När det känns bra
Nu sitter jag i soffan. Johan är och nattar barnen och jag har just kokat en kopp te, tvättat bort smink och smort mig färdigt för kvällen. Det är så himla skönt när allt är färdigt och klockan är lite före åtta. Fördelen med att vi stiger upp så tidigt nu för tiden, vi får mycket mera kväll när barnen går och lägger sig så tidigt.
Idag var min första dag tillbaka på jobbet efter ett år och tre månader. Det känns som en evighet sen jag jobbade samtidigt som allt kändes hur bekant som helst. Även om vår start på vardagen gick sådär eftersom J blev tvungen att vara hemma med Alfons då han haft feber hela veckoslutet. Idag var han feberfri men full med utslag, så diagnosen var klar: tredagarsfeber. Imorgon väntar dagis, så förhoppningsvis hålls alla friska ett tag nu så vi kan få försöka oss på någon sorts normal vardag. Hur normalt nu livet kan vara i dessa tider.
Den här veckan är ganska tom. Planen är att framförallt vänja oss med vardagen, jobbet och allt kring det. Jag gissar att alla här hemma kommer vara ganska trötta om kvällarna i ett tag framöver. Även om mitt jobb inte är nytt i sig, jag har ju jobbat där tidigare, så måste hjärnan programmeras om till jobbläge. Det har skett förändringar medan jag varit borta, jag har typ glömt alla lösenord och konton jag ska använda. Och så är det hela coronasituationen som gör att mycket måste funderas om och anpassas efter det. Så lite nystart är det nog.
Som jag saknat att jobba! Det var verkligen skönt att vara tillbaka. Jag tänkte i något skede under dagen att jag längtar redan tills imorgon när jag får åka till jobbet igen. Känslan av att ha ett eget liv. Egen tid, ett syfte. Inte bara finnas till för någon annans behov. Det här delen är bara min, något jag får ha helt för mig själv. Sen är det förstås ett stort plus att jag faktiskt trivs med mitt jobb och verkligen VILL gå dit varje dag. Det är inte alla som känner så.
Jag tror jag också att jag uppskattar det att jag har ett jobb att gå till extra mycket nu efter att jag varit föräldraledig i över ett år. För mig var det alldeles tillräckligt. Det har inte känts det minsta jobbigt att lämna Alfons på dagis. Jag kommer ihåg med Agnes så kändes det helt orimligt att jag skulle vara ifrån mitt barn så stor del av dygnet, men med andra barnet när en vet hur vardagen och livet funkar med jobb plus barn var det ingen grej. Sen att Alfons verkar trivas på dagis hjälper förstås också.
Hoppas känslan håller i sig resten av hösten. Det känns iallafall som att det här är en bra början på hösten!
Redo för veckoslut
Jag har faktiskt lite fredagsfeelis idag även om alla dagar ser ganska likadana ut just nu. Har spenderat förmiddagen med att städa, herregud så snabbt det blir smutsigt när vi är hemma hela tiden. Från att ha rätt upp och fixat utan allt varje kväll så har vi den här veckan låtit allt förfalla lite. Tills det blev helt ohållbart och det var dags att ta tag i det.
Vi konstaterade med mannen i veckan att skulle vi inte ha barnen som kräver någon sorts normal vardag skulle vi falla ner i misär. Vi skulle bara äta skräpmat, ligga och se på tv hela nätterna och ligga i sängen dagarna i ända. Bara göra det som är absolut nödvändigt och sen låta resten förfalla. Tur då att vi har en fyraåring och en nio månaders som kräver mat, rutiner och frisk luft.
Nu är det iallafall städat och fixat för veckoslut. Eller det var. Nu är köket stökigt igen och barnen har rivit ut de mesta. Men jag har handlat och snart är det kväll. Jag har infört yoga varje kvällen efter att barnen somnat och längtar faktiskt till den stunden. Mest för att jag får vara helt själv en liten stund. Efter yoga blir det veckans bästa timme: Bäst i Test. Kanske bästa tv-programmet någonsin! Har nämnt det tidigare men om ni missat, se det. Så himla himla roligt.
Jaja nu ska jag sluta svamla om allt eller inget. Hoppas ni får en mysig fredag!
Söndag fylld med sorg och ångest
Regnet smattrar mot rutan i bilen. Vi är påväg upp till Österbotten efter ett dygn i Helsingfors. Två års kalas och hotellnatt. En titt på läget i lägenheten. Jag är ett enda virrvarr av känslor just nu. Tårarna bränner bakom ögonlocken mest hela tiden.
I måndags, för nästan en vecka sen, gick min mormor bort. 75 år gammal. Egentligen alldeles för tidigt men eftersom hon haft problem med hjärtat inte så förvånande. Ändå hjärtekrossande och hemskt. Scenen när jag får samtalet i köket på landet spelas konstant i mitt huvud. Hur jag hör min brors ord och halvtropar ”vad är det du säger”, hur det känns som om jag ska falla genom golvet. De ord som jag vetat kommer komma, som jag bävat för att höra, är här. Hur någon säger dem högt och jag försöker intala mig att det inte är sant. Inte nu.
Imorgon är det en vecka och verkligheten har sjunkit in. Iallafall till en viss del. På lördag är det begravning och efter det börjar livet igen. Så brukar det vara, att när begravning väl är över kan en börja leva med det. Sorgen försvinner inte men blir kanske mindre, en del av en själv på ett annat sätt. Jag tycker det gick ganska snabbt att komma över den första sorgvågen. Den som gör att en vill skrika rakt ut. Tårarna kommer nu som då, men jag kan prata om det. Tänka på det utan att jag känner att jag går i tusen bitar. Men ännu är jag skör, det känns som om jag bara behöver en liten smäll så går jag i kras igen.
Idag var vi till lägenheten och kollade läget. I veckan ska vi få tillträde och på söndag ska vi flytta in. Det är det jag längtar mest efter just nu. Att få flytta in i vårt hem igen, att få komma hem. Jag har så sett framemot att börja få en vardag att rulla. Återgå till vårt vanliga liv. Sen kom sorgen och vände upp och ner på allt. Men tanken har ändå kvarstått, att allt blir bättre bara vi får komma hem igen. Tills idag. Idag kändes de inte alls så.
Jag visste att det finns mycket småsaker som ännu inte kommer vara helt klara när vi kommer hem och att de kanske kommer finnas saker som måste fixas. Men sen kom verkligheten som ett slag i ansiktet och nästan krossade mig till små bitar igen. Jag som längtat efter att få komma tillbaka till det normala. Till mitt riktiga liv. Få någon sorts stabilitet och trygghet. Istället forsätter kaoset. Inget som är som det borde. Saker som gör att jag inte kommer kunna få vardagen att rulla smidigt. Mitt inre är ett enda kaos och allt jag behöver är lugn. Mitt eget lugn. Nu istället vill jag gräva ner mig i en grop med min bebis och gömma mig. Dra ett fluffigt hotelltäcke runt mig och aldrig komma bort. Jag orkar inte med mera kaos.
Har känslan av att den här veckan kommer vara en av de jobbigare i mitt liv. Att jag kommer vara en blöt pöl på golvet om en vecka. Amningshormonerna gör det inte bättre. Varför ska allt komma på en gång? Varför kan inte livet vara små doser av allt lite nu som då? Jag vet att det finns värre livsöden än det här och att jag inte på något sätt har det jobbigast i världen. Alla har vi våra egna jobbiga saker som känns på olika sätt. Jag har iallafall turen att ha århundradets gladaste bebis som varje gång han ler lindrar in mitt hjärta i rosa bomull för en stund. Men sen kommer verkligheten i kapp igen.
Jag känner mig skör som en såpbubbla och kommer det något som blåser ens lite hårt brister jag. Sen finns det bara en blöt pöl av sorg och renoveringsångest kvar.
