173

Visa alla inlägg skrivna september 2019

Är det nu ålderskrisandet börjar?

Skrivet av mamabitesback 30.09.2019

Ny vecka och sista september. Imorgon byter det månad vilket för mig alltid innebär födelsedag. Min födelsedagsvecka eftersom jag fyller år andra oktober, på onsdag. Och för första gången känner jag en himla stor ångest kring min födelsedag. Kanske för första gången i mitt liv?

Jag älskar att fylla år. Tycker om att för en dag stå i centrum, få presenter och ja, ha en dag som handlar om mig. Jag har alltid tidigare var fullt medveten om att min födelsedag närmar sig. Planerat, gjort önskelistor och räknat ner. I år då? Nja inte där riktigt. Det var först förra veckan jag insåg att herregud om en vecka fyller jag år. Hade inte ens tänkt på det innan. Än mindre vad har önskar mig i present eller om jag ska fira något.

Antar att det hänger lite ihop med att jag nu mera har en treåring och en baby som tar 110% av min uppmärksamhet. Att fokuset på en själv är ungefär lika med noll. Max egentid jag får just nu är när jag tvättar ansiktet och smörjer mig morgon och kväll. Eller om jag behöver gå på wc (dock oftast med öppen dörr så att jag hör babyn och/eller så treåringen ska slippa in...). Och jag är helt fine med det, jag menar så blir det när en har småbarn och det är ju förstås en del av livet. En fas. Jag vet att när Alfons blir lite större och börjar dagis, kan vara borta från mig och så finns det möjlighet för lite egentid igen. Så som vi hade det innan Alfons föddes med Agnes. Men tills dess är det en tid av full on babyliv.

Med det sagt drömmer jag ändå om att ha något sorts födelsedagsfirande, men sen är jag alldeles för trött för att orka fixa till något. Födelsedagsbrunch har varit en återkommande tillställning i mitt liv men vilken människa med en baby och treåring skulle orka stå i köket en hel dag för att ställa i ordning? Att komma ut genom dörren för att föra till dagis eller komma iväg på något program är tillräckligt med ansträngning, hehe.

I en drömvärld önskar jag mig frukost på sängen, sänglampor från Svenskt Tenn i present, lunch med kompisar på stan, en timmes massage eller ansiktsbehandling, middag med familjen och någon god tårta eller bakelse till efterrätt. Men nu fyller jag faktiskt på en (som det ser ut nu) regning onsdag så på schemat står väcka, mata och föra treåring till dagis, stan och lunch med kompis (där fick jag iallafall in en punkt på drömlistan!), hem och koka middag tills Agnes och Johan kommer från dagis/jobbet och sen antagligen däcka i soffan vid halv elva efter nattning av två barn.

Kanske på grund av att jag helt enkelt inte har ork just nu att fira mig själv som jag känner ångest över att blir äldre. Är det så här det kommer vara nu? Att plötsligt fyller jag måste jag börja fundera hur gammal jag är så fyller jag 45 och har inte orkat fira min födelsedag en gång sen dess. Känns i och för lite osannolikt när det handlar om mig och min förkärlek till födelsedagar men ändå. Jag fyller ju faktiskt bara en gång om året. Så är de väl att vara festfixaren i familjen, att om det inte är jag som fixar så händer inget.

Får väga upp det med att jag haft ett gäng bra födelsedagar genom åren. De senaste har bestått av brunch, londonresa, bokklubb och mysmiddag. Och det kommer ju nya födelsedagar som tur. Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv (är i något sorts hormonellt kaos just nu) och återgå till att bolla blöjbyten med att modellera.


Kläder åt en växande treåring

Skrivet av mamabitesback 28.09.2019 | 1 kommentar(er)

Tycker det enda jag gör just nu är köper nya kläder och skor till Agnes. Är det bara hos oss eller växer de i den här åldern mycket? Vi hinner bara börja på en ny skostorlek så är skorna för små. Eller så behövs det en ny halare. I och för sig ska vi vara ganska tacksamma eftersom Agnes hittills haft samma storlek väldigt länge. 92/98 har gått länge och det är först på nu som vi övergått till 104.

Så sen vi kom tillbaka hem har jag gått igenom hennes kläder och successivt märkt vilka som passar och inte. Ytterkläder är nu det som vi behövt uppdatera mest. Ännu skulle vi behöva köpa ett ylleunderställ och vinterskor men det får nog vänta tills det blir lite kallare.

Jacka från Cubus, skor och mössa från Zara.
Sydväst, handskar och fleecehalare från Kuling. Gummistövlar från Kavat.

Det här har tillkommit den senare tiden. Jackan köpte vi igår när hennes bombers dragkedja gick sönder. Hon valde den själv men måste nog säga att det skulle lika bra ha kunnat välja den själv. Skor och mössa har hon haft de senaste veckorna på dagis och funkar både nu och då det blir lite kallare.
Fleecehalare är det bästa plagget som finns! Perfekt under både skalhalare och regnkläder men också under vinterhalaren när det är riktigt kallt. Eller bara som den är om det behövs något lite varmare på snabbt. Tidigare hade Agnes en från Mini Rodini som hon använde i två år (!) men nu får den vänta på Alfons. Nu köpte jag den här från Kuling på babyshop. Regnhandskar och sydväst från samma märke. Gummistövlarna är från Kavat som är mitt all time favoritmärke när det kommer till skor.

Så Agnes är nästan helt kittad och redo för den här säsongen! Sen återstår det bara att se hur länge det tar innan hon växer ur det här...


Redo för veckoslut

Skrivet av mamabitesback 27.09.2019

Glad fredag! Vi har just kommit hem från några timmar i Iso Omena. Det har både slipats golv i trapphuset och borrats vid lägenheten mittemot så det var inte precis lugnt och stillsamt hemma. Så dels för att Alfons skulle få sova i lugn och ro och dels för att jag orkade inte hänga hemma gick vi dit.

De hade någon musikshowgrej i bibban som vi precis hann höra slutet av. Agnes var lika delar begeistrad som blyg. Men en hitt oavsett. Vårt egentliga mål var att låna böcker och det fick vi gjort iallafall. Sen gick vi vidare för att söka en ny jacka åt henne, äta lunch, leka lite i lekparken och till slut handla mat. Fyra timmar fick vi att gå och Alfons var nöjd i vagnen hela tiden så Agnes och jag fick lite egentid tillsammans.

Nu ska vi börja med middag. Vi är alla ganska trötta efter den här veckan så det ska bli skönt med fredag. Tortillas och idol står på schemat. Flashback till min egen barndom, hehe.


Höst- och hemmadagar

Skrivet av mamabitesback 26.09.2019

Alfons sover i sängen och jag ligger i soffan och tittar på tv. Borde verkligen börja äta lunch snart. Men är förkyld och väldigt tung i huvudet. Plus att vi har haft flera dagar där vi haft gäster och varit på språng så känner att en dag av vila är jag värd. Dessutom är Agnes ledig imorgon och då är det inte lika lugnt tempo här...

Från i söndags när vi var ute i parken med barnen. Höstigt fint ute!
Som jag längtat efter att få sätta ihop fina buketter här hemma. En av mina målbilder för hela sommar/bo borta/renoveringsrumban.
Min solstråle.
En månad till bokmässan och här läses böcker för brinnkära livet.
Jag är så dödskär i den här lilla typen.

Fascinerande det här med att vara föräldraledig igen. Med en treåring hade jag vant mig vid livet att vara lite mer av en egen person. Jobba, kunna träffa vänner och ha egentid på ett helt annat sätt. Men med en bebis är det plötsligt är allt det som bortblåst. Nu handlar allt om amning, bajsblöjor och bebiskinder. En ny person som förlitar sig till 200% på mig. Som inte klarar sig en sekund utan oss. Och visst, ibland längtar jag till att få ha mig själv ifred lite mer. Men samtidigt är det här bara en kort period. Snart är han stor som Agnes. Grymtar till oss som en tonårig och kan göra allt själv. Så ska försöka njuta av allt mys med bebisen. Som när han skrattade högt för första gången i förrgår. Finaste jag hört!


Det börjar likna ett hem igen

Skrivet av mamabitesback 21.09.2019 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

Johan och Agnes är iväg till butiken och Alfons sover så passar på att kika in under tiden. Sade åt Johan att nu är vi framme vid vår målbild. Fredagkväll hemma i vår lägenhet med allt (så gott som) färdigt. Visst finns det spår av remonten ännu. En del som ska åtgärdas av entreprenörerna men vi kan leva som vanligt iallafall.

En liten titt på lägenheten. Vi har ny säng (den har varit på skären i väntan på att vi skulle ha rum med den), nytt badrum, ny wc och en ny stringhylla i köket. I Agnes rum, som numera är barnens rum, har möblerna fått byta plats och Alfons spjälsäng flyttat in. Idag var vi och hämtade en ny bokhylla till deras rum som är lite mer praktisk.

Nu vaknade Alfons och ska äta så återkommer senare. Vill ni se fler bilder?


En första lägescheck efter det tyngsta

Skrivet av mamabitesback 17.09.2019

Första hela dagen hemma är över. Alfons ligger med fötterna trycka mot min rygg, Johan andas tungt på andra sidan Alfons och Agnes ligger sitt rum med sin nya nattlampa i sängen. Någon frågade om det är skönt att vara hemma och jag sade jo, tills släpet med alla saker kom. Nå nej klart det ändå är skönt, men herregud sånt kaos det varit sen igår.

Tidigare idag när det äntligen började se lite mer okej ut.

Jag borde få en medalj (eller ännu hellre en timmes massage + vin och bio) efter dagen. Mamma och pappa åkte hem vid tolv och då hade jag packat upp, vikt in alla kläder och ordnat leksakerna i barnens rum. Efter det har jag packat upp alla påsar och väskor, hängt alla våra kläder i skrubben och fått upp allt förutom en kökslåda som jag inte kan fixa ännu. Först måste skåpen ordnas om lite. Dessutom har barnen och jag hunnit till Iso Omena en sväng. Mannen kom hem från jobbet samtidigt som jag steg ut ur rummet efter att Agnes somnat vid nio. Nu värker det i varje kroppsdel eftersom jag knappt suttit på hela dagen.

Går på i hårt tempo nu så att jag ska få lägenheten uppordnad så jag ska kunna börja njuta av att vara hemma. Har inte riktigt gått ännu när det varit kaos i varje hörn. Nu ser det ut som en dålig dag när det är lite smutsigt och vi inte haft tid att städa på ett par dagar. Så snart vid mållinjen. Gissar att jag kommer däcka av trötthet eftersom jag inte riktigt hunnit smälta varken flytt eller helgens begravning. Men låt vara så då, får ha ett par dagars mys med Alfons i soffan när Agnes är på dagis sen när det slår till.

Begravningen var fin. Tung men fin. Grät så jag skakade och kramade Alfons hårt när vi lade rosorna på kistan och sade hejdå. ”Alfons våran” som hon sa varje gång vi pratade. Så glad att de hann ses och att hon han glädjas över honom och Agnes så många gånger i sommar. Och att vi var tre månader där så jag träffade henne flera gånger. Jag tror det skulle ha känts tyngre om jag varit här nere och inte hunnit se henne så mycket.

Det blev två intensiva veckor mellan att hon dog och vi begravde henne. Men det var väldigt fint också för släkten samlades och vi umgicks intensivt under de två veckorna. Mycket för morfars skull men också lite för vår egen tror jag. Det kändes tryggt att ha varandra i sorgen. Nu är hon iallafall begraven och versen som vi hade i annonsen känns fin att avsluta allt med: ”Ovan molnen lyser alltid solen. Bakom sorgen finns alltid en glädje. Glädjen att minnas.”

Bilden tagen av min kusin Anna.

Nu börjar hösten

Skrivet av mamabitesback 12.09.2019

Alfons sover för tillfället i vagnen och Agnes leker i soffan. Vi har hittills bara hunnit äta frukost och mitt tålamod är redan slut. Agnes bråkar så mycket med maten nu när vi är ensamma och det driver mig till vansinne. Vet inte om hon straffar mig pga bebis eller om det är något virus som spökar. Oavsett så är jag mentalt helt utmattad på kvällarna. Vill helst bara skrika åt henne med det går ju förstås inte. Hur som helst. Jag har packat nästan allt nu så det känns bra. Idag och imorgon är det mycket kring mormors begravning så ville vara färdig så långt som möjligt. Trodde inte det skulle gå men lyckades! Bara lite smågrejer kvar.

Har iallafall återhämtat mig lite från söndagens meltdown. Det kändes egentligen bättre redan efter att jag fått skriva av mig och ventilera alla känslor. Nu är det mest att bita ihop och tänka att det nog löser sig. Tills dess får jag bara drömma framåt typ. Så fyllde i en lista jag hittade hos Ellen.

En riktigt maffig bukett ska jag gå och köpa nästa vecka!

Första tanken under månadens första morgon:
Första september vaknade jag upp i en hotellsäng i Åbo. Eftersom jag vaknar upp ett par gånger per morgon är det svårt att säga vad min första tanke var. Men en var säkert ”gud vad trött jag är!”. Att gå och sova halv fyra för att sen vakna upp typ varannan timme och sen gå upp vid åtta är inte nice. Fest plus baby är inte den bästa kombon. Tur att en slapp vara bakfull för det skulle varit hemskt!

Den här boken ska jag läsa:
Jag läser ju alla(!) finlandssvenska böcker som kommer ut just nu så det är en hel del som jag ska läsa. En som jag ser framemot är Ellen Strömbergs Klåda.

Jag ska jobba med:
Sköta barn. Är först och främst föräldraledig. Sen ska jag så läsa en himla massa eftersom jag sitter i juryn för svenska yles litteraturpris tillsammans med bokklubben. Och så skriver jag ju den här bloggen.

Jag ska skriva:
Förutom den här bloggen ska jag inte skriva speciellt mycket annat. Har inte planerat in så mycket utöver den här i och med att jag är hemma med Alfons. Om inte något skoj dyker upp förstås!

Maträtt jag vill testa:
Jag har beställt Sofia Woods kokbok som borde anlända passligt till min födelsedag i början av oktober så ska försöka testa så mycket som möjligt ur den!

Jag har mest lagt tid på detta som nu äntligen förverkligas:
Bokmässan kommer vara en kulmen i och med priset. Menar herregud så mycket tider gått åt att läsa böckerna. Väldigt givande, dock!

En målsättning som är möjlig att nå:
Flytta hem igen! Känns som om vår rörremont aldrig ska bli klar men snart snart riktigt snart får vi flytta in. Eller egentligen har vi redan för mannen och svärfar har varit där sen igår och städat, flyttat tillbaka saker och diskat. Men tills JAG får flytta hem då.

Jag är mest kluven till:
Att vi ska gå ner i dagistid. Från att ha varit hela veckor ska Agnes nu börja vara tre dagar i veckan. Så måndagar och fredagar ska hon få vara hemma med mig och Alfons. Även om de säkert går helt bra och vi alla kommer vänja oss är jag ändå lite kluven. Dels för att mitt tålamod är ganska kort just nu (...) och dels för att Agnes älskar dagis. Är rädd att hon kommer skrika sig hes de morgnar hon inte får åka dit. Men men, vi vänjer väl oss alla.

Förra hösten

Det här ger mig energi just nu:
Energi har det varit dåligt av hittills. Men tror att få komma hem, leva någon sorts vardag, träffa kompisar och få *leva* ska ge mig något sorts lugn och balans. Behöver mitt liv tillbaka känns det som.

Det här ser jag mest fram emot:
Har väldigt lite planer för hösten. Eller egentligen inga? Som ni kanske fattat vid det här laget är det nog att allt fokus just nu ligger på att få komma hem. Herregud så mycket jag längtar. Vårt nya badrum. Nytt fint golv i toaletten. Få in vår nygamla säng i sovrummet. Skruva upp stringhyllan i köket. Göra rum åt Alfons (oklart var ännu dock...). Köpa snittblommor till köket. Listan kan göras lång! Och att allt ska vara färdigt. Med allt menar jag trapphuset, förråden och tvättrummet eftersom de håller de på och fixar med fram till oktober november typ. Men försöker att inte tänka och ta stress för det, även om det är svååårt.


Söndag fylld med sorg och ångest

Skrivet av mamabitesback 08.09.2019

Kategorier:

Regnet smattrar mot rutan i bilen. Vi är påväg upp till Österbotten efter ett dygn i Helsingfors. Två års kalas och hotellnatt. En titt på läget i lägenheten. Jag är ett enda virrvarr av känslor just nu. Tårarna bränner bakom ögonlocken mest hela tiden.

I måndags, för nästan en vecka sen, gick min mormor bort. 75 år gammal. Egentligen alldeles för tidigt men eftersom hon haft problem med hjärtat inte så förvånande. Ändå hjärtekrossande och hemskt. Scenen när jag får samtalet i köket på landet spelas konstant i mitt huvud. Hur jag hör min brors ord och halvtropar ”vad är det du säger”, hur det känns som om jag ska falla genom golvet. De ord som jag vetat kommer komma, som jag bävat för att höra, är här. Hur någon säger dem högt och jag försöker intala mig att det inte är sant. Inte nu.

Imorgon är det en vecka och verkligheten har sjunkit in. Iallafall till en viss del. På lördag är det begravning och efter det börjar livet igen. Så brukar det vara, att när begravning väl är över kan en börja leva med det. Sorgen försvinner inte men blir kanske mindre, en del av en själv på ett annat sätt. Jag tycker det gick ganska snabbt att komma över den första sorgvågen. Den som gör att en vill skrika rakt ut. Tårarna kommer nu som då, men jag kan prata om det. Tänka på det utan att jag känner att jag går i tusen bitar. Men ännu är jag skör, det känns som om jag bara behöver en liten smäll så går jag i kras igen.

Idag var vi till lägenheten och kollade läget. I veckan ska vi få tillträde och på söndag ska vi flytta in. Det är det jag längtar mest efter just nu. Att få flytta in i vårt hem igen, att få komma hem. Jag har så sett framemot att börja få en vardag att rulla. Återgå till vårt vanliga liv. Sen kom sorgen och vände upp och ner på allt. Men tanken har ändå kvarstått, att allt blir bättre bara vi får komma hem igen. Tills idag. Idag kändes de inte alls så.

Jag visste att det finns mycket småsaker som ännu inte kommer vara helt klara när vi kommer hem och att de kanske kommer finnas saker som måste fixas. Men sen kom verkligheten som ett slag i ansiktet och nästan krossade mig till små bitar igen. Jag som längtat efter att få komma tillbaka till det normala. Till mitt riktiga liv. Få någon sorts stabilitet och trygghet. Istället forsätter kaoset. Inget som är som det borde. Saker som gör att jag inte kommer kunna få vardagen att rulla smidigt. Mitt inre är ett enda kaos och allt jag behöver är lugn. Mitt eget lugn. Nu istället vill jag gräva ner mig i en grop med min bebis och gömma mig. Dra ett fluffigt hotelltäcke runt mig och aldrig komma bort. Jag orkar inte med mera kaos.

Har känslan av att den här veckan kommer vara en av de jobbigare i mitt liv. Att jag kommer vara en blöt pöl på golvet om en vecka. Amningshormonerna gör det inte bättre. Varför ska allt komma på en gång? Varför kan inte livet vara små doser av allt lite nu som då? Jag vet att det finns värre livsöden än det här och att jag inte på något sätt har det jobbigast i världen. Alla har vi våra egna jobbiga saker som känns på olika sätt. Jag har iallafall turen att ha århundradets gladaste bebis som varje gång han ler lindrar in mitt hjärta i rosa bomull för en stund. Men sen kommer verkligheten i kapp igen.

Jag känner mig skör som en såpbubbla och kommer det något som blåser ens lite hårt brister jag. Sen finns det bara en blöt pöl av sorg och renoveringsångest kvar.

En liten titt i vårt badrum.


Min andra förlossningsberättelse

Skrivet av mamabitesback 04.09.2019 | 2 kommentar(er)

Förlossningen då. Har inte kommit mig för att skriva något om den ännu. Istället har jag haft fullt upp med att umgås med familjen eftersom vi alla har varit lediga tillsammans. Men nu måste jag börja innan jag glömmer för mycket. I och för sig har det redan hunnit gå åtta veckor så får se hur mycket jag lyckats förvränga sen dess...

Den här gången hade jag inte tänkt skriva något förlossningsbrev eftersom jag inte hade användning av den sist. Och kände lite samma som sist, att det är bättre att gå in utan krav och förväntningar för då blir en inte besviken. Men jag skrev till sist ändå två saker. Att jag gärna skulle bada som smärtlindring om jag hinner och att jag inte vill att babyn ska få ersättning om hen behöver extra utan att jag i sådana fall vill pumpa. 

Med det som förberedelse, och ett varv till Vasa centralsjukhus för att se vart vi ska gå när det väl är dags. Så var det bara att vänta, vilket vi också fick göra...

Alfons var beräknad till den 26 juni. Den dagen kom och gick. Av någon anledning var vi (inte bara jag utan typ alla i min omgivning) säkra på att han skulle komma i förtid. Så redan vid midsommar trodde vi han skulle komma. Vilket gjorde väntan lite extra lång. Och otåligheten. Alltså även fast jag försökte ställa in mig på att ”han kommer när han kommer” så var det omöjlig vissa dagar. En del tårar blev det nog under dagarna innan det äntligen satte i gång. Hann till och med bli 100% inställd på att det skulle bli igångsättning eftersom jag hade noll känningar under veckorna fram till förlossningen. En dag (EN!) hade jag någon sorts känning av förvärkar, utöver det kände jag nada. Förutom en unge som hade världens sprakfest varje kväll. 

Lördagen den 6 juli vaknade jag med känslan av att vi borde ställa in våra planer att åka från landet till mina föräldrar i Malax (en ungefär 40 minuters bilfärd). Men tänkte att stannar vi händer det nu helt säkert ingenting. Gick iallafall upp och på toaletten. När jag torkade mig märkte jag att min flytning var lite svagt brun. Men när jag torkade andra gången var det borta så tänkte att jag inbillade mig. 

Väl hos mamma och pappa hände inget speciellt. Vi skulle åka in till Vasa för några ärenden och jag gick som vanligt på toaletten innan vi skulle iväg. Då hade jag igen, och lite mer, bruna flytningar. Tog en bild, skickade till min privata barnmorska och ringde sen henne. Hon konstaterade att de antagligen är på gång nu. Äntligen började det hända något!

Vi kom till stan 14-tiden och då började jag få värkar. De kom ganska oregelbundet med gjorde för första gången lite ont. Jag skulle köpa något från Kicks medan alla andra åkte till butiken på andra sidan vägen så Johan släppte av Agnes och mig. Då vi gick där i butikerna hann jag redan tänka att hur ska jag orka gå till andra sidan, för när jag fick en värk gjorde det ändå så pass ont att jag måste stanna upp. När vi körde hem från stan vid 16 började värkarna komma mer regelbundet.

Vi åkte hem till mina föräldrar, åt middag och jag försökte klocka värkarna så gott jag kunde. Vi började fundera hur vi skulle göra med Agnes eftersom hon ville åka tillbaka till landet med farmor, farfar och kusinerna. Värkarna gjorde ont, men ändå inte så ont att de inte var hanterbara. Men eftersom förloppet gick så snabbt sist ville vi ändå inte vänta allt för länge med att åka in. Så där kring halv sju ringde jag in till Vasa centralsjukhus för att meddela läget och säga att vi kanske kommer in snart. Och ganska snabbt efteråt bestämde vi oss för att åka. För säkerhetsskull. Ifall det skulle börja speeda upp plötsligt. Mina föräldrar tog Agnes för att köra henne efter att vi åkt. Vi lämnade en väldigt ledsen unge på trappan som absolut inte ville att vi skulle åka. Tyckte SÅ synd om henne.

Vi kom in till sjukhuset lite efter 19. Sökte oss in och jag fick genast lägga mig ner för undersökning. Förstås fick jag knappt nå värkar då och jag hann redan tänka att vi får åka hem tillbaka. Och det blev inte bättre när hon undersökte mig och jag inte hade öppnat mig överhuvudtaget(!!). Hade haft ont i flera timmar men inget hade hänt. Sån besvikelse alltså! Men eftersom vi hade en liten bit att köra hem (ca 25 km) och det gick så snabbt sist så var ändå inte hemfärd ett alternativ just då. Så vi bestämde oss för at gå på promenad längs stranden. Vi skulle få resultatet från streptokocktestet efter två timmar så senast då kunde vi komma tillbaka, eller förstås tidigare om jag kände att jag ville. 

Vi började gå mot Faros för att äta glass. Jag fick stanna ofta och det var en ganska tung promenad. När vi köpt glass och jag varit på toaletten tyckte Johan att vi måste börja gå tillbaka nu. Han började bli orolig att han inte skulle få mig tillbaka till sjukhuset då jag hade så ont. Så vi kämpade oss tillbaka med hopp om att jag var öppen lite mera. En timmes promenad blev det och tillbaka på sjukhuset kom värkarna tydligare och jag hade öppnat mig 4 centimeter. Vi fick ett rum och jag fick börja med smärtlindring. 

Då var väl klockan kring 21. Vi inledde med TENS och lustgas. Tyckte båda hjälpte ganska bra och det höll mig relativt okej ett tag. Vid värkarna kramade jag Johans hand samtidigt som jag andades lustgasen och tryckte på TENS-apparaten. Vid 22:30 sade barnmorskan att jag skulle behöva röra på mig för att få babyn att komma ner bättre. Det gick i typ fyrtio minuter men sen tyckte jag det var för jobbigt och att det började bli olidligt. Barnmorskan kom för att undersöka och jag hade då ännu bara öppnar mig 5-6 cm. Tyckte jag hade kämpat så mycket fram tills dess men inget hände. Jag bad om någon mer smärtlindring och vi bestämde för att testa PCB, livmorderhalsbedövning. Och när läkaren väl satte dit den skulle de ta hål på hinnorna för att få ingång allt lite bättre. Så ungefär tjugo över rann vattnet ut och så fort bedövningen kom på plats blev jag som en ny människa. Smärtan kändes hanterbar, vilken bra smärtlindring alltså! Fortsatte kämpa på och efter ungefär en och en halv timme började PCB:n släppa och jag ville ha en ny. Det började bli olidligt igen. Läkaren kom för att sätta in en ny nästan genast. Vid det skedet var jag 8-9 cm öppen och värkarna var väldigt täta. Andra PCB:n hinner inte börjar värka innan jag är helt öppen. Hela det här förloppet gick ganska långsamt eftersom babyn låg lite snett och det tar en stund innan han roterade som han skulle. 

Här i något skede känner jag att jag behöver spy och Johan hinner precis fram med påse innan det flyger ur mig. Har alltid varit rädd att börja spy av lustgasen men så spyr jag när jag inte ens använder den. Utan av smärtan istället. Och det var faktiskt inte så jobbigt som jag trodde utan jag spyr och sen är det över. Inget mer med det. En liten stund senare testar jag att krysta efter direktiv från barnmorskan men ingenting händer så vi tar en 10 minuters paus. Benen, och hela kroppen, skakar konstant. Jag tycker det är så obehagligt och störande att jag skakar oavbrutet, men det fanns förstås inget att göra åt det då.

Jag känner egentligen aldrig heller något krystbehov utan det är barnmorskan som instruerar mig när det är dags. Vi försöker igen och då börjar det hända något. Det gör så fruktansvärt ont och i något skede skriker jag att det här går inte och jag klarar inte det. Kommer inte överleva. Men Johan och barnmorskorna peppar och hejar. Efter 10 minuter kommer ett ljust litet huvud ut. Babyn har armarna i kors när han kommer och huvudet är väldigt spetsigt eftersom han legat snett, men mår bra och skriker genast. Efter lite tork kommer han upp på bröstet och där gråter jag över att det äntligen är över. Över att han äntligen är här och är helt perfekt! 

Moderkakan kommer efter 8 minuter och den glider ut utan något problem. Men sen kommer det till det mindre roliga. Jag hade fått en andra grads ruptur plus ett sår på blygdläpparna som behöver sys. De sprayar med bedövningsspray men upplever inte att det hjälper alls. Antagligen eftersom såren är så ytliga och då är det lite svårt att bedöva. Försöker iallafall andas lustgas under tiden men skriker antagligen högre än under hela förlossningen när hon sätter igång med nålen. 

Efteråt får vi ligga kvar i ett par timmar och skönt så eftersom jag har ganska kraftiga sammandragningar och kan då andas lustgasten. Minns att jag hade lite förra gången men den här gången är sammandragningarna mycket kraftigare (och håller dessutom i sig och kommer i samband med amningen enda tills vi kommer hem). Babyn, som då får namnet Alfons, börjar suga på bröstet ganska snabbt och ligger sen nöjt och myser både med mig och Johan. 

Vi flyttas till avdelningen vid sex och får ett rum som jag delar med en annan. Så Johan åker hem för att sova några timmar medan Alfons och jag slumrat i sängen tillsammans. Eftersom vi båda mår bra får vi en så kallad tidig hemgång, det vill säga att vi åker hem redan nästa dygn. Så skönt eftersom jag kände att jag dels längtar efter att få komma hem men också eftersom jag gärna har lite hjälp med Alfons när han inte äter.  

Även om det här var en mycket mer smärtsam förlossning än den förra lämnade den mig med en bra känsla. Nu fick vi uppleva en riktigt förlossning. Jag fick känna av varje skede och var medveten av vad som hände. Jag var DÄR hela tiden. Och Johan kände sig också delaktig på ett helt annat sätt än förra gången. Och bäst av allt är ju ändå de små andetagen som kommer från den lilla kroppen som ligger här bredvid mig just nu. Värt all smärta!


Bröllopshelg i min gamla stad

Skrivet av mamabitesback 01.09.2019

Just nu ligger jag nerbäddad bredvid min lilla åtta veckors på landet. I eftermiddags kom vi hit från Åbo efter en helg där. Är dödstrött och somnar eventuellt mitt i inlägget men täcker att jag måste få det gjort innan jag somnar. Lyssnar på Magnus och Peppes podd samtligt för att hålla mig vaken.

Jag åkte ner med svärmor i fredags tillsammans med Alfons. Agnes fick stanna hemma eftersom vi skulle gå på bröllop där barn inte var bjudna. Men Affe är ännu för liten för att vara borta från mig en hel helg så han fick komma med. Efter att vi checkat in gick vi på en loppisrunda och kollade i butiker innan middag. Svärmor gick iväg på sitt och jag mötte upp Johan som anlände från Esbo. Vi gick ner till ån för att käka. Satte oss ute på Pub Niska och åt pizza i kvällssolen. Promenerade lite längs ån efteråt och pratade mycket om min tid i Åbo för sju (!!) år sen. Bodde ett år där och pluggade litteraturvetenskap. Det känns som en evighet sen!

På lördag var det dags för bröllop! Strålande väder och så fina locations. Alfons uppförde sig exemplariskt och vi hade en riktigt trevlig middag. Sen tog svärisarna ungen och åkte till hotellet så att vi skulle få stanna och uppgås med kusinskaran. Väldigt lyxigt. Vi hade så roligt kväll och hann också dra ett par varv på dansgolvet och sjunga tillsammans (som alltid hehe!). Vi kom till hotellet lite före tre och då sov alla sött. Lite väl sent för trötta småbarnsföräldrar men ändå värt.

Lite trötta vaknade vi till vår första bröllopsdag. Tänk att det redan är ett år sen vi gifte oss! Inget fancy firande den här gången. Händer så mycket just nu då känns inte så aktuellt med något sånt, det kommer väl med åren tänker jag. Fast i och för sig en hotellhelg så kan ju se det lite som ett firande! Dock inte världens bästa hotell men hotellsängar är alltid hotellsängar (älskar hotellsängar) så ganska nöjd ändå. Mysig helg i Åbo blev det iallafall!

Nu är jag och barnen tillbaka på landet i några dagar. Imorgon ska det regna och känner att det ska bli så mysigt. Skönt med en regndag!