Visa inlägg taggade med 'december'
Live från sängen, en självständighetsdagsmorgon
Det är nästan kolsvart i rummet fast klockan närmar sig 10. Alvars små tunga andetag hörs bredvid mig och jag hör Alfons hosta från vardagsrummet. Sovkonstellationerna i vår familj den här hösten alltså. Vi börjar alltid med alla i egna sängar men på morgonen har det pågått någon sorts hela havet stormar om sovplatser. I natt somnade jag med Johan och Alvar, vaknade med Agnes och vad jag tror, Johan och Alfons på soffan i vardagsrummet. Har inte stigit upp ännu så kan inte veta helt säkert. Så har det i alla fall sett ut så länge nu att jag knappt minns hur det var innan. Jag och Alvar sköter mest oss själv, ibland går vi i Agnes säng om hon kommer till vår men annars är det Johan som får springa runt med alla andra och hålla på.
Annars då? Klockan närmar sig som sagt 10 men jag är ändå så trött så trött. Alvar skulle äta för en timme sen och efter det har jag inte kunnat somna om även om jag känner att jag skulle ha behövt mer sömn. Kom hem vid ett i natt efter julfest med jobbet. Men 100% värt lite mindre sömn för det var så trevligt att få vara ute med vuxna, utan barn. Hela hösten har gått i ett med förkylningar hit och dit. Det känns som om jag knappt gjort något annat än varit med barnen. Och visst är det mysigt också, jag menar tycker ju om dem och sådär, men ska inte hymla med att pauser och egentid behövs nu som då. Just nu lite mer än annars. Men sen är det ju så när man har en fyra månaders, att egentiden är lite mer bristfällig eftersom jag oftast tar med honom då det är lättast. Jag har kanske glömt hur det är den här perioden, eftersom jag ändå hunnit bli van med att inte ha en bebis. Nå, igår fick jag i alla fall vara lite fri från barnansvar och skönt var det!
Jag märker att jag har en konstig känsla kring december och jul i år, orolig eller något. Som om jag går och väntar på att något ska hända eller ja, jag vet inte riktigt. Min teori är att jag är lite traumatiserad från förra året. Jag hade en ganska tung höst bakom mig och så visade graviditetstestet positivt 29.11 vilket förstås var roligt i sig, men det inledde också en period av konstant oro men framförallt vidrigt illamående. Jag mådde så illa hela december, vi fick spysjuka nån vecka innan jul och julafton spenderade jag i soffan med att sakta äta små små skedar av havregrynsgröt medan alla andra firade jul. Jag hade så sett framemot vår första jul här i lägenheten och sen blev det till skit. För mig då, alla andra hade de säkert bra. Det lämnade ganska djupa spår i mig och nu när vi är inne i den här ”magiska decembertiden” igen ligger förra årets misär där som vilken annan juldekoration som helst som ska plockas fram. Känns det som. Även om den rationella delen av mig förstår att det inte kommer bli på samma sätt i år eftersom jag inte är gravid mera utan istället sitter här med vår fina lilla bebis, så har jag svårt att släpps känslan. Jag är inte riktigt kapabel att slappna av och gå all in i ”julmyset” eftersom jag hela tiden väntar på the other shoe to drop. Gissar att det är väldigt kopplat till amningshormonerna. Jag har i ett par år nu fått stark ångest i samband med pms och den har också gjort sig påmind nu när hormonerna är all over the place. Vilket då leder till en viss ångestkänsla kring den här tiden på året. Det hjälper ju inte heller att jag spenderar mycket tid med att stirra i taket på nätterna när barn ska ammas = vargtimmen. Som Ingmar Bergman sa: ”"Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds." Väldigt beskrivande. Men det är väl bara att intala mig själva att det bara är i mitt huvud och istället fokusera på varma mjuka bebiskinder, julkalendern i soffan under filten med stora barnen, ljumma lussebullar fyllda med mandelmassa och doften av ett rum fullt med tända ljus.
Nu har någon börjar vifta runt sig här bredvid mig och det säkert dags att börja dagen. Klockan är lite efter 10, den sjätte december. Finlands självständighetsdag. Firas ska det, förstås. Idag vaknar jag med en väldigt hoppfull känsla, kanske det välbehövliga egentiden som gjorde det. Och tacksamheten över att vi har det väldigt väldigt bra. Allt gick bra och förra årets december är långt långt borta. Nu är det ett nytt år, en ny december där allt är lite bättre. För mig då. Vi kan inte lyfta på den stenen med hur det ser ut i världen för då är vi nere i ångestträsket igen. Så idag fokuserar jag på att vara tacksam. För det jag har, vi har. För att vi kan ha det och har turen att ha det. Och så tänker jag lite på Björn Skifs och hans ”Det blir alltid värre framåt natten”. Som tur är det ju dag nu. Tur tur tur. Det håller jag i idag.
Tur att dom finns. Bäst.
Julklappsdrömmar och decemberstress
Just nu sitter jag I soffan med foten på en kudde och datorn i famnen. Barnen ser på iPaden i sitt rum och jag skulle egentligen ha varit och jobbat just nu men istället är jag fast här. Jag trampade nämligen fel igår när jag kom ner från vinden efter att ha varit och sökt kläder. Missade ett trappsteg och så vek foten sig under mig. Inget allvarligt som tur men har kryckor lutandes mot väggen ifall jag behöver, sjukskriven över helgen och en stor svullnad på foten. Om det inte är bättre efter helgen så ska jag gå och kolla upp det igen. Så himla irriterande men men. Vilken tur att vi då att jag har en hel hög med böcker som jag bara väntat på att få tid för att läsa. Tadaaa, tid!
Jag känner mig ganska stressad och deppig över att ligga just här idag. Har så mycket annat att göra. Massa jobb innan jul, julfix som jag skulle vilja ha gjort i helgen, hade tänkt åka och söka en julgran och sånt. Julklappar som ännu borde fixas och så vidare och så vidare. December är verkligen inte den tiden man vill bli soffliggandes. Som tur kanske det här går över snabbt bara foten får vila. Men med hormoner som ger humörsvängningar till på köpet gör det mig extra känslig. Så inte på humör för det här idag helt enkelt.
Så då kan vi väl lika bra tänka på något roligare? Som saker man (jag) kan önska sig i julklapp! Saker är onödigt jag vet, och man kan förstås absolut försöka tänka så hållbart som möjligt, men trots det så finns det ändå ett gäng materiella ting som jag skulle bli jätte glad av. Och kanske passar bra till någon du känner som du har absolut noll aning vad du ska ge till.
Pyjamas går alltid hem tycker jag. Jag som inte gillar att sova i pyjamas, men gärna har något att mysa i om kvällarna. Föredrar två delade set såsom det här från Lindex/Boozt till exempel.
Något som jag skulle bli jätteglad av är hud- och kroppsvård. Härliga salvor att smörja in sig i, ansiktsmasker för glåmiga januaridagar. Det här settet från MonSun från Kicks är dröm! Också kittet med sheetmasks.
Böcker är ett måste och jag ger alltid bort böcker. I år önskar jag mig Anna Lindholms den rätta färgen som nyligen kommit ut och Sofia Woods Darling pasta.
Något som jag älskar att ha hemma är doftljus. Det finns något för alla och jag gillar personligen rökiga dofter så här till hösten och vintern. Den här från Hetkinen tog faktiskt just slut här hemma och jag vill så ha en ny. Skandinavisk har massa olika dofter och jag blev lite sugen på den som heter skog.
Min drömväska just nu är den här från By Malene Birger. Den är svindyr men ändå så klassisk och fin. Inte kanske det första du ger bort men på en önskelista måste ju också finnas något extra lyxigt och fint tänker jag.
Sist ut så skulle jag uppskatta ungefär vad som helst från Svenskt Tenn. En sak som jag drömt länge om är den här mobilen. Något som håller år efter år och man till och med kan ge vidare till barnen när de är stora sen. Eller några fina ljusmanschetter, en liten vas eller likande.
I slutänden är det självklart inte presenten i sig som är det viktiga utan att man tänkt till och visat att man faktiskt bryr sig om vad man ger bort. Inte bara köper för att köpa utan faktiskt ger något som den andra önskar eller skulle uppskatta. För det är väl ändå helt poängen med allt?