173

Visa alla inlägg skrivna september 2017

Höstkläder jag gillar

Skrivet av mamabitesback 25.09.2017 | 1 kommentar(er)

Nu är vi här igen! Höstkläder och barn alltså. Så mycket gulligt och fint så en skulle kunna bränna hela lönen på kläder åt Agnes. I år blir det som alltid mycket mjuka sköna plagg, stickat och fina mönster. Gillar murriga färger och plagg som inte är så ljusa = funkar bra på dagis (den vita tröjan är INTE en sådan). I Agnes garderob i år har det varit mycket fokus på dagisplagg, det vill säga plagg som inte är för ljusa (fläckarna syns så mycket snabbare), mjukt och varmt (för alla timmar ute på gården). Här nere kommer ett gäng plagg jag valt ut från de ställen som jag shoppar mest från åt Agnes: Zara, Lindex, Mini Rodini, och H&M Baby Exlucive (i den ordningen). Gärna också ekologiskt i den mån det är möjligt, vill ju ändå att Agnes ska ha de bästa möjliga. Lite vad jag gillar helt enkelt! Björnmössa, klänning och velourtröja från Lindex. Musse Pigg-tröja från Zara. Jacka och hundtröja från Mini Rodini. Fleecehalare och gul mössa från Mini Rodini. Vit tröja och rutiga byxor från Zara. Rutig klänning och set i sidenmix från H&M. Tröja med pompoms och cashmeretröja från Zara.

All kärlek till er

Skrivet av mamabitesback 17.09.2017

Kategorier:
Jag måste säga att jag är så himla rörd och tacksam över alla tröstande ord och kärlek som vi fått den här veckan. Vissa kan kanske tycka att det är konstigt att skriva så avslöjande och öppet över något så privat som det här ändå är, men för mig känns det bara lättare. Dels för att många hör av sig och berättar att de varit med om samma och man inte behöver känna sig ensam i ångesten och sorgen, och ja då dels också för allt stöd. Det känns lite märkligt att det bara gått en vecka sen allt hände, jag upplever det som så mycket längre. Veckan har varit både evighetslång men också snabb som attan. Har haft massa jobb som tagit upp mycket av min tid, och det har blivit sena dagar flera dagar i veckan, men jag har också försökt att inte låta jobbet ta över utan också låta mig känna efter och vara ledsen. Har faktiskt gått förvånansvärt bra och jag mår för tillfället helt okej. Känner mig inte jätte ledsen mera. Visst sköljer sorgen över mig ibland, men mer och mer känns livet som "vanligt" igen. I helgen har vi varit mest tillsammans hela familjen och tagit det ganska lugnt. Varit på stan, haft besök och hjälp till med flytt. Har bara en senare kväll på jobbet, så ganska lugn vecka. Dessutom har vi livets första föräldramöte (!!) och ska fortsätta hjälpa med flytten. Nu ska jag springa och ta bort ansiktsmasken och så är det tv-dags! höstunge

Något som inte blev

Skrivet av mamabitesback 11.09.2017 | 9 kommentar(er)

Kategorier:

(Varning för långt inlägg! Texten är skriven lördag 9.9.2017)

Har föreställt mig skriva det här inlägget länge, men trodde faktiskt inte att de skulle handla om det här. I juli och augusti mådde jag dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Det för att dagen efter vi kom hem från Österbotten plussade jag på stickan. Precis som förra gången så började jag må fruktansvärt dåligt nästan direkt. Jag var på ett sätt också lite besviken på att det hände, för jag skulle ju äntligen få börja jobba och hade tänkt försöka få skolan färdigt under året. Det passade helt enkelt in i mitt liv just då. Illamåendet och lite ångesten över dels graviditeten men också stressen över att jag sökt jobb som jag väntade svar på gjorde att jag blev himla deppigt. Det tog ganska länge innan jag kunde börja glädjas för graviditeten men de svängde i mitten av augusti när jag fick beskedet att jag skulle få börja på ett nytt jobb. Och så började illamåendet lätta dag för dag. En ganska redig sväng av Dystern hade jag där under sommarens sista månad.

Men så kom september och Agnes dagisstart gick bra, jag började jobba och trivdes jätte bra och som pricken över i:et mådde jag nästan inte dåligt alls. Lite mer började vi också prata och fundera på våren och när det skulle komma en till. Jag tyckte de va lite jobbigt att vara smyggravid på jobbet, dels för att jag hade dåligt samvete över att jag bara skulle hinna börja där så skulle jag fara iväg på mammaledigt, men dels också för att det är så mycket att smyga med. Jag berättade för min förman efter drygt en vecka, och då kändes det direkt bättre. Blev ännu lite mera exalterad över bebin.

I torsdags kom det lite lite blod när jag var på WC. Det var mest utblandat i flytningarna och jag visste att det är vanligt. I fredags kom det lite mera, men ännu så lite att det inte rann. Ringde rådgivningen för att kolla vad de tyckte men de sa bara att vänta och se. Var ändå så pass upp i varv och orolig att jag hade lite svårt att acceptera det svaret jag fick. De sa att ta ett graviditetstest om tre veckor och kolla, och förstås om jag börjar blöda ännu mer så hör av mig, men annars inget annat att göra. Sade att vi har ultraljud om drygt en vecka, och då fick jag numret till kvinnokliniken men hon påpekade att jag inte behöver ringa ännu. Ungefär en timme senare ringde jag till kvinnokliniken. Jag kände att jag ville få kolla upp det. Se att hjärtat slår så jag kunde slappna av, och om de mot förmodan skulle vara något fel, så då skulle vi åtminstone veta och kunna börja bearbeta det. På kvinnis sa de att jag fick komma in om jag kände att jag behövde, så jag ringde åt killen och vi bestämde att vi skulle åka in efter lunch.

Timmarna vi satte och väntade vid jouren var ganska olidliga. Dels ville man slippa in så fort som möjligt, men dels hade jag också lite dåligt samvete för att vi satt där med något som inte var så akut när det fanns människor som var mycket sjukare än vi. Vi hann också fixa så att någon kunde åka och hämta Agnes, ifall vi skulle bli där länge och vänta. Vi fick till slut komma in och läkaren ställde några frågor, tog klamydiatest och undersökte lite. Så var dags för ultraljud. Ganska snabbt frågade hon om jag hade haft oregelbunden mens, vilket jag inte egentligen alls har haft det senaste halvåret. Efter vad som kändes som en evighet svängde hon sig till mig och sa: "Det här är ingen normal graviditet". Enligt min mens skulle jag vara i vecka 11+2, men det som fanns i livmodern motsvarade 7+1. Alltså hade graviditeten tagit slut då. Då i mitten av augusti när jag börjat må bättre och bättre.

Missfall. Eller missed abortion som de var i vårt fall. Något som jag bara hört att andra får, men som man inte riktigt tänker ska hända en själv. Tårarna rann då jag låg på britsen, och jag kände bara hur hela jag skakade. Läkaren gick igenom vad allt det här innebär, och berättade om alternativ. Jag fick åka hem med ett paket med burana och panacod, och ett med fyra tabletter cytotec. På lördag morgon skulle jag börja med värktabletter och så efter en stund med cytotec.

I skrivande stund ligger jag i soffan hemma och det har gått drygt sju timmar sen jag tog medicinen. Redan på morgonen före jag tog medicinen så hade jag börjar blöda ännu mer, och hade en lite molvärk på gång. Tre timmar efter jag tagit medicinen fick jag ordentlig "mensvärk" och blödde ganska mycket. Så att medicinen verkar nog hjälpa. För tillfället har jag egentligen inte alls ont, om jag är upp och rör på mig lite för mycket och länge kan jag få lite ont, men så länge jag ligger ner är det okej. Det rinner blod hela tiden, men inte så mycket att jag måste springa till WC konstant.

Jag mår helt okej nu. Igår grät jag förstås en del, och de var ganska jobbigt att ringa och berätta åt familjen, men när vi var och hämtade Agnes kändes allt lättare. Vi har ju åtminstone henne. Och hon gör att allt känns lättare. Visst är det sorgligt och jag gråter nog ibland, men i och med att de aldrig egentligen hann bli något så finns det inget fysiskt att sörja. Bara en tanke. Livet går vidare, och vi ska nu försöka fokusera på allt som vi har här och nu. Roligt jobb, en unge som är i en ljuvlig ålder, titta på lägenhet och kanske fortsätta våra bröllopsplaner.

Jag är väldigt skör och måste vara försiktigt med stress och press, men jag är okej. Vi är okej. Livet går vidare.


Nytt jobb och nytt liv

Skrivet av mamabitesback 07.09.2017

Här har det ekat tyst i ett ganska bra tag. Det mest för att som jag nämnt börjar mitt nya jobb. När en nu jobbar heltid, studerar och frilansar vid sidan om finns det väldigt lite extra tid. Dessutom när jag förstås vill spendera all ledig tid med Agnes när vi nu inte hänger dagarna i enda mera. Det är faktiskt något jag tänkt på ganska mycket sedan jag börjat jobba, att jag bara träffar Agnes ett par timmar per dag. Hur orimligt är inte det? Att en ska jobba åtta timmar per dag, och bara umgås med sitt (sina) barn några timmar per dag? Känner sådan FOMO, fear of missing out, hela tiden. Sedan vill man ju vara sitt bästa jag de få timmarna man har tillsammans, men då är man ju förstås ofta väldigt trött och inte alls på humör för en liten trotsig typ. Men, det är så vårt samhälle ser ut så det är väl bara att vänja sig. Känns ändå lite sorgligt. min torsdag i ett nötskal Men om jag bortser från min FOMO gällande min tid med Agnes så trivs jag jättebra med att ha börjat jobba igen! För de som missat så började jag jobba som verksamhetsledare för Nyland på Svensk Ungdom, Svenska folkpartiets ungdomsorganisation i slutet av augusti. Det är förstås en massa nytt att lära sig, men också en del uppgifter som jag är van att göra. Mina kollegor är hur ljuvliga som helst och dessutom jobbar det massa smarta och härliga människor på vår våning som en träffar mest hela tiden. En riktigt drömmig arbetsplats med andra ord! Visst är det lite tufft att försöka få ihop privatlivet med massa jobb, men vi jobbar på att lösa allt med lämning/hämtning/kvällsjobb/fritid/familjetid. Tar säkert en tid innan vi kommit till något logiskt system men vi får väl bara se det som en övergångsperiod och inte stressa så mycket över det (note to self). Just i detta nu sitter jag med jobbdatorn och en latte i Arabia i väntan på föreläsning. För förutom mitt heltidsjobb, styrelseuppdrag och frilansjobb ska jag också gå fyra-fem kurser under hösten. Hälsningar från optimisten som tror att dygnet har 36 timmar... Nå som tur går det bra att jobba lite på under föreläsningarna, och skriva lite uppgifter när det är lugnare på jobbet någon dag. Men jo, det blir verkligen spännande att se hur den här hösten kommer att funka. Dessutom har vi en annan stor grej på gång som jag ännu inte kan prata om, men lovar att berätta så fort jag kan. Kusinerna Avslutar med en bild på världens gulligaste kusiner i matchande kläder. Alltså att Agnes råkade ha sån tur att ha en kusin som föddes tre veckor före henne, sådan lyx. Så ljuvlig att se hur mycket de älskar att leka med varandra och att de verkligen är bästa vänner. Hoppas de håller i sig i många år ännu!