnat kvar Agnes i vår gamla lägenhet och de nya hyresgästerna nu tar hand om henne? Är det inte ganska självklart att hon flyttat med oss? Så hur frågar de ens den nya hyresgästen om Agnes bor kvar där. Herregud alltså!
Den andra saken är att hur i hela fridens namn ska man veta att man måste göra en skild flyttanmälan för en nyfödd bebis? Jag antog att hon liksom följer med mig i flyttar och liknande men icke, hon måste göra en egen. Agnes en månad gammal måste göra en egen. Och eftersom Agnes en månad gammal inte har bankkoder måste Agnes göra en skriftlig en. Kan någon förklara för mig hur man ska veta det? Det borde finnas en manual över all vår byråkrati så en skulle veta allt pappersarbete man borde göra när man får ett barn, för det är en hel del. Och väldigt väldigt förvirrande.
Nå, nu har "Tyttö Vierinen" (som är hennes officiella namn än så länge) flyttat till Esbo tillsammans med sina föräldrar. Hoppas jag fyllt i allt rätt så det godkänns för jag kan ju inte logga in på nätet och kolla upp hennes adress precis...
Söndagsrapport
Nu sitter vi i bilen på väg ner till södra Finland igen. Vi har spenderat helgen i Österbotten och hälsat på släkt och vänner. Det var Agnes första besök och också första längre bilresa. Ja, har massa att blogga om men inte riktigt möjlighet just nu men i veckan ska jag försöka klämma in lite bloggtid (om Agnes tillåter vill säga!).
Ni kommer ni väl ihåg att följa mig på instagram? Där uppdaterar jag just nu lite oftare. Heter som sagt @jennalinneav där, och på min andra blogg jenna.ratata.fi skriver jag också några gånger i veckan! Vi hörs i veckan.
Jag tänker visa mina bröst
Jonna skrev ett inlägg om amning idag som jag tyckte var så intressant. Det är också något jag funderat på nu i och med att jag ammar största delen av dagen just nu. Som hon skriver så är bröst väldigt sexuella idag och av någon anledning så tycker också många att det är "äckligt" med kvinnor som ammar sina barn. Det tycker jag är helt sjukt. Jag menar det om något är det mest naturliga sättet att ge mat åt barn, och människor (kvinnor) har gjort det sedan urminnes tider. Ändå är det ännu inte helt acceptabelt att en kvinna tar fram sitt bröst för att ge föda åt sitt barn när hen är bland människor, utan ska helst gå undan för att inte göra andra obekväma.
Det här var något som vi diskuterade lite här hemma innan Agnes föddes och jag sade direkt att om någon av våra nära bekanta blir obekväm det att jag sitter och ammar hemma medan vi umgås är det deras problem, inte mitt. Jag tänker inte gå undan hela tiden bara för att det ska känna sig bekväma. Om mitt barn är hungrigt så ska det få mat. Punkt. Dock kan jag förstå om man vill gå undan i ett större sällskap så att barn får äta i lugn och ro, men då är det en helt annan sak!
Ännu har vi inte varit ute i allmänheten med Agnes så att jag behövt amma, eller jo på morsdag men då var vi så gott som ensamma i cafét, men när det väl händer så tänker jag amma om Agnes kräver det. Möjligtvis en sjal över om det är mycket folk men jag tänker sitta kvar vid min plats. Och om det blir en liten nipslip eller en full out flashning då so be it. Jag tänker inte skämmas eftersom jag inte har något att skämmas över!
Hur tänker ni kring amning? Är ni bekväma med att dra fram bröstet bland andra människor eller tycker ni det är smaklöst? I sådana fall, varför?
Agnes outfits: Gult och gulligt
Agnes växer så det knakar, vid torsdagens rådgivningsbesök vägde hon nästan 4200 g och var lite på 53 cm. Inte så konstigt att hon går upp cirka 300 g i veckan med tanke på vilket matvrak hon är. Men inte mig emot, för ju mer hon äter desto snabbare växer hon in i storlek 62, och vi har såå mycket fint i just den storleken!
Romper, strumpbyxor och body från Lindex. Sophie the giraffe är en gåva av Agnes gudmor.
Den här ljuvliga outfiten köpte jag för ett tag sedan och kommer bli såå fin i sommar! Dessutom kan man ställa hängslena så hon kan växa i den. Nu är det dock ännu lite för stort, men i den här farten kanske det passar snart.
Vardagslivet med Agnes
Nu kan man väl nog säga att vi kommit igång med vardagslivet, både vi som familj men också Agnes och jag. Att vara hemma med bebis är väl som alla som varit föräldraledig känner igen sig i inte en dans på rosor. Vissa dagar rullar att på hur smidigt som helst och ungen sover en lång dagssömn så man hinner äta själv, tömma diskmaskinen och kanske till och med sätta sig vid datorn en stund. Och vissa dagar går det inte riktigt som på strömsö. Man äter frukost med en handen på samma gång som man ammar (inte enkelt!), ungen ligger och gallskriker medan man kissar och när klockan slår fyra sitter man för hundrade gången för dagen och ammar i soffan medan hemmet ser ut som ett slagfält. Vissa kvällar äter vi middag tillsammans medan hon tar en powernap och vissa kvällar går en av oss vaggande med henne i famnen medan den andra kastar i sig maten för att kunna byta av.
Det är inte alltid så himla roligt, men största delen av tiden så rullar det ändå på ganska bra. Nu börjar hon få lite mera rutin och ibland hinner jag faktiskt både tömma och plocka i diskmaskinen under dagen. Men ännu vill hon helst vara i min famn så länge hon är vaken, gärna amma ungefär en timme i gången och sover endast i vagnen (som rör på sig). Så de dagar med lite avbrott eller avvikande program är guld värda, för det betyder att jag får göra något annat. Idag har vi till exempel haft besök och då får man varva blöjbyte med fika och få en inblick i "livet utanför". Ganska skönt.
Den senaste tiden har det inte varit så många jobbiga dagar utan fler "bra" dagar och det har väl främst att göra med att hon blir större och jag blir tryggare i min roll. Typ. Nå tänkte visa lite bilder från den senaste tiden. Sådant vi sysslat med ungefär.
Mina föräldrar var på besök i helgen och mamma, pappa och jag tog en dag Agnes dagssömnspromenad (nytt ord!) vid Iso Omena för att köpa lite sommarsaker åt Agnes. Hon fick en hatt och pyjamas från Lindex, en hög med strumpor (de bästa) från Kappahl och en tunnare jacka och romper från H&M.
Hennes favoritplats, i vagnen.
Inbjudningskorten till dopet har jag fixat och postat. Här är en liten tjuvtik på hur de ser ut.
Det här tycker jag extra mycket om just nu. Blommor i alla dess former, dessa plockade ett stenkast härifrån (dock måste jag kasta dem idag för killen fick allergisk reaktion av dem, typiskt...). Mama på ipadden, så mycket enklare att läsa med en hand än en fysiskt tidning (plus att det är billigare!). Solglasögon både till mig och Agnes klarar man inte sig utan i det här vädret, mina från Ray-ban och Agnes från Lindex. Och till sist: handkräm från ACO. Räddar mina torra blöjbytarhänder!
Och så avslutar vi med en bild på mig och en av dagens gäster. Hur gullig är hon inte då?!
Min första morsdag
Nu börjar min första morsdag lida mot sitt slut. Vi har mest haft en lugn dag eftersom vi hade besök torsdag till lördag av mina föräldrar och som alltid efter intensiva besök så är man ganska trött.
Så vi började dagen med att sova till 11:30 (dock hade vi matning både klockan fyra och halv åtta, plus att hon väckte mig två och sex...), jag fick duscha i lugn och ro och så åt vi frukost varvat med serier och amning i någon timme. Lite efter 15 åkte vi in till stan och promenerade längs stranden och runt om i stan i det fina vädret. Fikade och sedan åkte vi hem igen.
Nu har vi käkat en sen middag, badat Agnes (hon äääälskar det!) och ska äta Ben & Jerrys bara Agnes somnar så jag kan lägga ner henne en stund. Hennes rytm blev lite råddig av sovmorgonen och dagens program så hon är lite upp och ner. Blir spännande att se hur natten blir!
Det var min första morsdag i ett nötskal. Jag har firat den på bästa sätt: med min lilla familj. Så sjukt ändå att vi faktiskt är en familj med ett litet barn som är bara vårt. Världens gulligaste lilla individ som har sin pappas fötter, sin mammas tålamod och långa vackra ögonfransar. Jag är så tacksam att jag får vara hennes mamma!
En månad gammal Agnes och fyra veckor som förälder
Idag för prick fyra veckor sedan låg vi på sjukhuset med en nykläckt liten unge. På natten hade vi äntligen fått träffa vår dotter och allt var väldigt nytt och spännande. Nu har vi varit föräldrar i fyra veckor och på torsdag blir Agnes en månad. Som säkert många som fött ett barn känner igen sig i så känns det både som det är en evighet och en sekund sedan allt hände.
En några timmar gammal Agnes.
Nu är hon inte längre lika liten och hjälplös som hon var för fyra veckor sedan. Hon har nu tydligt en personlighet och börjar få in någon sorts rytm i sitt liv. Agnes är en bestämd liten typ som kan bli ganska förbannad om hon inte får som hon vill direkt, men utöver det är hon väldigt nöjd och glad. I dagarna har hon börjat le lite mera och hon kan till och med ligga för sig själv i babygymmet utan att bli arg direkt. Hon älskar att ligga i vagnen och sover oftast flera timmar per dag i den. Sin egen säng gillar hon däremot inte speciellt mycket och den har vi inte haft någon större framgång med. Så hon sover i sängen med oss, vilket är ganska skönt för då behöver jag inte stiga upp när det är matdags.
Hon äter en gång per natt och sover ungefär från halv tolv till fem och sedan från sex till nio. Så hon är helt tydligen en sömntuta precis som sina föräldrar. Hon är också ett matvrak och älskar att ligga vid bröstet och kan äta en timme i sträck för att sedan somna och vakna fem minuter senare och vilja äta igen. Tutten tar hon ibland, inte så ofta och hon har inte riktigt tekniken för att hålla den kvar i munnen men det går framåt. Även fast alla som kommer och hälsar på tycker hon är så liten så tycker vi att hon är jätte stor nu, men vi kommer ju bara ihåg det lilla knyttet som vi höll i för fyra veckor sedan. I dag plockade jag bort alla kläder med storlek 50 och hon väger nu nästan 4000 g, så det har hänt en hel del sedan hon föddes!
Det har också gått fyra veckor sedan min kropp utsattes för något den aldrig gjort tidigare. Jag tycker den har återhämtat sig förvånansvärt bra. Jag har egentligen inte haft några smärtor alls. Den första veckan kände jag mig lite öm men utöver det så ingenting. Jag har kunnat sitta normalt sedan nästan direkt efter förlossningen och det enda jag haft lite problem med är nummer två, men det hatt varit mer psykiskt än fysiskt tror jag. Så för en tredje gradens ruptur har jag nog haft ganska tur! Magen har dragit ihop sig helt bra och visst ser den annorlunda ut men det är ju inte så konstigt.
Att vara förälder är ljuvligt, förvirrande och både lätt och svårt på samma gång. Samtidigt som hon inte kräver speciellt mycket av oss så känner man sig ändå lite hjälplös ibland. Visst är det lite frustrerande nu som då när hon ska vara konstant klistrad vid mig men sedan är hon plötsligt världens gulligaste och så glömmer man frustrationen.
En outfit från tidigare idag. Haklapparna, dreglisar eller vad de nu kallas är guld värda när spymaskinen sätter igång. De minskar på klädbyten med åtminstone hälften!
Nu är klockan jätte mycket och vi ska börja sova. Imorgon kommer mormor och morfar på besök i några dagar och dessutom lovas det nästan 20 grader så det ska bli väldigt skönt! Så det skulle inte vara helt fel att vara relativt utvilad tills dess, men sådant kan man ju tyvärr inte styra över...