På en ö i havet, med hösten som skymtar
Sitter med foten på babysittern och gungar en sovande baby i en gammal, knarrig rottingstol. Brasan värme och sprakar, ute är det mulet och blåsigt. Jag dricker te och läser tidningar på ipaden medan Alfons sover och Agnes leker. Sista dagen här. Eller vi kommer ut ett veckoslut till men det här är sista gången under vår gemensamma semester.
Vi har varit här nästan en hel vecka. Någon enstaka dag har det varit sol och sommarvarmt men mest har det varit mulet, lite blåsigt och kring 15 grader. Fast vi tycker nästan det är som bäst här då. Vi trivs här lika mycket alla fyra. Lugnt, mysigt och friskt. Augusti är här och hösten lurar bakom hörnet. Det känns i vinden men är inte riktigt här ännu. Sista lediga veckan tillsammans har spenderats på absolut bästa sätt.
På dagarna har vi varit upp till land, hälsat på hos någon eller haft besök. Men alltid till kvällarna har vi varit här igen. Nattat Agnes, ammat Alfons i soffan, Johan har stått och diskat i köket. Druckit ett glas vin i soffan och lagt oss alldeles för sent. Kanske därför vi inte kommit upp ur sängen före efter tio och suttit med frukosten ännu klockan tolv.
Men idag tar det slut. Vi ska packa ihop och åka upp. Eller förhoppningsvis hinner vi hit ännu nästa veckas helg för att städa undan helt. Upp till land för att tvätta alla smutsiga kläder och packa om. J ska packa för att åka tillbaka till Esbo, jag och barnen för några dagar på landet. Sen imorgon åker vi till landet och svärföräldrarna. På lördag lämnar vi Agnes med dem och åker sen för en heldag med kräftskiva med våra vänner. Och så på söndag åker J ner och vi lämnar här.
Så väntar några veckor av mellanting. Jag och barnen i Österbotten, mannen jobbar och bor på soffa. Jag ska beta genom en hög med böcker, skriva färdigt förlossningsberättelser som är ett evighetsprojekt som aldrig värkar ta slut, vi ska umgås med familjerna här, träffa vänner några sista gånger, börja packa ihop. Sista helgen i augusti får Agnes vara med mormor och morfar när vi andra åker till Åbo. Ett helt veckoslut i Åbo med bröllop. Kanske vi också hinner fira lite bröllopsdag på den söndagen innan Alfons och jag åker upp tillbaka. Sen är det en vecka kvar innan remont. Kanske får vi börja flytta in första helgen i september. Kanske stannar vi i Österbotten ännu en vecka. Oavsett kommer det vips vara mitten av september och då ska vår vardag börja.
Jag längtar efter vardagen. Efter hösten och rutiner. Efter att få vara hemma och börja livet med dagis, föräldraledighet och söndagsjobb. Träffa vänner jag inte sett på evigheter. Visa Alfons vårt hem, hans hem som han ännu inte sett. Att läsa alla hösten böcker. Att få sätta mig ner och skriva. Och gosa med en bebis hemma i soffan.
Men dit är ännu veckor. Nu ska jag istället fylla min tekopp medan Alfons gnyr i sitter och de andra två är gått ut på verandan för att se på korstenen och om de kommer rök därifrån.
Semesterlivet sen sist
Här rullar dagarna på i vad som känns som racerfart. Alfons är nu en månad gammal och mannen är inne på sin näst sista lediga vecka. Snart åker han tillbaka till Esbo för jobb och vi blir ensamma här i Österbotten. Eller ensamma och ensamma. Vi har ju många som kan hjälpa till, men ändå. Inte riktigt samma sak. Och enda fram till andra veckan i september måste vi vänta innan vi får återvända hem. Så himla spännande det ska bli att se hur vår lägenhet ser ut! Men annars ser jag inte speciellt mycket framemot att hans semester ska ta slut. Det har varit väldigt härligt att vara alla tillsammans. Plus att jag känner mig inte helt redo att vara på tumis med barnen.
Månaden sen vi blev fyra har vi hunnit träffa en hel del både släkt och vänner. Maxa de hetaste dagarna genom att vara på skären. Antagligen det enda stället det går att vara i den värmen. Även om det var himla surt att inte få bada. Och jag sov två nätter med en kylbatteri inlindad i en spytrasa mot kroppen. Säger en del om min värmenivå. Om vi säger som så, jag har inte varit missnöjd över den lite kallare temperaturen vi har haft på sistone... Att ha en nyföding som helst är i famnen har inte heller varit det mest optimala i hettan. Han levde i blöjan och vi jobbade febrilt mer att få honom att sova så mycket som möjligt i bärkassen. Med varierande framgång. Vi har också varit några dagar på landet och nu landat i vårt tillfälliga hem i några dagar. Hade faktiskt tänkt åka ut till skären igår men vi fastande här. Och helt ärligt har det varit ganska skönt att bara vara och inte behöva stressa ut, packa massa väskor och inte ha tillgång till dusch osv. Men kanske till veckoslutet.
Alfons är hittills en ganska nöjd baby som inte skriker speciellt mycket. Förutom när bröstet inte levereras tillräckligt snabbt om herrn hinner bli för hungrig innan mamma hinner fram. Nätterna äter vi ännu ganska mycket på som tröttheten har varit ganska påtaglig de senaste dagarna. Rytmen just nu är lite si som så, han sover gärna på dagarna men önskar kanske lite längre sjok på nätterna. Nå, han är ännu bara en månad så vi tar det som de kommer. Förra veckan började han få små små finnar/pormaskar i hela ansiktet som nu spridit sig och täcker så gott som hela hans lilla nylle. Vi gissar på hormonnippor men vi ska till rådgivningen på torsdag så får se vad de säger. Han är nöjd och glad, pratar, skrattar och är med så det går iallafall ingen nöd på honom.
Och i helgen hade vi dop också! Lite väl kallt blev det för ett trädgårdsdop men alla kämpade på. Huvudpersonen fick under ceremonin plagg på plagg efter att han blev lite missnöjd av kylan och i slutet av cremonin somnade han inlindad i filt med mössa på. Så slutet gott allting gott eller hur en nu brukar säga.
Ett fint dop fick vi till iallafall och allt gick precis som det skulle. Alla kunde komma, vi hann få allt i ordning och kakorna blev både färdiga och lyckade. Lite spädande då jag bakade allt själv och jag inte ens visste hur det skulle gå med Alfons. Men han sov i vagnen eller hängde nöjt med någon familjemedlem medan jag fixade. Lyxigt!
Nu är klockan alldeles för mycket och jag ska försöka sakta dra bort mitt bröst som ungen låst fast med sitt ansikte tätt intill och en hand ovanpå för att jag säkert inte ska ta hans favorit gosesak. Inte bara till för att ge mat tydligen...
När en inte längre kan, eller orkar, vara 100 %
Vet ni känslan av att vara psykiskt utmattad? Det kanske i och för sig jag inte helt vet heller, men jag var ganska nära det igår vill jag påstå. Jag har redan förra veckan stressat över att jag ska vara ensam med Agnes hela veckan nu när hon fått sommarlov. Jag är trött mest hela tiden, och en treåring kan vara väldigt krävande. Morgonen började ändå helt okej igår, men så började jag må konstigt. Spyfärdig, brännande känsla i magen, dålig mage och kallsvettningar. Till sist blev det så att vi ställde in dagens program och åkte iväg till sjukhuset.
Spenderade så gott som hela eftermiddagen där. Tog blodprov och lyssnade på babyn. Som tur var allt bra och mina prover visade inget. Måendet gick över efter några timmar så jag fick åka hem igen. Men den känslomässiga påfrestningen alltså. Slocknade som ett ljus på sängen när vi kom hem. Och när jag nattat Agnes och J kom hem från fotbollen kunde jag inte sluta gråta. Alla dagens känslor bara vällde ut. Usch alltså, rädslan att någonting ska vara fel och sen lättnaden över att det inte var det. Samtidigt som allt annat händer just nu och jag ska klara av att hålla ihop det tills vi flyttat, bröllopet är över, mannen får semester och allt är i sin ordning. Igår kändes precis allting övermäktigt.
Idag mår jag bättre, men känner mig fortfarande lite utmattad. Jag är väldigt trött och orkar inte så mycket. Som tur har Agnes varit en kämpe de senaste två dagarna och visst har vi bråkat lite men för det mesta märker hon att jag inte fixar bråk och slutar. Jag har så svårt att kontrollera min känslor just nu så börjar gråta väldigt lätt, vilket resulterat i att varje gång jag säger att hon nu måste sluta bråka så frågar hon om jag är ledsen nu. Stackarn som måste stå ut med ett känslomässigt vrak som jag just nu. Det blir väldigt mycket tv och klippa sönder papper för hennes del. Men känner att jag inte tänker stressa över sånt just nu, utan vi fokuserar på att klara de dagar vi har kvar här hemma.
Som tur ser det nu ut som att hon får åka upp några dagar tidigare. Så får jag möjlighet att vila, och packa i lugn och ro. Och så behöver jag inte ha dåligt samvete över att jag inte kan vara där så mycket för henne just nu. Försöker åtminstone förklara och bekräfta henne så mycket jag kan, men utöver det fixar jag inte så mycket mer. Hög gravid ensam med en treåring 12 timmar per dag, de som gör det här hela livet alltså. All styrka till er!
Snart är vi iallafall här och då känns förhoppningsvis allt lite lättare!
Inte som en drömmer om att graviditeten ska vara
Tur att vårt första barn är en mysare av rang för ett bra tag var det enda sättet att umgås med mig genom att ligga bredvid i soffan eller sängen.
Varsågod och stig in i mina innersta tankar.
Måndag 22.10.2018:
När en slutar längta så händer det. Tydligen. Några dagar sen och två streck, och än lite svaga, streck. Jaha, så gick det igen. När vi tänkt att de får vänta lite, att annat får komma före nu. Då tycker min kropp att nu är det dags!Onsdag 24.10.2018:
Så overkligt men mycket mer naturligt än någonsin tidigare. För första gången inte jobbigt eller chockade. Mest självklart. Efter vad som känts som en evighet, fast det egentligen bara gått fem månader. Många många tester, och så kom mensen. Men inte nu. Inte den här gången. Först när vi tänkt att det får bli en annan gång.Torsdag 25.10.2018, vecka 5+0:
Väntar varje dag på att det fruktansvärda illamåendet ska börja. Idag? Nej inte ännu. Men säkert imorgon. Imorgon vaknar jag och måste spy. Helt säkert. Och varje toalettbesök. Kommer det blod? Är det över nu? Inget ännu. Men varje toalettbesök samma sak. Blod på pappret? Nej inte ännu. Den konstanta tanken: inte ännu. Som om de kommer att hända. Finns ingen annan möjlighet. Andra kanske längtar efter ultraljud med inte jag. Vill inte gå för då kommer vi bara få se att det inte finns igen. Eller att något är fel. Att det skulle vara normalt är otänkbart.Fredag 26.10.2018:
Så. Trött. Om en skulle få sova dygnet runt. Aldrig varit såhär trött hela i mitt liv.
Det var under bröllopsresan i månadsskiftet oktober november som illamåendet började. Grät flera gånger under resan för att jag var så uppgiven över att inte kunna äta något. Och det en lång tid innan jag kunde koppla positiva saker tankar till resan. Såg jag på bilder eller kände dofter som kopplades till resan började jag genast må illa. Måste till exempel kasta bort en schampo jag köpt där för stod inte ut med doften. Lite besviken att det skulle bli så, men det kunde vi förstås inte veta då.
November 2018:
Ett mörker av illamående och trötthet.Torsdag 29.11.2018, vecka 10+1:
Jag snyter bitar av julskinka och saffransbulle ur min näsa. Är det vad jag kommer minnas julen 2018 med?
Så här kände jag mig ungefär. Uppgiven och trött.
Illamåendet blev bättre i början av december, har för mig att sista gången jag spydde var fjärde december. Sen mådde jag nog illa från och till under december och lite i början av januari men på ett helt annat sätt. Orken och livsglädje återvände lite som tur.
Nu är vi i början av mars och förra gången upplevde jag att från ungefär halva svängde det från att jag hatade att vara gravid till att jag älskade att vara gravid. Nu, nja. Visst är det mysigt med babyn i magen ibland, och när Agnes lägger huvudet på magen och säger godmorgon lilla babyn (följt av "men jag hör ju ingenting!!", haha) så vill jag böla på grund av ljuvligaste någonsin, men annars är det ingen njutning. Hittills har det gått från fruktansvärd oro till hemskt illamående till förlamande trötthet till fruktansvärda bäckensmärtor och nu är vi framme vid värdelös nattsömn.
Som tur är det skede jag är i nu ändå det bästa hittills. Visst är det jobbigt att sova dåligt och vara kissnödig tre gånger per natt och hundra gånger dagtid, men smärtan är borta (för tillfället) och så länge jag inte överanstränger mig (då får jag sammandragningar) så mår jag fysiskt relativt bra. Jag känner mig tung, otymplig och ja, så som en känner sig när magen börjar bli större. Men utöver det känner jag att jag äntligen börjar vara i en okej plats mentalt när det gäller hela graviditetsgrejen. Alla mina paranoida tankar och rädslor har lugnat sig lite. Delvis för att vi nu flera gånger sett och hört att babyn mår bra, och delvis för att jag känner hen dagarna i ända och det lugnar förstås. Ibland får jag knäppar som förra veckan när jag blev livrädd att jag skulle få/ha fått listeria. Så sånt, men det ligger ju bara mellan öronen och det är något jag får jobba med själv helt enkelt.
Magen i vecka 24+0.
Nu är det lite på tre månader kvar och det ska bli intressant och se om den där härlig gravidkänslan kommer uppenbara sig den här gången. Jag har tänkt många gånger under de gångna månaderna att skulle det bli ännu ett missfall, eller något händer med babyn innan hen kommer ut, är jag osäker om jag vill göra det här igen. Det är så tungt, och att gå igenom det ”utan belöning på slutet” (så som de gjorde sist, även om det då bara hann gå 11 veckor) är tortyr.
Men sen kommer barnlängtan igen, som det gjorde den här gången också, och då får en se vad som är starkare: den eller rädslan. Om allt går väl (och de måste en utgå från annars blir en tokig), då är det förstås helt annorlunda. Även om jag redan nu bävar för nästa eventuella graviditet.
Jag längtade mycket när jag var gravid med Agnes, men känns ändå som om jag aldrig räknar dagarna så mycket som jag gör nu. Om det bara kunde bli juni så vi äntligen får träffa denna baby!
Vabruari, helgen och babyuppdateringar
Avslutar med gårdagens middag; hjort som min bror skjutit och deppiga blommor. Var lite skeptiskt till hur jag skulle få till det men de blev som tur riktigt bra! Och så sjuklingen i soffan tidigare idag.
Nytt år, nytt liv
Två veckor in på nya jobbet, i början av veckan innan vi åkte på vår bröllopsresa visade ett graviditetstest positivt. Efterlängtat, men ändå överraskande. Illamåendet kom första dagen av bröllopsresan och blev starten på ett trött, illamående november. Kämpat mig igenom jobbet, vardagen och typ livet kändes det som.
Men nu börjar jag se ett ljus i tunneln. Snart en månad sedan jag spytt sist. Även om illamåendet ännu hägrar ifall jag äter för mycket mat, äter typ mer än tre godisar och många saker gör att det svänger sig i magen så har det blivit bättre. Tröttheten har också blivit bättre, fast fortfarande skulle jag behöva minst 9 timmars sömn och att stiga upp med Agnes innan åtta känns som tortyr i stunden. Värst är dock kanske huvudvärken som plågat mig så gott som dagligen under hela julhelgen. Men måendet är ändå SÅ mycket bättre än för en månad sedan.
Så hoppas på en lite bättre start på året än avslutet på förra. Första trimestern är ju ändå över och det brukar oftast betyda att bättre tider lurar runt hörnet!
Älskade irriterande två-åringar
Glömde det bästa! Jag pussar och säger ”mamma älskar dig” kanske 300 gånger per dag, och nu har hon plötsligt börjar säga ”jag älskar dig också” tillbaka!!! Vi börja böla varje gång pga det gulligaste och finaste någonsin. Och så berättar hon ofta när en varit borta hur hon haft ledsamt efter en. Hjärtat går sönder lite varje gång. <3
En fredag av känslostormar
Jag sitter på tåget till Vasa och är snart framme. Har hunnit läsa modemagasin, jobba och sova. På fyra timmar hinner en med mycket. Nu lyssnar jag på Katarina Wennstams sommarprat, det är nästan slut. Det handlar om metoo, kvinnors rättigheter, om kvinnor och män. Ett väldigt bra sommarprat och jag är så glad att kvinnor inte slutar prata om metoo, utan forsätter ta upp, försvara och förklara. Är så himla trött på att höra att metoo gick för långt. Förstår inte att det faktiskt finns människor som tycker det? Ett till sommarprat som också handlar om detta är Maria Sids. Lyssna på dessa två!
Solen värmer mina ben genom fönster och jag känner mig både skör och stark på samma gång. Stark över systerskapet. Hur vi stöttar varandra, står upp för varandra och forsätter kämpa tillsammans. Skör på grund av moderskapet. Hur min kärlek till mitt barn gör mig bräcklig. Känslan över att behöva skydda men samtidigt veta att det inte går att skydda. Hur världen ser ut och vad mitt barn kanske kommer behöva utstå genom livet, och hur jag inte alltid kommer kunna skydda. Kanske kärlek skyddar? Hoppas det.
Ratatas sommarlista
Vad gör du helst en ledig kväll?
Beror lite på var jag är. Men om jag befinner mig i stan så är en picknick med bubbel och kompisar givet. Om vi i skärgården så middag på bryggan, kanske bastubad och nattdopp och så fortsätta brygghänga med något sällskapsspel eller liknande.
Vad är enligt dig, den ultimata sommarmaten?
Grillat går alltid hem, men bäst med sommaren är ju nog ändå kräftor, så får väl nog säga skaldjur ändå. Även om det blir allt för sällan det på sommaren. Kanske ska införa mer skaldjur i mitt liv i sommar? Synd dock att Agnes antagligen är allergisk... Melon är också givet på sommaren.
Vad är ditt favorit ställe att vara på under sommaren?
Alla ställen har sin charm. Älskar att vara i stan på sommaren, men också skärgården och landet. En kombo av alla är bäst!
Hur skulle den perfekta sommardagen se ut för dig?
Jobbar lite på förmiddagen, går sen iväg på lunch på någon uteservering inne i stan, hänger på stan och går sen iväg för att träffa bokklubben i någon park för att dricka vin, snacka skit och hänga. Alternativt vi har en ledig dag hela familjen, åker på utflykt till typ borgbacken eller högholmen, äter ute och Agnes somnar i vagnen medan vi sitter på någon uteservering nere vid havet.
Ett fint sommarminne?
Den här dagen var ganska fin.
Finns det någon låt du förknippar med sommaren?
Vår lilla stad med Eldkvarn, Visa vid vinden ängar med Håkan Hellström och Strövtåg i Hembygden med Mando Diao är några.
Vad är fem saker du vill hinna göra i sommar?
Simma med Agnes i havet, åka till borgbacken och åka i så många attraktioner vi bara hinner, åka iväg någonstans över helgen och vara så mycket som möjligt på skären med lilla familjen.
En småbarnsförälders festhelg
I fredags invigde vi Malins lägenhet till den pointen att grannarna slog med en mopp på fönstret. Men före det hade jag en ledig dag med avkomman. Låg i soffan hela förmiddagen, efter lunch gick vi i omppun och handlade lite, fixade middag tillsammans och sen gav jag mig ut i vårkvällen. Var ganska färdig att kasta in handduken redan då, men kände inte att jag kunde hoppa över festen så. Spenderade kvällen i hennes säng med fint folk, drack vin och pratade om allt från jobb till sorg och familjer. Så glad för det gänget och hur alla random människor kommit tillsammans och blivit en så fin grupp! Missade precis den sista metron så tog taxi hem och var nästan hem innan 12. Ganska ansvarsfullt ändå. Och det var så värt det även om jag inte var sugen att åka först.
Igår var det no mercy, när Agnes vaknade lite före åtta var det bara att gå upp med henne. Låg mest på soffan och såg på nyhetsmorgon medan hon höll på med sitt, och väckte sen killen vid 11 så jag skulle få gå och lägga mig. Efter en timmes nap drog vi igång och röjde lite hemma innan mina föräldrar kom. Gick ut i parken en stund med Agnes kusinerna innan vi gick till butiken för middagsbestyr och vin. Väl hemma fixade mina föräldrar pizza medan killen och jag snyggade till oss. Kastade i mig lite vin och pizza innan vi kramade Agnes hejdå och åkte in till stan. Vi skulle på kuratorsskifte på nation och vi var inte alls taggade på en sitz, men herregud så roligt det blev! Så många på plats från den tiden då vi var aktiva där och vi hade så bra stämning i vårt egna hörn. Väldigt mycket roligt resulterade i att vi snubblade in hemma halv fem. Händer inte varje dag.
Idag hade vi som tur barnvakter som tog morgonpasset så vi fick sova ut lite. Och tur det, för idag tyckte kroppen att nu räcker det och min flunssa slog ut ordentligt. Men sånt får man ta när man väljer bort vila. Vi har nu haft en lugn söndag iallafall. Hade ett möte på eftermiddagen, var ut i parken med kiddo en stund och sen resten av dagen har vi spenderat i soffan. Agnes somnade mitt i sitt youtube-kollande lite efter 18, så vi misstänker att flussan är påväg att ta henne också. Hoppas bara hon sover hela natten och inte vaknar om någon timme och är pigg... Hon har aldrig somnat så här tidigt tidigare. Resten av hushållet forsätter med soffsittandet och ska kurera med chips och varmt vatten med honung (intressant kombo). Att man någon gång i tiderna har fixat sånahär utehelger ofta är sjukt. Som tur blir det en liten paus från allt som heter fest nu, nästa vecka blir det temat teater. Ändå skönt med kontraster!
Så det var den småbarnsförälderns festhelg. Att återhämta sig från detta kommer antagligen ta en evighet. Kan förövrigt konstatera att långa middagar är roligare än jag kom ihåg och att jag ser så framemot årets hittills fyra (!), med vårt inräknat, bröllop. Ska blir SÅ roligt. Känner dels att en borde ordna sitzmiddagar oftare, samtidigt som jag har ingen aning hur jag skulle överleva om det skedde oftare än en gång i kvartalet typ. (Ber om ursäkt för eventuella typos och röriga utläggningar, för trött för att granska texten). Tack hej och lite förlåt!