Billigt alternativ till färdiga mellanmål
Före jul fick jag Martaförbundets broschyr med enkla barnmatsrecept av Karin. Har inte haft tid att studera den desto närmare men i veckan kom jag ihåg att de fanns recept på kräm och killens föräldrar hade hämtat massa frysta bär åt oss helgen före så tänkte jag skulle testa att göra. Det föll på drottningkräm.
Här är receptet i sin helhet:
Drottningkräm
3 dl vatten 2 msk potatismjöl 1 dl blåbär 1 dl hallon Blanda ner potatismjölet i kallt vatten och koka upp. Ta av från spisen och låt svalna. Under tiden mosar du hallon och blåbär. När krämen svalnat blanda samman den med bären och sätt i en burk. Färdigt att äta. Det var verkligen förvånansvärt lätt och även om Agnes är lite småskeptisk till blåbärsbitarna så verkade hon gilla det. Och det tog inte många minuter att göra. Avokadopurén testade vi också till mellanmål en dag (mosa samman en halv avokado och en halv banan) och det gillades stort. Blev så exalterad av att det var så lätt så nu ska jag prova koka på andra bär också. Har hjortron i frysen så det blir nästa jag testar tror jag bestämt. Lätt och billigt!Känslomässigt oförberedd
Oavsett vilket skede i livet och oavsett om ett barn är planerat eller ej så har man absolut ingen aning vad man ska förvänta sig. Du kan köpa vagn, säng, blöjor och små små klädesplagg. Du kan skaffa försäkringar, ladda ner appar som följer utvecklingen och skriva namnlistor. Du kan förbereda dig på alla tänkbara sätt. Utom känslomässigt. Det är omöjligt att förbereda sig känslomässigt.
Vid första ögonblicket, sekunden jag såg henne var det som om hjärtat gick i tusen bitar och hennes små andetag lappade ihop det igen bit för bit. Ingenting har tidigare varit så perfekt. Så orört och vackert. Hon tog fram en ny känsla, en ny sorts kärlek.
Och för varje dag, varje månad och varje utveckling blir den starkare. Jag älskar varje liten ögonfrans, varje litet finger. När hon är den gnälligaste, mest irriterande ungen i världen och man så trött så på henne att man vill spy. Och så somnar hon och då går hjärtat sönder igen för hon är den mest perfekta skapelse jag någonsin vilat ögonen på. Allt som hänt innan det finns inte mer och det enda man vill göra är att ha henne nära så man kan känna de mjuka kinderna och de små små andetagen.
Att förbereda sig inför ett barns ankomst är egentligen helt onödigt. Det blir ändå inte som du tänkt. Det känns inte som du tänkt. Det känns som om hjärtat går sönder för det är helt omöjligt att de rymmer all dem kärlek man känner för den lilla människa man skapat. Den lilla människa man kommer älska för alltid och alltid och alltid. Gränslöst och förkrossande. Som gör en till en pöl på marken varje gång hon ligger där och andas sina små andetag.
Första farsdagen
Idag har här firats första farsdagen. Inget storslaget firas eftersom en viss dotter är lite för liten för att dels förstå vad farsdag är och dels att överhuvudtaget fira sin pappa. Men jag anammade rollen som ställföreträdare och fixade lite uppvaktning. Ett kort (på finska förstås eftersom deras språk är finska) och ett paket med strumpor som gavs i sängen när vi blev väckta av ovannämnd dotter.
Efter det gick jag ut med Agnes till farmor som var på besök och sov på soffan och hon tog över medan vi fick fortsätta sova. Efter frukost kom Agnes tillbaka för att äta bröst och då somnade hon och vi sov alla till nästan halv 12.
På eftermiddagen kom killens bror och Agnes jämngamla kusin (skiljer tre veckor) hit och spenderade dagen med oss alla. Vi hann med ex antal mål mat (kidsen), promenad och farsdagsmiddag.
På bild över ser allt ganska gemytligt ut, några minuter senare låg dock hela salladsskålen på golvet eftersom någon hade satt ett av barnen i matstolen och inte flyttat stolen bakåt. Barnet var förstås snabb att ta tag i skålen och vi fick göra en ny sallad. Ett gott skratt fick vi och någon lärde sig att stolen ska alltid flyttas bort från bordet när 7 månaders är i närheten.
Nu har alla gäster åkt hem, barnet tagit natt och föräldrarna i huset ska titta på sista avsnittet av Springfloden och äta gott (fast just nu är det på paus och jag ligger och ammar ungen som vaknade till för en stund sedan). En lugnt och mysig farsdag är över, alla i hushållet är nyduschade och vi har rena lakan i sängen. Alltså ett väldigt bra avslut på dagen!
När den sociala ångesten tar över
Idag hade jag en liten släng social ångest. Och inte vilken social ångest som helst, utan social ångest på grund av Agnes. Det var jätte konstigt egentligen, för Agnes är väldigt ofta nöjd, och väldigt sällan slår svetten ut när vi är borta hemifrån för att hon blir ledsen. Mest eftersom det inte händer speciellt ofta. Men idag fick jag något fel.
Det skulle ske någon granskning av vår lägenhet och jag orkade inte vara hemma när främmande människor strövade runt och mätte grejer, så hade bestämt redan på förhand att vi skulle ta en stadsdag. Dessutom hade jag fått en inbjudan till en pressvisning jag gärna skulle gå på, och hade lite jobbärenden att fixa i stan, så tänkte det skulle passa bra att fixa just idag. Mitt humör for redan lite från morgonen, men inte så mycket att jag hade lust att ställa in planerna. Agnes var lite gnällig på förmiddagen och ville inte äta lunch och blev sedan jätte trött plötsligt. Så klädde på henne snabbt och hoppade på bussen. Och glömde borta att äta lunch själv.
Det hade snöat massor under natten och förmiddagen så trottoarerna var driviga som bara den. Och att skuffa vagn i det, ja inte så roligt. Steg av en bit utan för centrum för att gå och köpa en mugg åt Agnes och tänkte sen ta spårvagnen in till centrum. Här ungefär vaknade Agnes (tidigare än jag tänkt) ocv det var sex minuter tills spårvagnen skulle komma och jag orkade inte vänta så jag började gå. Mycket snö plus ett par ögon som tittade på mig skeptiskt satte igång något sorts stress i mig. Tänkte hela tiden att snart blir hon missnöjd. Hon är säkert jättehungrig när hon ätit så lite och dessutom har hon helt säkert bajsat nu. Och efter ett skumpande in och ut i en butik med massa trappor blev den inte bättre. Köpte en lunch att ta med och åt den stressat på spårvagnen in till centrum. Snabbt som om det skulle bli jobbigt om inte jag åt upp det direkt. Steg av och kollade hur jag skulle gå till pressvisningen.
Men så vågade jag inte. För Agnes skulle helt säkert bli supergnällig just när jag kommer fram. Och vagnen skulle säkert vara i vägen. Och människor skulle titta konstigt på mig. Så jag bestämde mig för att skippa det. Better safe then sorry. Uträttade några ärenden där i närheten och skyndade mig sedan till bussen. Men Agnes blev aldrig gnällig. Hon somnade till och med om medan vi gick i en butik. Hon vaknade först på bussen hem och då suttade hon nöjt på tutten tills vi kom hem. Och först när vi kom in genom dörren hemma släppte stresskänslan. Innan det hade jag hela tiden gått om kring och känt mig varit nervös över att hon ska vakna och blir missnöjd.
Det hela är så konstigt. Förstår inte varför jag var så rädd. För det var ju precis det jag var. Rädd. Rädd att det skulle bli en jobbig situation. Och visst, det skulle bra ha kunnat hända att hon blivit missnöjd, men då är det bara att ta upp henne i famnen och så är hon nöjd. Inget mer med det. Jag tror det här är en av de första gångerna jag känner mig osäker på min roll som mamma. Osäker på vad jag ska göra i en situation när ungen gallskriker och det liksom inte riktigt funkar. Det är varmt, svettigt och stressigt. Men grejen är att Agnes inte (hittills) varit ett sådant barn som gör så, så varför skulle hon börja idag?
Hela situationen blev så tydlig för mig när jag kom hem och kände mig trygg. Jag insåg att jag haft ångest över en situation som jag egentligen inte ens behöver oroa mig för. Jag har ju tidigare varit med Agnes på olika grejer, tagit med henne på ärenden och möten och det har inte varit något problem. Så varifrån kom den här ångesten idag? Ärligt så vet jag faktiskt inte riktigt. Om det bara handlade om att jag var skör just idag, eller om det är något grej som kommer återkomma.
Förra veckans snömängd. Nu: dubbelt (kanske trippelt!) så mycket.
Nu känns det hur som helst lite bättre. Vet inte riktigt heller hur jag ska bearbeta hela situationen. En av de känslor jag kände där när jag gick och tänkte vad jag ska ta mig till när hon väl blir gråtig var panik. Vart ska vi ta vägen? Hur ska jag hitta ett café som passar? Hinner jag fram till Stockas amningsrum? Vad gör jag om hon inte vill ner till vagnen då igen? Som tur blev hon aldrig det och jag behövde inte komma på några lösningar. Men även om det är bättre nu så kan jag ännu kan jag känna lite av den där ångest från tidigare. Fram för allt om detta kommer bli ett återkommande problem när vi ska göra något. Vill ju inte bli rädd att göra saker när jag har henne med.
Det här är något som jag måste lösa inom mig i sådana fall, men vet inte ens riktigt var jag ska börja. Har ni varit med om något liknande? Hur har ni gjort?
En fråga om att skaffa barn som ung och mitt i studierna
Fick en fråga för ett tag sedan som jag inte svarat på. Vet inte om jag ens skrivit om det tidigare så tänkte svara på det en gång för alla nu.
Har du månne skrivit om det här tidigare (om så få du gärna länka), men var Agnes alltså helt planerad? Det är nämligen intressant att ett så ungt par (eller åtminstone är du ung) vill ha ett barn mitt under studierna och så.
Nej, Agnes var inte planerad. Har alltid velat ha barn men jag har tidigare alltid sagt att jag vill ha barn först när jag studerat färdigt och hunnit jobba. Men det blir inte alltid som man tänkt.
Det var egentligen aldrig någon fråga om att vi skulle behålla Agnes när det väl var svart på vitt att jag var gravid. Eftersom det finns så många som kämpar för att få barn, och när jag väl var gravid kändes det självklart att behålla det. Man ångrar aldrig ett barn var ett begrepp som myntades en del sommaren 2015.
Det om att vi skaffar barn som unga mitt i studierna stämmer inte riktigt. Okej relativt unga är var vi när Agnes föddes (22 och 26), fast mest jag, men det där med mitt i studierna är vi inte. Jag har drygt ett år kvar av mina studier (slutarbete och några kurser) och killen har fast jobb och varit färdigt i typ ett och ett halvt år. Så även om jag har lite kvar av studierna ännu, så har jag ändå kommit förbi studielivet och allt vad det innebär.
Bilden har min duktiga kusin Anna tagit.
Att vi skulle skaffa barn blev förstås stort, skrämmande och läskigt då början, men ganska snabbt började det kännas naturligt. Som ett ganska självklart steg.
Ung och vuxen på samma gång
Idag, 2 oktober, fyller jag år. 23. En ganska obetydlig ålder i sig. Inget speciellt med att fylla 23. Någon sade åt mig idag att det är ganska ungt, och det är så sant. Känner mig mycket äldre än 23. Kanske det är för att jag har barn, och när man fått barn är man (oftast) vuxen.
Med andra ord betyder det alltså att jag nu är vuxen. Men sedan är jag också bara 23, och det låter så ungt. Det går liksom inte riktigt ihop.
Fast kanske man kan vara både ung och vuxen? Det tycker jag nog. Och det är ju ändå bara ord och begrepp. Inte något man behöver definiera sig med. Så jag tänker vara både ung, vuxen, och massa andra saker också. Och så är jag ju sassy since birth. Förstås!
Älskade lilla unge
Imorgon blir hon fem månader. Så sjukt att vi har haft henne fem månader. Att det går 152 dagar sedan hon skrikandes lades på mitt bröst. Älskade älskade unge. Jag visste att det skulle vara stort att få ett barn, men jag hade ingen aning om hur mycket man kunde känna.
Jag har sagt det så många gånger, men här kommer det igen: vi har haft sådan tur hittills. Det pratas ganska friskt om hur jobbigt den första tiden är. Skrik, magknip, amning och så vidare. Om hur förhållandet kan ta styrk av att få barn och chocken man får när man inser allvaret i att vara förälder.
Men det här är inte något som drabbat oss. Agnes kom och liksom bara anslöt till vårt nuvarande liv. Nöjd och glad. Visst var det lite överväldigande i början. Men inte på grund av ansvaret eller förändringen. Det överväldigande var hur mycket man älskar henne.
Hon är verkligen den mest underbara lilla unge. Hon älskar att gosa och bli pussad på. Största delen av hennes vakna tid ler hon och skrattar. Visst blir hon grinig ibland, men de gånger svetten slagit ut över gallskrik kan räknas på en hand. Hon charmar alla hon träffar och är nöjd över att följa med över allt.
Livet med henne är precis som livet före henne, bara tusen gånger ljuvligare. Hon förgyller våra dagar och håller oss sysselsatta men ger oss också tid för varandra. Även om det nu bara är någon timme med Idol på kvällarna.
Älskade lilla unge. Att jag skulle älska dig så mycket kunde jag inte ens föreställa mig. Hade ställt in mig på en ganska tuff första tid eftersom så sägs det att livet med en bebis är. Men sedan kom du och visade att det kan vara precis tvärtom.
För att jag säger så kommer hon börja med någon jobbig period nu, men då har vi åtminstone haft fem perfekta månader. Det kanske låter som om jag försöker försköna eller få det att låta bättre än vad det faktiskt är, men true story! Som sagt, vi har haft en väldans tur.
Om bröllop, syskon och nästa förlossning
Nu sitter vi i bilen påväg hem till Esbo så tänkte passa på att svara på frågorna så länge Agnes sover.
Hur länge vill/tänker du amma?
Oj. Svårt att säga. Jag vill amma så länge jag känner att Agnes behöver det, men det är kanske svårt att uppskatta. I något skede ska vi börja med annan mat, men än så länge är hon nöjd så blir väl nog någon månad till av helamning.
Har ni funderat på syskon?
Visst har vi pratat om det men än är Agnes så liten så det får nog vänta ett tag tror jag.
Hur nära i ålder tycker du är passligt?
Två-tre år känns helt bra. Ännu tätare är väl säkert roligt också, men vet inte om jag orkar ha ungar så nära...
Hej! Bröllopsplaner, tell us!
Ärligt så har vi inte börjat funderat på det for realz ännu. Eller vi har uppskattat gästantalet och har preliminärt bäst oss för 2018. Ja och att det kommer vara i Österbotten. Men längre än så har vi inte kommit.
Vill du bo i hus eller i en lägenhet?
Just nu älskar jag att bo i lägenhet, så tills vidare vill jag nog bo så! Men kanske när man har ett gäng med små kids så känns hus mer passande. Eller så inte? Vem vet.
Bästa med Esbo och bästa med Österbotten?
hmm. Bästa med Esbo är att det är nära till stan, havet nära, alla nödvändigheter runt hörnet och stadskänslan överlag. Älskar att bo i en större stad! Bästa med Österbotten är familj och vänner och skären.
Den mest nödvändiga babyprylen?
Gud så svårt. Men babyskyddet kanske (om man har en bil då). Skulle så inte klara oss utan det och Agnes är helt nöjd att sitta i den också. Om inte det så skulle jag kanske säga en babysitter.
Är vi bjudna på bröllop?
Jag har nog räknat med er, jo!
Hur ser du på att eventuellt föda barn igen? Rädd? Självsäker? Lugn?
Efter förlossningen kände jag att "det där är inget problem, kan nog göra det här igen!". Men så någon månad senare drömde jag att jag var gravid igen och så minns jag att jag tänkte "Nää jag klarar inte av att ha värkar igen. Jag fixar inte det." Så någon sorts trauma har jag väl nog. Framför allt kanske av att värkarna kom så snabbt och kraftigt, vilket gjorde att jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera dem och som då resulterade att jag fick någon liten panikattack där mitt i natten. Så om det blir en nästa gång tänker jag åka in till sjukhuset vid första lilla värken så att jag den här gången kanske kan få typ lustgas eller något annat smärtstillande!
Varför upprör barnrelaterade ämnen?
Hur många gånger har inte diskussioner kring vaccin, socker, amning och andra barnrelaterade saker blossat upp? Otaliga gånger. Så fort det kommer till barn blir människor upprörda och snabbt blir det smutskastning. Varför är det så? Vad är det som gör att diskussionerna blir så hetsiga?
Det ska jag diskutera tillsammans med Amanda i Radiohuset på Radio Vega imorgon. Försöka bena ut varför det är så. Programmet börjar 14:00 och vi är med ganska genast. Lyssna gärna!
Bilden föreställer en snart fyra månaders Agnes som sitter och fascineras av människorna på stan en varm kväll. Och charmade turister, haha!
Efter tre månader
Här kommer en liten lista jag snubblade över för att sammanfatta vad som hänt de senaste tre månaderna. Både med mig, med livet och förstås med Agnes.
Mammakroppen Skrev ju om det tidigare men kan sammanfatta kort. Jag är förvånad över hur snabbt och bra min kropp har återhämtat sig. Märker nästan ingenting av förlossningen och graviditeten, förutom lite lösare mage och mera bristningar.
Hormonerna Tycker att de är på en ganska stabil nivå, men borde väl konsultera med folk i min omgivning om det stämmer hehe.
Amningen Den har fungerat så gott som felfritt sedan dag ett. Och mjölkproduktionen har nu också stabiliserat sig så behöver inte ens använda koppen på dagarna (bara på natten)
Tiden Går mest jätte snabbt. Hänger oftast inte ens med. Agnes är plötsligt inte längre nyfödd utan mer bebis och jag har ingen aning när den förändringen skedde. Snart går hon väl, läser Harry Potter och tar studenten.
Sömnen Den är i stora drag bra. Agnes somnar mellan 21-22, vaknar kanske en eller två gånger ganska snabbt efteråt och jag ger bröst och så somnar hon igen. Sedan brukar hon vakna och äta kring 02 och 05 och då tar hon morgon efter 07 någon gång. På dagarna har hon ungefär en sådan rytm att hon är vaken i två timmar, sover en och är vaken två osv. Och ibland kan hon sova till och med två! Men vissa dagar varierar förstås!
Kreativiteten Har det faktist varit lite dåligt med. Har liksom inte tid med något annat för utom Agnes och när hon väl sover orkar inte hjärnan göra något annat än dricka te, ligga på soffan och på sin höjd lyssna på ljudbok. Hoppas dock den hittar tillbaka efter semestern!
Bebisen Agnes är så nöjd och beskedlig. Hon ler och skrattar massor, blir nöjdare och nöjdare med att ligga för sig själv på golvet och älskar att pussas. Kan räkna gångerna hon gallskriker på en hand typ och blir sällan riktgt förbannad. Hon är harmonisk och mysig. Ska helst gosa och vara i famnen men vem vill nu inte det. Känns som om jag bara förskönar och målar upp nån drömbild men upplever verkligen det så här!
Kan lugnt konstatera att dessa tre månader har varit långt över förväntan!