173

Min andra förlossningsberättelse

Skrivet av mamabitesback 04.09.2019 | 2 kommentar(er)

Förlossningen då. Har inte kommit mig för att skriva något om den ännu. Istället har jag haft fullt upp med att umgås med familjen eftersom vi alla har varit lediga tillsammans. Men nu måste jag börja innan jag glömmer för mycket. I och för sig har det redan hunnit gå åtta veckor så får se hur mycket jag lyckats förvränga sen dess...

Den här gången hade jag inte tänkt skriva något förlossningsbrev eftersom jag inte hade användning av den sist. Och kände lite samma som sist, att det är bättre att gå in utan krav och förväntningar för då blir en inte besviken. Men jag skrev till sist ändå två saker. Att jag gärna skulle bada som smärtlindring om jag hinner och att jag inte vill att babyn ska få ersättning om hen behöver extra utan att jag i sådana fall vill pumpa. 

Med det som förberedelse, och ett varv till Vasa centralsjukhus för att se vart vi ska gå när det väl är dags. Så var det bara att vänta, vilket vi också fick göra...

Alfons var beräknad till den 26 juni. Den dagen kom och gick. Av någon anledning var vi (inte bara jag utan typ alla i min omgivning) säkra på att han skulle komma i förtid. Så redan vid midsommar trodde vi han skulle komma. Vilket gjorde väntan lite extra lång. Och otåligheten. Alltså även fast jag försökte ställa in mig på att ”han kommer när han kommer” så var det omöjlig vissa dagar. En del tårar blev det nog under dagarna innan det äntligen satte i gång. Hann till och med bli 100% inställd på att det skulle bli igångsättning eftersom jag hade noll känningar under veckorna fram till förlossningen. En dag (EN!) hade jag någon sorts känning av förvärkar, utöver det kände jag nada. Förutom en unge som hade världens sprakfest varje kväll. 

Lördagen den 6 juli vaknade jag med känslan av att vi borde ställa in våra planer att åka från landet till mina föräldrar i Malax (en ungefär 40 minuters bilfärd). Men tänkte att stannar vi händer det nu helt säkert ingenting. Gick iallafall upp och på toaletten. När jag torkade mig märkte jag att min flytning var lite svagt brun. Men när jag torkade andra gången var det borta så tänkte att jag inbillade mig. 

Väl hos mamma och pappa hände inget speciellt. Vi skulle åka in till Vasa för några ärenden och jag gick som vanligt på toaletten innan vi skulle iväg. Då hade jag igen, och lite mer, bruna flytningar. Tog en bild, skickade till min privata barnmorska och ringde sen henne. Hon konstaterade att de antagligen är på gång nu. Äntligen började det hända något!

Vi kom till stan 14-tiden och då började jag få värkar. De kom ganska oregelbundet med gjorde för första gången lite ont. Jag skulle köpa något från Kicks medan alla andra åkte till butiken på andra sidan vägen så Johan släppte av Agnes och mig. Då vi gick där i butikerna hann jag redan tänka att hur ska jag orka gå till andra sidan, för när jag fick en värk gjorde det ändå så pass ont att jag måste stanna upp. När vi körde hem från stan vid 16 började värkarna komma mer regelbundet.

Vi åkte hem till mina föräldrar, åt middag och jag försökte klocka värkarna så gott jag kunde. Vi började fundera hur vi skulle göra med Agnes eftersom hon ville åka tillbaka till landet med farmor, farfar och kusinerna. Värkarna gjorde ont, men ändå inte så ont att de inte var hanterbara. Men eftersom förloppet gick så snabbt sist ville vi ändå inte vänta allt för länge med att åka in. Så där kring halv sju ringde jag in till Vasa centralsjukhus för att meddela läget och säga att vi kanske kommer in snart. Och ganska snabbt efteråt bestämde vi oss för att åka. För säkerhetsskull. Ifall det skulle börja speeda upp plötsligt. Mina föräldrar tog Agnes för att köra henne efter att vi åkt. Vi lämnade en väldigt ledsen unge på trappan som absolut inte ville att vi skulle åka. Tyckte SÅ synd om henne.

Vi kom in till sjukhuset lite efter 19. Sökte oss in och jag fick genast lägga mig ner för undersökning. Förstås fick jag knappt nå värkar då och jag hann redan tänka att vi får åka hem tillbaka. Och det blev inte bättre när hon undersökte mig och jag inte hade öppnat mig överhuvudtaget(!!). Hade haft ont i flera timmar men inget hade hänt. Sån besvikelse alltså! Men eftersom vi hade en liten bit att köra hem (ca 25 km) och det gick så snabbt sist så var ändå inte hemfärd ett alternativ just då. Så vi bestämde oss för at gå på promenad längs stranden. Vi skulle få resultatet från streptokocktestet efter två timmar så senast då kunde vi komma tillbaka, eller förstås tidigare om jag kände att jag ville. 

Vi började gå mot Faros för att äta glass. Jag fick stanna ofta och det var en ganska tung promenad. När vi köpt glass och jag varit på toaletten tyckte Johan att vi måste börja gå tillbaka nu. Han började bli orolig att han inte skulle få mig tillbaka till sjukhuset då jag hade så ont. Så vi kämpade oss tillbaka med hopp om att jag var öppen lite mera. En timmes promenad blev det och tillbaka på sjukhuset kom värkarna tydligare och jag hade öppnat mig 4 centimeter. Vi fick ett rum och jag fick börja med smärtlindring. 

Då var väl klockan kring 21. Vi inledde med TENS och lustgas. Tyckte båda hjälpte ganska bra och det höll mig relativt okej ett tag. Vid värkarna kramade jag Johans hand samtidigt som jag andades lustgasen och tryckte på TENS-apparaten. Vid 22:30 sade barnmorskan att jag skulle behöva röra på mig för att få babyn att komma ner bättre. Det gick i typ fyrtio minuter men sen tyckte jag det var för jobbigt och att det började bli olidligt. Barnmorskan kom för att undersöka och jag hade då ännu bara öppnar mig 5-6 cm. Tyckte jag hade kämpat så mycket fram tills dess men inget hände. Jag bad om någon mer smärtlindring och vi bestämde för att testa PCB, livmorderhalsbedövning. Och när läkaren väl satte dit den skulle de ta hål på hinnorna för att få ingång allt lite bättre. Så ungefär tjugo över rann vattnet ut och så fort bedövningen kom på plats blev jag som en ny människa. Smärtan kändes hanterbar, vilken bra smärtlindring alltså! Fortsatte kämpa på och efter ungefär en och en halv timme började PCB:n släppa och jag ville ha en ny. Det började bli olidligt igen. Läkaren kom för att sätta in en ny nästan genast. Vid det skedet var jag 8-9 cm öppen och värkarna var väldigt täta. Andra PCB:n hinner inte börjar värka innan jag är helt öppen. Hela det här förloppet gick ganska långsamt eftersom babyn låg lite snett och det tar en stund innan han roterade som han skulle. 

Här i något skede känner jag att jag behöver spy och Johan hinner precis fram med påse innan det flyger ur mig. Har alltid varit rädd att börja spy av lustgasen men så spyr jag när jag inte ens använder den. Utan av smärtan istället. Och det var faktiskt inte så jobbigt som jag trodde utan jag spyr och sen är det över. Inget mer med det. En liten stund senare testar jag att krysta efter direktiv från barnmorskan men ingenting händer så vi tar en 10 minuters paus. Benen, och hela kroppen, skakar konstant. Jag tycker det är så obehagligt och störande att jag skakar oavbrutet, men det fanns förstås inget att göra åt det då.

Jag känner egentligen aldrig heller något krystbehov utan det är barnmorskan som instruerar mig när det är dags. Vi försöker igen och då börjar det hända något. Det gör så fruktansvärt ont och i något skede skriker jag att det här går inte och jag klarar inte det. Kommer inte överleva. Men Johan och barnmorskorna peppar och hejar. Efter 10 minuter kommer ett ljust litet huvud ut. Babyn har armarna i kors när han kommer och huvudet är väldigt spetsigt eftersom han legat snett, men mår bra och skriker genast. Efter lite tork kommer han upp på bröstet och där gråter jag över att det äntligen är över. Över att han äntligen är här och är helt perfekt! 

Moderkakan kommer efter 8 minuter och den glider ut utan något problem. Men sen kommer det till det mindre roliga. Jag hade fått en andra grads ruptur plus ett sår på blygdläpparna som behöver sys. De sprayar med bedövningsspray men upplever inte att det hjälper alls. Antagligen eftersom såren är så ytliga och då är det lite svårt att bedöva. Försöker iallafall andas lustgas under tiden men skriker antagligen högre än under hela förlossningen när hon sätter igång med nålen. 

Efteråt får vi ligga kvar i ett par timmar och skönt så eftersom jag har ganska kraftiga sammandragningar och kan då andas lustgasten. Minns att jag hade lite förra gången men den här gången är sammandragningarna mycket kraftigare (och håller dessutom i sig och kommer i samband med amningen enda tills vi kommer hem). Babyn, som då får namnet Alfons, börjar suga på bröstet ganska snabbt och ligger sen nöjt och myser både med mig och Johan. 

Vi flyttas till avdelningen vid sex och får ett rum som jag delar med en annan. Så Johan åker hem för att sova några timmar medan Alfons och jag slumrat i sängen tillsammans. Eftersom vi båda mår bra får vi en så kallad tidig hemgång, det vill säga att vi åker hem redan nästa dygn. Så skönt eftersom jag kände att jag dels längtar efter att få komma hem men också eftersom jag gärna har lite hjälp med Alfons när han inte äter.  

Även om det här var en mycket mer smärtsam förlossning än den förra lämnade den mig med en bra känsla. Nu fick vi uppleva en riktigt förlossning. Jag fick känna av varje skede och var medveten av vad som hände. Jag var DÄR hela tiden. Och Johan kände sig också delaktig på ett helt annat sätt än förra gången. Och bäst av allt är ju ändå de små andetagen som kommer från den lilla kroppen som ligger här bredvid mig just nu. Värt all smärta!


Gravid vecka 41 - kommer hen någonsin komma?

Skrivet av mamabitesback 28.06.2019

Jag tror alla som passerat beräknade datum känner igen sig i känslan av att babyn aldrig kommer komma ut. En accepterar liksom att jaha, den här ungen blir kvar där inne. Just nu skämtar vi här om att det här kommer antagligen bli första babyn i världshistorien som blev kvar i magen och aldrig kom ut. Den bara är där för alltid. Nå, jag har hittills bara gått två dagar över tiden så än är det ju inget konstigt. Frustrerande kanske, men annars ganska normalt. För någon dag sedan trodde jag nästan att de skulle komma igång men sedan dess har det hänt nada. Så nu har jag lite gett upp stressen och lever mest efter att de händer när det händer. Stundvis är det svårt att tänka så men det blir lättare för var dag som går. Istället försöker jag få ut babyn genom att gå på stan och i butiker, basta och promenera. Magen är iallafall stor nu men ännu ändå ganska hanterbar. Obekvämt javisst, men det går.

GRAVIDVECKA 41  (40+2)

100% avklarat och två dagar över.

MIN KROPP:

Magen är stor och jag går inte speciellt snabbt men annars inget speciellt. Sammandragningar mest hela tiden men inte så många som gör ont hittills bara någon enstaka som känts ”mer”. Så i den bemärkelsen känns förlossningen vääääldigt långt borta.

SÅ HAR JAG TAGIT HAND OM MIG SJÄLV:

Ligger mest på soffan och vilar om jag kan. Läser böcker, surfar och tar tupplur mitt på dagen om det behövs. Passar på att njuta av göra saker som jag kanske inte kommer hinna/orka/kunna när babyn kommit. Så som måla naglar, ha ansiktsmasker, duscha och smörja osv. I den här farten kommer jag vara århundradets fräschaste människa när jag väl får komma till BB...

MITT MÅENDE:

Bättre denna vecka än förra. Förra veckan gick jag och väntade och väntade och väntade. Var helt säker på att det skulle hända när som helst. Skulle ha satsat allt på att babyn skulle komma i förtid. Och nu. Ja. Så blev det ju då inte. Nu har jag lite lagt ner den stressen och tänker mesta att nå någon gång måste det ju hända så lika bra att chilla. Fram till för någon vecka sen var jag kolugn inför förlossningen. Förra gången gick så bra att jag bara tänkt att det här är inga problem, jag kommer klara det igen. Men så plötsligt till kvällarna började en sån ångest krya på och jat kände mest att ”aldrig i livet att jag föder något barn, fixar INTE det”. Vet inte varifrån det kom men nu som då känner jag mig livrädd inför förlossningen och allt vad det innebär.

VECKANS CRAVING:

Inget speciellt. Cravings har dött ut lite tycker jag.

BEBISEN:

I magen är det fest på kvällarna. En kan riktigt se hur babyns rumpa putar ut mitt på magen. Hen liksom ligger med armar och ben och trycker med sån kraft att den antagligen tror att det är så en kommer ut ur magen. Och så får jag nu som då så fruktansvärt ont i snippan när hen trycker och rör sig. Tycker babyn bra kunde härja såhär på utsidan istället för insidan... Andra gravidrelaterade inlägg hittar ni här.

Överraskningsbabyshower

Skrivet av mamabitesback 25.06.2019

Tanken på babyshower har seglat förbi under våren men ju närmare beräknat har jag liksom glömt bort det. Så igår när mannens brors fru frågade om jag skulle med till butiken och jag var sådär äh orkar inte visste jag inte alls vad som var på gång. Jag låg och halvsov i sängen och kände mig inte alls sugen på butikutflykt. Hade ändå varit på utfärd till Kristinestad så kände inget behov av att göra något mer. Det hade hon dock inte räknat med eftersom jag annars gärna åker med till butiken, så efter en stund kom hon och petade i mig igen och sa att tyvärr måste jag ändå upp för hon tänker kidnappa mig. Så det var bara att stiga upp, snabbt smeta på lite smink eftersom jag inte visste vad som stod på agendan och försöka hitta något rent att ha på mig. Som tur hade svärmor tvättat min marimekko klänning eftersom hon visste vi skulle iväg. Så när jag var klar vinkade vi hejdå åt barnen och styrde kosan mot vad som visade sig vara Vasa. Framme i Vasa gick vi till ett bekant hus och där möttes vi av de resterande bröders fruar med skumpa och chokladdoppade jordgubbar i högsta hugg. Vi beställde pizza, lekte lekar, åt, pratade en massa och åt världens maffigaste chokladtårta. En perfekt kväll och precis vad jag behövde då typ det enda jag gör just nu är att ligga på soffan och vänta. Plus alltid tacksamt att få paus från nattande och sånt, hehe.

Vecka 40: midsommar och väntan

Skrivet av mamabitesback 23.06.2019

Sitter i soffan på landet och vilar mig från mygg och sol. Bekvämast just nu är att vila här, så de gör jag mest. I väntan på bebis. Tycker nog det kan börja vara dags nu. Midsommaren gick lugnt förbi även om vi var 13 personer. Åtta vuxna, en fyraåring, två treåringar, en snart tvååring och en åtta månaders. Och en hund. Lite kontrast från början av veckan då vi ännu trodde vi skulle vara fyra vuxna och ett barn. Men mysigt på sitt sätt! Och barnen älskar att få vara med sina kusiner, vilket gör att de vuxna ganska långt kan pyssla med sitt. Vi hade tänkt åka härifrån idag men nu har terassbygget inletts igen så vem vet hur länge vi stannar. Eller det hänger väl mest på när babyn tänker komma ut. Då avbryts det, iallafall för min mans del. Till dopet är det tänkt att vi ska ha en terass så vi är lite delade om babyn ska komma nu eller först om nån vecka. Jag håller mig nog fortfarande gärna till nu... Nu till något annat, missade graviduppdateringen i veckan så här kommer en kortare version! Vecka – 40 (39+4). Craving – Inget speciellt för tillfället. Kalla saker är gott. Som is, kall cokis och glass. Äter inte – Äter det mesta men borde hålla mig borta från godis för börjar alltid må illa av det. Dock kommer jag alltid ihåg det först när jag ätit för många godisar... Krämpor – Har väldigt lågt hb så det har gjort mig väldigt trött och lite svag. Äter massa vitaminer och tabletter nu för att få det höjt så mycket som möjligt innan förlossningen. Vilket gör att magen är lite upp och ner. Namn – Har alla ganska långt bestämt. Nu gäller det bara att se om det passar när hen kommer ut. Oavsett kan de bli svårt att övertala Agnes om något annat namn ifall vi inte tycker det passar. Hon har nämligen haft det på klart ungefär sen hon fick veta att det skulle bli en baby. Favorit outfit – Just nu använder jag mest en blommigt trikåkjol från H&M med valfri överdel, min unikkolångklänning och blus med leggings. Humör – Förvånansvärt bra. Så länge inte Agnes trotsar jättemycket... Nervös över – Har de senaste dagarna blivit vettskrämd av tanken på förlossningen. På dagarna känner jag mig kolugn över förlossningen och tänker att det kommer gå hur bra som helst. Men när natten smyger sig på blur jag livrädd och så ångestfylld över tanken på smärtan och själva förloppet. Sover – Varierar. Så länge inte Agnes eller mannen stör mig med ljud eller liknande går det bra, då vaknar jag endast när jag måste kissa ungefär två gånger. Mot morgonen är jag ofta så kissnödig att jag sover ytligt och oroligt, men vill inte gå upp och kissa ifall jag väcker Agnes. Så då sover jag lite dåligt. Vill hinna innan – Vi borde ännu tvätta babynestet och bygga ihop babysängen... Sagt hos barnmorskan – Var till rådgivningen förra måndagen och då var det mest fokus på lågt hb. Utöver det så verkade babyn må bra, låg med huvuden riktigt långt nere och eventuellt fixerad. Bara en tidsfråga med andra ord!

I denna ljuva sommartid

Skrivet av mamabitesback 17.06.2019

Tiden går snabbt här uppe. Så snabbt att jag börjat känna lite panik över att jag snart ska föda barn. När vi fick nyheten om att våra vänner fått barn i helgen fick jag en stark känsla av att ”herregud jag fixar inte att föda barn”. Känns smått panikartat att jag ska pressa ut en unge och att det ska KOMMA en unge. Hur ska det gå?! Och så att vänta och inte veta när det ska ske. Ovissheten och väntan är påfrestande. Så under denna ljuva sommartid (tralala) är det bara att vänta. Även om en lite önskar att veta när det ska hända. Och framförallt veta att de inte kommer hända något innan J kommer upp på onsdag eller torsdag. Så fort han är här kan jag äntligen slappna av lite. Om än för en stund. Sen kanske paniken kommer krypande igen... Konstigt för jag är egentligen inte orolig över själva förlossningen, det tror jag går bra och litar på att barnmorskorna vet vad de sysslar med. I helgen var det äntligen dags för bröllop. Blommor var den röda tråden genom hela dagen. Vi fixade en hel massa små och stora buketter som festplatsen dekorerades med, jag band kastbuketten, blomkransar till barnen och matchade förstås med den blommigaste klänning jag har. Tänkt ändå att den passade även om den inte alls är en gravidklänning (dock blev det lite obekvämt under middagen så bytte om till en annan blommig i pausen). Bröllopet var så ljuvligt, härligt och kärleksfullt. Och nu har vi alla samma efternamn! Väldigt fint ändå. Och tänk, jag var en av de sista på plats. Och dansade en himla massa! Vem kunde tro att jag skulle orka det. Gick faktiskt hur bra som helst, även om jag lite trott att jag skulle kapitulera ganska snabbt. Men men, visst kan en dansa i vecka 39! Det resulterade i lite svullna fötter (första gången under graviditeten!) och en dödströtthet idag. Men ändå så värt, inte varje dag en går på bröllop ju! Och förresten, imorgon kommer en rolig nyhet. Håll utkik på svenska yle...

Gravid vecka 38 - värmebölja och läckande bröst

Skrivet av mamabitesback 05.06.2019

I typ tre dagar har det varit varmt ute, och redan nu är vår lägenhet som en bastu. Jag som annars inte svettas speciellt mycket torkar svett ur pannan. Tur att det bara är tre dagar kvar i hettan. Jag tänker att jag skulle vilja gå och ta till vara på veckorna som är kvar innan babyn kommer. Klä mig i något fint, göra saker och *njuuuta* av sista tiden som gravid. Men istället ligger jag hemma och angstar över hur jobbigt allt är. Jag är mästare på att tycka synd om mig själv och det ÄR faktiskt väldigt tungt just nu, vilket gör det ännu svåraste att ”snap out of it”.  Känner att jag är världens mest otacksamma och gnälliga person, men vet inte hur jag ska komma ur den onda cirkeln. Och ja, det skulle ju vara att bara skärpa sig men då det är så förbannat svårt. Nå, idag har jag iallafall försökt. Klädde på mig något jag känner mig fin i, tvättade ansiktet med mitt superskrubb, lade en mask och åt frukost. Kände mig faktiskt fräsch för en stund! Sen kom värmen och jag har varit mest svettigt. Men försökt att ta många pauser, packa lite, vara ute med Agnes en stund och inte känna så mycket ångest över allt jag inte ännu gjort. Ångesten över allt som ska ännu packas är svår att mota bort. Men är ju faktiskt höggravid i en lägenhet som just nu har innetemp på 26 och en treåring som sällskap. Så en kan inte klara allt! Imorgon åker hon iväg med farfar så då får jag två dagar för mig själv att vila och packa! Idag går jag in i vecka 38 vilket betyder att nu är jag ”fullgången” enligt alla appar. Efter nästan nio månader av att varje vecka läst och följt med i apparna vad som händer i magen känns plötsligt allt som antigen ett hån eller bara irriterande. ”95% av alla födslar sker mellan vecka 37 och 42”. Och jag känner mest när jag läser att eeeh ja, det är självklart?!?! Och sen står det ”nu kan det vara dags när som helst, MEN de kan också vara fem veckor kvar”. Bara jee tack för ”peppen”, känner mig verkligen lugnare och gladare nu. Det som provocerar mig mest just nu är dock ”nu kan dina bröst börjat läcka råmjölk som är babyns första mjölk”. Börjat... Det har läckts i flera månader och jag är redan i det skedet att jag vaknar på nätterna av att jag har våta fläckar på täcket. Och går jag utan bh får jag stora våta fläckar på mina kläder. Så att de nu börjar känns som ett hån mot mina konstant läckande bröst. Att det skulle börja först nu vore drömmen!  Utöver måndagens lilla sjukhusbesök rullar dagarna på som vanligt. Känner mig ganska trött och otymplig. För att jag ska göra något krävs en minst lika lång paus som själva ansträngningen jag tagit, om det så gäller tömma diskmaskinen eller åka iväg och handla. Så är inte speciellt snabb just nu. Men babyn rör sig kanske lite mindre än tidigare men ändå regelbundet och så inget jag oroar mig för. På fredag ska jag till rådgivningen för sista gången här i Esbo. Efter det blir det Malax rådgivning under sommaren. Måste bara komma ihåg att ringa och boka tid...

När en inte längre kan, eller orkar, vara 100 %

Skrivet av mamabitesback 04.06.2019

Vet ni känslan av att vara psykiskt utmattad? Det kanske i och för sig jag inte helt vet heller, men jag var ganska nära det igår vill jag påstå. Jag har redan förra veckan stressat över att jag ska vara ensam med Agnes hela veckan nu när hon fått sommarlov. Jag är trött mest hela tiden, och en treåring kan vara väldigt krävande. Morgonen började ändå helt okej igår, men så började jag må konstigt. Spyfärdig, brännande känsla i magen, dålig mage och kallsvettningar. Till sist blev det så att vi ställde in dagens program och åkte iväg till sjukhuset. Spenderade så gott som hela eftermiddagen där. Tog blodprov och lyssnade på babyn. Som tur var allt bra och mina prover visade inget. Måendet gick över efter några timmar så jag fick åka hem igen. Men den känslomässiga påfrestningen alltså. Slocknade som ett ljus på sängen när vi kom hem. Och när jag nattat Agnes och J kom hem från fotbollen kunde jag inte sluta gråta. Alla dagens känslor bara vällde ut. Usch alltså, rädslan att någonting ska vara fel och sen lättnaden över att det inte var det. Samtidigt som allt annat händer just nu och jag ska klara av att hålla ihop det tills vi flyttat, bröllopet är över, mannen får semester och allt är i sin ordning. Igår kändes precis allting övermäktigt. Idag mår jag bättre, men känner mig fortfarande lite utmattad. Jag är väldigt trött och orkar inte så mycket. Som tur har Agnes varit en kämpe de senaste två dagarna och visst har vi bråkat lite men för det mesta märker hon att jag inte fixar bråk och slutar. Jag har så svårt att kontrollera min känslor just nu så börjar gråta väldigt lätt, vilket resulterat i att varje gång jag säger att hon nu måste sluta bråka så frågar hon om jag är ledsen nu. Stackarn som måste stå ut med ett känslomässigt vrak som jag just nu. Det blir väldigt mycket tv och klippa sönder papper för hennes del. Men känner att jag inte tänker stressa över sånt just nu, utan vi fokuserar på att klara de dagar vi har kvar här hemma. Som tur ser det nu ut som att hon får åka upp några dagar tidigare. Så får jag möjlighet att vila, och packa i lugn och ro. Och så behöver jag inte ha dåligt samvete över att jag inte kan vara där så mycket för henne just nu. Försöker åtminstone förklara och bekräfta henne så mycket jag kan, men utöver det fixar jag inte så mycket mer. Hög gravid ensam med en treåring 12 timmar per dag, de som gör det här hela livet alltså. All styrka till er! Snart är vi iallafall här och då känns förhoppningsvis allt lite lättare! 

Gravid vecka 37 - otåligheten är här

Skrivet av mamabitesback 29.05.2019

Sitter med balkongdörren och försöker dränka ljudet av borrandet i trapphuset (de har börjat med remonten i trapphuset bredvid nu...) med serier. Som tur har det ganska långa pauser mellan borrandet så behöver inte lyssna på det konstant. Det har gått nästan två månader sen jag uppdaterade om graviditeten sist. Eller uppdateringar kommer ju smått hela tiden, men en mer grundlig en. Nu är det bara en månad kvar, och det märks verkligen tycker jag. Jag är verkligen SÅ redo att föda nu. Eller egentligen inte eftersom jag ännu inte tvättat något, alla babyn saker är ännu nerpackade hos svärföräldrarna och vi är ännu i södra Finland. Samtidigt som jag gärna skulle träffa babyn nu och få hela förlossningen och väntar överstökad, så skulle jag gärna ha något klart. Men nästa veckas lördag flyttar vi upp så då är ungefär det första jag ska göra att packa upp ALLA babysaker, tvätta och ställa babyn säng i ordning. Så då är något färdigt åtminstone.

GRAVIDVECKA 37  (36+0)

90% avklarat och 28 dagar kvar av graviditeten.

MIN KROPP:

Magen börjar bli stor nu. Har fått frågan ett par gånger om jag är säker på att det bara är en (suck!) och så vidare, men känner mig faktiskt inte SÅ stor. Tycker också kanske att magen ser lite annorlunda ut än tidigare. Upplever inte att det syns så mycket bakifrån, men i och för sig kommer jag inte riktigt ihåg hur det såg ut förra gången mera. Så kan hända att det var precis likadant förra gången också. Sammandragningar är en konstant kompanjon just nu. Och den senaste veckan har de också börjar göra ont. Tidigare var det mest att magen blev hård men nu kommer det med lite smärta också. Antar att det är kroppen som övar sig. Nätterna är också si sådär. Måste springa på wc, har värk i kroppen och så vidare. Det gamla vanliga med andra ord. Vår säng är antagligen lite för hård för mig, men som tur är sängen i Malax bättre så hoppas att de sista veckorna blir lite bättre. Jag är som tur fortfarande inte det minst svälld, halsbrännan finns kvar men är mycket mindre än tidigare och huvudvärken har inte varit på besök på evigheter. Så det är åtminstone positivt!

SÅ HAR JAG TAGIT HAND OM MIG SJÄLV:

Försöker vila och sova så mycket som möjligt. Inte ta i för mycket och så. Annars ja, försöker dricka mycket. Typ så.

MITT MÅENDE:

Det går i vågor, och ofta beroende på hur jag sovit eller hur mycket program jag har haft. Har jag en bra dag är det helt okej, är jag trött är jag på gränsen till breakdown. Vissa dagar är jag så trött på att vara gravid att jag vill spy, vissa dagar är det helt okej. Antar det är ganska klassisk sista månadens känslor. Jag kommer ihåg med Agnes så fick jag sista veckan ny energi och kände att jag inte orkar älta längre utan lika bra att leva livet så mycket som möjligt. Så just nu är mitt mål att komma till det sinnestillståndet. Tänker att när vi väl är i Österbotten och har allt på plats blir det lite bättre. Just nu är det så mycket stress med flytten och allt som ska fixas de kommande veckan så kan inte riktigt slappna av före allt är klart.

VECKANS CRAVING:

Is, precis som förra gången. Vill helst att allt jag dricker ska vara iskallt och älskar att tugga på isbitar. Annars kommer jag inte på något annat jag är speciellt sugen på. Det märks att magsäcken är ganska liten just nu för orkar inte äta så mycket i gången utan blir mätt nästan genast. Orkar inte äta så mycket på dagarna så lever mest på smörgåsar och flingor.

BEBISEN:

Babyn är kring 45 cm och väger runt 3 kg just nu, beroende på gener och så. Gissar att vår bebe ligger lite under tre kilo. Babyn ligger med huvudet neråt och ganska ofta känner jag hens rumpa puta ut genom magen. Agnes påstår att hen pruttar på henne hela tiden, haha! Babyn har haft en period av att trycka hårt på revbenen vilket gör så förbannat ont, men tycker det var lite bättre de senaste dagarna. Nu bökar hen mest runt, mest på kvällarna. Och trycker sjuuuuukt mycket neråt. Andra gravidrelaterade inlägg hittar ni här.

Min typ av gravidfotografering

Skrivet av mamabitesback 28.05.2019

Ni vet när en hela tiden säger "imorgon ska jag dammsuga" eller "imorgon ska jag byta i sängen" och så vidare? Ja ni vet vad jag menar. Idag var den dagen, och har jag gjort det? Nej. Efter att jag fört Agnes till dagis åkte jag hem för att fixa mig och byta om. Vidare in till stan för en grej med bokklubben och så lunch. Passade på att hämta Agnes när jag ändå kom från stan så när vi steg in genom dörren hemma vid tre var jag helt slut. Har legat på soffan tills nu. Att städa hemma ligger inte högt på prioriteringslistan... Och snart måste jag börja med middagen och efter det är antagligen den lilla energi jag laddat upp slut igen. Livet livet just nu. Men annars så! Imorgon har jag en helt oplanerad dag så då kanske jag får något gjort hemma. Eller så vilar jag hela dagen. Jag har som tur kommit till det skedet att jag inte känner skuld över att inte göra något hemma, eller bara vila bort dagen. Jag får ju faktiskt betalt för att göra just det nu. Att ta hand om mig själv i väntan på babyn. Och om det betyder att ligga i soffan, sova tre timmar och se på serier, ja då är det så. Men ibland mår en faktiskt bra av att ha det städat runt sig. Ju sunkigare det blir hemma desto sunkigare känner jag mig. Så tror bestämt att jag iallafall försöka fixa det lite trevligare hemma imorgon. Igår kom min kusin Anna hit för att hänga. Vi passade på att gå ut för att ta lite bilder. Hon studerar nämligen foto och klipp så nu som då har vi lite fotosessioner. Jag ville ha lite bilder till veckans graviduppdatering och så hade jag efter en jakt på syrener sett en plats som jag tänkte kunde göra sig bra på bild. Så vi traskade dit och knäppte lite bilder. Vi hann få en hel del bilder tagna på en kort stund och vips så hade det blivit en gravidfotografering. Som jag skrev på instastories igår så har jag alltid tyckt att gravidfotograferingar inte är min grej. Känns alldeles för onaturligt och fixat för mig. Jag är överlag väldigt obekväm med att vara med på bild. Men med Anna bakom kameran och en lite mer naturlig och "jag" look, dvs min vardagliga sminkning och enkel outfit, blev jag riktigt nöjd! Tips tips om ni vill föreviga graviditeten med en fotograf men inte känner er hemma i långklänningar med tyll och spets, massa fix och så utan hellre vill ha något enkelt, naturligt och modernt: kontakta Anna! Hon tar super fina bilder. Så varsågod, en bildbomb med bilder på... mig själv haha. Har en hel hög med dem så om ni vill se flera hojta till! Vi tog SÅ många fina!

En helgförmiddag med längtan

Skrivet av mamabitesback 25.05.2019

Lördagsförmiddag och jag sitter med en tekopp och läser/surfar medan Agnes stökar runt. Hon klipper ena sekunden, dansar, leker i sitt rum, tjatar om att få smörja solkräm och tar hand om sina dockor. Har bävat för den här helgen. J är i Österbotten på sin brors svensexa och jag har varit sjukt stressad över att han är nästan 400 km bort och babyn ska få för sig att komma ut. Igår hade jag för första gången någon sorts känsla av förvärrar men är osäker om de var helt på riktigt eller bara något jag stressat fram. Idag mår jag som tur bra och min föräldrar är snart här för att hålla Agnes och mig sällskap. Den här veckan har varit en typisk första semesterveckan. Har varit dödstrött och helst velat sova dygnet runt. Jobbkrabbis plus höggravid gör att en måste sova minst halva dygnet tydligen. Värmen i början av veckan bidrog säkert också. Njuter ganska mycket av de svalare vädret just nu om vi säger så... Hoppas iallafall att jag är lite piggare och orkar ta ut de sista av stan och ensamtiden innan vi åker till Österbotten och Ahgnes får sommarlov. Låg inatt och stressade över att jag packat alldeles för lite och att inget kommer ha rum i bilen när vi åker upp. Men som tur har vi ännu två veckor på oss att packa och fixa det sista. Allt löser sig, det brukar det oftast göra. Och att jag stressar om det på nätterna hjälper verkligen inte. Istället njuter jag av allt som blommar här, och hoppas på att Österbotten är så pass mycket efter att det börjar blomma där just passligt tills vi flyttar upp. Nästa vecka är maj slut och det känns som om allt kommer närmare. Och det snabbt. Just nu längtar jag efter att få ligga i en trädgård med liten bebis i famnen. Att kunna ha på mig den vita klänningen från förra året (första bilden) igen. Att ställa till med fest för lilla bebisen. Att Agnes äntligen ska få umgås med hen och inte bara leka lekar genom magen, vilket i och för sig också är gulligt. Jag längtar efter ett glas bubbel. Efter att äta grillad oxfilé med riktigt gott glas rött till. Att vi ska få hänga på bryggan i skuggan. Att få gå på sommarbröllop. Men mest av allt längtar jag nog efter att bebisen ska komma ut och allt går bra. Slippa rädslan över att något ska gå snett. Varje dag är en dag närmare. 32 dagar