Skrivet av mamabitesback 05.04.2018
Idag är det inte vilken dag som helst, utan vår lilla stjärna, min bästa person, vår saltkråks skrållan och älskade unge två år. Egentligen tycker jag det känns som om hon borde vara mycket äldre. Hon har ju funnits i vårt liv hur länge som helst! För exakt två år sen låg vi i varsin säng på barnmorskeinstitutet med en liten liten person som var så himla skör och gullig. Jag hade varit vaken i 24 timmar men kunde ändå inte sova eftersom jag adrenalinet inte riktigt lagt sig ännu, och allt var så himla stort. Stort att jag överlevt förlossningen utan större problem, stort att det kommit ett barn och förstås, stort att hon var vår!
Ibland saknar jag den lilla gosiga typen hon var som bebi. Som man fick (måste) ha i famnen, pussa på och gosa så mycket man ville, men att ha en två åring är ändå så mycket lättare. Även om jag måste avstå från de flesta av kramar och pussar eftersom hon bestämt säger nej nej sluta nästan varje gång. Idag stod hon med sin nya polisbil i fönstret på dagis och viftade ivrigt och skickade slängpussar när jag gick därifrån. Så stor plötsligt. Och så stolt över att ha födelsedag och få ha med sin nya bil OCH muminkex till dagis. Att avstyra henne från att ha på sig sina nya silverskor och sjömanskeps var lite svårare... Men iväg kom vi som tur med halare, mössa och dagisskor.
Nu ska jag just börja stöka i köket. Ska fixa klara biskvierna till Agnes kalas, göra en sats flygande Jakob och städa upp lite innan jag pyser iväg på jobb i några timmar. Känns lite ledsamt att inte vara hemma hela kvällen med Agnes, men jag hinner ju ändå hem innan hon går och lägger sig som tur. Nu har jag redan slösat allt för mycket tid på datorn (och lite netflix...) så bara att börja på om jag ska hinna med allt jag tänkt innan jag ska in till stan.
0
Skrivet av mamabitesback 13.03.2018
Hur många barn har du, och hur många planerar du att skaffa?
– Vi har ett barn och planerar väl ingenting. Efter höstens missfall blev vi väldigt medvetna om det att man inte bara kan räkna med att "få" fler barn, så min inställning ändrades lite. Men vi skulle gärna ha kanske tre? Min kille har tre syskon och han vill gärna ha många, jag är dock inte lika övertygad. Mest pga gravidillamående och tvättmängd med fyra barn (tycker vi har tillräckligt med tvätt på tre personer!!).
Något du älskar att göra med ditt/dina barn?
– Läsa böcker, busa. Jag njuter mest av våra lugna stunder, då hon sitter med oss i soffan, pratar vid matbordet och berätta en massa. Och att få henne att kikna av skratt är också ljuvligt.
Trivdes du som gravid?
– Både ja och nej. Första halvan var en plåga, fram till ungefär sista månaden var ljuvligt, sista månaden var tungt. Men överlag tyckte jag nog ändå att det var ganska mysigt. Kände mig snygg och fräsch stor del av tiden. Ja, förutom när jag spydde som en gris då.
Har ditt liv förändrats sedan du fick barn?
– Eh ja. Eftersom vi fick vårt första barn relativt unga (22 och 26) så var det kanske inte det som stod som nästa på vår to do-lista i livet. Men så är det ibland, man kan inte alltid veta vad som kommer ske till näst.
Det bästa som finns med att vara mamma?
– Den enorma kärlek man känner till den lilla personen. Och att se hur mycket vi betyder för henne. Hur vi är hennes allt. Det känslan alltså.
Något mindre roligt med att vara mamma?
– Att sällan ha egentid, och ångesten över att något ska hända henne. Visst är också dåliga nätter och små strider om jackor, blöjor och val av kläder jobbigt, men vi har ganska lite av sånt så det gör inte så mycket.
Ditt bästa tips för en ny mamma?
– Visst är tips och råd tacksamt när man är helt ny i rollen, men det är faktiskt du som känner ditt barn bäst och du behöver inte ta till dig något om det inte känns bra. Om du är osäker, gå efter vad du känner är bäst.
Något du inte hade förväntat dig att skulle komma med mammarollen?
– Att jag skulle känna mig så säker i min roll som mamma. Jag har sällan tvivlat på min egen förmåga att ta hand om mitt barn, utan från början känt att vi gör ett bra jobb.
Känner du dig bekväm med att visa bilder och skriva om dina barn på sociala medier?
– Relativt. Försöker att välja bilder där man inte ser hela hennes ansikte och skriver inte privata saker om henne, eftersom vi bestämt att hon inte ska synas så mycket. Tycker den nivån jag har nu är helt bra.
Topp 3 vardagsrätter du gör till till barn/barnen?
– Lasagne, risotto och köpis spenat- och morotsplättar.
Ger du ditt barn/dina barn sötsaker?
– Agnes får smaka/en egen liten bit av bullar, kakor och sånt om vi äter, och lite glass har också fått smaka, men inget godis ännu. Chips har hon smakat på en gång och älskade, men det är nog något som hon inte kommer få äta speciellt mycket av ännu (därför äter vi det när hon gått och lagt sig hehe).
Hur mycket ensamtid tar du och din partner för varandra sen ni fick barn?
– Dejter och sånt händer inte speciellt ofta, kanske sex gånger i året? Men vi sitter så gott som varje kväll och ser på serier/tv/film i typ två timmar efter att Agnes gått och lagt sig, så det är ju en viss sorts egentid. Men vi försöker också boka barnvakt nu som då så att vi får gå ut och äta eller på drinkar ibland, dock inte så lätt i och med att våra föräldrar bor flera 100 km bort.
Umgås du ofta med andra mammor + barn?
– Jo. Har turen att Agnes har tre kusiner som är ett halvt, två och tre år så vi umgås ganska ofta. Kusinerna älskar att leka tillsammans så det är så härligt, speciellt eftersom jag växte upp med nära relation till mina kusiner och vet vilken glädje det är. Sen har jag några kompisar med barn i ganska samma ålder som vi träffas med nu som då, dock har det blivit mindre sen jag började jobba och Agnes började i dagis. Men saknar dem hela tiden!
Känner du en press att du borde vara på ett visst sätt som mamma?
– Inte egentligen, som jag skrev så känner jag mig ganska säker och trygg i min roll som mamma och känner sällan press över hur jag borde göra eller inte göra. Agnes och en nöjd och trygg två åring så det känns som ett ganska bra bevis på att vi iallafall hittills gjort rätt.
Listan från
Carola.
0
Skrivet av mamabitesback 01.03.2018
Ursäkta frånvaron, vi hade planera att ta det lugnt hemma, åka lite pulka och fara till flamingo och simma. Men så blev det inte, istället har vi suttit hemma sedan måndag. Och varför? Jo spysjuka förstås. Jag först och sedan Agnes. Än så länge har killen klarat sig men ännu är vi inte förbi de 48 timmarna så vi får allt se.
Idag är det första dagen som jag känner mig någorlunda normal. Energin börjar vara tillbaka och jag är inte så uttorkad mera. Dock börjar det bli himla trögt att bara vara hemma och göra inget. Vi har säkert sett alla Emil-avsnitt på arenan 100 gånger. Herregud så tröttsamt att vara sjuk alltså. Och lägenheten har sett ut där efter, men idag fick vi äntligen till det och städade, så nu är det beboeligt igen. Nu börjar bara tvättrundan och så kanske livet kan återgå till normalt igen. Hoppas hoppas.
Agnes hade turen och har bara spytt två gånger, så vi slapp som tur undan med en ganska lindrig en. Tur det, för angstar fortfarande över förra årets norovirus som var brutalt. I år fick vi tydligen den snällare versionen. Idag när energin återvänt fixade jag lite i Agnes rum, och passade på och fotade det medan det ändå var städat, så tänkte visa lite bättre bilder av det här i dagarna. Måste bara ladda datorn och hitta batterier till tangentbordet först.
Återkommer!
0
Skrivet av mamabitesback 09.11.2017 | 2 kommentar(er)
Ibland blir jag så fruktansvärt trött på att folk är så egoistiska och trångsynta. Förra veckan var ett av de stora diskussionsämnena på internetet hur två daghem i Helsingfors väljer att göra om farsdag (och morsdag också för den delen) till en närståendedag. Förstås så exploderade kommentarsfälten med båda positiva och negativa kommentarer, men framförallt negativa. Tanken med en så kallad närståendedag är att de barn som lever i en annan sorts familjekonstellation inte skall behöva känna sig utanför och förbisedda på mors- och farsdag. Att det skall vara en inkluderande dag på daghemmen, och inte en exkluderande. Det tyckte *folk* är helt sjukt, att daghemmen inte skall ta bort *deras* rätt att fira dessa dagar, och till och med kommentarer som att "barnen måste härdas" och få uppleva motgångar också. Eh ursäkta mig?!
Det är faktiskt inte bara i Helsingfors som det här händer, utan på Agnes daghem kommer de nu på fredag ett öppet hus för alla som känner att de är närstående till vårt barn. När de meddelade från personalen om det här blev jag väldigt glad. Jag tycker det är jätte jätte bra att man gör på det här sättet. Idag kan en familj se ut på så många andra sätt en mamma, pappa, barn. Det finns barn med två mammor, med bara en förälder och så vidare. Det kan också hända att föräldrar inte har möjlighet att komma, det inte finns några nära släktingar och istället vänner som finns där för barnen. Helt enkelt, alla möjliga olika sorters familjer.
Och jag tycker det är så fruktansvärt ignorant och helt enkelt elakt att skriva att barn måste härdas och lära sig att bli besvikna. Skall barnen måste känna sig ledsna över att de till exempel inte har en pappa som försvunnit ur deras liv? Tror nog de sörjs ändå. Eller om barnet har två mammor, då få dem att kännas som om det är något som "saknas" även om det är inte är alls något fel på att ha två mammor istället för en av varje. Det är väl inte daghemmets uppgift att ta ställning i detta. Daghemmet skall vara en trygg plats där ALLA barn skall få känna sig välkomna och accepterade. Det är inte en plats där barnet skall behöva känna sig besvikna eller utanför. Framförallt när det gäller en sak som de inte på något sätt kan påverka. Det är
inte barnets fel att den inte har någon pappa som nu i det här exemplet. Vi måste sluta prata om det som om de skulle vara något fel med det.
Och det är ingen som tar i från *ert* mors- och farsdags firande. Det får ni absolut fortsätta med. På den dagen det är, det vill säga söndagen den 12:e november 2017 och söndagen den 13:e maj 2018. Då får ni fira med pompa och ståt om ni så vill. Men hur de gör på daghemmen är upp till dem. Och det enda personalen vill är att göra det som är bäst för ALLA barn. Så låt dem göra det då också. Till ni som lämnar era negativa kommentarer vill jag säga: Ni tänker just nu
bara på er själva och inte på barnets bästa. Ta er en titt i spegeln och sluta vara så trångsynta och egoistiska. Tack!
ps. Peppe skrev jättebra om det här också, läsa gärna det. >> "Vi daltar för mycket med barnen".
0
Skrivet av mamabitesback 07.09.2017
Här har det ekat tyst i ett ganska bra tag. Det mest för att som jag nämnt börjar mitt nya jobb. När en nu jobbar heltid, studerar och frilansar vid sidan om finns det väldigt lite extra tid. Dessutom när jag förstås vill spendera all ledig tid med Agnes när vi nu inte hänger dagarna i enda mera. Det är faktiskt något jag tänkt på ganska mycket sedan jag börjat jobba, att jag bara träffar Agnes ett par timmar per dag. Hur orimligt är inte det? Att en ska jobba åtta timmar per dag, och bara umgås med sitt (sina) barn några timmar per dag? Känner sådan FOMO, fear of missing out, hela tiden. Sedan vill man ju vara sitt bästa jag de få timmarna man har tillsammans, men då är man ju förstås ofta väldigt trött och inte alls på humör för en liten trotsig typ. Men, det är så vårt samhälle ser ut så det är väl bara att vänja sig. Känns ändå lite sorgligt.
Men om jag bortser från min FOMO gällande min tid med Agnes så trivs jag jättebra med att ha börjat jobba igen! För de som missat så började jag jobba som verksamhetsledare för Nyland på Svensk Ungdom, Svenska folkpartiets ungdomsorganisation i slutet av augusti. Det är förstås en massa nytt att lära sig, men också en del uppgifter som jag är van att göra. Mina kollegor är hur ljuvliga som helst och dessutom jobbar det massa smarta och härliga människor på vår våning som en träffar mest hela tiden. En riktigt drömmig arbetsplats med andra ord! Visst är det lite tufft att försöka få ihop privatlivet med massa jobb, men vi jobbar på att lösa allt med lämning/hämtning/kvällsjobb/fritid/familjetid. Tar säkert en tid innan vi kommit till något logiskt system men vi får väl bara se det som en övergångsperiod och inte stressa så mycket över det (note to self).
Just i detta nu sitter jag med jobbdatorn och en latte i Arabia i väntan på föreläsning. För förutom mitt heltidsjobb, styrelseuppdrag och frilansjobb ska jag också gå fyra-fem kurser under hösten. Hälsningar från optimisten som tror att dygnet har 36 timmar... Nå som tur går det bra att jobba lite på under föreläsningarna, och skriva lite uppgifter när det är lugnare på jobbet någon dag. Men jo, det blir verkligen spännande att se hur den här hösten kommer att funka. Dessutom har vi en annan stor grej på gång som jag ännu inte kan prata om, men lovar att berätta så fort jag kan.
Avslutar med en bild på världens gulligaste kusiner i matchande kläder. Alltså att Agnes råkade ha sån tur att ha en kusin som föddes tre veckor före henne, sådan lyx. Så ljuvlig att se hur mycket de älskar att leka med varandra och att de verkligen är bästa vänner. Hoppas de håller i sig i många år ännu!
0
Skrivet av mamabitesback 16.08.2017 | 1 kommentar(er)
Hoho, känner att de här med dagisstart kommer att bli en psykisk pärs för mig. I och för sig gissade jag det redan får början. Visst det ska bli skönt att få återgå till "vuxenlivet", men jag kommer ändå sakna ihjäl mig efter den där tokiga ungen jag hängt med i snart ett år och fem månader.
På grund av strul med skola och jobb så sket dig sig lite med att Agnes skulle börja dagis den 28:e, så efter lite mailande blev det bekräftat att vi kan börja en vecka tidigare, det vill säga nu på måndag. Alltså har vi hela två dagar kvar hemma på tumis. TVÅ DAGAR. Började gråta ungefär sekunden jag insåg att det här är våra sista dagar tillsammans. Hon är ju min lilla bebis och ska plötsligt åka iväg varje morgon och vara helt själv? Utan någon av oss? Hur är det ens möjligt när hon är ett litet knytt.
Fast faktum är att hon är inte min lilla bebis längre. Hon är en bestämd liten person som vet exakt vad hon vill, är den roligaste och tokigaste individ jag känner och ger trillioner dregelpussar per dag. Hon tycker att leka med andra barn (okej framförallt sin kusin med tänker andra barn också då?) är det roligaste som finns och är väldigt självständig. Så jag har svårt att tro att dagis kommer bli något jobbigt för henne, snarare något roligt att gå till varje dag. Men ändå, hur överlever föräldrarna?
Conversen får dock vänta till våren för de är dels inte så dagisanpassade, men också alldeeeles för stora.
Så idag har vi börjat fixa det sista inför dagisstarten. Köpt vattenflaska och planerat att köpa gummistövlar men det var tydligen svårt (var hittar man ett par i storlek 20 ens?). Bilder på hennes viktigaste personer är beställda, dagis Ruben, regnkläder, dagisskor och halare fixade. Enda som återstår är blöjor och solkräm, och stövlar då. Men det får bli till helgen. Nu är det dock dags att väcka ungen. Igår sov hon till halv fyra och nattningen tog sedan drygt en timme och fyrtio minuter, så att idag får hon inte sova hur länge hon vill...
0
Skrivet av mamabitesback 06.08.2017
Ibland är det väldigt tröttsamt och tungt att följa med diskussionerna på sociala medier, men ändå känns vissa diskussioner som så viktiga att ta ställning i. Nu senast har det handlat om först amning och nu i slutet av veckan vaccin.
Amningen har jag skrivit om tidigare och när jag skrev inlägget hade jag bara ammat i drygt en månad så jag visste inte ännu riktigt hur det skulle bli. Jag ammade till slut enda fram till att Agnes var 11 månader. Mycket längre än jag hade trott att jag skulle göra, men eftersom Agnes fanns en sådan trygghet i det, och det dessutom var det enda som dög, så fick det bli så. Jag såg aldrig att amma bland människor, oavsett om det var på stan eller hemma bland familj och vänner, som något problem. Om mitt barn ville ha mat så skulle hon få det, slut på diskussionen. Jag hade också turen att aldrig behöva bli bemött med varken kommentarer eller blickar, även om jag nog hade väntat mig en del.
Så när jag nu läser kommentarerna gällande restaurangen i Åbo med sitt "amningsrum" önskar jag verkligen att jag ännu skulle amma. Att jag skulle kunna gå dit, sätta mig mitt i restaurangen och langa fram brösten till mitt barn. Visst visst om man själv är obekväm med det är det ju helt fint att det finns ett ställe att sätta sig på och amma, men ingen har rätt att tvinga dig till ett rum. Och än mindre ha en åsikt om det. Kommentarerna om att det är som att bajsa och ha sex är bland människor är helt sinnesjuka. HUR kan man ens jämföra dessa saker? De finns absolut noll liknelser mellan att bajsa och ge bröstmjölk åt ett barn. Jag hoppas verkligen att de mammor som för tillfället ammar inte känner sig träffade eller blir påverkade av dessa kommentarer och denna meningslösa diskussion, för det finns absolut inget fel i att amma när ens barn behöver mat. Oavsett om det är hemma, på en resturang eller i matbutiken. Det är mamman och barnets ensak, punkt slut.
Vaccin är alltid ett känsligt ämne och så fort någon har en åsikt om det så bryter helvetet löst. Och jag blir så himla ledsen för att det ska gå ut över de som redan har det jobbigt nog.
Amanda skrev ett jätte bra inlägg om varför man skall vaccinera, och om Oliver som lider av sjukdomen INCL. Olivers mamma skrev ett inlägg om varför det är ur deras perspektiv livsviktigt att alla vaccinerar sig, vilket resulterande i att människor tog sig friheten att skriva både elaka och onödiga kommentarer direkt till henne. Hon bad flera gånger att de kunde ta diskussionen annanstans eftersom de har det jobbigt nog, men ändå kände människor att de hade "rätt" att sätta henne och alla som är emot vaccinmotståndare på plats. På samma sätt som i alla frågor har man rätt till sin åsikt, men varför måste man försätta pressa pressa pressa? Varför kan man inte bara acceptera att just nu Olivers familj inte är intresserade av att höra mera, deras liv är ett helvete från förut, och de behöver inte människor som säger att de dessutom är hemska människor som vill skydda sitt barn. Om någon vill tycka det, varsågod, men tyck det för dig själv inom ditt hems fyra väggar och låt bli att trakassera. Vaccin är ett känsligt ämne, och det finns säkert flera sidor av detta mynt, men ta diskussionen någon annanstans. Snälla.
Det var allt jag hade att komma med idag, kanske lite flummig och otydligt. Det är ändå söndag och jag är helt slut som vanligt. En återkommande känsla atm.
0
Skrivet av mamabitesback 18.04.2017 | 5 kommentar(er)
Det här med normalt när det kommer till barn är ju väldigt otydligt. Vem är det ens som bestämmer vad som är normalt och normen vi ska utgå från? Den senaste månaderna har vi haft lite rådgivningsrumba. Eller rumba och rumba, men vi har hamnat gå på extra koller. Agnes var som bekant inte jättestor när hon föddes, inte heller överdrivet liten, men ändå mer mot mindre än större. De första månaderna så ökade hon i vikt en massa och var verkligen en lite knubbis. Men sedan vi ungefär sju månader slutade hennes kurvor gå uppåt, hon ökade nog både i vikt och längd, men bara väldigt lite.
Det här är inget som vi brytt oss speciellt mycket om, eftersom vi förstås sett på henne att hon mår bra. Who cares om hon följer "normen" eftersom hon helt tydligt utvecklas, är trygg och mår fysiskt bra. Men enligt vår rådgivningen ska barn helst följa vissa kurvor, och även om vår hälsovårdare ändå inte tog någon stress, så "måste de" följa med om det börjar avvika. Vi fick en extra koll vid tio månader eftersom hon växt så lite vid åtta, och då sade vår hälsovårdare att hon skall kolla med läkare och återkomma om det behöver kollas upp mera. Hon hörde inte av sig så antog att läkare tyckte vi skulle avvakta. Vid ett års kollen hade längdkurvan fortsatt att gå ner medan viktkurvan svängt liiite. Så idag hade Agnes tid till läkare på grund av detta.
Läkaren ställde massa frågor och vi kom fram till att, suprise suprise, Agnes mår bra. Även om längdkurvan gått neråt de senaste sex månaderna så är det helt tydligt inte något fel på ungen. Hon rör sig massor, äter jätte bra och sover hur bra som helst. Så vi åkte hem med beskedet att vi kollar hur det ser ut vid ett och ett halvt och så forsätter vi sedan från det. Vad fick vi alltså reda på? Att även om hon inte går under kategorin *normal* så verkar det ändå som att allt är som det ska med Agnes. Men ändå måste vi gå igenom himla massa onödigt för att komma dit. Bara för att Agnes enligt en kurva, som DESSUTOM baserar sig helt på matematik (enligt läkaren), jag bara mmm fast kanske man borde se på barnen och inte basera deras tillväxt på matematik?
Borde vi inte sluta prata om vad som är normal och jämföra ungarna med varandra, för det är ju egentligen det vi gör. Tycker att vi skapar en hets kring deras utseende redan nu, eftersom vi måste springa till rådgivningen stup i kvarten för att *väga* och *mäta* även om vilken människa som helst kan se på barnet att det mår bra. Visst finns det saker som kanske upptäckts tack vare detta, men om det är något fel märks det väl ändå på andra plan än bara utifrån kurvorna.
Vad tycker ni? Hur tänker ni kring vad som är *normalt* när det kommer till barns tillväxt? Ungen här nere med små knubbiga ben och världens gulligaste mage är alltså enligt kurvorna inte normal. Vet inte med ni men tycker den här ser fullt normalt ut?
På eftermiddagen grävde jag fram mitt gamla rådgivningskort och jämförde med Agnes. Vid ett år mätte A 7850 gram och 70,2 cm och jag var 7750 gram och 71,5 cm vid ett år. Så att, glöm kurvan säger vi nu tycker jag.
0
Skrivet av mamabitesback 24.02.2017
Från dagens kafébesök med kusinerna bus.
Fredagsfeelisen är total och jag ska helt just avsluta alla projekt och bänka mig framför tv:n. Fast först tänkte jag kika in här med en liten lista fredagen till ära. Känns som om jag fyllt i den här listan tidigare, men är så pms-ig och inspirationslös (en följd av pms:en) så gör den igen då. Kan ju vara intressant om det ändrat något eller så. Fyll gärna i ni också och länka till den i kommentarerna.
Hur många barn har du, och hur många planerar du att skaffa?
Fyra! De visste ni inte va? Att jag har tre jag inte berättat om! Okej okej, låg humor nivå idag. Är super trött så ni får ursäkta. Nämen en liten härjis har jag som blir elva månader nästa vecka. Planerar ingenting men visst skulle de vara skoj med kanske två syskon åt Agnes.
Ett redskap/verktyg som är barn/babyrelaterat som är ett måste?
Barnvagn är så självkart så de tycker jag inte räknas. Därför säger jag istället... (tänker jätte länge pga kommer inte på något måste) babysitter. Väldigt praktiskt när de är riktigt små och man vill ha något ställe att sätta dem för att kunna göra saker. När de blir för stora för den fungerar matsol på samma sätt.
Något du älskar att göra med ditt/dina barn?
Babysim är något som hela familjen ser framemot varje vecka. Agnes älskar att vara i vattnet och just nu är att kasta sig från poolkanten jätteroligt.
Favoritbutik att shoppa till barnen och varför?
Är helt inne på Zara kids nu. Tycker de har de absolut finaste babykläderna. H&M's baby exklusive har också massa fint, och Mini Rodini likaså.
Har du alltid velat ha barn? Varför/varför inte?
Jo. Har alltid älskat barn och varit den som alla småbarn vill leka med. Så här tidigt var kanske inte planen med äh, man kan inte styra över allt. Så här i efterhand känns det bra att redan "påbörjat" barnafödandet så jag kan fokusera mer på karriär i framtiden.
Det bästa som finns med att vara mamma?
Att någon är 100% beroende av en är speciell känsla. Att hon liksom tyr sig till bara mig (och hennes pappa då också förstås) och behöver oss. Det är ganska fint. Sedan att få tio tusentals pussar varje dag och att hon vill gosa i famnen är ljuvligt.
Något mindre roligt med att vara mamma?
Att aldrig få vara ifred/ha egentid och att aldrig få sova så länge man vill. Egentid är något som jag underskatta så mycket innan jag fick barn. Om jag hade veta skulle jag ha carpat så mycket mera tiden för Agnes kom. Nu längtar jag efter varje sekund som jag bara får fokusera på mig själv. Låter kanske egoistiskt men. Förstår mig inte alls på de som inte vill vara ifrån sina barn överhuvudtaget. Visst älskar jag henne mer än någonting på denna jord men jag behöver få vara ifreeed lite också. Det där med att få sova behöver jag väl inte ens förklara hehe.
Ditt bästa tips för en nybliven mamma?
Det finns inga rätt och fel. Er baby är lika ny som ni är och det finns inte något som funkar på alla barn. Alla är olika och bara för att alla know it all's säger att ni ska göra si och så behöver det inte vara det som ert barn behöver. Hitta ert eget system!
Slutligen, visa en bild på dig och ditt/dina barn
0
Skrivet av mamabitesback 18.02.2017
I veckan gick både penkkis och abikryssningarna av stapeln. Det är några år sedan det var aktuellt för mig men jag kommer ännu så väl ihåg hur vi fick höra att vi skulle vara försiktiga. Det hade hänt att ungdomar föll av båten för att de var så fulla, att folk fick piller i glasen och flickor blivit utsatta för sexuella övergrepp, men det sista var inte lika omtalat som de två första då. Idag när vi lever i en värld där människor vågar prata om sexuella övergrepp har de förstås blivit det som får mer fokus. I år var det dags för min kusin att få åka iväg på sin abikryssning och
hon skrev så här på sin blogg inför kryssningen. Tyckte hon satte huvudet på spiken när de gäller ansvar.
Varför säger vi främst åt flickorna att vara försiktiga? Varför ligger det på deras ansvar att inget ska hända? På samma sätt som samhället frågar den som blir utsatt för sexuella övergrepp vad hon hade på sig och så vidare, alltså lägger ansvaret på den utsatta, lägger vi nu ansvaret på de unga flickorna. Jag undrar hur många föräldrar som sade åt sina söner före de åkte på kryssningen att "nej är alltid ett nej" och "visa respekt"? Hur många föräldrar pratade om sexuella övergrepp med sina söner innan de åkte?
Precis som de stod i Annas inlägg tänker jag vara den generationens mamma som pratar med mina eventuella söner om hur de måste lära sig om respekt när det kommer till sex. Att visa respekt, att inte pressa och att ett nej
alltid är ett nej. Oavsett alkoholmängd, påtryckningar från kompisar eller andra yttre faktorer. Eftersom vi har det klimat vi har idag kommer jag tyvärr också behöva prata med Agnes om att hon ska vara försiktig, eftersom jag inte vill att hon ska bli utsatt. Jag önskar verkligen inte att jag skulle behöva.
Visst skall man alltid vara försiktigt. Oavsett om det gäller mängden alkohol, att ha koll på sin dricka eller gå ensam i mörka korridorer. Och visst ska ALLA vara försiktiga. Inte bara flickorna.å
Men det är inte flickornas ansvar. Det ska inte behöva hänga på om de varit försiktiga eller inte. Sexuella övergrepp sker inte för att flickorna inte var tillräckligt försiktiga, de sker för att pojkarna inte lärt sig respekt.
Jenna 18 år på abikryssning, helt utan oro över risken för sexuella övergrepp. Idag skulle det kanske sett annorlunda ut.
PS. Jag vet att jag generaliserar i texten gällande kön och läggningar. Det är inte bara flickor som blir utsatta och det är inte bara pojkar som utsätter, men för det mesta är de så. Ville bara förtydliga att det även sker utanför heteronormen.
0
