Visa alla inlägg skrivna november 2016
Första advent
Här har vi kickat igång julfirandet med besked. Hemmet är julpyntat, igår firade vi lilla jul med killens familj och alla kusiner. Vi hade sillar, julskinka, lådor och massa julgodis. Och förstår några julklappar och sånt. Ungarna hade till och med tomteluvor, i två sekunder men ändå!
En bild från veckans julkortsfotografering med lilltjejen.
Idag har vi varit lite dagen efter, och fram för allt Agnes. Hon tog en nästan tre timmar lång tupplur under kvällen, så ni kan ju gissa vem som är vaken ännu... Som tur är hon nöjd och glad åtminstone!
Men nu ska vi titta klart filmen och sedan försöka få Agnes att sova. Hoppas ni haft en fin lilla jul och första advent!
Dags att gömma bort allt
Vet ni vad? Agnes har börjar krypa! Eller okej, vi har delade åsikter om vad det faktiskt är hon gör här hemma. Killen insisterar på att kalla det åla, men jag håller fast vis krypa. Det är ganska underhållande att se på henne när hon smiter iväg hela tiden. Och roligt för henne att kunna börja upptäcka saker på ett annat sätt. Dock är det inte lika uppskattande när hon smiter till skarvsladden (eller vilken annan sladd som helst hon får syn på) för tusende gången på en timme. Jag vet jag vet, vi borde gömma bort den. Vi har pratat om att göra det i flera dagar, men kommer liksom aldrig till skott... Nå imorgon kanske. Det är en hel del saker att gömma bort...
Nu sover alla, vilket jag också borde göra, men jag har passat på att sova när Agnes sovit på dagen idag. Två gånger. Så ni kan ju gissa om jag är sömning. Nä, inte speciellt. Men vad kan man när ungen vaknar halv sju. Då måste man ju sova på dagen. Nå hoppas inte hon vaknar lika tidigt imorgon, för då kommer jag vara trött!
En annan sak som hänt sedan sist är att hon fallit ur vår säng. Usch, det var verkligen så hemskt. Inte för henne, hon klarade sig helt bra och fick "bara" ett litet blåmärke på kinden, utan för mig. Tror jag aldrig varit så rädd i hela mitt liv när jag hörde hur hon small i golvet och började gallskrika. Grät gjorde hon som tur inte speciellt länge. Hann bara ha henne i famnen i någon minut innan hon lugnade sig och när jag lade på högtalare för att ringa vår privata barnmorska så tystnade hon helt och började le och fundera vem vi ringer åt. När hon hörde sin farmor röst blev hon direkt glad och började prata med henne, så inget värre fel tydligen.
Men jag var livrädd och hade sådan ångest hela dagen efteråt. Vaknade till och med under natten och tyckte att hon varit stilla och tyst för länge så måste kolla om hon levde. Och på morgonen när killen stigit upp hade jag så svårt att sova för jag var rädd att hon skulle vakna och krypa ur sängen igen. Nå, vi vänjer väl oss också med att hon blir mer och mer rörlig vilket kräver ännu mer koll på henne. Om inte annat så bidrog detta missöde med ännu mer medvetenhet!
Working mama
Ursäkta för tystnaden den här veckan. Jag har varit lite upptagen. I helgen var jag på Bloggalan i Vasa och jobbade så hela veckan har varit fullt med förberedelser inför det. Sedan att dessutom hinna hänga med familjen på kvällarna när jag egentligen behöver jobba (hinner inte göra så mycket på dagarna eftersom en viss dam gärna vill ha min fulla uppmärksamhet konstant) så har det inte lämnat mycket tid över till bloggandet.
Ibland kan mina jobbdagar se ut så här: Klackar, massa glitter på ögonen och på scen inför hela finlandssvenska bloggeliten för att dela ut pris. Fast så glammigt som det låter är det inte, för där emellan stressade jag med att fota och hinna skicka bilderna vidare innan webbredaktionen åkte hem, mitt under själva programmet... Och före det stressade jag med att hinna amma innan jag skulle iväg och ställa i ordning vår monter. Gissa om jag var svettig när allt var färdigt och jag fick pusta ut. Men lite roligt hann jag också ha förstås. Och så klart blev det en del bebisprat, som det nu blir nu för tiden. Anna har en liten så är bara några dagar yngre än Agnes så det är alltid roligt att få prata ikapp med henne och vad som hänt med kidsen sedan sist.
Nu ska jag dock lägga bort datorn och packa upp det sista väskorna från helgen. Resten av familjen sover redan, och egentligen borde jag väl det också, men det är ganska skönt att sitta uppe när resten sover. Inte så ofta man får en lugn stund för sig själv.
Första farsdagen
Idag har här firats första farsdagen. Inget storslaget firas eftersom en viss dotter är lite för liten för att dels förstå vad farsdag är och dels att överhuvudtaget fira sin pappa. Men jag anammade rollen som ställföreträdare och fixade lite uppvaktning. Ett kort (på finska förstås eftersom deras språk är finska) och ett paket med strumpor som gavs i sängen när vi blev väckta av ovannämnd dotter.
Efter det gick jag ut med Agnes till farmor som var på besök och sov på soffan och hon tog över medan vi fick fortsätta sova. Efter frukost kom Agnes tillbaka för att äta bröst och då somnade hon och vi sov alla till nästan halv 12.
På eftermiddagen kom killens bror och Agnes jämngamla kusin (skiljer tre veckor) hit och spenderade dagen med oss alla. Vi hann med ex antal mål mat (kidsen), promenad och farsdagsmiddag.
På bild över ser allt ganska gemytligt ut, några minuter senare låg dock hela salladsskålen på golvet eftersom någon hade satt ett av barnen i matstolen och inte flyttat stolen bakåt. Barnet var förstås snabb att ta tag i skålen och vi fick göra en ny sallad. Ett gott skratt fick vi och någon lärde sig att stolen ska alltid flyttas bort från bordet när 7 månaders är i närheten.
Nu har alla gäster åkt hem, barnet tagit natt och föräldrarna i huset ska titta på sista avsnittet av Springfloden och äta gott (fast just nu är det på paus och jag ligger och ammar ungen som vaknade till för en stund sedan). En lugnt och mysig farsdag är över, alla i hushållet är nyduschade och vi har rena lakan i sängen. Alltså ett väldigt bra avslut på dagen!
När den sociala ångesten tar över
Idag hade jag en liten släng social ångest. Och inte vilken social ångest som helst, utan social ångest på grund av Agnes. Det var jätte konstigt egentligen, för Agnes är väldigt ofta nöjd, och väldigt sällan slår svetten ut när vi är borta hemifrån för att hon blir ledsen. Mest eftersom det inte händer speciellt ofta. Men idag fick jag något fel.
Det skulle ske någon granskning av vår lägenhet och jag orkade inte vara hemma när främmande människor strövade runt och mätte grejer, så hade bestämt redan på förhand att vi skulle ta en stadsdag. Dessutom hade jag fått en inbjudan till en pressvisning jag gärna skulle gå på, och hade lite jobbärenden att fixa i stan, så tänkte det skulle passa bra att fixa just idag. Mitt humör for redan lite från morgonen, men inte så mycket att jag hade lust att ställa in planerna. Agnes var lite gnällig på förmiddagen och ville inte äta lunch och blev sedan jätte trött plötsligt. Så klädde på henne snabbt och hoppade på bussen. Och glömde borta att äta lunch själv.
Det hade snöat massor under natten och förmiddagen så trottoarerna var driviga som bara den. Och att skuffa vagn i det, ja inte så roligt. Steg av en bit utan för centrum för att gå och köpa en mugg åt Agnes och tänkte sen ta spårvagnen in till centrum. Här ungefär vaknade Agnes (tidigare än jag tänkt) ocv det var sex minuter tills spårvagnen skulle komma och jag orkade inte vänta så jag började gå. Mycket snö plus ett par ögon som tittade på mig skeptiskt satte igång något sorts stress i mig. Tänkte hela tiden att snart blir hon missnöjd. Hon är säkert jättehungrig när hon ätit så lite och dessutom har hon helt säkert bajsat nu. Och efter ett skumpande in och ut i en butik med massa trappor blev den inte bättre. Köpte en lunch att ta med och åt den stressat på spårvagnen in till centrum. Snabbt som om det skulle bli jobbigt om inte jag åt upp det direkt. Steg av och kollade hur jag skulle gå till pressvisningen.
Men så vågade jag inte. För Agnes skulle helt säkert bli supergnällig just när jag kommer fram. Och vagnen skulle säkert vara i vägen. Och människor skulle titta konstigt på mig. Så jag bestämde mig för att skippa det. Better safe then sorry. Uträttade några ärenden där i närheten och skyndade mig sedan till bussen. Men Agnes blev aldrig gnällig. Hon somnade till och med om medan vi gick i en butik. Hon vaknade först på bussen hem och då suttade hon nöjt på tutten tills vi kom hem. Och först när vi kom in genom dörren hemma släppte stresskänslan. Innan det hade jag hela tiden gått om kring och känt mig varit nervös över att hon ska vakna och blir missnöjd.
Det hela är så konstigt. Förstår inte varför jag var så rädd. För det var ju precis det jag var. Rädd. Rädd att det skulle bli en jobbig situation. Och visst, det skulle bra ha kunnat hända att hon blivit missnöjd, men då är det bara att ta upp henne i famnen och så är hon nöjd. Inget mer med det. Jag tror det här är en av de första gångerna jag känner mig osäker på min roll som mamma. Osäker på vad jag ska göra i en situation när ungen gallskriker och det liksom inte riktigt funkar. Det är varmt, svettigt och stressigt. Men grejen är att Agnes inte (hittills) varit ett sådant barn som gör så, så varför skulle hon börja idag?
Hela situationen blev så tydlig för mig när jag kom hem och kände mig trygg. Jag insåg att jag haft ångest över en situation som jag egentligen inte ens behöver oroa mig för. Jag har ju tidigare varit med Agnes på olika grejer, tagit med henne på ärenden och möten och det har inte varit något problem. Så varifrån kom den här ångesten idag? Ärligt så vet jag faktiskt inte riktigt. Om det bara handlade om att jag var skör just idag, eller om det är något grej som kommer återkomma.
Förra veckans snömängd. Nu: dubbelt (kanske trippelt!) så mycket.
Nu känns det hur som helst lite bättre. Vet inte riktigt heller hur jag ska bearbeta hela situationen. En av de känslor jag kände där när jag gick och tänkte vad jag ska ta mig till när hon väl blir gråtig var panik. Vart ska vi ta vägen? Hur ska jag hitta ett café som passar? Hinner jag fram till Stockas amningsrum? Vad gör jag om hon inte vill ner till vagnen då igen? Som tur blev hon aldrig det och jag behövde inte komma på några lösningar. Men även om det är bättre nu så kan jag ännu kan jag känna lite av den där ångest från tidigare. Fram för allt om detta kommer bli ett återkommande problem när vi ska göra något. Vill ju inte bli rädd att göra saker när jag har henne med.
Det här är något som jag måste lösa inom mig i sådana fall, men vet inte ens riktigt var jag ska börja. Har ni varit med om något liknande? Hur har ni gjort?
Söndagslugnet
Här har vi redan tagit kväll. Agnes somnade några minuter efter åtta. Eller egentligen somnade hon redan under kvällsgröten. Märkte att någon började vingla lite och så åkte ögonen fast några gånger. Så går det när man bara sovit en dagssömn på hela dagen. Ganska passande ändå att hon redan somnat, för då kan vi både se lite tv och gå i sängs tidigt = winwin.
I dag har vi haft en riktigt lugn och mysig dag. Natten var både superbra och superdålig. Superbra för Agnes som bara vaknade en gång och då somnade om i pappas famn utan bröst. Sedan sov hon i sin egen säng till klockan sju när hon ville ha bröst. En hel natt utan att äta, äntligen! För mig var det dock inte så roligt, vaknade och spydde mitt i natten. Vad det berodde på vet jag inte, men gallproblem kan vara ett alternativ. Får se om det är något återkommande eller bara var en tillfällighet. Killen var snäll och lät mig sova till halv tolv (med några besök av en bebis som skulle äta förstås) så efter det kändes det lite bättre.
På eftermiddagen kom min bästis/Agnes fadder hit och hängde medan killen åkte iväg på mässa. Vi drack glögg, åt saffransbullarna jag bakade i fredags och tittade på Harry Potter medan snön yrde utanför fönstret. Passande program när en är lite seg. Och mysigt också att Agnes fick mysa med sin fadder lite.
En skön söndag helt enkelt.
Tuttlyckan, halarstress och pottsuccé
Den här veckan har varit en bra vecka. Plötsligt har nästan allt "lossnat". I dagarna har Agnes äntligen lärt sig att ta tutt. Hade nästan helt gett upp och tänkt att jag kommer få vara hennes tutt forever and ever, men så köpte jag en ny tutt i rätt storlek åt henne förra veckan och började ge den åt henne. Och se: hon gillar den. Äntligen!
Maten har också börjat gå bättre. Visst tar det sin lilla tid, och vissa skedar åker in och ut hundra gånger, men då går ner. Flera gånger per dag! Hurra! Så förbannat skönt att det äntligen börjat funka. Nu jobbar vi på fyra-fem mål per dag. Frukostgröt fick hon första gången idag och det gick sådär, men förhoppningsvis blir det bättre också. Hon äter ganska mycket bröst på morgonen så kan vara därför det inte gick ner så mycket. Vi får se hur det går imorgon.
Och pottan. Vilken succé alltså. Kan räkna på en hand antalet bajsblöjor vi bytt på en vecka. Ni fattar inte hur skönt det är att slippa byta smetiga bajsblöjor. I och för sig är det inte speciellt smetigt mera utan riktiga korvar (varsågod för informationen!). Hoppas det fortsätter på samma spår för vi har iallfall vant oss med livet med pottbebis.
Nu har le bebi äntligen somnat och jag ska bokstavligen kasta i mig kvällsmat så jag får gå och lägga mig sedan. Har varit svintrött hela kvällen (somnade till och med en liten stund på soffan) och ungen är inte nådig när det kommer till min trötthet så. Ja, ni vet hur det är. Imorgon är det iallfall fredag och jag har lite olika planer. Antingen ska jag åka in till stan och leta efter en halare åt Agnes. Hade förlitat mig på babylådans halare men når vi skulle ha på den idag så var den helt enorm på henne. Hon försvann liksom in i den. Alltså babylådans kläder är överlag typ en storlek större än vad det stor på dem. Agnes har nu 68 och några enstaka 74:or, och halaren är 68-74, men den kändes mer som en 80:a på henne. Någon annan som haft samma problem med babylådans kläder?
Okej blev lite sidetrack där, planen är alltså det eller att stanna hemma och ta det lugnt och baka saffransbullar. Alternativt både åka till stan och baka. Beror på hur natten blir och hur vädret ser ut. Nu måste jag verkligen logga ut!