Visa alla inlägg skrivna 2017
Skrivet av mamabitesback 29.11.2017
I drygt en vecka har jag läst berättelser i princip dygnet runt. Om trakasserier, övergrepp, våldtäkter och förnedringar som kvinnor, flickor och barn har behövt utstå hela sitt liv. Finlandssvenska kvinnor har delat med sig av allt som de blivit tvungna till att leva med. Det har gjort mig fysiskt illamående. Att vår vardag verkligen ser ut på det här sättet i svenskfinland. Att det är det här som min dotter med stor sannolikhet har framför sig. Jag har levt ett väldigt privilegierat liv hittills, med "enbart" tafsningar och verbala trakasserier och har först nu insett hur fruktansvärt vanligt det är med våldtäkter och sexuella övergrepp. Idag har var femtonde finlandssvensk kvinna vittnat om att de blivit utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp i svenskfinland.
För drygt en vecka sedan startades en grupp för just ändamålet att samla allas berättelser och vittnesmål, den grupper har nu över 20 000 medlemmar. Idag är det över 6000 kvinnor som säger stopp. Med över 800 berättelser om fruktansvärda övergrepp och trakasserier. Just i detta nu är det här världen min dotter ska växa upp i. Jag får ångest av att tänka att om tjugo år skulle det kunna vara hon som berätta om hur hon blivit utsatt för något som alla dessa kvinnor blivit tvingade till. Jag får ångest att det här verkligen händer. Här. Just nu.
Men det måste få ett slut. Och det ser vi till nu. Det här ska bli dagen jag berättar om åt min dotter. Hur vi gjorde revolution. Hur vi ställde oss upp mot patriarkatet och sa stopp. Stop mot sexuella trakasserier och övergrepp i skolorna, på arbetsplatserna, i vardagen och ja, överallt. Vi gör det för oss själva, för dem före oss och för våra döttrar. För att de ska få leva i en värld där de kan känna sig trygga. Idag brister dammen.
0
Skrivet av mamabitesback 09.11.2017 | 2 kommentar(er)
Ibland blir jag så fruktansvärt trött på att folk är så egoistiska och trångsynta. Förra veckan var ett av de stora diskussionsämnena på internetet hur två daghem i Helsingfors väljer att göra om farsdag (och morsdag också för den delen) till en närståendedag. Förstås så exploderade kommentarsfälten med båda positiva och negativa kommentarer, men framförallt negativa. Tanken med en så kallad närståendedag är att de barn som lever i en annan sorts familjekonstellation inte skall behöva känna sig utanför och förbisedda på mors- och farsdag. Att det skall vara en inkluderande dag på daghemmen, och inte en exkluderande. Det tyckte *folk* är helt sjukt, att daghemmen inte skall ta bort *deras* rätt att fira dessa dagar, och till och med kommentarer som att "barnen måste härdas" och få uppleva motgångar också. Eh ursäkta mig?!
Det är faktiskt inte bara i Helsingfors som det här händer, utan på Agnes daghem kommer de nu på fredag ett öppet hus för alla som känner att de är närstående till vårt barn. När de meddelade från personalen om det här blev jag väldigt glad. Jag tycker det är jätte jätte bra att man gör på det här sättet. Idag kan en familj se ut på så många andra sätt en mamma, pappa, barn. Det finns barn med två mammor, med bara en förälder och så vidare. Det kan också hända att föräldrar inte har möjlighet att komma, det inte finns några nära släktingar och istället vänner som finns där för barnen. Helt enkelt, alla möjliga olika sorters familjer.
Och jag tycker det är så fruktansvärt ignorant och helt enkelt elakt att skriva att barn måste härdas och lära sig att bli besvikna. Skall barnen måste känna sig ledsna över att de till exempel inte har en pappa som försvunnit ur deras liv? Tror nog de sörjs ändå. Eller om barnet har två mammor, då få dem att kännas som om det är något som "saknas" även om det är inte är alls något fel på att ha två mammor istället för en av varje. Det är väl inte daghemmets uppgift att ta ställning i detta. Daghemmet skall vara en trygg plats där ALLA barn skall få känna sig välkomna och accepterade. Det är inte en plats där barnet skall behöva känna sig besvikna eller utanför. Framförallt när det gäller en sak som de inte på något sätt kan påverka. Det är
inte barnets fel att den inte har någon pappa som nu i det här exemplet. Vi måste sluta prata om det som om de skulle vara något fel med det.
Och det är ingen som tar i från *ert* mors- och farsdags firande. Det får ni absolut fortsätta med. På den dagen det är, det vill säga söndagen den 12:e november 2017 och söndagen den 13:e maj 2018. Då får ni fira med pompa och ståt om ni så vill. Men hur de gör på daghemmen är upp till dem. Och det enda personalen vill är att göra det som är bäst för ALLA barn. Så låt dem göra det då också. Till ni som lämnar era negativa kommentarer vill jag säga: Ni tänker just nu
bara på er själva och inte på barnets bästa. Ta er en titt i spegeln och sluta vara så trångsynta och egoistiska. Tack!
ps. Peppe skrev jättebra om det här också, läsa gärna det. >> "Vi daltar för mycket med barnen".
0
Skrivet av mamabitesback 27.10.2017
Glad fredag från ett vitt Esbo. Här ligger det snö på marken (thank goood att vi slapp slasket från igår och det äntligen lämnade som snö) och jag sitter hemma och jobbar i soffan. Här riktigt snart ska jag klä på mig och ge mig ut igen för att besöka bokmässan. Perfekt fredagsprogram! Men det var inte det jag tänkte skriva om idag. Jag tror nämligen inte jag nämnt uppdateringen vi gjort i Agnes rum.
Under sommaren började natnningarna bli ganska olidliga, iallafall för mig. De tog länge, man måste stå/sitta med henne i famnen och vagga tills hon somnade varvat med att lägga ner henne i spjälsängen och paja. Så skulle hon upp i famnen igen för att vagga och nästan direkt ner i sängen igen. Så höll vi på tills hon somnade. I slutet av augusti började hon hänga och gunga på spjälsängen, så det var bara en tidsfråga innan hon skulle börja försöka klättra. Hennes spjälsäng var en gammal från 1900-talet, så det gick inte att sänka ner heller. Och var ganska smal, och Agnes rörde sig mycket i sängen och smällde in i sidorna, vilket resulterade i att hon vaknade till.
Så det började vara dags att uppdatera hennes säng. Först funderade vi på om vi skulle köpa en större spjällsäng och sedan i framtiden gå vidare till en växarsäng. Men det kändes lite onödigt så jag postade på en sälj/köp-grupp på Facebook om någon hade en säng de vill bli av med och poff så uppenbarades denna säng från Unipuu (finns på vepsäläinen) för en femtiolapp. En sånt fynd!
Säng - Unipuu, sänghimmel - Jollein Voile, ljusslinga - prisma, kuddar - H&M, Marimekko och Roommate.
Vi var lite rädda att det skulle bli ett himla springas ur sängen den första tiden, men thank good än så länge har det inte hänt. Hon är superstolt över sin säng och gillar att hon kan klättra i och ur själv. Hon har sovit jättebra och ibland kommer hon traskande mitt i natten för att hon vaknar till, men till största del sover hon nätterna igenom där. Sängen har en bräda som gör att hon inte faller ut under natten (så viktigt!) och så kan man dra ut till 2 m så att hon kan ha den i många år ännu. Och det bästa? Jag kan ligga bredvid henne i sängen och natta. Så skönt. Problemet är bara att ungefär 8 av 10 gånger somnar berdvid henne hehe.
Så ja, ni som funderat på att uppgradera säng till era små kiddos. Testa! Det kan gå bättre än förväntat.
0
Skrivet av mamabitesback 20.10.2017
Fick en fråga om jag kunde berätta om hur inskolningen på dagis gick. Har tänkt skriva det i evigheter men det har varit, eh, lite mycket nu. Är inne på min tolfte jobbdag av tretton så börjar bli lite seg i skallen. GISSA om jag längtar till söndag alltså. Vad ska jag göra med all tid?? Nej men, tillbaka till frågan.
Agnes har nu hängt på dagis i snart två månader. Hur har det gått? Över förväntan! Vi började ganska hardcore med att lämna henne ensam på dagis efter bara två dagar. Men det gick bra och vi försatte så de två sista dagarna. Måndag nästa vecka började hon med full tid-dagis. Vi hade haft lite körit med nattningar i någon månad. De tog oftast evigheters evighet att få henne att sova, men på dagis gick det förstås hur bra som helst (Förstås, hemma fortsatte det att ta typ 1,45 h att få henne att sova. Nu är vi nere i 30-40 min, känns som vinst!). Mat har hon alltid gillat så det funkade också bra, hon hade redan börjat öva på att äta själv hemma så det underlättade förstås. Nu äter hon så gott som all mat gärna själv, dock orkar hennes föräldrar inte alltid se på det hehe.
Nåväl, till det lämningarna som kanske kan vara det jobbigaste. I början gick det jätte bra, hon var inte speciellt ledsen och att säga hejdå var nemas problemas. Sedan kan man väl säga att det började gå lite sämre och sämre med hejdå:andet för varje dag som gick. Ibland blev hon jättearg, ibland bara ledsen. Men ärligt så fast hon kastat sig på golvet och skrikit har jag sällan tyckt det har varit jobbigt. Under sensommaren och början av hösten var hon såå mammig. Killen fick inte natta henne och så fort jag gick ur rummet skrek hon efter mig. Så tror jag liksom hade blivit lite härdad av det och därför påverkade det inte mig så mycket. Var så van med att hon blev arg direkt jag försvann ur hennes synfält så det var inte någon stor grej längre. Sedan underlättade det ju också att jag visste att när jag väl gått så var hon hur nöjd som helst. Nu, nästan två månader senare, beror hejdå:andet helt på vilket humör hon är på när jag för henne. Och lite också vem som tar henne i famnen när jag ska gå. Ibland skriker hon, och ibland (dock nog mer sällan) vinkar hon glatt.
Så vi kan väl lugnt säga att dagisstarten har gått över förväntan för vår del. Jag har lite den teorin att det beror på att hon är så pass liten ännu att hon helt enkelt inte riktigt förstår och kommer ihåg skillnaden får hur det har varit förut. Lite så att "okej, nu hänger jag här om dagarna. Skoj!", och så kommer mamma och pappa och hämtar mig och det är också roligt. Varje gång vi frågar henne om vi ska åka till dagis nickar hon och så går hon till hallen för att klä på sig. Vi upplever att hon trivs jättebra och på utvecklingssamtalet fick vi också hör mer om hur hennes dagar varit och hur hon blir mer och mer modig och bekväm där. Så en lyckad dagisstart helt enkelt!
0
Skrivet av mamabitesback 10.10.2017 | 1 kommentar(er)
Nu har det gått över en månad sen jag började jobba och Agnes började på dagis. En månad och det känns som jag mer och mer för varje vecka som går har svårare att få ihop *livspusslet*. NÄR ska man hinna med allt? Och hur hinner folk med saker? Känns som om jag bara gör och gör och gör men ändå har jag tusen saker kvar. Kanske främst på jobbet då, men nog lite hemma också. Märker nog att jag varit borta ur arbetslivet ett tag, är så ovan med detta tempo.
Sedan den andra saken som tar upp mycket just nu, nämligen tröttheten. Herregud är så fruktansvärt trött. HELA TIDEN. Pratade om det med killen idag efter middagen om när man månne vänjer sig, eller om man ens gör det. Kom fram till att man antagligen vänjer sig. Tröttheten minskar egentligen aldrig, man bara lär sig leva med den. Det är väl höstmörkret eller något som gör att tröttheten känns extra påtaglig, och att det dessutom varit (och är fortfarande) århundradets sämsta väder idag så gör det hela inte lättare precis. Men men, man vänjer väl som sagt sig. Sedan alla förkylningar som en dagisstart för med sig, de gör ju inte livet lättare precis. Vi har varit förkylda från och till sedan augusti. AUGUSTI. Herregud minns inte ens hur det känns att vara frisk haha.
Just nu ligger fullt fokus på att inte få springmask som går på Agnes dagis. Vilket betyder att jag tvättar allt i ren paranoia. Mina händer är kruttorra efter alla handtvättar haha. Orkar verkligen inte med en till (skitäcklig) grej nu, har fulla jobbdagar måndag till söndag den här veckan så har inte tid med någon ny sjukdom/virus/parasit heller. Blev en liten klagostund här nu, men så får det bli ibland.
Kanske borde döpa om det här till mama whines back? Nämen utöver alla dessa saker, så är har vi det ganska bra just nu. Agnes är i en ljuvlig ålder och nya ord kommer hela tiden. Och även om det är krävande med jobbet, så är det också jätte jätte roligt. Men men, nu får det räcka för idag. Skall jag hänga upp tvätten och gå och lägga mig. Och hoppas att vi vaknar upp lite friskare imorgon (håll tummarna!).
0
Skrivet av mamabitesback 25.09.2017 | 1 kommentar(er)
Nu är vi här igen! Höstkläder och barn alltså. Så mycket gulligt och fint så en skulle kunna bränna hela lönen på kläder åt Agnes. I år blir det som alltid mycket mjuka sköna plagg, stickat och fina mönster. Gillar murriga färger och plagg som inte är så ljusa = funkar bra på dagis (den vita tröjan är INTE en sådan). I Agnes garderob i år har det varit mycket fokus på dagisplagg, det vill säga plagg som inte är för ljusa (fläckarna syns så mycket snabbare), mjukt och varmt (för alla timmar ute på gården).
Här nere kommer ett gäng plagg jag valt ut från de ställen som jag shoppar mest från åt Agnes: Zara, Lindex, Mini Rodini, och H&M Baby Exlucive (i den ordningen). Gärna också ekologiskt i den mån det är möjligt, vill ju ändå att Agnes ska ha de bästa möjliga. Lite vad jag gillar helt enkelt!
Björnmössa,
klänning och
velourtröja från Lindex.
Musse Pigg-tröja från Zara.
Jacka och
hundtröja från Mini Rodini.
Fleecehalare och
gul mössa från Mini Rodini.
Vit tröja och
rutiga byxor från Zara.
Rutig klänning och
set i sidenmix från H&M.
Tröja med pompoms och
cashmeretröja från Zara.
0
Skrivet av mamabitesback 17.09.2017
Jag måste säga att jag är så himla rörd och tacksam över alla tröstande ord och kärlek som vi fått den här veckan. Vissa kan kanske tycka att det är konstigt att skriva så avslöjande och öppet över något så privat som det här ändå är, men för mig känns det bara lättare. Dels för att många hör av sig och berättar att de varit med om samma och man inte behöver känna sig ensam i ångesten och sorgen, och ja då dels också för allt stöd. Det känns lite märkligt att det bara gått en vecka sen allt hände, jag upplever det som så mycket längre. Veckan har varit både evighetslång men också snabb som attan. Har haft massa jobb som tagit upp mycket av min tid, och det har blivit sena dagar flera dagar i veckan, men jag har också försökt att inte låta jobbet ta över utan också låta mig känna efter och vara ledsen. Har faktiskt gått förvånansvärt bra och jag mår för tillfället helt okej. Känner mig inte jätte ledsen mera. Visst sköljer sorgen över mig ibland, men mer och mer känns livet som "vanligt" igen.
I helgen har vi varit mest tillsammans hela familjen och tagit det ganska lugnt. Varit på stan, haft besök och hjälp till med flytt. Har bara en senare kväll på jobbet, så ganska lugn vecka. Dessutom har vi livets första föräldramöte (!!) och ska fortsätta hjälpa med flytten. Nu ska jag springa och ta bort ansiktsmasken och så är det tv-dags!
0
Skrivet av mamabitesback 11.09.2017 | 9 kommentar(er)
(Varning för långt inlägg! Texten är skriven lördag 9.9.2017)
Har föreställt mig skriva det här inlägget länge, men trodde faktiskt inte att de skulle handla om det här. I juli och augusti mådde jag dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Det för att dagen efter vi kom hem från Österbotten plussade jag på stickan. Precis som förra gången så började jag må fruktansvärt dåligt nästan direkt. Jag var på ett sätt också lite besviken på att det hände, för jag skulle ju äntligen få börja jobba och hade tänkt försöka få skolan färdigt under året. Det passade helt enkelt in i mitt liv just då. Illamåendet och lite ångesten över dels graviditeten men också stressen över att jag sökt jobb som jag väntade svar på gjorde att jag blev himla deppigt. Det tog ganska länge innan jag kunde börja glädjas för graviditeten men de svängde i mitten av augusti när jag fick beskedet att jag skulle få börja på ett nytt jobb. Och så började illamåendet lätta dag för dag. En ganska redig sväng av Dystern hade jag där under sommarens sista månad.
Men så kom september och Agnes dagisstart gick bra, jag började jobba och trivdes jätte bra och som pricken över i:et mådde jag nästan inte dåligt alls. Lite mer började vi också prata och fundera på våren och när det skulle komma en till. Jag tyckte de va lite jobbigt att vara smyggravid på jobbet, dels för att jag hade dåligt samvete över att jag bara skulle hinna börja där så skulle jag fara iväg på mammaledigt, men dels också för att det är så mycket att smyga med. Jag berättade för min förman efter drygt en vecka, och då kändes det direkt bättre. Blev ännu lite mera exalterad över bebin.
I torsdags kom det lite lite blod när jag var på WC. Det var mest utblandat i flytningarna och jag visste att det är vanligt. I fredags kom det lite mera, men ännu så lite att det inte rann. Ringde rådgivningen för att kolla vad de tyckte men de sa bara att vänta och se. Var ändå så pass upp i varv och orolig att jag hade lite svårt att acceptera det svaret jag fick. De sa att ta ett graviditetstest om tre veckor och kolla, och förstås om jag börjar blöda ännu mer så hör av mig, men annars inget annat att göra. Sade att vi har ultraljud om drygt en vecka, och då fick jag numret till kvinnokliniken men hon påpekade att jag inte behöver ringa ännu. Ungefär en timme senare ringde jag till kvinnokliniken. Jag kände att jag ville få kolla upp det. Se att hjärtat slår så jag kunde slappna av, och om de mot förmodan skulle vara något fel, så då skulle vi åtminstone veta och kunna börja bearbeta det. På kvinnis sa de att jag fick komma in om jag kände att jag behövde, så jag ringde åt killen och vi bestämde att vi skulle åka in efter lunch.
Timmarna vi satte och väntade vid jouren var ganska olidliga. Dels ville man slippa in så fort som möjligt, men dels hade jag också lite dåligt samvete för att vi satt där med något som inte var så akut när det fanns människor som var mycket sjukare än vi. Vi hann också fixa så att någon kunde åka och hämta Agnes, ifall vi skulle bli där länge och vänta. Vi fick till slut komma in och läkaren ställde några frågor, tog klamydiatest och undersökte lite. Så var dags för ultraljud. Ganska snabbt frågade hon om jag hade haft oregelbunden mens, vilket jag inte egentligen alls har haft det senaste halvåret. Efter vad som kändes som en evighet svängde hon sig till mig och sa: "Det här är ingen normal graviditet". Enligt min mens skulle jag vara i vecka 11+2, men det som fanns i livmodern motsvarade 7+1. Alltså hade graviditeten tagit slut då. Då i mitten av augusti när jag börjat må bättre och bättre.
Missfall. Eller missed abortion som de var i vårt fall. Något som jag bara hört att andra får, men som man inte riktigt tänker ska hända en själv. Tårarna rann då jag låg på britsen, och jag kände bara hur hela jag skakade. Läkaren gick igenom vad allt det här innebär, och berättade om alternativ. Jag fick åka hem med ett paket med burana och panacod, och ett med fyra tabletter cytotec. På lördag morgon skulle jag börja med värktabletter och så efter en stund med cytotec.
I skrivande stund ligger jag i soffan hemma och det har gått drygt sju timmar sen jag tog medicinen. Redan på morgonen före jag tog medicinen så hade jag börjar blöda ännu mer, och hade en lite molvärk på gång. Tre timmar efter jag tagit medicinen fick jag ordentlig "mensvärk" och blödde ganska mycket. Så att medicinen verkar nog hjälpa. För tillfället har jag egentligen inte alls ont, om jag är upp och rör på mig lite för mycket och länge kan jag få lite ont, men så länge jag ligger ner är det okej. Det rinner blod hela tiden, men inte så mycket att jag måste springa till WC konstant.
Jag mår helt okej nu. Igår grät jag förstås en del, och de var ganska jobbigt att ringa och berätta åt familjen, men när vi var och hämtade Agnes kändes allt lättare. Vi har ju åtminstone henne. Och hon gör att allt känns lättare. Visst är det sorgligt och jag gråter nog ibland, men i och med att de aldrig egentligen hann bli något så finns det inget fysiskt att sörja. Bara en tanke. Livet går vidare, och vi ska nu försöka fokusera på allt som vi har här och nu. Roligt jobb, en unge som är i en ljuvlig ålder, titta på lägenhet och kanske fortsätta våra bröllopsplaner.
Jag är väldigt skör och måste vara försiktigt med stress och press, men jag är okej. Vi är okej. Livet går vidare.
0
Skrivet av mamabitesback 07.09.2017
Här har det ekat tyst i ett ganska bra tag. Det mest för att som jag nämnt börjar mitt nya jobb. När en nu jobbar heltid, studerar och frilansar vid sidan om finns det väldigt lite extra tid. Dessutom när jag förstås vill spendera all ledig tid med Agnes när vi nu inte hänger dagarna i enda mera. Det är faktiskt något jag tänkt på ganska mycket sedan jag börjat jobba, att jag bara träffar Agnes ett par timmar per dag. Hur orimligt är inte det? Att en ska jobba åtta timmar per dag, och bara umgås med sitt (sina) barn några timmar per dag? Känner sådan FOMO, fear of missing out, hela tiden. Sedan vill man ju vara sitt bästa jag de få timmarna man har tillsammans, men då är man ju förstås ofta väldigt trött och inte alls på humör för en liten trotsig typ. Men, det är så vårt samhälle ser ut så det är väl bara att vänja sig. Känns ändå lite sorgligt.
Men om jag bortser från min FOMO gällande min tid med Agnes så trivs jag jättebra med att ha börjat jobba igen! För de som missat så började jag jobba som verksamhetsledare för Nyland på Svensk Ungdom, Svenska folkpartiets ungdomsorganisation i slutet av augusti. Det är förstås en massa nytt att lära sig, men också en del uppgifter som jag är van att göra. Mina kollegor är hur ljuvliga som helst och dessutom jobbar det massa smarta och härliga människor på vår våning som en träffar mest hela tiden. En riktigt drömmig arbetsplats med andra ord! Visst är det lite tufft att försöka få ihop privatlivet med massa jobb, men vi jobbar på att lösa allt med lämning/hämtning/kvällsjobb/fritid/familjetid. Tar säkert en tid innan vi kommit till något logiskt system men vi får väl bara se det som en övergångsperiod och inte stressa så mycket över det (note to self).
Just i detta nu sitter jag med jobbdatorn och en latte i Arabia i väntan på föreläsning. För förutom mitt heltidsjobb, styrelseuppdrag och frilansjobb ska jag också gå fyra-fem kurser under hösten. Hälsningar från optimisten som tror att dygnet har 36 timmar... Nå som tur går det bra att jobba lite på under föreläsningarna, och skriva lite uppgifter när det är lugnare på jobbet någon dag. Men jo, det blir verkligen spännande att se hur den här hösten kommer att funka. Dessutom har vi en annan stor grej på gång som jag ännu inte kan prata om, men lovar att berätta så fort jag kan.
Avslutar med en bild på världens gulligaste kusiner i matchande kläder. Alltså att Agnes råkade ha sån tur att ha en kusin som föddes tre veckor före henne, sådan lyx. Så ljuvlig att se hur mycket de älskar att leka med varandra och att de verkligen är bästa vänner. Hoppas de håller i sig i många år ännu!
0
Skrivet av mamabitesback 20.08.2017 | 1 kommentar(er)
Ryggsäcken är packad, kläderna framplockade och lapparna ifyllda. Istället för att köra på vår gamla vanliga rutin och sova till nio - halv tio har vi imorgon väckning på halv åtta. För klockan nio skall vi infinna oss på dagisgården och Agnes har sin allra första dag på dagis! Jag är förvånansvärt lugn ännu, kan i och för sig vara för att vi ska främst mjuklanda den här veckan och jag kommer att vara med åtminstone varje dag fram till torsdag.
Det skall bli så spännande att se hur hon reagerar, hur hon leker med de andra barnen och hur mammig hon är i slutänden. Framförallt det där med mammig tycker jag är så svårt att avgöra när vi ändå bara gör "samma saker" hela tiden, jag ser henne sällan i en ny situation. Men nu är det dags för det.
Så nu har vi en vecka av mjuklandning framför oss. Förhoppningsvis går det smidigt och hon inte blir sjuk, för veckan efter det börjar jag mitt nya jobb (!!) och då skall hon börja vara fulla dagar. Och jag har ett nytt jobb att gå till! Ett heltidsjobb! Med kontor och allt! Kanske räcker med utropstecken nu hehe? Är bara så omåttligt peppad på att börja jobba. Men mer om det senare, nu skall jag gå och lägga mig. Jag skall ju också stiga upp tidigt imorgon...
0
