fredag 17 november 2017 - 09:49

Världsprematurdagen 2017

Mitt första grupparbete under sosionom studierna handlade om människans utveckling från barn till åldring. Min uppgift var att skriva om gravidtetstiden och fram till skolåldern. Jag minns att jag skrev en kort text om prematurhet. Om kenguruvård, beröring, behovet av att vara nära sina föräldrar. Under samma tid som jag skrev arbetet om människans utveckling, gjorde Jaakko praktik som sjukskötarstuderande på intensivvårds avdelningen för prematurbarn.

 

Då visste vi inte, att bara cirka 4 år senare, skulle vi själv befinna oss på just den där avdelningen för prematurbarn. Eller ja, den hade ju flyttat in i det nybyggda sjukhuset, men funktionen var ju det samma. Och egentligen så var det bra att avdelningen var i nya utrymmen. Annars hade vi inte haft möjligheten att vara tillsammans hela vår lilla familj, dygnet runt och i ett rum för bara oss. Istället hade vi delat rum med en annan familj och tvingats åka hem till natten. Och jag, som på grund av havandeskapsförgiftningen, fick ligga 2 dygn på övervakningen efter kejsarsnittet, hade inte haft möjligheten att få vård på samma avdelning och i samma rum som Väinö, när mitt tillstånd var stabilt efter dessa 2 dygn. Nu fick vi ligga i sängarna breved varandra.

 

Allt det här kan aldrig såklart lappa det stora gapet över att vår första tid tillsammans inte bestod av extremt mycket närhet och lugn. Alla slangar, värmebord och maskiner, stod mellan oss. Det var inte bara att plocka upp barnet och gosa med det. Allt det där som jag skrev tidigare, kommer heller aldrig lappa det enorma gapet som uppstod, av att vi aldrig fick se varandra vid födseln. Det är klart man tar igen allt det där med relation och närhet. Men det kommer alltid finnas en bit inom mig som sörjer att vår första tid tillsammans inte bara blev gos och kärlek. Att det inte blev så naturligt.

 

Men allt det där jag skrev om tidigare. Om att få vara i samma rum 24/7, är i alla fall en liten tröst och en förbättring till det som varit. Att kunna vårda både prematurbarn och sängliggande nyförlösta mammor på samma avdelningen, är ett enormt plus. Och vi är extremt tacksamma för all vård, vänlighet och allt stöd vi fick på Satakunnan Keskussairaala och neonatalavdelningen där.

 

Den 17 november, firas det varje år den internationella världsprematur dagen. Dagen till ära ordnas det evenemang och i Helsingfors har man brukat lysa upp byggnader och ställen med violet ljus. För violet är världsprematurdagens färg. Och vi klär oss därför idag i något med violet. För att uppmärksamma alla dessa små kämpar som kommer ut till världen för tidigt. Vi firar, att vi gått från att ligga på intenssivvård till att ett år senare stå på egna fötter och ta de första staplande stegen. Vi firar att allting till slut blev bra. Perfekt, om så får säga. Vi firar att vår lilla kämpe, klarade kampen. För är det några som är värda att firas, så är de alla dessa små kämpar, deras föräldrar och vårdpersonalen som tar hand om dem.

 

08F95BBC 5066 4A9B 866E 69424585AF17

Bild från google.fi.

torsdag 16 november 2017 - 19:55

All over the place

Just nu är min hjärna full med tankar hit och dit. Känns som att jag är all over the place. Men jag får inte ner tankarna på papper. Det är helt enkelt omöjligt! Jag börjar skriva på ett inlägg om något och jag får ner kanske två rader. Sen är det stopp. Just nu har jag svårt att få nerskrivet en början, mitten och själva poängen med ämnet.

 

Jag har försökt hitta problemet. Det är som att något fastnat och sitter ivägen för tankarna att hitta ner till fingertopparna. Till slut slog mig tanken att det kanske är jag själv som stället för höga krav på mina inlägg. Som att de måste vara på en viss nivå för att jag skall kunna publicera dem, vilket ju egentligen är bra för jag vill ju skriva tankeväckande inlägg. Men när det blir så här, att man inte får några inlägg publicerade på flera dagar, är det nog dags att göra något åt saken. Därför tog jag några dagars total paus från att ens försöka skriva något och väntade att skrivkänslan skulle komma tillbaka. Känns som att jag är på rätt väg.

 

Nu - blir det mys med gamla tv-serier och sedan lite bok läsande innan vi skall lägga oss. Ni har väl inte missat att det är den nordiska biblioteksveckan den här veckan? Veckan till ära så besökte vi biblioteket idag och hämtade ut lite småbarnsböcker och längre böcker att läsa vid nattning. Jag är ingen materialist direkt, men när det kommer till böcker, så måste jag medge att det bor en liten bokmaterialist inom mig. Kanske ett inlägg med boktips kunde vara något? Jaja, vi får se. Som sagt, skrivglädjen är på väg tillbaka och visst har jag lite ideér.

 

06095575 8F2E 460C BFE4 A231EA022219

tisdag 14 november 2017 - 10:54

Slukats upp av listor inför jul

Oj, vad tyst det har varit här på bloggen den senaste veckan. Har jag gått upp i rök? Tappat skrivförmågan? Tröttnat på att blogga? Nej, inget av det. Jag har bara blivit uppslukad av livet utanför dataskärmen och telefonen. Det där riktiga livet, som sker här och nu.

 

Vi har under den senaste veckan lärt Väinö att somna i egen säng. Här tilld har vi fått bära på honom eller också har han somnat i famnen. Men nu börjar det bli lite jobbigt att konkka runt på honom när han blivit större. Så min rygg sa helt enkelt ifrån och det var bara att ta skeden i vacker hand och lära oss nya nattningsmetoder. Och till vår stora förvåning så har Väinö snabbt blivit bekväm med att somna i egen säng.

 

Dessutom har jag börjat planera inför julen. Jag är en sån person som älskar julen och börjar redan i november planera bordsdukningar, matservering och julklappas paket. För i det här huset går allting från gardiner till julgranspynt till julklappspapper i samma tema. För mig är julen inget jag direkt stressar över. För för mig är det en sorts egen tid att stå där i köket och göra lådor, skinka, knäck och efterrätt. Eller att sätta mig i ett rum med julmusik och paketeta julklappar. Eller baka pepparkakor. Och pepparkaksdegen gör vi själv i år. Förra året köpte vi färdig eftersom jag ju låg på sjukhus en stor del av december så vi satsade på att ha hemlagade lådor osv. istället.

 

Och mitt bland allt julpynt och planer, så får man ju inte glömma varför man egentligen firar jul. Är det julklapparna och granen, eller är det det att man får samlas ihop nära och kära och fira det som en gång hände i Betlehem. Eller bara samlas ihop för att spendera tid tillsammans, om man inte vill fira en kristen jul. Det viktigaste är, att man gör precis det man själv känner för. För det är då, som det brukar bli som bäst.

 

pexels photo 302584

torsdag 9 november 2017 - 21:01

TV tips: Meltzer och döden

Christine Meltzer är någon jag följt sedan hon blev känd i programmet Hey Baberiba. Och när jag säger att jag följt henne, så menar jag att jag följt hennes karriär. Inte stalkat henne. Nu är hon i alla fall aktuell via sitt nyaste program, Meltzer och döden. För de som inte känner till hennes berättelse, så diagnostiserades Christine för 4 år sedan med bröst cancer. Hon har pratat mycket om det hon kände då och rädslan för att dö. Och det är just den rädslan hon konfronterar i sitt nya program.

 

För mig, som upplevde en nära döden upplevelse för ett år sedan och fortfarande jobbar på med rädslan som sitter kvar, kunde inte det här programmet komma mer passande. Jag känner igen mig så otroligt mycket i det hon berättar. Jag har nog aldrig innan tänkt på döden så mycket. Den har liksom varit en rätt så subjektiv greij som man vet att finns, men som är okänd. Vi alla har våra egna tankar om vad som händer när vi dör. Ingen vet var, när eller hur vi kommer att dö. Men vi alla vet att vi kommer göra det. Och det är det här som är så svårt att klä i ord, att när man upplevt att man nuddat vid döden, så känns den inte längre som något som ligger där någonstans, långt borta. I stället blir den något väldigt konkret och man tänker ofta på den. Man ser faror över allt och det känns som att döden lurar bakom knuten. Det är svårt att förklara vad man känner i den där stunden, när man fullt ut med hela kroppen och själen känner, att det inte finns något efter den här stunden.

 

Precis som Christine säger i programmets första del, så vill jag lära mig leva utan att tänka på döden så mycket. Jag kommer aldrig glömma det jag upplevde under det akuta kejsarnsittet, jag kommer aldrig glömma läkarnas ord om att även de var oroliga för om jag skulle klara operationen och jag kommer definitiv aldrig att glömma hur mitt barn, 6 veckor prematurt, slutade andas i sängen breved mig för en stund. Men jag vill tro att jag kan lära mig leva med det jag upplevt och det är nog det jag till stor del jobbar med just nu.

 

Meltzer och döden- programmet startade på sociala medier en hashtag som heter #innanjagdör. Det har varit mycket hashtaggs på bloggen den senaste tiden, men ni får helt enkelt själv välja vilka, om några alls, ni vill ta del av. Desto mer jag funderar på vad jag vill göra innan jag dör, så förstår jag att jag faktiskt just nu, i denna stund, upplever många av de saker jag länge drömt om att få uppleva. Jag har ett hälsosamt och tryggt förhållande med min man och jag är mamma till världens underbaraste pojke. Jag nådde flera av mina mål i ringetten innan jag var tvungen att lägga av. Jag har skaffat mig, inte bara en utan två utbildningar. Jag har vågat ta steget ut och starta upp den här bloggen. Och jag har vågat öppna och berätta för er om det som rör sig i min lilla hjärna.

 

Men om jag skall nämna något under #innanjagdör, så kommer jag att tänka på 3 saker. 1. #innanjagdör vill jag se min son växa upp. 2. #innanjagdör vill jag känna att min röst blir hörd och att jag kan inverka positivt på olika saker. Och 3. #innanjagdör vill jag LEVA.

tisdag 7 november 2017 - 16:26

Bloggträff och spa

Bjuder på lite bilder från den gångna helgen. I torsdags var jag på bloggträff i Helsingfors. Lite prat allmänt om blogg, youtube och instagram och så fick vi korta presentationer av olika sammarbeten som är på kommande. Jätte trevligt att träffa andra bloggare och höra deras tankar. Och sen satt lilla jag där och kände för en stund att ”vad har jag att komma med liksom”. Men, vi har alla olika ämnen att skriva om. Och det är ju det som är så bra med bloggvärlden, att det finns så mycket att välja mellan. Det finns något för alla.

 

Vi blev bjudna på en härlig bönsoppa och smått och gott med kaffe och te. Och så fick vi en liten goodie bag att ta med oss hem.

 

711708DD 6905 4598 8161 DA7C00FE8A01

0F981308 EE05 412E 9B45 5007AEA28590

B6EB769C 67A0 443A 9C12 46A5F4A503BA

 

Fredagen och lördagen spenderade vi med Jaakko på Haikko Gård i Borgå. Vi hade ju vår bröllopsnatt där när vi gifte oss, så det var roligt att åka tillbaka och se hur stället ser ut efter renoveringarna de gjort. Den här gången valde vi att bo på spa hotellet och gå på indisk huvudmassage tillsammans.

 

9DEEB6C4 C4E8 4FE0 82AE 1DC326E66376

BBA2183D 8064 4A7F 95E3 61BE3111639A

3153AAD2 422D 45F2 B7D8 D42E2B4AE1C9

83CEAEAD 829F 4E69 996B 8FD811345893

4749A01C 2C65 4D7B 8485 4B1E2537B450

542ABC9F 562D 4FA6 9C2E 6F0DA4EA6911

AFDB0AE4 A9FB 4181 9F63 2C955BD353D9

Bad platsen var härlig och det som vi gillade massor var att det fanns flera olika bastun och annat som man kunde använda gemensamt med den man var på spa med. Maten var härlig. Rökt lax med hollandaise sås och lite ostkaka med jordgubbar på det, är aldrig en dålig sak.

 

1FBD0B41 6C3A 41B9 A9BE 67727848BDD5

2D905304 1B4C 4FDB 9926 4CD94476D5F6

00AEDF05 DBEA 4712 AEF4 081F6DD853F3

Till frukost blev det färsk fruktsallad, croissanter, nybakat bröd med pålägg och amerikanska pannkakor med lönnlövs sirap, hallonsylt och nutella.

 

Ja, det var min senaste helg i bilder. Jag försökte fota lite nu och då saker, men mest njöt jag bara av att vara. Ladda batterierna och slappna av.

måndag 6 november 2017 - 10:05

Svenska dagen

Idag firar vi svenska dagen. Dagen som firas för att samla ihop oss finlandssvenskar och som skall få oss att känna oss eniga. Som en enda stor familj. Enligt stereotyperna så samlas ju den här ankdams familjen ofta för att segla, dricka champagne och räkna våra pengar. I verkligheten är det väldigt få av oss som gör det här. Men visst kan man se oss som en stor familj. En helt vanlig, dysfunktionell familj som består av olika individer. För alla är vi olika och har olika bakgrunder. Men det vi alla har gemensamt, där vi alla är lika, är det svenska språket. Vårt modersmål.

 

Och vilket språk det är! Ett brett språk med en hel massa olika dialekter. Vi från Sibbo har ett starkt, rullande R och det låter som om vi inte riktigt blivit av med ett talfel som de flesta övar bort innan skolåldern. Och reser man tillräckligt långt upp i österbotten, kan det lätt kännas som att man behöver en ordbok eller en tolk med sig. Svenska-österbottniska-svenska. Och är man som jag, att man har en släkt som spridit ut sig lite här och där i landet, så pratar man någon slags blandning av alla dialekter.

 

Jag har vuxit upp i en svenskspråkig familj, på en svenskspråkig ort och en kompiskrets där 90% är svenskspråkiga. Jag minns till och med en tid då jag inte förstod ett skvatt av det som sades till mig på finska. När jag började på skridskoskolan som 5 åring, hade jag mamma med mig för att översätta åt mig vad som sades. Men jag har lärt mig finska och flera andra språk. Hur? Studerat och utsatt mig för situationer där jag behöver andra språk än mitt modersmål. Var det jobbigt? Svårt? Kändes det onödigt? Ja, ibland. Men aldrig såg jag det som bortkastad tid, för varje upplevelse gav mig något jag kan bära med som minne resten av mitt liv. Och visst har jag även haft användning för de olika språken även i arbetslivet. Och som vi finlandssvenskar brukar säga, det är jätte kiva, att kunna språk.

 

När jag växte upp i ett relativt svenskspråkigt Sibbo på 1990- och i början av 2000-talet, så kändes det som en självklarhet att prata svenska också utanför hemmet och i skolan. I affären, banken, på cafét, på läkaremottagningen. You name it. Och visst kan man även idag nu och då, få betjäning på svenska vid vissa tillfällen. Men skrämmande ofta, blir man även stämplad som jobbig och till och med utskrattad när man pratar svenska. När man går på stan och pratar svenska, får man ofta också skällsord slängda efter sig. ”V*tun hurri!”, ”Ai sä oot sellanen v*tun suomenruotsalainen.”, ”S*atanan svedu! Suomessa puhutaan suomea!” är bara en bråkdel av toppen på isberget med kommentarer man ibland får höra. Och flera gånger har jag under de senaste åren i banken eller under mina tider som patient på sjukhuset fått höra att ”oj, vi har visst något fel inställt på vår data för den printade ut dina papper på svenska”. Nej, det är inte datan som har fel inställning. Men du som utgår från att alla har finska som modersmål, kanske har en del inställningar att jobba på.

 

Sen vet jag att det inte alltid lönar sig att säga något tillbaka. Hur mycket man än vill slänga ur sig kommentarer som ”du kan prata vad du kan, jag pratat vad jag vill”. Det är helt enkelt inte värt risken att få på snåtet. För någonstans så är det bara så att man måste välja sina strider. Jag väljer att inte ta striden med en vilt främmande man eller kvinna på stan. Men när politiker i riksdagen, de som styr vårt land, som gör beslut angående våra liv och som håller långa tal om likvärdighet och lika rättigheter för alla, vid flera tillfällen och med flera kommentarer bevisar att de inte alls egentligen tycker så, väljer jag att ta striden för mitt modersmål, min kultur och svenska språkets framtid i Finland. För helt klart så är inte vi alla lika värda, när man inte längre bryr sig om den svenskspråkiga minoritetens rätt till betjäning på sitt modersmål, i vårt tvåspråkiga land. Och en minoritet, det är vi. En minoritet på 5,5%, 300 000 personer. Men vi är här och vi är lika värdefulla som alla andra. Och så länge vi är ett tvåspråkigt land, kommer jag att hålla fast vi min rätt att få betjäning på mitt modersmål. Precis som alla finskspråkiga får. Skillnaden är bara att de aldrig behöver stå ut med blickar och skällsord för att de öppnar munnen och pratar det språk som faller dem mest naturligt.

 

Glad svenska dagen!

 

E8742E4A 787B 415C BA69 B6A09670A715

torsdag 2 november 2017 - 15:21

Han, hon, hen, vem?

Den senaste tiden har det diskuterats om könsneutral uppfostring en hel del. Eller ja, det känns som att det här ämnet är på tapeten hela tiden nuförtiden, men de senaste dagarna har jag stött på ämnet mer än vanligt. Jag har hört så mycket kommentarer om det här med könsneutral uppfostring. Så många diskussioner som gåtts om detta bland bekanta och obekanta. Det har varit kommentarer där människor vill att det endast skall säljas barnkläder med könsneutrala färger som gul, grå och grön. Det har varit kommentarer om att kläderna inte får vara indelade i pojk- och flickavdelningar. Det har varit kommentarer om att man inte ens borde skriva in något kön när barnet föds. Frågor om varför det måste stå flickors pyjamas eller pojkars pyjamas på kvittot.

 

Själv känner jag att hela diskussionen kring ämnet har spårat ut totalt, för många. Det har skapats en form av hysteri kring ämnet och allting skall göras könsneutralt. Jag pratar mycket om jämnlikhet mellan människor, men jag känner att vi kanske missar poängen i det hela, när vi börjar diskutera huruvida ett trafikmärke ser ut som en kvinna eller en man. Och hur många tyckte inte att det skulle vara en bra ideé att inte prata om pojkar och flickor i skolan. Någonstans här, bland könsneutrala trafikmärken, barn utan kön och kvitton, känner jag att vi är långt ifrån den röda linjen i diskussionen. Och jag känner att vi inte är långt ifrån att ha BH:n för män och skäggbalsam för kvinnor. Inte för att efterfrågan skulle vara större, utan för att det skall vara könsneutralt och det skall finnas allt för alla. När jag pratar om jämställdhet, så tänker jag på samma rättigheter och möjligheter för både kvinnor, män och de som känner sig obekväma i de rollerna. Jag tänker på att det finns olika kön, men att saker inte behöver vara orättvisa mellan dem. Jag tänker, att vi kan vara stolta över de vi är och det kön vi tillhör, men fortfarande bli respekterade.

 

Vi både klär vår son i ljusblått och köper bilar åt honom som leksaker. Jag har flera gånger fått försvara vårt beteende, som om det vore bland det värsta man kan göra. Men greijen är den, att det är inte barbie dockorna han vill åt i butiken, det är bilarna och dinosaurierna. Det är inte dockorna han hämtar att leka med i mamma & barn-gruppen, det är den stora blåa traktorn. Varför skulle vi då börja köpa rosa prinsessor åt honom, när han inte har något som helst intresse för de leksakerna. Inte i alla fall just nu. Varför skulle vi inte låta honom titta i böckerna om dinosaurier, när han totalt älskar de böckerna? Varför skall någon inte få vara flickan som älskar prinsessor eller pojken som älskar turtles, bara för att någon annan inte kände sig bekväm i den rollen? Respekt och medmänsklighet mot andra människor sitter inte i hurdana kläder man klär sig i eller vilka leksaker man leker med.

 

Om vi engång pratar om att alla skall få vara den man är, så kanske vi då verkligen borde låta alla vara det. Tillåta både pojkar och flickor och alla andra att vara den man är. Vad är det egentligen, som anses så fel med att vara en flicka eller pojke? Vad är det som anses så fel i att lära våra barn om olikheter och att det inte är något fel med dem? Skall verkligen alla klämmas in i en och samma könsneutrala form, för att vi skall kunna visa varandra respekt, medmänsklighet och likvärdighet?

 

genus

torsdag 2 november 2017 - 10:50

Long time, no see

Det var en tid sen jag skrev senast. Jag hade migrän i början av veckan och det tog några dagar att återhämta sig kraftmässigt. Det är lite svårt att bara ligga i tystnad och mörker med en 1 åring som övar både prat och gående. Men nu känner jag mig mycket starkare igen.

 

Men ni skall inte tro att jag legat helt på lata sidan med bloggen, trots tystnaden. Nej, nej, nej. Jag har jobbat på nya inlägg som kommer upp under dagarna. Och den där greijen idag? Ja, den är också bloggrelaterad. Så håll koll!

 

Nu - sitter jag i bilen på vägen mot Helsingfors. The big city. Hufvudstaden. Jag har en greij där idag och imorgon skall Jaakko och jag ha egentid på spa. Väinö får mysa med mommo och mofa. Samtidigt som jag vet att det kommer vara jobbigt att vara ifrån Väinö en natt, så känns det skönt att få unna sig lite massage och egen tid med Jaakko. Och så kan jag nog inte gnälla allt för mycket heller för det är ju inte dirket något straff att ligga på spa på tumanhand med sin man. Värre saker har ju hänt. Men det är väl det att jag helst spenderar tid hela familjen ihop.

 

5AD951D1 69F9 4219 BC7A E922A54EFAD2

söndag 29 oktober 2017 - 13:39

#delaljus listan

Det är självklart att även jag vill fylla i #delaljus listan, så här har ni mina svar på frågorna:

 

Vad ger ljus i ditt liv?

Enkelt, människorna i min närhet. Min son, min man, mina släktingar och vänner. Jag har aldrig varit speciellt materiell av mig. Visst vill jag ha saker omkring mig, men jag värdesätter mina människorelationer mycket mer.

 

Hur överlever du höstmörkret? Mina fem knep.

1. En brasa. Jag älskar att mysa framför brasan i takkan och med ljus.

2. Böcker. Finns det något bättre att göra när man har lite egentid, än att fördjupa sig i en riktigt bra bok. (Det bästa är att kombinera punkt 1. och 2.)

3. Tv-serier. Till hösten brukar det släppas en mängd nya och gamla serier med nya säsonger. Som den tv-serie nörd jag är, så måste ju det här vara en punkt på listan.

4. Tröjor i jordnära färger. Nej, jag är ingen materialist, men stickade, tjocka tröjor är nog en av de bästa sakerna med hösten.

5. Umgås med människor. Samla ihop ett gäng kompisar eller ordna en spelkväll med familjen. Spelkort, sällskapsspel eller bara sitt och prata. Ett ord: HÄRLIGT!

 

Om du inte kan prata med en vän, vem lyssnar?

Som tur har jag blivit välsignad med ett stort gäng härliga människor som jag kan prata med. Men om nu motförmodan ingen av dem kunde lyssna på mig, så har jag ju min psykolog just nu och sen kan man ringa kyrkans samtalstjänst.


Varför är det viktigt att prata när man har det svårt?

Allting känns lite mindre jobbigt när man säger det högt. Att säga högt vad som hänger på en, är en mardröm för monstren som bor där uppe i våra huvud. Men håller vi tyst, matar vi monstren med tystnaden och de växer större. Har man otur så blir monstren så stora, så de börjar styra över våra liv.

 

Hur kunde du vara ett ljus för något annan?

Tänk att när jag läste den här frågan var min första tanke, äsch nu måste jag skriva något bra om mig själv. Jag vill ju inte boosta mig själv liksom. Där klev ett av de där monstren fram igen och jag fick be de sticka till skogs. Klart man får säga vad man tycker själv att man är bra på! Beröm dig själv för det du är bra på och var nådig mot dig själv med det du inte kan så bra. Så här har ni det; jag kan bringa ljus för andra genom bloggen och min humor.


Snart är det allhelgona. Vem minns du som har gett ljus i ditt liv? #DelaLjus #JagTänderLjus

Jag har lagt upp bilder med hashtaggen #delaljus på mina närmaste på sociala medier och skrivit en liten text under bilderna. Och till allhelgona då man tänder ett ljus för de som inte längre finns bland oss, så minns jag extra mycket min mommo som gick bort för 1,5 år sedan. Jag skrev även ett inlägg om det igår. Ni kan läsa det här.


En person jag vill skicka extra ljus till i höstmörkret

Jag vill skicka lite extra ljus till alla där ute!

 

En låt som får mig på bra humör.

Hmm, svår fråga för det finns så många bra låtar. Men här är två av mina absoluta favoriter:

 

lördag 28 oktober 2017 - 19:16

En mormor skall inte glömma sina barnbarn

Snart är det allhelgona och för oss som inte vill klä ut oss som vampyrer och vandra runt i kvarteret för att samla godis, så handlar idag om att minnas de som en gång varit en del av våra liv, men inte längre är det. Eller kanske du gör både och. Både minns och går runt. Det kan ju inte jag veta eller bestämma över. Det där löser du precis som du själv vill.

 

Idag minns jag i alla fall bland annat min mans båda morförlädrar som dog för bara några år sedan, men speciellt min egen mormor som gick bort ganska så plötsligt för 1,5 år sedan. Enda sen jag var en liten flickspoling, var min mommo och jag väldigt nära varandra. Hon tog ofta hand om mig när jag var sjuk och mamma och pappa var tvugna att jobba. Jag spenderade veckor av mina sommarlov hos henne och hennes man på deras herrgård, till och med ännu som äldre tonåring. När vi inte träffades, så ringde vi varandra ofta. Ibland till och med dagligen. Mommo skrev ofta korta brev till mig. Alltså riktiga brev. Skrivna för hand och skickade med snigelposten. Hon var på plats när jag spelade min första landslags match och när jag gifte mig. Hon hade en väldigt stor plats i mitt liv. Hon var en stark och varmhjärtad människa. Hon var den som ringde runt till alla och hörde hur de mådde och pratade ofta om hur viktigt det är att hålla ihop och vara tacksam för det man har. Hon ville alltid dricka sitt kaffe ur en liten kaffekopp och hon påminde alltidom hur viktigt det var att knäppa händerna och tacka för dagen när man gick och lade sig.

 

-Haloo?

-Hej Jennie, det är mommo.

-Hej.

-Hade du något ärende?

-Ömm, mommo det var du som ringde mig, är det inte du som har ärende till mig då?

 

Jag kommer inte ihåg exakta året, men några år innan mommo dog, diagnostiserades hon med alzheimer. Till en början höll vi kontakt som vanligt och när jag var hos mamma och pappa, hälsade jag på hos mommo också ibland. Men med tiden blev hon mer osäker på att prata i telefonen för hon kunde glömma bort vem hon pratade med och blandade ihop människor. Ibland glömde hon till och med bort vem jag egentligen var. Någonstans där slutade vi hålla kontakt. Det kändes svårt att ta in, att någon som alltid varit en så stor del i mitt liv, plötsligt glömde bort vem jag var. En mormor skall ju inte glömma sina barnbarn. Så obehagligt egoistisk var jag, att jag gnällde över hur jobbig situationen var för mig, samtidigt som min mommo glömde bort delar av det liv hon själv hade levt.

 

Vid mommos begravning hade jag totalt glömt att hon har en identisk tvillingssyster. Ni kan förstå att jag blev en aning chockad när jag såg henne på begravning. Jag tänkte ”wow, att dyka upp på som gäst på sin egen begravning! Det är det inte alla som klarar av!”. Snabbt förstod jag ju att det inte var min mommo. Men hade någon klarat av att vara gäst på sin egen begravning, hade det nog varit min mommo.

 

Ungefär ett halv år efter mommos begravning satt jag gravid och kollade på något på TV:n och av någon anledning kom jag att tänka på hur man gör egen äppelmust. Min första tanke var inte att googla, utan att ringa mommo. Mommo vet ju allt om sådant här. Så jag plockade upp telefonen och bläddra ner till mommos telefonnumer i kontaktuppgifterna. Precis när jag skulle trycka på ring, så slog det mig att ingen skulle svara.

 

Nej, det blev inget svar då och jag tog bort mommos nummer. Det kändes jobbigt. Det var nog först där och då jag riktigt förstod att mommo inte längre fanns. Men idag vill jag komma ihåg alla de goda stunderna jag fick uppleva när hon fortfarande var med oss. Och äppelmust receptet? Det har jag fortfarande inte.

 

-Haloo?

-Hej Jennie, det är mommo. Fick du mitt brev?

-Ja, tack så mycket.

-Kom ihåg att spara det, så har du det som minne sen när jag inte längre finns.

-Joo, jag skall spara det. Men prata inte om sånt.

 


7FAF76E6 1A22 4FF8 9538 E5C55D748671

9AB7B519 C4EB 47B8 940B 18636B5FEBCB