173

Visa alla inlägg skrivna augusti 2017

Imorgon är det dags

Skrivet av mamabitesback 20.08.2017 | 1 kommentar(er)

Ryggsäcken är packad, kläderna framplockade och lapparna ifyllda. Istället för att köra på vår gamla vanliga rutin och sova till nio - halv tio har vi imorgon väckning på halv åtta. För klockan nio skall vi infinna oss på dagisgården och Agnes har sin allra första dag på dagis! Jag är förvånansvärt lugn ännu, kan i och för sig vara för att vi ska främst mjuklanda den här veckan och jag kommer att vara med åtminstone varje dag fram till torsdag. Det skall bli så spännande att se hur hon reagerar, hur hon leker med de andra barnen och hur mammig hon är i slutänden. Framförallt det där med mammig tycker jag är så svårt att avgöra när vi ändå bara gör "samma saker" hela tiden, jag ser henne sällan i en ny situation. Men nu är det dags för det. Så nu har vi en vecka av mjuklandning framför oss. Förhoppningsvis går det smidigt och hon inte blir sjuk, för veckan efter det börjar jag mitt nya jobb (!!) och då skall hon börja vara fulla dagar. Och jag har ett nytt jobb att gå till! Ett heltidsjobb! Med kontor och allt! Kanske räcker med utropstecken nu hehe? Är bara så omåttligt peppad på att börja jobba. Men mer om det senare, nu skall jag gå och lägga mig. Jag skall ju också stiga upp tidigt imorgon...

När mammahjärtat blöder

Skrivet av mamabitesback 16.08.2017 | 1 kommentar(er)

Hoho, känner att de här med dagisstart kommer att bli en psykisk pärs för mig. I och för sig gissade jag det redan får början. Visst det ska bli skönt att få återgå till "vuxenlivet", men jag kommer ändå sakna ihjäl mig efter den där tokiga ungen jag hängt med i snart ett år och fem månader. På grund av strul med skola och jobb så sket dig sig lite med att Agnes skulle börja dagis den 28:e, så efter lite mailande blev det bekräftat att vi kan börja en vecka tidigare, det vill säga nu på måndag. Alltså har vi hela två dagar kvar hemma på tumis. TVÅ DAGAR. Började gråta ungefär sekunden jag insåg att det här är våra sista dagar tillsammans. Hon är ju min lilla bebis och ska plötsligt åka iväg varje morgon och vara helt själv? Utan någon av oss? Hur är det ens möjligt när hon är ett litet knytt. Fast faktum är att hon är inte min lilla bebis längre. Hon är en bestämd liten person som vet exakt vad hon vill, är den roligaste och tokigaste individ jag känner och ger trillioner dregelpussar per dag. Hon tycker att leka med andra barn (okej framförallt sin kusin med tänker andra barn också då?) är det roligaste som finns och är väldigt självständig. Så jag har svårt att tro att dagis kommer bli något jobbigt för henne, snarare något roligt att gå till varje dag. Men ändå, hur överlever föräldrarna? Conversen får dock vänta till våren för de är dels inte så dagisanpassade, men också alldeeeles för stora. Så idag har vi börjat fixa det sista inför dagisstarten. Köpt vattenflaska och planerat att köpa gummistövlar men det var tydligen svårt (var hittar man ett par i storlek 20 ens?).  Bilder på hennes viktigaste personer är beställda, dagis Ruben, regnkläder, dagisskor och halare fixade. Enda som återstår är blöjor och solkräm, och stövlar då. Men det får bli till helgen. Nu är det dock dags att väcka ungen. Igår sov hon till halv fyra och nattningen tog sedan drygt en timme och fyrtio minuter, så att idag får hon inte sova hur länge hon vill...

Ändlösa diskussioner i kommentarsfälten

Skrivet av mamabitesback 06.08.2017

Ibland är det väldigt tröttsamt och tungt att följa med diskussionerna på sociala medier, men ändå känns vissa diskussioner som så viktiga att ta ställning i. Nu senast har det handlat om först amning och nu i slutet av veckan vaccin. Amningen har jag skrivit om tidigare och när jag skrev inlägget hade jag bara ammat i drygt en månad så jag visste inte ännu riktigt hur det skulle bli. Jag ammade till slut enda fram till att Agnes var 11 månader. Mycket längre än jag hade trott att jag skulle göra, men eftersom Agnes fanns en sådan trygghet i det, och det dessutom var det enda som dög, så fick det bli så. Jag såg aldrig att amma bland människor, oavsett om det var på stan eller hemma bland familj och vänner, som något problem. Om mitt barn ville ha mat så skulle hon få det, slut på diskussionen. Jag hade också turen att aldrig behöva bli bemött med varken kommentarer eller blickar, även om jag nog hade väntat mig en del. Så när jag nu läser kommentarerna gällande restaurangen i Åbo med sitt "amningsrum" önskar jag verkligen att jag ännu skulle amma. Att jag skulle kunna gå dit, sätta mig mitt i restaurangen och langa fram brösten till mitt barn. Visst visst om man själv är obekväm med det är det ju helt fint att det finns ett ställe att sätta sig på och amma, men ingen har rätt att tvinga dig till ett rum. Och än mindre ha en åsikt om det. Kommentarerna om att det är som att bajsa och ha sex är bland människor är helt sinnesjuka. HUR kan man ens jämföra dessa saker? De finns absolut noll liknelser mellan att bajsa och ge bröstmjölk åt ett barn. Jag hoppas verkligen att de mammor som för tillfället ammar inte känner sig träffade eller blir påverkade av dessa kommentarer och denna meningslösa diskussion, för det finns absolut inget fel i att amma när ens barn behöver mat. Oavsett om det är hemma, på en resturang eller i matbutiken. Det är mamman och barnets ensak, punkt slut. Vaccin är alltid ett känsligt ämne och så fort någon har en åsikt om det så bryter helvetet löst. Och jag blir så himla ledsen för att det ska gå ut över de som redan har det jobbigt nog. Amanda skrev ett jätte bra inlägg om varför man skall vaccinera, och om Oliver som lider av sjukdomen INCL. Olivers mamma skrev ett inlägg om varför det är ur deras perspektiv livsviktigt att alla vaccinerar sig, vilket resulterande i att människor tog sig friheten att skriva både elaka och onödiga kommentarer direkt till henne. Hon bad flera gånger att de kunde ta diskussionen annanstans eftersom de har det jobbigt nog, men ändå kände människor att de hade "rätt" att sätta henne och alla som är emot vaccinmotståndare på plats. På samma sätt som i alla frågor har man rätt till sin åsikt, men varför måste man försätta pressa pressa pressa? Varför kan man inte bara acceptera att just nu Olivers familj inte är intresserade av att höra mera, deras liv är ett helvete från förut, och de behöver inte människor som säger att de dessutom är hemska människor som vill skydda sitt barn. Om någon vill tycka det, varsågod, men tyck det för dig själv inom ditt hems fyra väggar och låt bli att trakassera. Vaccin är ett känsligt ämne, och det finns säkert flera sidor av detta mynt, men ta diskussionen någon annanstans. Snälla. Det var allt jag hade att komma med idag, kanske lite flummig och otydligt. Det är ändå söndag och jag är helt slut som vanligt. En återkommande känsla atm.