Live från sängen, en självständighetsdagsmorgon
Det är nästan kolsvart i rummet fast klockan närmar sig 10. Alvars små tunga andetag hörs bredvid mig och jag hör Alfons hosta från vardagsrummet. Sovkonstellationerna i vår familj den här hösten alltså. Vi börjar alltid med alla i egna sängar men på morgonen har det pågått någon sorts hela havet stormar om sovplatser. I natt somnade jag med Johan och Alvar, vaknade med Agnes och vad jag tror, Johan och Alfons på soffan i vardagsrummet. Har inte stigit upp ännu så kan inte veta helt säkert. Så har det i alla fall sett ut så länge nu att jag knappt minns hur det var innan. Jag och Alvar sköter mest oss själv, ibland går vi i Agnes säng om hon kommer till vår men annars är det Johan som får springa runt med alla andra och hålla på.
Annars då? Klockan närmar sig som sagt 10 men jag är ändå så trött så trött. Alvar skulle äta för en timme sen och efter det har jag inte kunnat somna om även om jag känner att jag skulle ha behövt mer sömn. Kom hem vid ett i natt efter julfest med jobbet. Men 100% värt lite mindre sömn för det var så trevligt att få vara ute med vuxna, utan barn. Hela hösten har gått i ett med förkylningar hit och dit. Det känns som om jag knappt gjort något annat än varit med barnen. Och visst är det mysigt också, jag menar tycker ju om dem och sådär, men ska inte hymla med att pauser och egentid behövs nu som då. Just nu lite mer än annars. Men sen är det ju så när man har en fyra månaders, att egentiden är lite mer bristfällig eftersom jag oftast tar med honom då det är lättast. Jag har kanske glömt hur det är den här perioden, eftersom jag ändå hunnit bli van med att inte ha en bebis. Nå, igår fick jag i alla fall vara lite fri från barnansvar och skönt var det!
Jag märker att jag har en konstig känsla kring december och jul i år, orolig eller något. Som om jag går och väntar på att något ska hända eller ja, jag vet inte riktigt. Min teori är att jag är lite traumatiserad från förra året. Jag hade en ganska tung höst bakom mig och så visade graviditetstestet positivt 29.11 vilket förstås var roligt i sig, men det inledde också en period av konstant oro men framförallt vidrigt illamående. Jag mådde så illa hela december, vi fick spysjuka nån vecka innan jul och julafton spenderade jag i soffan med att sakta äta små små skedar av havregrynsgröt medan alla andra firade jul. Jag hade så sett framemot vår första jul här i lägenheten och sen blev det till skit. För mig då, alla andra hade de säkert bra. Det lämnade ganska djupa spår i mig och nu när vi är inne i den här ”magiska decembertiden” igen ligger förra årets misär där som vilken annan juldekoration som helst som ska plockas fram. Känns det som. Även om den rationella delen av mig förstår att det inte kommer bli på samma sätt i år eftersom jag inte är gravid mera utan istället sitter här med vår fina lilla bebis, så har jag svårt att släpps känslan. Jag är inte riktigt kapabel att slappna av och gå all in i ”julmyset” eftersom jag hela tiden väntar på the other shoe to drop. Gissar att det är väldigt kopplat till amningshormonerna. Jag har i ett par år nu fått stark ångest i samband med pms och den har också gjort sig påmind nu när hormonerna är all over the place. Vilket då leder till en viss ångestkänsla kring den här tiden på året. Det hjälper ju inte heller att jag spenderar mycket tid med att stirra i taket på nätterna när barn ska ammas = vargtimmen. Som Ingmar Bergman sa: ”"Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds." Väldigt beskrivande. Men det är väl bara att intala mig själva att det bara är i mitt huvud och istället fokusera på varma mjuka bebiskinder, julkalendern i soffan under filten med stora barnen, ljumma lussebullar fyllda med mandelmassa och doften av ett rum fullt med tända ljus.
Nu har någon börjar vifta runt sig här bredvid mig och det säkert dags att börja dagen. Klockan är lite efter 10, den sjätte december. Finlands självständighetsdag. Firas ska det, förstås. Idag vaknar jag med en väldigt hoppfull känsla, kanske det välbehövliga egentiden som gjorde det. Och tacksamheten över att vi har det väldigt väldigt bra. Allt gick bra och förra årets december är långt långt borta. Nu är det ett nytt år, en ny december där allt är lite bättre. För mig då. Vi kan inte lyfta på den stenen med hur det ser ut i världen för då är vi nere i ångestträsket igen. Så idag fokuserar jag på att vara tacksam. För det jag har, vi har. För att vi kan ha det och har turen att ha det. Och så tänker jag lite på Björn Skifs och hans ”Det blir alltid värre framåt natten”. Som tur är det ju dag nu. Tur tur tur. Det håller jag i idag.
Tur att dom finns. Bäst.
En lillebror
Fem dagar efter mitt förra inlägg, på lördagmorgon lite efter sju, föddes en lillebror. Fyra dagar innan beräknat men i alldeles rätt tid i mitt tycke. Han var flera cm längre och några 100 g tyngre än sina storasyskon men ändå så liten så liten.
I måndags fick vi komma hem och sen dess har vi bekantat oss med den nya personen i vår familj. Han är precis som sina syskon: en lugn och nöjd baby som mest sover och äter. Han har många drag som ser bekanta ut, men känns ändå väldigt ny och främmande. Främst för att han har så himla mörkt och långt hår, något ingen annan haft tidigare. Agnes och Alfons är helt förälskade i sin lilla bebis och vill krama och pussa på honom. Ingen avundsjuka ännu som tur, meeeen det hinner väl komma ännu. Annars har vi också hunnit ha några enstaka besök, fotismatch och konstens natt. Finns inte så mycket tid för bebisbubbla när vardagen brhöver rulla för resten av familjen. Samtidigt har det varit tacksamt att barnen varit ledig ännu den här veckan och att Johan tog ut en veckas pappaledigt så att vi fått lite tid tillsammans alla fem.
Idag är det ju fredag, och inte bara vår förlovningsdag utan också vår 14:e årsdag. Så mycket firande blev det inte men jag spenderade en god stund i köket med att tillreda beuf bourguignon och sippa på ett vinglas. Få saker jag längtat efter så mycket som ett bra rödvin. Känner livet i mig igen när jag kan stå i köket och pynja på. Jag har faktiskt inte gjort det mer än motvilligt sen november förra året. Först mådde jag för illa, sen hade jag ingen ork och i slutet var det fysiskt (nästan) omöjligt. Men nu! Så peppad på att baka saker, laga mat och helt enkelt vara vanlig igen. Det har varit ett nio månader lång limbo som nu kommit till en ända med den bästa sortens belöning:
När DET händer
Vill nästan skratta åt förra veckans inlägg, för det är så himla ironiskt ändå. Nu är det tisdag och vi sitter här hemma med karantänbesked och ett positivt coronatest. Vi fick meddelande från barnens dagis på söndag att de båda är i karantän på grund av flera smittade på båda avdelningarna. Vi bestämde genast för att gå och testa båda, även om de inte egentligen hade några symtom. Agnes hade haft lös mage dagen innan så tänkte att vi kryssar i diarré som symtom, även om det nu inte var helt där. Alfons hade lite hosta som suttit i sen hans förra förkylning så det fick vara hans symtom. Traskade iväg på test och ojade oss över att vi kommer måste vara i karantän till 12.2.
Klipp till måndag morgon när jag vaknar och kolla telefonen. Textmeddelande från HUS där Alfons resultat var negativt men Agnes däremot var positivt. Chocken. Jag hade absolut inte räknat med det så att knappt hunnit öppna ögonen och mötas av att den lilla personen som sov bredvid mig har corona var verkligen en chock. Tusen tankar på en gång. Vad händer nu? Vad ska vi göra? Vem behöver jag ringa? Hade svårt att koncentrera mig på något. Vi bokade också test för oss vuxna till eftermiddagen, självklart kände vi tusen olika symtom sekunden Agnes fick sitt positiva resultat.
Nu kom våra resultat på förmiddagen och vi är båda negativa, så av oss fyra är än så länge bara en smittad. Vi får förstås följa med och se hur det utvecklas, om vi blir sjuka om en vecka. Himla konstigt virus är det här i alla fall. Och vem som helst kan verkligen bli smittad, hur försiktigt vi än varit. Nu är det SÅ viktigt att alla sköter sig, använder mask, håller sig hemma och inte går ut med minsta lilla antydan till symtom. För just nu vet ganska många personer som blivit smittade förra veckan varav de flesta har så gott som inga symtom. Fortfarande!
Det här året alltså, har verkligen inte börjat på topp... Om en ska se det positiva i det hela så är det nästan vår när vi får börja återgå till ett "vanligt" liv igen. Alltid något!
Gårdagens promenad till coronatest. Vem vet när vi går ut nästa gång?
Oroliga nätter och allergiutslag
Barnen sover, Johan tittar på serier och jag har plockat samtidigt som Netflix har rullat på ipaden. Det kommer närmare och närmare avfärd. Jag tror att jag aldrig varit så här långt packat i god tid. Imorgon är det bara små saker, sånt som vi använder i vardagen som vi kommer behöva ännu imorgon. Men det här med att packa alltså, att packa vettigt. Jag kan till exempel inte på något sätt föreställa mig att jag kommer klara mig på tre par skor. Min man är tycker det är helt orimligt, främst för att bilen har begränsat med utrymme. Vi är uppe i en stor kappsäck, en större, en mellan och en liten sportbag med kläder och än är som sagt inte allt klart. Det är bara våra ytterplagg, mina och barnens kläder... Det var lättare när jag packade för tre månader i Österbotten, då tog jag bara typ allt. Nu ska jag ta så lite som möjligt, men ändå ha med allt som vi kan behöva för sex veckor.
Vi är annars inne i en period med två jobbiga saker nu. Det ena är att Agnes vaknar så gott som varje natt och kommer med oss. Så en av oss sover på soffan vaaarje natt. Det i sig är inte jobbigt, men att bli väckt varje natt, hålla på och flytta alla täcken och kuddar, tjafsa med ett trött barn när en själv är trött börjar bli lite... tröttsamt. Antar att hon är inne i någon utvecklingsfas där hon tänker och upplever mycket som gör att hon drömmer vilket sen väcker henne. Men hoppas bara det går över snart...
Alfons sover nätterna igenom, om än med väldigt mycket ljud, men är istället full med utslag. Det började efter hans förkylning i början av oktober. Vi trodde det var kopplat till något virus, men det har inte försvunnit. Istället har det bara blivit värre. Förutom sina nu "vanliga" utslag som kommer och går har han ett enormt på baksidan av ena låret som ser ganska obehagligt ut. Han verkar inte lida av utslagen men det ser som sagt inte kul ut. Så för snart två veckor sen slutade vi med all mjölk, ägg, sädesslag (förutom havre), de flesta frukter och bär. Eftersom vi inte har hunnit till en hudläkare ännu (vi hade tid men då var han sjuk så vi fick avboka) så äter han ännu vanligt på dagis. Det märktes när han var hemma sjuk och vi höll bort allt, så var han en dag på dagis och nästa dag hade han igen massa utslag. De hade inte försvunnit helt innan, men det kommer mera. Imorgon är barnen sista dagen på dagis för i år, så då börjar sex veckor av diet som förhoppningsvis visar resultat. Vi visade snabbt upp utslagen på rådgivningen igår när barnen fick influensavaccin och hon tyckte det var tydliga allergiutslag. Sååååå. Tur att det finns typ en burkmat som inte innehåller något av det han inte får äta. Nå nej, inte behöver han leva på den burken utan vi har ganska bra lyckats laga middagar eller ta bort lite mat innan jag adderat något han inte kan äta så han också fått lite varierad kost. Och han gillar att dricka havremjölk. Inte helt otippat att något av våra barn skulle få allergier eftersom deras far har varit allergisk mot en himla massa när han var barn, och ännu har ett gäng allergier kvar, men ändå ej kul när det dyker upp.
Gissar att det flesta småbarnsfamiljer känner igen sig i dessa problem. Sånt som kommer och går. Tur att Alfons är så liten ännu så har liksom inte bryr sig i att alltid få en majskaka när vi andra äter allt möjligt. Och Agnes går det ingen nöd på, hon tycker mest det är mysigt att få sova i vår säng. Helt otänkbart är det dock att vi skulle sova där alla tre, för då blir det "tråmigt" så en av oss får snällt masa oss till soffan. Blir spännande att se hur det ska gå när vi alla sover i samma rum i Malax. Det om det, livet med småbarn.
Känslor överallt
I örat hörs Lars Keplers nyaste och jag sitter med ipaden. Alla sysslar med sitt för en stund. Alfons sover, därför kan alla syssla med sitt. När han är vaken går mest tiden åt att lösa alla större och mindre kriser han hinner ställa till med. Han suger nästan all energi ur mig just nu. Han är envis, busig och har en never ending energi. Och det enda Agnes och jag gör just nu är tjafsar. Så känns det iallafall. För nån minut sen var hon på väg att lägga ett bananskal på bänken, så jag bad henne lägga det i roskis istället. Då började hon att tjafsa om hur hon inte orkade och att hon vill genast så snabbt som möjligt gå tillbaka till att se på YouTube. Försökte antyda att det skulle gått mycket snabbare att hon bara lagt den dit än tjafsat med mig om att hon inte vill. Så håller vi på, dagarna i ända, om allt. Så min energinivå just nu, ej hög. Det i kombination med mens OCH att Johan är nyopererad. Igår måste jag gråta för mig själv i badrummet en stund för jag var så slut av att gå ann med allt. Idag känns det lite bättre, även om jag fortfarande är ganska trött.
Så just nu är mitt fokus att bita ihop och kämpa igenom. Jag är ingen "this too shall pass" person utan blir lätt frustrerad när allt känns motigt, men jag är också väldigt glad och peppad när allt känns bra. En allt eller inget person. Antar att det beror på att jag alltid har känslorna på utsidan. Kan inte riktigt tygla dem alltid, och framförallt inte hemma där jag inte på samma sätt behöver samla mig så som en behöver göra i t.ex. jobbsammanhang. Ibland tycker jag synd om min familj samtidigt som jag inte tycker att en ska behöva be om ursäkt för att en känner saker. De får bara leva med det. Det är kanske också Agnes och jag tjafsar så mycket, för hon är precis likadan. Glad, snäll och härligt. Förutom när hon blir arg, då är hon ARG. Som tur är ingen av oss långsinta. Jag tror inte det är möjligt som en känslomänniska att vara långsint, då skulle känslorna äta upp en inifrån. Och Alfons verkar också vara lite likadan. Han är konstant glad och skrattande, men får han inte som han vill vrååååålar han av ilska. För att sekunden senare skratta och gå vidare i livet. Min introverta man som trivs bäst i lugn och ro måste verkligen älska denna lilla kaosfamilj, hehe.
Men nu har minstigen vaknat, Agnes sitter i min famn och härjet är igång igen så tack för idag!
En stund för mig själv
Sitter i soffan med en kopp julchai, en skål med choklad och ljus tända överallt. Har precis duschat, smort in mig och nu väntar bara att Svenskt Tenn ska börja sin livesändning. De öppnar julen hos dem på hemsidan med att sända live och jag har sett framemot det hela veckan. Inte mycket spännande som händer i livet då, hehe.
Tidigare idag, amaryllisarna strålar verkligen nu. Älskar hur effektfulla de är utan att behöva något extra! Finns på plantagen för 4,99 (iallafall i Esbo!). Dessutom tre för två på alla snittblommor. Tips!
Jag är helt slut. Känns som om barnen är extra jobbiga just för att jag drar det största lasset just nu, och jag är dödstrött redan vid åtta. Då Johan var på sjukhuset över natten satt jag och nickade till medan jag såg på en dokumentär om Jörn Donner för att sen gå och lägga mig 21:30. Höjden av trötthet. Vi har nu iallafall fått veckoslut idag och jag hoppas den för mig sig lite vila och återhämtning. Och barn som inte bråkar om varje leksak, och kanske en liten liten stund för mig själv.
Vad längtar ni efter i helgen?
Min tur att vara något annat än mamma
Någon annan som känt att NU är det verkligen höst? Solen lyser och regnet öser ner om vartannat. Jag har suttit vid matbordet här hemma som vanligt, spelat Höstvisan med Amélie goes to Belgrad (den bästa versionen!) och jobbat på.
Jag känner att jag verkligen kommit in i det här livet med jobb, småbarn och vardag. Omställningen var så mycket lättare med barn nummer två. När Agnes började dagis tyckte jag det var fruktansvärt att vara ifrån henne i början, men med Alfons har jag inte alls känt så. Även om han gallskrikit när jag lämnat honom på dagis (dock vet jag att han slutar genast och sen är hur nöjd som helst, han är bara väldigt dramatisk) så har det inte varit det minsta jobbigt. Kan vara för att jag längtade så efter att börja jobba igen, eller för att jag helt enkelt vet att han mår bra där. Jag mår bra av att få jobba och ha ett eget liv, vara en egen person också. Inte bara någons mamma. Missförstå mig rätt, jag älskar att vara deras mamma, men jag vill vara min egen person också! Och det har varit ett tag nu när jag känt att jag inte fått så mycket utrymme att vara en egen person. Men nu!
Det var några tankar denna måndagskväll. Nu ska jag vänta på att få se på idol och kanske film. Vi började titta om batman (de nyaste) efter att ha sett Jokern på fredag och är nu helt inne i den världen. Men samtidigt borde en väl också gå och lägga sig i tid för att inte vara så trött när barnen vaknar tio före sju. Som tur är den här veckan lugn med inga större planer förutom jobb så!
Småbarnslivets små sanningar
Ibland känns det som om livet hånar en lite. Okej det var kanske en liten överdrift men ändå. Jag hann ungefär bara skriva förra inlägget om hur nice allt kändes och så fick vi livets sämsta natt hittills. Typ. Alfons kunde inte sova av oklar anledning så vi fick dela upp natten för att överleva. Vilket resulterat i typ fyra timmars sömn. Förvånansvärt nog har jag inte varit så farligt trött idag, men de brukar slå till först dagen efter så imorgon kommer jag säkert knappt upp ur sängen.
Just nu sitter jag och nattar Agnes. Alfons har redan sovit en och en halv timme eftersom han i princip gråtit hela dagen. Han har varit trött och åt dåligt i dagis så antagligen också hungrig. Vi fick 15 minuter av lugn när han badade men utöver det så var det konstant gnäll och gråt. Aldrig varit med om dess like. Så jag är en ganska utmattad småbarnsförälder.
Men är också nyduschad, allt är städat här hemma och jag har tänt mitt nya härliga doftljus. Bara ungen somnar ska jag lägga mig i soffan, läsa magasin och dricka en cappuccino. Så i slutänden tar allt ut varandra. Jag är lite lite rädd att natten ska bli som den föregående, men kanske universum är med oss. Som jag sa åt Johan idag, en sån här natt kan en överleva. Men om det kommer flera efter varandra kommer vi gå under. Föräldrar med barn som har sömnsvårigheter, all styrka till er. Förstår inte hur ni gör det.
Nu hör jag hur cappuccinomaskinen surrar och Agnes andetag har äntligen blivit tyngre. Soffan kallar!
För snart ett år sen
Vi åkte till landet i början av veckan och hängt med svärföräldrarna i några dagar. Så därför har jag inte hängt på datorn. Men har hela tiden längtat efter att få skriva av mig, har bara inte fått till det. Men nu ligger jag i ett mörkt sovrum med två barn som just har somnat så nu passar jag på.
Jag tänker mycket på hur himla jobbigt det var för ett år sen, när Alfons aldrig kom ut och jag bara väntade. Nu så här i efterhand har jag svårt att förstå mina egna känslor då, men det är väl för att han är här nu. Att det funnits en tid när han fanns känns så långt borta. Men nu när vi kör längs den väg som jag körde så mycket på förra sommaren, går här på landet där jag var i en månad innan han till slut kom, kan jag blunda och nästan vara där. Spolas ett år tillbaka i tiden.
Även om jag kanske förträngt känslor så var det nog en ganska tung tid. Jag var tung, fysiskt, men det var också psykiskt påfrestande. Jag hade många känslor och tankar som jag brottandes med. Hur ska jag någonsin kunna älska honom när jag älskar Agnes så fruktansvärt mycket? Det tänkte jag ofta på. Det var egentligen något som jag hade med mig tidigt i graviditeten. Jag kände på något sätt att jag kommer ha SÅ svårt att älska honom på samma sätt som Agnes, och av någon oklar anledning blev den känslan ännu starkare när vi fick veta att det var en pojke. Orimligt självklart, men att förstå sig på en hormonell gravid kvinna är inte lätt. Vi var på något sätt så säkra på att det skulle bli en flicka. Och att jag hade så många förvirrande känslor kring vilket kön är väldigt konstigt, eftersom jag ändå är av den åsikten att könet inte spelar någon roll. Men undermedvetet gjorde det de då. Känslorna och förnuftet är inte alltid på samma linje. Speciellt när en är gravid.
Och sen att vänta. Vänta, vänta och vänta. Det var så himla jobbigt. Mindre jobbigt blev det inte heller när telefonen gick i ett med samtal där det frågades om ”det har hänt något än?!”. Den sista veckan bröt jag helt ihop och deklarerade att nu pratar jag inte längre med någon. Svarar inte i telefon och Johan får tillrättavisa alla som ens vågar sig på att höra av sig. Ett tips till alla som har någon i sin närhet som ska föda snart: Fråga för guds skull INTE om det har hänt något. Inte en endaste liten gång. En kanske tror att detta är sjävklart för många. Men tro mig, det finns många som inte förstår detta.
Så den där dagen, lördagen den sjätte juli, hade jag nog gett upp hoppet lite. Jag var ganska inställd på att bli igångsatt på måndag. Men så, till min stora lycka, bestämde han sig för att komma iallafall. Kvällen kom, värkarna kom, jag öppnade mig sakta. Till en början nästan inget även om jag hade värkar. Ungen låg förstås inte helt rätt, vilket antagligen också varit anledningen till att det tagit så länge för förlossningen att komma igång. Men till slut låg han rätt och jag fick ut honom. Även om han kom med armarna i kors över bröstet och ett huvud spetsigt som en tomteluva. Den sjunde i sjunde.
Där låg han sen, Alfons Erik Niilo, och var helt perfekt. Mitt hjärta exploderade av kärlek och alla känslor som jag fundera över och varit rädd att inte skulle finnas där kom. Med honom. Vilket så här i efterhand är hur sjävklart som helst, men var omöjliga att förstå på ett känslomässigt plan innan.
Ännu idag, snart ett år senare, älskar jag honom så mycket att jag måste pussa på honom minst en miljon gånger per dag. Ibland tänker jag att det är omöjligt att älska någon så här mycket. Det gör nästan fysiskt ont i kroppen av alla känslor. Och att det han är pojke. Det hade ju ingen betydelse. Förstås. Det kan vem som helst förstå. Förutom Jenna höggravid då tydligen.
Om några dagar fyller han ett. Det gladaste barnet som finns. Han som varit glad varje dag sen dagen han föddes. Älskling.
Identitetskris och framtidsångesten
Jag sitter i metron påväg in till stan utan barn för första gången på evigheter! Min kompis ställer till med julfest och en kväll med kompisar är precis vad denna person behöver. Känner att jag på senaste tiden haft en liten gagnade känsla i kroppen.
Dels har jag känt ett stort behov av att hitta min identitet igen, utöver två barns mammafru rollen. Upplever en större identitetskris nu än när jag blev mamma första gången. Antar att det beror på med två barn finns det ännu mindre tid för annat, och efter en höst där jag knappt hängt utan barn känner jag att jag tappat bort mig lite. Just nu är jag mest någons mamma, vilket förstås inte är något dåligt, men har lite gillar inte att det är allt vad jag är. Har inte riktigt förståelse för människor som identifierar sig som någons mamma/förälder först och främst. Jag är MIG först och främst, sen är jag också någons mamma, fru, syster, vän och så vidare. Bara för att en får barn behöver en inte ge upp sig själv. Ens persona kanske modifieras, men i grund och botten är jag jag.
Och det är just det där ”jaget” som jag upplevt väldigt frånvarande de senaste månaderna. Har liksom inte tid att vara något annat än mamma just nu, och det skaver lite. Samtidigt som jag stressar något fruktansvärt (helt i onödan ska vi tillägga!) över att dagarna hemma försvinner ur mina händer och snart är föräldraledigheten slut. Vilket är fånigt eftersom planen är att jag ska börja jobba i augusti och dit är det långt. Samtidigt ska jag göra skolan klar under våren och det är väl det som är roten till min ångest och stress. Vet att det kommer bli mycket och det kommer kräva mycket av mig. Och det stressar mig.
Har överlag njutit mycket mer av att vara hemma den här gången än förra, men alltid ska det väl vara något. Men nu är jag i stan och den här identitetskrisande, hormon och framtidsstressade mamma som helst vill vara sig själv för en stund faktiskt ska gå och vara just det! Sig själv med vänner på julfest. Skål! Kanske lite mindre ångestfylld imorgon.
