173

För snart ett år sen

Skrivet av mamabitesback 02.07.2020 | 0 Kommentarer

Vi åkte till landet i början av veckan och hängt med svärföräldrarna i några dagar. Så därför har jag inte hängt på datorn. Men har hela tiden längtat efter att få skriva av mig, har bara inte fått till det. Men nu ligger jag i ett mörkt sovrum med två barn som just har somnat så nu passar jag på.

Jag tänker mycket på hur himla jobbigt det var för ett år sen, när Alfons aldrig kom ut och jag bara väntade. Nu så här i efterhand har jag svårt att förstå mina egna känslor då, men det är väl för att han är här nu. Att det funnits en tid när han fanns känns så långt borta. Men nu när vi kör längs den väg som jag körde så mycket på förra sommaren, går här på landet där jag var i en månad innan han till slut kom, kan jag blunda och nästan vara där. Spolas ett år tillbaka i tiden.

Även om jag kanske förträngt känslor så var det nog en ganska tung tid. Jag var tung, fysiskt, men det var också psykiskt påfrestande. Jag hade många känslor och tankar som jag brottandes med. Hur ska jag någonsin kunna älska honom när jag älskar Agnes så fruktansvärt mycket? Det tänkte jag ofta på. Det var egentligen något som jag hade med mig tidigt i graviditeten. Jag kände på något sätt att jag kommer ha SÅ svårt att älska honom på samma sätt som Agnes, och av någon oklar anledning blev den känslan ännu starkare när vi fick veta att det var en pojke. Orimligt självklart, men att förstå sig på en hormonell gravid kvinna är inte lätt. Vi var på något sätt så säkra på att det skulle bli en flicka. Och att jag hade så många förvirrande känslor kring vilket kön är väldigt konstigt, eftersom jag ändå är av den åsikten att könet inte spelar någon roll. Men undermedvetet gjorde det de då. Känslorna och förnuftet är inte alltid på samma linje. Speciellt när en är gravid.

Och sen att vänta. Vänta, vänta och vänta. Det var så himla jobbigt. Mindre jobbigt blev det inte heller när telefonen gick i ett med samtal där det frågades om ”det har hänt något än?!”. Den sista veckan bröt jag helt ihop och deklarerade att nu pratar jag inte längre med någon. Svarar inte i telefon och Johan får tillrättavisa alla som ens vågar sig på att höra av sig. Ett tips till alla som har någon i sin närhet som ska föda snart: Fråga för guds skull INTE om det har hänt något. Inte en endaste liten gång. En kanske tror att detta är sjävklart för många. Men tro mig, det finns många som inte förstår detta.

Så den där dagen, lördagen den sjätte juli, hade jag nog gett upp hoppet lite. Jag var ganska inställd på att bli igångsatt på måndag. Men så, till min stora lycka, bestämde han sig för att komma iallafall. Kvällen kom, värkarna kom, jag öppnade mig sakta. Till en början nästan inget även om jag hade värkar. Ungen låg förstås inte helt rätt, vilket antagligen också varit anledningen till att det tagit så länge för förlossningen att komma igång. Men till slut låg han rätt och jag fick ut honom. Även om han kom med armarna i kors över bröstet och ett huvud spetsigt som en tomteluva. Den sjunde i sjunde.

Där låg han sen, Alfons Erik Niilo, och var helt perfekt. Mitt hjärta exploderade av kärlek och alla känslor som jag fundera över och varit rädd att inte skulle finnas där kom. Med honom. Vilket så här i efterhand är hur sjävklart som helst, men var omöjliga att förstå på ett känslomässigt plan innan.

Ännu idag, snart ett år senare, älskar jag honom så mycket att jag måste pussa på honom minst en miljon gånger per dag. Ibland tänker jag att det är omöjligt att älska någon så här mycket. Det gör nästan fysiskt ont i kroppen av alla känslor. Och att det han är pojke. Det hade ju ingen betydelse. Förstås. Det kan vem som helst förstå. Förutom Jenna höggravid då tydligen.

Om några dagar fyller han ett. Det gladaste barnet som finns. Han som varit glad varje dag sen dagen han föddes. Älskling.

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar