Skrivet av mamabitesback 06.07.2018
Hade alarm på tidigare än på länge. Väskan nästan färdigt packad på köksstolen. Gör mig färdig, klär på mig ytterkläder och sätter mig i soffan. Vad gör jag nu? Steg upp onödigt tidigt och nu sitter jag i soffan. Som om jag är i limbo. Vill komma iväg men det är ingen poäng att åka ännu. Om några timmar är jag där. Med henne. Hos henne igen. Några timmar som känns som en evighet samtidigt som jag vet det inte kommer vara så.
Nu det snart. Snart framme hos henne. Jag vill gråta för att jag längtar så. Förställer mig att det kommer vara en fin stund när jag ser henne igen. I verkligenheten kommer det säkert inte bli så. Men verkligheten behöver jag inte tänka på, än så länge kan jag bara drömma och längta. Snart är jag hos henne igen.
Jag sitter på tåget till Vasa och är snart framme. Har hunnit läsa modemagasin, jobba och sova. På fyra timmar hinner en med mycket. Nu lyssnar jag på Katarina Wennstams sommarprat, det är nästan slut. Det handlar om metoo, kvinnors rättigheter, om kvinnor och män. Ett väldigt bra sommarprat och jag är så glad att kvinnor inte slutar prata om metoo, utan forsätter ta upp, försvara och förklara. Är så himla trött på att höra att metoo gick för långt. Förstår inte att det faktiskt finns människor som tycker det? Ett till sommarprat som också handlar om detta är Maria Sids. Lyssna på dessa två!
Solen värmer mina ben genom fönster och jag känner
mig både skör och stark på samma gång. Stark över systerskapet. Hur vi stöttar varandra, står upp för varandra och forsätter kämpa tillsammans. Skör på grund av moderskapet. Hur min kärlek till mitt barn gör mig bräcklig. Känslan över att behöva skydda men samtidigt veta att det inte går att skydda. Hur världen ser ut och vad mitt barn kanske kommer behöva utstå genom livet, och hur jag inte alltid kommer kunna skydda. Kanske kärlek skyddar? Hoppas det.
0
Skrivet av mamabitesback 08.03.2018
"Hoppfull kvinnodag!" skrev Ylva Perera i en facebook-post, och det tycker jag passar bra att säga idag. Grattis känns lite fel i sammanhanget. Vi uppmärksammar kvinnodagen för att lyfta fram kvinnors situation i samhället, våld kvinnor utsätt för, löneskillnader och orättvisor. Det är viktigt att komma ihåg, att även om det är över 100 år sen den första kvinnodagen inträffade, och vår ställning har förbättras radikalt sen dess, finns det fortfarande en skillnad.
Förra året skrev jag om
ingen glad kvinnodag. Om hur kvinnodagen för mig handlar om min dotter. Om hennes, och våra, förutsättningar, privilegier och om andra flickor och kvinnors situation. Att alla inte har det som vi, och att även om vi har det bra, betyder det inte att vi kan sluta kämpa för sakens skull. För så länge över en halv miljon flickor och kvinnor faller offer för människohandel, kvinnors löner är ca. 25 % mindre än männens och två tredjedelar av alla världens 1 miljard fattiga är snippbärare behövs kvinnodagen. Den feministiska kampens dag.
Jag började morgonen med att pallra mig i arla morgonstund till Akademen för att äta frukost tillsammans med Astra och Förlaget, och ett gäng andra ivriga medkämpar. Astra släpper nämligen idag den feministiska antologin Denna framtid är vår, med texter och illustrationer av bland annat Ida Kronholm, Ellen Strömberg, Ulla Donner, Monika Fagerholm och Birgitta Boucht. En strålande gåva till mig själv på kvinnodagen. För att ge energi att orka fortsätta kämpa. Efter frukosten strosade jag tillsammans med min fina vän Hanna en stund. Unnade oss lite, funderade kring kommersialiseringen av feminism och allt möjligt annat. Vi kom fram till att det är fint att fylla ens kvinnodag med människor man gillar.
Och tycker att morgonens program satte temat för min kvinnodag.
Denna framtid är vår. Det är upp till oss kämpa för att ge våra döttrar en bättre framtid. Ge dem samma rättigheter, förutsättningar och möjligheter. Och att hjälpa döttrarna som har det sämre än vi. Jobba mot att ge dem hopp och framtid. Och även om jag förstår kritiken mot att man kommersialiserar feminismen och kvinnodagen, så tycker jag ändå att på ett visst plan är det en bra sak. För varje liten sak som gör att folk vågar se det viktiga med feminismen, med kvinnodagen, gör att folk slutar vara rädd för ordet. Om det hjälper oss skapa en framtid där folk slutar tycka feminism är negativt, där vi gemensamt kämpar mot jämställdhet, well fine by me.
Idag kämpar jag för att Agnes framtid. För utsatta barn och kvinnors framtid. För min framtid. För att vi en dag ska vara lika mycket värda som den andra delen av befolkningen. Idag är dagen då vi känner oss arga för hur världen ser ut, och hoppfulla inför framtiden.
Hoppfull kvinnodag och denna framtid är vår!
0
Skrivet av mamabitesback 29.11.2017
I drygt en vecka har jag läst berättelser i princip dygnet runt. Om trakasserier, övergrepp, våldtäkter och förnedringar som kvinnor, flickor och barn har behövt utstå hela sitt liv. Finlandssvenska kvinnor har delat med sig av allt som de blivit tvungna till att leva med. Det har gjort mig fysiskt illamående. Att vår vardag verkligen ser ut på det här sättet i svenskfinland. Att det är det här som min dotter med stor sannolikhet har framför sig. Jag har levt ett väldigt privilegierat liv hittills, med "enbart" tafsningar och verbala trakasserier och har först nu insett hur fruktansvärt vanligt det är med våldtäkter och sexuella övergrepp. Idag har var femtonde finlandssvensk kvinna vittnat om att de blivit utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp i svenskfinland.
För drygt en vecka sedan startades en grupp för just ändamålet att samla allas berättelser och vittnesmål, den grupper har nu över 20 000 medlemmar. Idag är det över 6000 kvinnor som säger stopp. Med över 800 berättelser om fruktansvärda övergrepp och trakasserier. Just i detta nu är det här världen min dotter ska växa upp i. Jag får ångest av att tänka att om tjugo år skulle det kunna vara hon som berätta om hur hon blivit utsatt för något som alla dessa kvinnor blivit tvingade till. Jag får ångest att det här verkligen händer. Här. Just nu.
Men det måste få ett slut. Och det ser vi till nu. Det här ska bli dagen jag berättar om åt min dotter. Hur vi gjorde revolution. Hur vi ställde oss upp mot patriarkatet och sa stopp. Stop mot sexuella trakasserier och övergrepp i skolorna, på arbetsplatserna, i vardagen och ja, överallt. Vi gör det för oss själva, för dem före oss och för våra döttrar. För att de ska få leva i en värld där de kan känna sig trygga. Idag brister dammen.
0
Skrivet av mamabitesback 09.11.2017 | 2 kommentar(er)
Ibland blir jag så fruktansvärt trött på att folk är så egoistiska och trångsynta. Förra veckan var ett av de stora diskussionsämnena på internetet hur två daghem i Helsingfors väljer att göra om farsdag (och morsdag också för den delen) till en närståendedag. Förstås så exploderade kommentarsfälten med båda positiva och negativa kommentarer, men framförallt negativa. Tanken med en så kallad närståendedag är att de barn som lever i en annan sorts familjekonstellation inte skall behöva känna sig utanför och förbisedda på mors- och farsdag. Att det skall vara en inkluderande dag på daghemmen, och inte en exkluderande. Det tyckte *folk* är helt sjukt, att daghemmen inte skall ta bort *deras* rätt att fira dessa dagar, och till och med kommentarer som att "barnen måste härdas" och få uppleva motgångar också. Eh ursäkta mig?!
Det är faktiskt inte bara i Helsingfors som det här händer, utan på Agnes daghem kommer de nu på fredag ett öppet hus för alla som känner att de är närstående till vårt barn. När de meddelade från personalen om det här blev jag väldigt glad. Jag tycker det är jätte jätte bra att man gör på det här sättet. Idag kan en familj se ut på så många andra sätt en mamma, pappa, barn. Det finns barn med två mammor, med bara en förälder och så vidare. Det kan också hända att föräldrar inte har möjlighet att komma, det inte finns några nära släktingar och istället vänner som finns där för barnen. Helt enkelt, alla möjliga olika sorters familjer.
Och jag tycker det är så fruktansvärt ignorant och helt enkelt elakt att skriva att barn måste härdas och lära sig att bli besvikna. Skall barnen måste känna sig ledsna över att de till exempel inte har en pappa som försvunnit ur deras liv? Tror nog de sörjs ändå. Eller om barnet har två mammor, då få dem att kännas som om det är något som "saknas" även om det är inte är alls något fel på att ha två mammor istället för en av varje. Det är väl inte daghemmets uppgift att ta ställning i detta. Daghemmet skall vara en trygg plats där ALLA barn skall få känna sig välkomna och accepterade. Det är inte en plats där barnet skall behöva känna sig besvikna eller utanför. Framförallt när det gäller en sak som de inte på något sätt kan påverka. Det är
inte barnets fel att den inte har någon pappa som nu i det här exemplet. Vi måste sluta prata om det som om de skulle vara något fel med det.
Och det är ingen som tar i från *ert* mors- och farsdags firande. Det får ni absolut fortsätta med. På den dagen det är, det vill säga söndagen den 12:e november 2017 och söndagen den 13:e maj 2018. Då får ni fira med pompa och ståt om ni så vill. Men hur de gör på daghemmen är upp till dem. Och det enda personalen vill är att göra det som är bäst för ALLA barn. Så låt dem göra det då också. Till ni som lämnar era negativa kommentarer vill jag säga: Ni tänker just nu
bara på er själva och inte på barnets bästa. Ta er en titt i spegeln och sluta vara så trångsynta och egoistiska. Tack!
ps. Peppe skrev jättebra om det här också, läsa gärna det. >> "Vi daltar för mycket med barnen".
0
Skrivet av mamabitesback 18.04.2017 | 5 kommentar(er)
Det här med normalt när det kommer till barn är ju väldigt otydligt. Vem är det ens som bestämmer vad som är normalt och normen vi ska utgå från? Den senaste månaderna har vi haft lite rådgivningsrumba. Eller rumba och rumba, men vi har hamnat gå på extra koller. Agnes var som bekant inte jättestor när hon föddes, inte heller överdrivet liten, men ändå mer mot mindre än större. De första månaderna så ökade hon i vikt en massa och var verkligen en lite knubbis. Men sedan vi ungefär sju månader slutade hennes kurvor gå uppåt, hon ökade nog både i vikt och längd, men bara väldigt lite.
Det här är inget som vi brytt oss speciellt mycket om, eftersom vi förstås sett på henne att hon mår bra. Who cares om hon följer "normen" eftersom hon helt tydligt utvecklas, är trygg och mår fysiskt bra. Men enligt vår rådgivningen ska barn helst följa vissa kurvor, och även om vår hälsovårdare ändå inte tog någon stress, så "måste de" följa med om det börjar avvika. Vi fick en extra koll vid tio månader eftersom hon växt så lite vid åtta, och då sade vår hälsovårdare att hon skall kolla med läkare och återkomma om det behöver kollas upp mera. Hon hörde inte av sig så antog att läkare tyckte vi skulle avvakta. Vid ett års kollen hade längdkurvan fortsatt att gå ner medan viktkurvan svängt liiite. Så idag hade Agnes tid till läkare på grund av detta.
Läkaren ställde massa frågor och vi kom fram till att, suprise suprise, Agnes mår bra. Även om längdkurvan gått neråt de senaste sex månaderna så är det helt tydligt inte något fel på ungen. Hon rör sig massor, äter jätte bra och sover hur bra som helst. Så vi åkte hem med beskedet att vi kollar hur det ser ut vid ett och ett halvt och så forsätter vi sedan från det. Vad fick vi alltså reda på? Att även om hon inte går under kategorin *normal* så verkar det ändå som att allt är som det ska med Agnes. Men ändå måste vi gå igenom himla massa onödigt för att komma dit. Bara för att Agnes enligt en kurva, som DESSUTOM baserar sig helt på matematik (enligt läkaren), jag bara mmm fast kanske man borde se på barnen och inte basera deras tillväxt på matematik?
Borde vi inte sluta prata om vad som är normal och jämföra ungarna med varandra, för det är ju egentligen det vi gör. Tycker att vi skapar en hets kring deras utseende redan nu, eftersom vi måste springa till rådgivningen stup i kvarten för att *väga* och *mäta* även om vilken människa som helst kan se på barnet att det mår bra. Visst finns det saker som kanske upptäckts tack vare detta, men om det är något fel märks det väl ändå på andra plan än bara utifrån kurvorna.
Vad tycker ni? Hur tänker ni kring vad som är *normalt* när det kommer till barns tillväxt? Ungen här nere med små knubbiga ben och världens gulligaste mage är alltså enligt kurvorna inte normal. Vet inte med ni men tycker den här ser fullt normalt ut?
På eftermiddagen grävde jag fram mitt gamla rådgivningskort och jämförde med Agnes. Vid ett år mätte A 7850 gram och 70,2 cm och jag var 7750 gram och 71,5 cm vid ett år. Så att, glöm kurvan säger vi nu tycker jag.
0
Skrivet av mamabitesback 08.03.2017
Idag tänker jag inte säga grattis på kvinnodagen. Inte ens glad kvinnodag. För hur jäkla glad dag är det egentligen?
Här ligger min dotter, hon är än så länge ganska omedveten om världen utanför och vilka förväntningar de ligger på henne eftersom hon föddes med snippa. Men för varje dag som går förstår hon mer och mer, vilket betyder att jag som hennes mamma måste förklara för henne om varför hon förväntas vara och bete sig på ett visst sätt. Förklara att hon är visst lika mycket värd även om hon har snippa, fast samhället gång på gång säger att hon inte är det.
Jag måste också förklara åt henne hur priviligierade vi är, hon och jag. Att vi är vita, har tak över huvudet, gratis vård och rättigheter. För hon behöver veta att det finns flickor som inte har det lika bra som vi. Som könsstympats, våldtas och säljs. På grund av deras snippa.
Så för varje år, den 8:e mars, tänkte jag inte säga glad eller grattis, jag tänker prata med min dotter om varför kvinnodagen finns och hur världen ser ut för kvinnor just den stunden. Om hur vår ställning är, och hur mindre priviligerade flickors ställning ser ut. Och att även om samhället förväntar sig att hon ska vara på ett visst sätt, så gör inte jag det. För jag vill att hon ska få möjligheten att vara precis som hon vill, välja själv om hon vill bli president, sjukskötare eller konstnär.
Och så vill jag att hon ska veta att hon KAN välja själv, men att de också finns många flickor som inte kan det. Ännu. Men om vi fortsätter kämpa, kanske det någon gång kommer den dagen då alla flickor kan välja! ????????????????????????????♀️????????♀️????????⚕️????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????✈️????????????????????⚖️????????????????????????
0
Skrivet av mamabitesback 05.03.2017 | 2 kommentar(er)
I veckan kom HBL på besök och jag fick ge mitt betyg på de alla olika familjeledighetsförslagen. Det är ett väldigt känsligt ämne som väldigt lätt trampar någon på tårna, och visst kan jag kanske låta lite hård som säger att stanna hemma tre år är onödigt länge. Men det är bara min åsikt. För andra kanske det inte är så. En åsikt som kom fram i diskussionen om ämnet är att barn under tre år mår bäst av att vara hemma. Visst kan det kanske vara så, jag har ingen utbildning i psykologi så jag vet inte, men jag tror på det att barnet mår bäst när föräldrarna mår bäst. Och vissa kanske inte passar att vara hemma så länge, men det tycker jag inte gör en till en sämre förälder för det. Alla är olika och alla fungerar olika som föräldrar. Det finns inte bara ett sätt att vara förälder på.
Nå ja, ni kan läsa artikeln själv. Ja och så en titt på Agnes får ni ju också. Hela 11 månader blir hon idag, vår lilla älskling. Som föll av pottan mitt på dagen och nu har världens fläskläpp vilket resulterade i att hon har har varit ganska deppig hela dagen. Som tur början hon vara sig själv nu igen. Lite oroliga hann vi nog bli när vi inte riktigt visste om hon hade ont eller vad det var som var jobbigt. Nu ska vi försätta med packning och invänta mormor och morfar.
Imorgon åker Agnes och jag med dem på resa...
Klicka på bilden för att läsa artikeln.
0
Skrivet av mamabitesback 18.02.2017
I veckan gick både penkkis och abikryssningarna av stapeln. Det är några år sedan det var aktuellt för mig men jag kommer ännu så väl ihåg hur vi fick höra att vi skulle vara försiktiga. Det hade hänt att ungdomar föll av båten för att de var så fulla, att folk fick piller i glasen och flickor blivit utsatta för sexuella övergrepp, men det sista var inte lika omtalat som de två första då. Idag när vi lever i en värld där människor vågar prata om sexuella övergrepp har de förstås blivit det som får mer fokus. I år var det dags för min kusin att få åka iväg på sin abikryssning och
hon skrev så här på sin blogg inför kryssningen. Tyckte hon satte huvudet på spiken när de gäller ansvar.
Varför säger vi främst åt flickorna att vara försiktiga? Varför ligger det på deras ansvar att inget ska hända? På samma sätt som samhället frågar den som blir utsatt för sexuella övergrepp vad hon hade på sig och så vidare, alltså lägger ansvaret på den utsatta, lägger vi nu ansvaret på de unga flickorna. Jag undrar hur många föräldrar som sade åt sina söner före de åkte på kryssningen att "nej är alltid ett nej" och "visa respekt"? Hur många föräldrar pratade om sexuella övergrepp med sina söner innan de åkte?
Precis som de stod i Annas inlägg tänker jag vara den generationens mamma som pratar med mina eventuella söner om hur de måste lära sig om respekt när det kommer till sex. Att visa respekt, att inte pressa och att ett nej
alltid är ett nej. Oavsett alkoholmängd, påtryckningar från kompisar eller andra yttre faktorer. Eftersom vi har det klimat vi har idag kommer jag tyvärr också behöva prata med Agnes om att hon ska vara försiktig, eftersom jag inte vill att hon ska bli utsatt. Jag önskar verkligen inte att jag skulle behöva.
Visst skall man alltid vara försiktigt. Oavsett om det gäller mängden alkohol, att ha koll på sin dricka eller gå ensam i mörka korridorer. Och visst ska ALLA vara försiktiga. Inte bara flickorna.å
Men det är inte flickornas ansvar. Det ska inte behöva hänga på om de varit försiktiga eller inte. Sexuella övergrepp sker inte för att flickorna inte var tillräckligt försiktiga, de sker för att pojkarna inte lärt sig respekt.
Jenna 18 år på abikryssning, helt utan oro över risken för sexuella övergrepp. Idag skulle det kanske sett annorlunda ut.
PS. Jag vet att jag generaliserar i texten gällande kön och läggningar. Det är inte bara flickor som blir utsatta och det är inte bara pojkar som utsätter, men för det mesta är de så. Ville bara förtydliga att det även sker utanför heteronormen.
0
Skrivet av mamabitesback 14.12.2016
Tidigare idag var jag gäst i Myteriet och pratade om att inte få vård på sitt modersmål och lite hur vårdreformen påverkar. Det som hänt idag är verkligen upprörande och jag kan för inte något i världen förstå att det blev så här. Att alla ska få vård på sitt modersmål borde vara en självklarhet, men det tycker tydligen inte vår regering. Så sorgligt. Jag hoppas verkligen att det inte är slut här och att vi kan fortsätta kämpa för att det här inte ska bli verklighet.
Vi hade verkligen tur när Agnes föddes och vi fick svenskspråkig vård både under förlossning och på avdelningen. Men också så många gånger som jag i vårdsammanhang behövt ta till min knaggliga finska eller till och med engelska för att göra mig förstådd. Att inte få prata sitt känslospråk i vårsammanhang (och väldigt många andra sammanhang också för den delen!) påverkar i största grad trygghetskänslan. Och att inte känna sig trygg i utsatta situationer som till exempel när man behöver vård är något som ingen skulle behöva uppleva tycker jag. Men Sipilä och hans regering är tydligen av en annan åsikt...
Här kan ni iallafall läsa hela artikeln.
0
Skrivet av mamabitesback 28.01.2016 | 9 kommentar(er)
[caption id="attachment_107" align="alignnone" width="1024"]
Bebbens "startkit".[/caption]
Jag har alltid förespråkat kvalité som kostar lite framför billigare när det kommer till kläder. Men när det kommer till barnkläder är ju problemet att de växer himla fort, och då kanske det känns dumt att köpa dyrare plagg om de bara ska användas i två månader. Men jag tycker ändå att det är värt att satsa lite på kvalité, även när det gäller barnkläder.
Varför? Jo på grund av materialet förstås. Jag väljer alla gånger ett plagg i ekologiskt material för dubbelt mera framför ett plagg i polyester för en struntsumma. I och med att bebisars hud är väldigt känslig, och dagens kläder (och leksaker!) innehåller en hel del kemikalier tycker jag det är jätte viktigt att tänka på vad vi utsätter dem för. Plus att utbudet för ekologiskt bomull och liknande är väldigt stort idag och det behöver inte heller kosta hur mycket som helst.
Mini Rodini är ett svenskt barnklädesmärke som jag gillar massor. Dels har de väldigt fina plagg men också miljövänliga plagg i hög kvalité. Dessutom löns det alltid att hålla koll på när de till exempel har rea, för då kan man göra finfina fynd (och så finns det massa loppisar på bland annat Facebook). Fördelen med plagg som dessa är också att de har högre andrahands värde, så när man själv inte har användning av det längre kan man sälja det vidare.
Här ovan ser ni bebbens "startkit". I och med att hen är beräknad till April så behövs det (förhoppningsvis) inte några tjocka utomhusplagg så därför tänkte jag att en overall i fleece funkar bra. Den här från Mini Rodini är i storleken newborn, det vill säga 50, så hen kommer kanske inte använda den så länge men tänker att vi kan spara den till eventuella andra barn. Mössan, torsorna och vantarna kommer från samma märke och allt det här är tänkt att få följa med till BB. Den urgulliga rådjurs skallran kommer från danska märket Sebra och är i trä och bomull och har till och med vunnit pris!
Det här var de första plagget jag köpte från Mini Rodini. Älskar mönstret och hundarna är så gulliga.
Bloggade om den tidigare här.
Den här hittade jag på Mini Rodinis julrea. Också jätte gullig och även om den nu är i rosa, eller kanske mer mot aprikos hållet, så tycker jag den går åt både en pojke och en flicka. Så oavsett vilket kön det blir på den bebbens så ska hen få ha den här på sig.
Förstår egentligen inte varför vårt samhälle är av den åsikten att rosa plagg inte hör hemma på en pojke. Fick en några plagg av svärmor som killen hade när han var liten och där fanns ett plagg i rosa som hon sade att de använt massor, och he turned out okay. Så tycker vi ska införa lite mera rosa på killar. ELLER sluta göra plagg riktat till ett visst kön utan köra på unisex för alla, och i det ska det det då ingå alla världens färger och modeller!
Hur förhåller ni er till kvalité och kostnad på barnkläder? Och vad tycker ni om rosa till pojkar?
0
