En barnfri kväll
Här är det lite tyst för föräldrarna i detta hushåll är nämligen ute på fest för första gången. Ungen är lämnad hos farmor och farfar och vi firar vänner som förlovat sig. Så jag har fått dra på klackarna, ögonskugga och klänning som inte (!!) är amningsvänlig.
Återkommer imorgon med rapport!
Små stunder jag älskar
För alla som har barn är kärleken man känner till sitt barn en självklarhet, men för man får barn är det omöjligt att föreställa sig hur mycket man kan älska en person. Det går inte att tänka sig före det lilla knyttet ligger i famnen.
Visst är det inte alltid regnbågar och unicorns. Ibland vill man gå och lämna ungen till grannen och stänga in sig i ett knäpptyst rum. Men ganska snabbt åtfår man känslan av att ha lust att pussa sönder det lilla ansiktet av kärlek.
Allt som oftast händer det vissa saker och uppstår vissa stunder man skulle vilja låsa in i en liten box för gråa dagar. När hjärtat är lite extra fyllt av kärlek.
Som när hon kiknar av skratt när man borrar in ansiktet i magen.
Eller stunden hon somnat och är så gullig att man vill väcka henne och pussa pussa pussa.
När hon tittar på en med stora ögon efter en tupplur och sedan spricker upp i ett stort leende.
När hon är lite sömning eller ynklig och borrar sitt ansikte i ens halsgrop.
Och att se henne skratta tillsammans med sin pappa.
När hon ligger i famnen och äter och lägger sina små fingrar runt mitt finger som håller i bröstet. Som om hon vill visa att hon inte vill bort ännu.
Eller ljuden när hon nöjt smaskar.
Och kanske bäst av allt, när hon gapar stort för att besvara pussen och sedan blundar och ler nöjt.
Älskade älskade unge.
Vi lämnade kvar vårt barn i Helsingfors
Rubriken låter ju aningen dramatisk, och vi har nog inte lämnat Agnes i Helsingfors. Egentligen. Men det trodde FPA tydligen. Förra veckan var vi med om en sådan bisarr grej. Agnes var ju bara några veckor när vi flyttade till Esbo och som byråkratin är här i Finland kunde man ju gissa att det skulle bli något rådd med alla papper gällande henne. Och så blev det också.
Det hela började med att vi fick ett brev från Magistraten att faderskapet hade blivit godkänt, och på pappret hade någon klistrat en post it-lapp där det stod: "Tiedoksi, Lapsen kotikunta on eri kuin vanhempien." Alltså att Agens hemkommun är annan än vår. Inget annat stod det. Vi blev lite fundersamma och visste liksom inte vad vi skulle göra av informationen. Vi hade gjort flyttanmälan och tänkte att kanske uppgifterna inte gått fram ännu eller något. Nå, jag skulle till rådgivningen nästa dag så tänkte att jag kunde fråga där om de kunde kolla vad det stod att hennes adress är.
Så nästa dag på rådgivningen kollade de hennes uppgifter och där var hennes adress samma som vår, så tänkte att nå men det är väl inget jag behöver fundera på mera nu då. Efter rådgivningen gick jag ut och gå till Iso Omena för att Agnes skulle sova i vagnen, så när jag var på väg hem fick jag ett meddelande på Facebook av han som flyttat in i vår förra lägenhet att FPA ringt åt honom idag och frågat om det bor en bebis med dem. Agnes bor tydligen officiellt kvar på den adressen så FPA bad honom meddela oss att vi ska byta hennes adress.
Jag kontaktade dem för att fråga vad det var frågan om och de bad mig kontakta Magistraten för att ändra hennes adress. Jag ringde till Magistraten och frågade hur jag i hela fridens namn ska göra en flyttanmälan åt Agnes när hon inte har några bankkoder. De meddelar att jag måste gå antingen till posten eller till Magistraten och fylla i en flyttanmälan och posta. Det går inte att printa ut ens utan jag måste gå dit. Nå väl, idag gjorde jag det så snart borde hon bo med oss igen.
En liten jordgubbe helt omedveten om att hon fortfarande bor kvar i Helsingfors...
Det är två saker med hela det här som gör mig ganska irriterad. Det första är att FPA kontaktar den nya hyresgästen och inte oss. Jag menar, de vet ju vem som är Agnes föräldrar, så är det inte oss de borde ringa och inte en främling som vi inte ens känner? Dessutom ber de honom att kontakta oss, istället för att göra det själva? Det skulle ju ha varit så många mindre mellanhänder om de kontaktat oss direkt istället för att först ringa den nya hyresgästen som sedan måste kontakta oss. Dessutom är det väldigt oproffesionellt av dem att göra på det sättet. Vad trodde de, att vi lämnat kvar Agnes i vår gamla lägenhet och de nya hyresgästerna nu tar hand om henne? Är det inte ganska självklart att hon flyttat med oss? Så hur frågar de ens den nya hyresgästen om Agnes bor kvar där. Herregud alltså!
Den andra saken är att hur i hela fridens namn ska man veta att man måste göra en skild flyttanmälan för en nyfödd bebis? Jag antog att hon liksom följer med mig i flyttar och liknande men icke, hon måste göra en egen. Agnes en månad gammal måste göra en egen. Och eftersom Agnes en månad gammal inte har bankkoder måste Agnes göra en skriftlig en. Kan någon förklara för mig hur man ska veta det? Det borde finnas en manual över all vår byråkrati så en skulle veta allt pappersarbete man borde göra när man får ett barn, för det är en hel del. Och väldigt väldigt förvirrande.
Nå, nu har "Tyttö Vierinen" (som är hennes officiella namn än så länge) flyttat till Esbo tillsammans med sina föräldrar. Hoppas jag fyllt i allt rätt så det godkänns för jag kan ju inte logga in på nätet och kolla upp hennes adress precis...
Jag tänker visa mina bröst
Jonna skrev ett inlägg om amning idag som jag tyckte var så intressant. Det är också något jag funderat på nu i och med att jag ammar största delen av dagen just nu. Som hon skriver så är bröst väldigt sexuella idag och av någon anledning så tycker också många att det är "äckligt" med kvinnor som ammar sina barn. Det tycker jag är helt sjukt. Jag menar det om något är det mest naturliga sättet att ge mat åt barn, och människor (kvinnor) har gjort det sedan urminnes tider. Ändå är det ännu inte helt acceptabelt att en kvinna tar fram sitt bröst för att ge föda åt sitt barn när hen är bland människor, utan ska helst gå undan för att inte göra andra obekväma.
Det här var något som vi diskuterade lite här hemma innan Agnes föddes och jag sade direkt att om någon av våra nära bekanta blir obekväm det att jag sitter och ammar hemma medan vi umgås är det deras problem, inte mitt. Jag tänker inte gå undan hela tiden bara för att det ska känna sig bekväma. Om mitt barn är hungrigt så ska det få mat. Punkt. Dock kan jag förstå om man vill gå undan i ett större sällskap så att barn får äta i lugn och ro, men då är det en helt annan sak!
Ännu har vi inte varit ute i allmänheten med Agnes så att jag behövt amma, eller jo på morsdag men då var vi så gott som ensamma i cafét, men när det väl händer så tänker jag amma om Agnes kräver det. Möjligtvis en sjal över om det är mycket folk men jag tänker sitta kvar vid min plats. Och om det blir en liten nipslip eller en full out flashning då so be it. Jag tänker inte skämmas eftersom jag inte har något att skämmas över!
Hur tänker ni kring amning? Är ni bekväma med att dra fram bröstet bland andra människor eller tycker ni det är smaklöst? I sådana fall, varför?
Min första morsdag
Nu börjar min första morsdag lida mot sitt slut. Vi har mest haft en lugn dag eftersom vi hade besök torsdag till lördag av mina föräldrar och som alltid efter intensiva besök så är man ganska trött.
Så vi började dagen med att sova till 11:30 (dock hade vi matning både klockan fyra och halv åtta, plus att hon väckte mig två och sex...), jag fick duscha i lugn och ro och så åt vi frukost varvat med serier och amning i någon timme. Lite efter 15 åkte vi in till stan och promenerade längs stranden och runt om i stan i det fina vädret. Fikade och sedan åkte vi hem igen.
Nu har vi käkat en sen middag, badat Agnes (hon äääälskar det!) och ska äta Ben & Jerrys bara Agnes somnar så jag kan lägga ner henne en stund. Hennes rytm blev lite råddig av sovmorgonen och dagens program så hon är lite upp och ner. Blir spännande att se hur natten blir!
Det var min första morsdag i ett nötskal. Jag har firat den på bästa sätt: med min lilla familj. Så sjukt ändå att vi faktiskt är en familj med ett litet barn som är bara vårt. Världens gulligaste lilla individ som har sin pappas fötter, sin mammas tålamod och långa vackra ögonfransar. Jag är så tacksam att jag får vara hennes mamma!
En månad gammal Agnes och fyra veckor som förälder
Idag för prick fyra veckor sedan låg vi på sjukhuset med en nykläckt liten unge. På natten hade vi äntligen fått träffa vår dotter och allt var väldigt nytt och spännande. Nu har vi varit föräldrar i fyra veckor och på torsdag blir Agnes en månad. Som säkert många som fött ett barn känner igen sig i så känns det både som det är en evighet och en sekund sedan allt hände.
En några timmar gammal Agnes.
Nu är hon inte längre lika liten och hjälplös som hon var för fyra veckor sedan. Hon har nu tydligt en personlighet och börjar få in någon sorts rytm i sitt liv. Agnes är en bestämd liten typ som kan bli ganska förbannad om hon inte får som hon vill direkt, men utöver det är hon väldigt nöjd och glad. I dagarna har hon börjat le lite mera och hon kan till och med ligga för sig själv i babygymmet utan att bli arg direkt. Hon älskar att ligga i vagnen och sover oftast flera timmar per dag i den. Sin egen säng gillar hon däremot inte speciellt mycket och den har vi inte haft någon större framgång med. Så hon sover i sängen med oss, vilket är ganska skönt för då behöver jag inte stiga upp när det är matdags.
Hon äter en gång per natt och sover ungefär från halv tolv till fem och sedan från sex till nio. Så hon är helt tydligen en sömntuta precis som sina föräldrar. Hon är också ett matvrak och älskar att ligga vid bröstet och kan äta en timme i sträck för att sedan somna och vakna fem minuter senare och vilja äta igen. Tutten tar hon ibland, inte så ofta och hon har inte riktigt tekniken för att hålla den kvar i munnen men det går framåt. Även fast alla som kommer och hälsar på tycker hon är så liten så tycker vi att hon är jätte stor nu, men vi kommer ju bara ihåg det lilla knyttet som vi höll i för fyra veckor sedan. I dag plockade jag bort alla kläder med storlek 50 och hon väger nu nästan 4000 g, så det har hänt en hel del sedan hon föddes!
Det har också gått fyra veckor sedan min kropp utsattes för något den aldrig gjort tidigare. Jag tycker den har återhämtat sig förvånansvärt bra. Jag har egentligen inte haft några smärtor alls. Den första veckan kände jag mig lite öm men utöver det så ingenting. Jag har kunnat sitta normalt sedan nästan direkt efter förlossningen och det enda jag haft lite problem med är nummer två, men det hatt varit mer psykiskt än fysiskt tror jag. Så för en tredje gradens ruptur har jag nog haft ganska tur! Magen har dragit ihop sig helt bra och visst ser den annorlunda ut men det är ju inte så konstigt.
Att vara förälder är ljuvligt, förvirrande och både lätt och svårt på samma gång. Samtidigt som hon inte kräver speciellt mycket av oss så känner man sig ändå lite hjälplös ibland. Visst är det lite frustrerande nu som då när hon ska vara konstant klistrad vid mig men sedan är hon plötsligt världens gulligaste och så glömmer man frustrationen.
En outfit från tidigare idag. Haklapparna, dreglisar eller vad de nu kallas är guld värda när spymaskinen sätter igång. De minskar på klädbyten med åtminstone hälften!
Nu är klockan jätte mycket och vi ska börja sova. Imorgon kommer mormor och morfar på besök i några dagar och dessutom lovas det nästan 20 grader så det ska bli väldigt skönt! Så det skulle inte vara helt fel att vara relativt utvilad tills dess, men sådant kan man ju tyvärr inte styra över...
Doptankar
Nu kanske ni tror att jag ska skriva om mina tankar kring konceptet dop, men icke, utan det jag syftar på är tankar kring själva festen. Vi har nämligen börjat planera dopet! Som den festfixare jag är (studerar ju till kulturproducent av en orsak...) så är jag väldigt taggad på att få ordna en fest. Vi har redan bestämt datum, plats och bokat prästen. Tidigare i veckan gjorde jag också inbjudningskorten färdiga och de är nu påväg hem till oss. Kan visa sedan när vi skickat ut dem! Utöver det har jag också köpt lite pynt i form av vimplar och pom poms. Ja som ni märker är jag väldigt peppad, även om det är nu är tre månader tills själva dopet...
Färgtemat på dopet blir orange/aprikos, ljusrosa och guld. Vi kommer ha dopet utomhus på landet (om vädret tillåter) så tänkte det blir fin färgkombination med den gröna naturen runt om. Pinterest får fungera som inspiration som vanligt och har redan ganska långt en plan på mat, dekorationer och sådant. Det som jag funderar på är att jag skulle vilja beställa en tårta. Inte någon med massa djur, kors eller små bebisar på utan en stilren hög tårta med typ bara Agnes namn och kanske blommor som dekoration. Har ni tips på någon i Österbotten (vi kommer ha dopet där) som gör fina tårtor?
Nu måste jag rusa för det är någon som gnyr i vagnen på balkongen, men om ni har några tips på saker det löns att tänka på inför dopet eller liknade så hojta till! Alltid är det någon som man glömmer eller skulle velat veta i förväg...
Första veckan med babyn
Här har det nu gått en vecka sedan hon föddes. Det är verkligen en omtumlande tid och vi lever i något sorts töcken av för lite sömn, ammande och tröstande. Det känns som om det enda jag gör är att ammar, men så är det väl den första tiden. Hon sover egentligen ganska bra, men att vakna mitt i natten är man inte riktigt van med så det gör att man känner sig lite degig. Ändå tycker jag att det går riktigt bra, även om man inte hinner med något annat än henne.
Vår privata barnmorska aka killens mamma aka farmor är här just nu och hjälper till lite, och i helgen var också mamma och pappa på besök. Så lägenheten är fylld med presenter och blommor från släktingar och vänner. Hon har fått massa fina saker som jag kan visa senare! Det har hur som helst varit riktigt skönt att ha någon som assisterat och kunnat svara på alla möjliga frågor, speciellt när jag inte fått bära så mycket ännu.
Det är ännu lite svårt att förstå att hon är här nu. Förra veckans måndag skrev jag ju om hur jag hade noll känsla av att det var någon bebis på gång, och det hade jag också, enda fram till efter 22 någon gång. Vi gick och lade oss ganska tidigt för vi var båda ganska trötta, men jag hann bara nicka till så kände jag någon konstig knäpp i magen. Låg en stund och funderade var det var, men kände inget speciellt. Nå efter en stund gick jag upp på wc, och då kände jag första värken. 23 väckte jag killen och sade att nu tror jag det börjar och sedan gick det med racerfart. Fyra timmar senare, mer exakt 03:00, var hon ute. Vi hann egentligen inte med något av det vi tänkte, men bra gick det ändå. Ska skriva mer om förlossningen senare, det kräver väl ett inlägg för sig.
Nu är det någon som säger till att det är dags för mat, så längre än så här hinner jag inte idag. Har några inlägg på lager, så lägger också kanske upp dem i veckan. Men i slutet av veckan ska jag försöka få till ett till inlägg och då tänkte jag berätta vad hon ska heta!
Nu är hon här!
Här har det ekat tyst, och den här gången var det för att vi har haft fullt upp med att föda barn och bekanta oss med vår fina lilla dotter!
Natten till tisdag, 5.4 klockan 03.00, tittade hon ut efter en supersnabb förlossning. Allt gick bra och alla mår finfint. Lovar att berätta mer om det senare men nu ska vi njuta av vår lilla skrutt!
Om nappar, tygblöjor och att ge vidare en hälsosam livssyn
Fredag och ledig dag för min del. Har gjort absolut ingenting hittills. Eller jo var till butiken men annars har jag inte flyttat mig från soffan. Igår var jag på första vattengympan för gravida och det var så härligt, bra nivå på träningen och avslappnande. Önskar att jag skulle ha börjar med det tidigare, men nu har jag åtminstone något att se fram emot de kommande veckorna. Men det var inte det jag skulle skriva om idag, utan tänkte svara på resten av frågorna från frågestunden.
Fast först tänkte jag tipsa om mitt Instagram-konto. Där kan man följa med min vardag ur en lite annan vinkel än här och på den andra bloggen. Om ni vill följa mig heter jag @jennalinneav. Här nere ser ni mina fyra senaste bilder!
Nu vidare till frågorna:
Dop eller namngivningsfest?
– Dop. För mig har det egentligen ingen skillnad, men i och med att vi nu båda hör till kyrkan (även om jag inte skulle klassa mig som troende) så känns det naturligast. Har nog föreslagit att skippa dopet men killen vill gärna ha ett så då får det bli så.
Tygblöjor eller ”vanliga”?
– För miljön (och ekonomins) skull borde vi väl satsa på att försöka med tygblöjor, men helt ärligt så vet jag att det inte skulle bli till något. Dels är jag lite för lat och det skulle krävas för mycket av mig för att jag skulle orka med det och dels för att det känns enklare med vanliga blöjor. Men vi får se hur det slutar, man ska aldrig säga aldrig!
Napp åt bebisen?
– Tidigare tänkte jag att napp (eller tutt som jag säger) var nu som vilken vardaglig sak som helst, men i något skede började jag förstå att det är en helt värld kring denna lilla sak. Tydligen är det skillnad på olika märken och modeller, tydligen får man (enligt vissa) inte ge tutt före efter några veckor och så vidare. Så är lite förvirrad när det kommer till tuttar, men tänker att det är som med allt annat att man får testa sig fram. Ger tutt när vi känner att den behövs, och om bebben inte vill ha den så då är det så. Det är inte hela världen.
Hur har ni tänkt att barnet ska äta hälsosamt och röra på sig?
– Nå i och med att vi just och just har insett att vi kommer få ett barn, så är det här nog något som vi inte tänkt på överhuvudtaget. Det är något vi får ta när barnet är lite större och det känns mer nödvändigt. Vi börjar med att fundera på hur man byter blöjor, badar en bebis och tröstar och så får allt annat komma senare.
Har ni någon plan på hur ni visar gott exempel på hälsosam livssyn och att vara positiv?
– Inte en så länge nej. Som jag skrev på förra så är det här inte något som känns relevant just nu, i och med att allt med att få ett barn är så nytt. Men visst är det något som är värt att funderas på. Jag är till exempel väldigt påverkad av väder och dåligt väder kan förstöra hela min dag plus att jag kan vara väldigt dramatisk. Om något skiter sig så kan jag ibland känna att precis allt är förstört, så det här är kanske något jag borde fundera på hur jag ska göra för att inte barnet börjar ta efter. Men överlag så tycker jag att vi har en hälsosam livssyn. Killen är mer av en realist medan jag är lagd åt de andra hållet så tror hen får en bra mix av dem båda, att det går att både vara en drömmare och en realist. Och största delen av tiden är jag en väldigt positiv person (förutom vissa dagar med PMS och dåligt väder) så tror inte det blir något problem med det heller.
Tänker ni bo kvar i Helsingfors när barnet växer upp?
– Just nu trivs vi väldigt bra här och har inte planer på att flytta (förutom till en större lägenhet) på ett bra tag. Men hur det ser ut om 5 eller 10 år har jag ingen aning om, det får vi ta då!