torsdag 22 februari 2018 - 12:18

När barnen växer upp

Härom veckan pratade jag med en kompis om hur stor Väinö har blivit. Han kommer ju såklart fortsätta växa, men jämnfört med det lilla knyttet han var när han föddes eller hur han var för ett halv år sedan, så har han ju växt och utvecklats enormt. Man brukar ju säga saker som, nu har vi ingen baby hemma längre, snyft och snart flyttar de väl hemifrån redan.

 

Jag kan tycka att baby tiden var en härlig tid på sitt sätt. Och kanske kom man lite lättare undan då, när det enda Väinö gjorde var äta, sova, bajsa. Och sedan gjorde en repeat på det. Han började ju med tiden vara mer vaken och utvecklas. Han började leka, lära sig nytt och hans personlighet började komma fram. Jag tyckte det var mysigt att packa ner honom i vagnen och gå en promenad varje dag, men jag njuter så av att kunna ha honom gåendes breved mig nu. Ja, jag tyckte till och med det var roligt att ha honom gående breved oss igår när vi besökte köpcentret, även om han några gånger kände att han bara måste ställa sig på alla fyra och dansa ett varv runt sina händer, medan vi gick längs med gångarna. Men det är sådant man får ta med en 1-åring.

 

Jag tyckte det var mysigt att sitta i soffan och amma/mata med nappflaska när han var mindre, men jag tycker det är fint att ha honom sittande breved mig nu vid matbordet och se honom äta själv. Jag tyckte det var underbart att hålla om honom när han var baby, men jag njuter också av att han själv kommer fram nu och ger en kram eller ber få komma upp i min famn. Jag älskar helt enkelt att se honom bli mer självständig och jag tycker det är härligt att kunna göra mera tillsammans, så att även han deltar mer. Och jag tycker det är roligt, att få annat än dräggel som svar på mina frågor.

 

Jag vet inte om det beror på att vår baby tid skuggades av mycket oro och rädsla, men även när jag tänker bort hela den ångestfyllda hälsobiten, så känner jag inte mig ledsen över att Väinö inte var baby en längre tid. Kanske beror det på att han föddes som prematur och vi därför hade en 6 veckor längre äta, sova, bajsa -tid än många andra, men jag kan inte hjälpa att tänka, att jag bara inte är den sortens förälder som tycker det är svårt att se mitt barn växa och bli större. Jag tänker inte tillbaka och önskar att han var en baby igen. Nej, jag är nog mer den som ser tillbaka på babytiden och är tacksam att vi fick uppleva det, men jag är (i alla fall nu) väldigt bekväm med att se honom utvecklas till en egen liten individ.

 

Däremot kan jag definitivt tänka tanken, är det här verkligen samma barn som en gång låg i min mage och sparkade?, när jag ser honom sparka fotboll med sin pappa. Och jag kommer säkert sakna den här tiden när han inte längre kommer och ber om att få sitta i min famn eller när han flyttar hemifrån. Jag går inte heller omkring och liksom längtar efter den tiden då han flyttar hemifrån, men jag känner att det är väldigt långt till det ännu. Så varför skulle jag gå runt och grubbla över något som inte kommer ske på flera, flera år och som jag ändo inte kommer kunna hindra från att ske. När jag istället kan ta vara på den tid vi har nu och njuta av den. Då kommer jag i alla fall ha en massa fina minnen att se tillbaka på.

 

Att säga att man inte vill att ens barn skall växa upp, är som att säga att man inte vill att det skall hända dem något. Nej, man vill definitivt inte att det skall hända något hemskt med dem, men man vill väl endo att de skall få uppleva livet. Precis som man själv upplevt saker. Sen är det ju så, att ingen människa kan gå genom livet utan att möta några som helst motgångar ibland. Det hör liksom livet till och samtidigt som det inte är roligt att det är jobbigt ibland, så är det bara så det är. Det är en naturlig del av livet, precis som det är naturligt att växa och utvecklas. Och hur man än vill och försöker, så kan man inte hindra livet från att ske för sina barn. Men det man kan göra, är att lära dem att motgångar hör livet till och att man kan ta sig genom dem. Och man kan lära dem, hur man tar sig genom dem. Man kan, och man bör, även lära dem att det finns många roliga stunder i livet. Och att utvecklas och gå vidare i livet, är inte en dålig sak. Det är något vi skall vara glada för att vi får vara med och uppleva.

 

pexels photo

tisdag 20 februari 2018 - 12:09

Käppar i hjulet nu som då

Det krävs mer än en liten man flu för att få stop på mig, skrev jag i lördags. Mmm, jag står fortfarande bakom de orden. Däremot vet jag nu att en gammal hederlig gallstensattack sätter rejäla käppar i hjulet för mig. Så kort och gott, så har det varit tyst nu några dagar på bloggen, för att jag legat på sjukhus. Igen. Suck.

 

Jag vaknade på söndagen av att jag mådde otroligt dåligt. Jag kräktes två gånger under dagen och på eftermiddagen fick jag riktigt ont i magen. Det gick om med medicin, men kom tillbaka om några timmar. Till slut fick jag ge mig och inse att det inte skulle släppa utan att åka till sjukhuset och få starkare mediciner. Jag visste ju direkt att värken berodde på gallstenar, eftersom jag haft det innan. Fast egentligen är det inte gallstenar, då min galla ju opererades bort för ett år sedan, utan det har bara visat sig att jag har en fruktansvärt dålig tur när det kommer till min hälsa (det postivia är, att då har jag väldigt mycket god tur i mycket annat i livet, woop woop!). Så för min del handlar det mer om att det samlas slask i mina gallvägar och eftersom gallblåsan inte finns kvar, så bildas inga stenar utan de orsakar ont i själva gallvägarna. Det lär ska vara väldigt sällsynt att galloperationen inte hjälper och det blir så här, men läkarna tänkte att mina gallvägar nog är lite extra känsliga av naturen och att det blev mer känsliga eftersom de var tvugna att peta i dem så mycket för ett år sedan.

 

Hur som haver, så är jag nu hemma efter några dygn på sjukhuset och väntar på en tid till magnetröntgen och sedan troligen ytterligare ett ingrepp i gallvägarna. Jag hoppar ju inte direkt av glädje av att kanske få lägga mig på operationsbordet igen, men samtidigt är jag så innerligt trött på smärtan. Och att ligga på sjukhuset. Det värsta den här gången var dock, att nu när Väinö är lite större och redan förstår saker mer, så kunde jag se oron i hans ögon när han såg mig lida. Och det hjälper ju inte att jag försöker le och förklara att mamma bara har lite ont, men det är ingen fara, för han ser ju att allting inte är som det skall. Han kom fram till mig flera gånger och pussade mig på näsan och klappade mig på huvudet för att trösta och ja, om det gjorde ont i magen på grund av slask i gallvägarna, så gjorde det 1000 gånger ondare i mitt mammahjärta just då.


Just nu är det inget som frustrerar mig mer, än att läsa kommentarer och nyheter om skönhetsingrepp. Det är verkligen provocerande att se hur människor, vackra människor, gnäller över sina påsar under ögonen, smala läppar och hängiga magar, när man själv hade gjort nästan vad som helst för att få ha en kropp som fungerar normalt på insidan. Jag vet, att t.ex. mina njurar aldrig kommer återställas helt och jag har accepterat det som en del av det livet givit mig, men det är svårt att acceptera att saker bara fortsätter rasa ner i min kropp. Och samtidigt, så kan jag känna att bring it on, för orsaken till att min kropp har problem, är att jag skapade ett nytt liv inom den och det livet ligger och snarkar i sin säng just nu och mår utmärkt. Och för det livet gör jag vad som helst, till och med lider av de här värkarna.

 

Men vi får se vad läkarna säger när vi får alla provsvar. Själv njuter jag bara av att få vara hemma just nu, sitta här i pyjamas och blogga. Pussa på och skratta med min härliga, lilla familj. Det må sätta käppar i hjulet och stanna upp ens liv, att ligga med en sådan värk på sjukhuset (alla ni som haft gallstenar vet hur ont det gör), men fasiken vad det motiverar en att ta vara på det goda man har i livet också.

 

img 65855809d08ebbc14 2

lördag 17 februari 2018 - 12:05

Oh no! The man flu is here!

Japp, ni läste rätt. Igår kväll flyttade the man flu in hos oss och Jaakko har knappt rört sig ur sängen sedan dess. Väinö var ju också redan bättre men nu är han snuvig igen. Själv har jag varit lite febrig de senaste dagarna, men det är det som är skillnaden på man flu och mom flu, är du mamma så bryr sig ingen. Typ.

 

Som om vi inte skulle ha nog med att vi alla är lite flunssiga, så lyckades jag spräcka en tand igår kväll också. Tanden gick liksom i tu, men det lossade ingen bit utan den delen som skulle ha lossnat, hänger fortfarande fast i roten. Så nu sitter jag här på tandjouren och väntar att få bli ompysslad i munnen av tandläkaren.

 

Jag säger ompysslad, för jag försöker se det här som en mysig visit på ett spa, eller något. För jag antar att det här är det närmaste jag kommer att komma egen tid de uppkommande dagarna (because, man flu). Jag skall även lämna tillbaka några böcker till biblioteket och ta en sväng in till apoteket och tömma halva deras hyllor (because, man flu), när jag väl är ute på spring.

 

Hoppas ni mår bättre och har en fin lördag! Jag skall göra det bästa jag kan av den här dagen. Det krävs mer än en liten man flu för att stoppa mig minsann.

 

9E32D4F5 E8DC 4A14 A46C DC5D36E5ED7F

fredag 16 februari 2018 - 13:00

Kvinnor, idrott och löner

Jag tror, eller jag vill i alla fall tro, att så här i OS tider så är det många idrottare, som har lagt ner sin karriär, som gör en tillbakablick just under de här veckorna då sport är i sådant enormt fokus. Det gör även jag, som spelade ringette i många år, men var tvungen att lägga av på grund av en knäskada. Nu är ju ringette ingen OS sport (ännu), men eftersom det spelar några bekanta människor i damernas ishockey lag, så påminns man ju extra mycket om det som engång var ens eget liv, för si så där 8 år (!!) sedan.

 

Det är klart att den melankoliska känslan med tankar om att, tänk om jag själv kunde spela ännu och hur mycket jag aldrig fick chansen att nå, dyker upp. Men mest av allt är det ganska härliga och glada känslor som kommer fram. Sjunker man tillräckligt långt in i sina tankar, så kan man nästan nås av den euforiska känslan man upplevde, då man som lag nådde ett gemensamt mål eller när man själv lyckades göra en riktig super räddning i målet. Det liksom suger till i magen på en och det är en härlig känsla. Sen kan det ju vara att jag inte saknar 3000 m springtestet eller morgonlenken en kall och frusen vintermorgon, lika mycket. Men visst kan jag sakna schemat och känslan i kroppen efter ett riktigt tufft träninginspass.

 

Men mest av allt saknar jag nog just gemenskapen. Att känna att man hör till gruppen. Att man har ett gemensamt mål, som alla gör sitt bästa för att nå. Alla bär sitt strå till stacken. Misslyckanden och lyckanden. Det där med att vara ett lag med stort L. Känslan i omklädningsrummet innan VM-finalen, då man kan känna hur taggade alla är. Hur mycket alla vill vinna och att alla är redo att göra allt som behövs för att nå det uppsatta målet, guldet. Känslan av att skrinna ut på isen framför en fullsatt publikläktare. Det är det man saknar mest.

 

Men det är något annat jag också vill lyfta fram just när det kommer till dam ishockeyn. Och varför inte andra sporter, där kvinnor är med, när jag engång är inne på ämnet. Jag hatar egentligen att det blir så mycket prat om de kvinnliga idrottarnas utseenden, vem som är snygg och vem som är mindre snygg, hurdan kropp vem har osv. För den diskussionen, tar bort fokusen från det dessa idrottare är där för att göra, nämligen göra en idrottsprestation. Och det är den prestationen som spelar roll, inte om idrottaren råkar ha långt eller kort hår, make up eller inte, målade naglar eller inte. Och det om du, som åskådare, råkar tycka att någon är snygg eller inte, är definitivt inte något som spelar roll (sorry to be the one breaking the news to you). Men eftersom jag de senaste dagarna har stött på mycket prat om hur bra det är med kvinnliga idrottare, som går mot den traditionella normen för hur kvinnor skall vara, så känner jag att jag vill säga mitt om saken. Det är absolut bra, att var och en följer sin egen stil och ser ut precis som den personen vill. Men, jag tycker det är lika viktigt med de kvinnliga idrottare som går mot stereotypen för hur en kvinnlig idrottare brukar vara, nämligen lite maskulin. För jo, tro mig, jag har så många gånger fått höra att flickor/kvinnor som spelar ringette, ishockey, åker snowboard osv. ser maskulina ut. Därför, tycker jag det är bra, att det finns de som har sitt långa hår uppsatt, örhängen och målade naglar. Att det finns de som visar att man kan vara feminim, men samtidigt kunna dribbla bort flera soffpotatisar med en puck. För det är lika viktigt med dessa förebilder för unga, som det är med de förebilderna som bryter mot samhällets normer för kvinnor. Alla behövs, så är det.

 

Jag har tappat räkningen på hur ofta jag, under min spelarkarriär, fick höra kommentaren, men du kan ju inte spela ringette! Du är ju så normal i kroppen och vacker. Inte alls så manlig som t.ex. dam ishockey spelarna. Har du vunnit något då? Jag har aldrig slutat undra över vad folk egentligen menar med den kommentaren. Jag menar, vad har mitt utseende att göra med vilken idrott jag utövar? Och varför tror så många, att mitt utseende bidrar till hur bra jag är på sporten? Är det bra eller dåligt att jag inte såg ut som en liten man och varför var det bra eller dåligt i så fall? No, bra eller dåligt, så hindra det mig inte från att bli flerfalldig Finsk Mästare och Världsmästare. Så ja, visst har jag vunnit något. Något som också gjorde det lättare att senare svara på kommentaren med ett kort; jag bryr mig inte vad du tycker, för jag vet, att jag är bra.

 

6CDDEA6E C8B4 46E8 981B 516EE2C3BE4A

99BDD0F0 C375 4648 8E8C AD7178BEDB14

A841CCC6 F716 4EC9 9DAE 54776C9A850B

 

En annan fråga, som kunde reta gallfeber på mig, var att folk inte trodde att vi kvinnor tränar lika ofta. Believe me, vi tränar. Jag räknade en gång ur mina träningsdagböcker från de sista 6 åren jag spelade, att med all min träningstid, rehabilitering av skador och matchtid ihop räknat, så har jag lagt ner närmare 9000 timmar på ringette. Släng in ännu alla spelresor både inom Finland och ute i världen och man kan fördubbla den tiden. Vi lägger ner en massa energi, tid och pengar på att få utöva de här olika sporterna. Och jag tycker faktiskt det är på tiden att just den ekonomiska biten i det hela har börjat diskuteras mer. Som någon kanske minns, så steg just damhockeyspelarnas löner, eller rättare sagt den icke existerande lönen, upp till diskussion för några månader sedan. Då var det många män som klev fram och rättfärdigade den ekonomiska biten med att damhockeyn inte har lika många åskådare som männens ishockey. Och att kvinnorna borde prestera bättre ifrån sig, för att locka mer publik. Visst, det är sant att damhockeyn och många andra idrottsgrenar för damer, inte drar lika mycket publik, men det är väldigt konstigt att kräva bättre prestationer, om man vägrar bidra med all hjälp och stöd till damerna, som de behöver. Jag tror inte männen skulle prestera mycket bättre ifrån sig, om de också var tvugna att jobba 38-40 timmar per vecka och ta hand om vardagen med familj, samtidigt som de utövar sin idrott.

 

Men just idrotten är ju de här männens jobb. Precis, den kommentaren summerar upp det hela så bra. När det handlar om män, är det ett yrke. Ett yrke som är värt enorma summor om året. När det handlar om kvinnor, är det en hobby. En hobby som de själv skall betala för att hålla på med.

 

7741D296 8EC1 496D 8954 81FAF9A7FD8C

040266A8 3957 469D AC1C 0AF4F3F3A713

 

onsdag 14 februari 2018 - 19:52

Onsdag

Då var den alla hjärtans dagen över. Klappad och klar. Eller nästan i alla fall. Väinö somnade som en stock då han fortfarande är febrig, men han är klart bättre redan. Och snuvan är helt borta, vilket ju underlättar enormt. Då kan han i alla fall sova i sin egen säng och slipper sova halvt sittande i min famn på soffan. Däremot känner jag lite från och till att jag håller på att bli sjuk, men jag försöker mitt bästa för att motarbeta insjuknandet.

 

Många verkar tro att jag totalt hatar vändagen, men så är det ju såklart inte. Det är väl roligt med en dag att komma ihåg sina nära och kära lite extra, men som jag skrev i mitt tidigare inlägg, så skulle jag önska att vi kom ihåg att överraska varandra med fina ord och gester även andra dagar än just idag, då det står kärlek och kramar på schemat. Lite mer kärlek och vackra ord till varandra, skadar inte.

 

valentine candy hearts conversation sweet 37532

 

Vad gjorde vi då denna dag? Ja, eftersom vi har en liten sjukling här hemma, så blir det ganska mycket vila, men vi har även fått in lite städning och nästan alla tackor har värmts upp i huset. Och så fick jag ha sovmorgon idag, då Jaakko steg upp med Väinö på morgonen. Jag har även fått in lite tid för skrivarbete och så har jag kollat runt för ideér och inspiration för att göra om i Väinös rum. Jag känner att hans rum behöver uppdateras lite nu när han blivit lite större. Ut med baby grejer och in med grejer för stora barn. Jag har lite tankar om hur det skall se ut, men de måste få gro ännu en stund innan vi tar itu med det. Kanske kan jag göra ett inlägg om det någon dag. Skulle ni vilja läsa om det?

 

Nu - blir det i alla fall lite skrivarbete till, sedan bastu och så filmkväll med Jaakko. Lite Ben & Jerry's glass och choklad på det, innan det är dags att gå och sova. Hoppas ni hade en fin alla hjärtansdag!

 

pexels photo 2

pexels photo 696189

 

 

 

onsdag 14 februari 2018 - 11:38

Alla hjärtansdag pyssel

Glad vändag alla! Egentligen är jag ju inget fan av den här dagen direkt. Jag är mer den som gillar att man uppskattar någon man älskar en helt vanlig dag, när som helst. Att man visar den andra att man uppskattar den personen och att man är tacksam över att ha honom eller henne i sitt liv. Som när Jaakko ibland hämtar något extra åt mig från affären, bara för att. Eller när man bara säger några vackra ord till den andra, för att visa att man tycker om den. Dom där små gesterna i vardagen, de är de som betyder så mycket mer för mig, än choklad och blommor på Valentines Day.

 

Men visst kan man önska varandra glad vändag eller glad alla hjärtans dag i alla fall. Och man kan absolut göra lite pyssel med barnen, som går i just dagens tema. Så idag bjuder jag på ett enkelt pyssel tips som du kan göra dagen till ära med dina barn.

 

Du behöver:

En tom toapappersrulle

Röd färg (eller andra färger om du vill)

Ett papper

Tejp

 

1. Vik toapappersrullen så att du får en hjärtform i ena ändan av den och lägg tejp på sidan så den hålls i formen.

2. Doppa ändan i färg.

3. Tryck hjärtan på pappret.

 

Ja, mycket svårare än så är det inte, så det här går lätt att göra med de minsta barnen också. Man kan använda bilden som kort eller göra en liten tavla av den. Här ser ni vårt konstverk, som får pryda kylskåsdörren. Den lilla konstnären lade till en egen liten touch på bilden, genom att svepa med handen över halva konstverket. Men det gör inget, för det blev ju mer personligt så och visar bara hur fascinerad han var över att färgen fastnade på pappret;

 

E80FCFD5 A5A2 497B 88E6 57FBE3B816AE

A8D2263F 13F4 41FB BFE3 A63E66B5018F

F1C37223 128B 4E05 B97D DB30E2E2FF7A

55D30585 A27C 4D22 82D2 1D926BEDE809

D9DC84FC 90A2 460A 842C 9A0B43C25752
AF70B047 65F0 41E5 826A 49747FBF42EA

 

tisdag 13 februari 2018 - 09:58

När en mardröm blir verklighet

Ja, var skall jag börja. Jag kan ju börja med att säga att jag inte har glömt bort att jag har en blogg och jag har heller inte tröttnat på att skriva den. Men ibland, så sker saker som man måste få smälta i lugn och ro innan man loggar in på bloggen och skriver om det.

 

Som jag berättade i mitt förra inlägg så var förra veckan väldigt häktisk och mot slutet av veckan började jag känna mig väldigt trött. Därför såg jag väldigt mycket fram emot att få ha det riktigt lugnt på söndagen. Jaakko åkte på jobb på morgonen, så vi hade en dag på tumanhand med Väinö. Vi låg i myskläder hela dagen, åt smått och gott framför TV:n, gick på en promenad ute i snön och lekte. Inga måsten. Ingen stress. Och det var så skönt.

 

Närmare midnatt vaknade Väinö och var väldigt orolig. Han försökte somna om i min famn, men det var något som störde honom så att han inte kunde ligga still. Efter en stunds bökande, kräktes han ner både sig själv, mig och en soffkudde. Vi var tvugna att ta en dusch mitt i natten, vilket inte var speciellt uppskattat av honom. Precis när jag fått på oss båda torra kläder och jag hade städat upp efter honom, kräktes han på nytt. Efter det blev han alldeles slapp i hela kroppen och jag fick ingen kontakt med honom för en stund. Jag ringde 112 och de skickade en ambulans. Men inte vilken ambulans som helst, utan just den Jaakko jobbade i.

 

Så inte nog med att jag fick mig en chock här hemma med ett barn som bara slappade till i min famn, utan hans pappa fick sig nog en rejäl chock av att bli kallad till sitt eget hem på utryckning. Hans arbetskompisar var smarta nog, att kolla om han verkligen ville åka på utryckningen.

 

Medan vi väntade på ambulansen, började Väinö sakta återhämta sig och efter lite undersökningar, kom vi fram till att stanna hemma, eftersom det inte fanns någon orsak just då att åka in till akuten. Antagligen var det bara en så stor chock för Väinö att kräkas så och det tog honom enormt på krafterna.

 

Resten av natten sov han helt okej. Han vaknade ibland men somnade snabbt om. Däremot låg jag vaken hela natten breved hans säng. Jag bara låg där och lyssnade på hans andning. In och ut. In och ut. Tacksam över att andningen fungerade. Livrädd att den inte skulle göra det. Det är så speciellt det där med att man alltid gör allt för sitt barn. Att man kan glömma all trötthet och alla krämpor man har. Att allting annat försvinner för en stund.

 

De som har läst bloggen längre, vet att när Väinö var prematur och vi fortfarande låg på neonatal avdelningen, så hade han ett andningsstopp. Den nattens händelser förde tankarna och känslorna snabbt tillbaka till den tiden. Rädslan och ångesten tog fart igen. Nu slutade han ju inte andas den här gången, men känslan av att han bara föll ihop och inte reagerade, var så läskig. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver vara med om något sådant här.

 

Igår kväll skulle vi egentligen ha åkt på Sverige kryssning, men eftersom Väinö nu också har feber och snuva, så är det ju självklart att vi inte åker. Det är synd, men jag tänker att det finns en mening med att vi inte kunde åka just nu och Väinös välmående är ju prio 1. Mamma och pappa skulle också åka med, men även de ligger hemma hos sig och hostar.

 

Så ingen Sverige resa blev det. Istället myser vi ner oss här hemma och tar hand om vår lilla sjukling. Och hoppas vi inte blir smittade.

 

55185C24 8894 4964 8B77 8A7D867AEAA0

AE55D130 6C08 4CF6 83E5 404C8B8F8BF3

667CD0F1 AB8F 4CD0 8853 631A7C3D7822

lördag 10 februari 2018 - 11:48

Veckan som gått; föreläsning, lekland...

Hohhoijaa, det har varit tyst här bloggen den här veckan. Det beror faktiskt inte på något mer spännande, än att jag har haft extremt lite egen tid att sitta ner och skriva och varje gång jag satt mig här framför datan, så har jag hunnit skriva ett halvt inlägg innan jag blivit avbruten av olika skäl. Dessutom har jag varit väldigt trött och hängig några dagar, så jag har fått prioritera vila före skrivandet då.

 

Igår höll jag en föreläsning för barnmorskestuderanden vid Arcada, om att bli förälder till ett prematurbarn. Tyvärr hade jag inte möjlighet att åka ner till Helsingfors så vi fick ta det via skype, men det fungerade också bra. Jag var själv helt nöjd och även de som lyssnade verkade nöjda och tyckte det var både intressant och bra att höra en förälders point of view på saken. Även om jag älskar att vara hemmamamma, känns det viktigt att ibland göra något sådant här, bara för sin egens skull.

 

Vi besökte också i veckan Leo's Lekland, som öppnat i Björneborg. Jaakko älskade det. Väinö älskade det. Jag älskade det. Så det lär bli fler utflykter dit. Men inte för ofta, så stället inte tappar sina magi. Det är verkligen så roligt att följa Väinö hur han har utvecklats massor den senaste tiden. Var än vi är och han får syn på andra barn, så vinkar han till dem och ropar "hej, hej" och ler. Ibland går han fram till de minsta och tittar noga på dem medan han ler. Svarar inte det andra barnet åt honom på något sätt, så tittar han frågande på mig. Han försöker verkligen hitta kontakten med de andra och man ser hur han njuter av att ha hittat olika sätt att kommunicera med oss också. Han är så stolt, t.ex. varje gång han skakar på huvudet och säger "nej", när man erbjuder honom mera mat. Eller när han får välja mellan två tröjor, vilken han skall ha på sig under dagen.

 

Det är verkligen så speciellt det där med att vi kan skapa ett helt nytt liv. Att något som till början är litet som en nöt, kan växa inom oss, födas och sedan fortsätta utvecklas och blir en helt egen individ. Det är verkligen svårt att smälta att man själv varit med och skapat den där lilla personen som tassar runt här hemma. Och jag är så tacksam över att jag får vara med och följa hans utveckling.

 

Idag blir det ett besökt till min svärmor. Det är lite saker som skall göras där, nytt spån skall sökas till hästarna och lite annat smått. Men mest skall vi bara njuta av varandras sällskap och umgås. Ikväll blir det som vanligt bastu och lördagsmys med plättar och melodifestivalen. Yeeey! Hoppas ni får en fin dag!

 

food healthy morning cereals

pexels photo 216951

toast toaster food white bread

pexels photo 122734

 

 

tisdag 6 februari 2018 - 11:52

Helgen i bilder

Som jag lovade, så klickade jag lite bilder under den gångna helgen under vårt besök i mina hemtrakter. Som vanligt blev det en hel del bilder på mat (sån är jag), men hör och häpna, det slank även ner en bild på mig här i inlägget. Mitt ansikte syns nog väldigt sällan här på bloggen, med tanke på att den här bloggen ju faktiskt handlar om mig och mitt liv.

 

Hur som haver, här har ni vår helg i bilder. Enjoy!

 

IMG 8865

På fredagkväll hade jag redan nattat Väinö och hoppat i min egen pyjamas, när vi bestämde oss att gå på bio med Jaakko. Väinö stannade kvar och sov med mommo och mofa och vi drog på en extempore date night. Det blev faktiskt extra roligt just eftersom det inte var så planerat, för det är väldigt sällan vi bara kan dra iväg någonstans sådär bara. Oftast måste vi ju kolla Väinös sovtider osv. men nu ordnade sig den biten av sig själv.

 

Vi valde att se Solsidan -filmen som vi båda, men speciellt jag, velat se enda sedan de berättade nyheten att filmen skulle göras. Jag var aningen skeptisk till hur den skulle falla i min smak. Jag har nog blivit lite traumatiserad av Sex and the City 2 -filmen som inte direkt var någon hit. Men Solsidan levererade verkligen! Har ni möjlighet, så gå och kolla den. Det tas upp ganska allvarliga ämnen i filmen, men det är även mycket skratt och mycket kärlek i den. Riktigt lyckad faktiskt!

 

Sen besökte vi vår favorit restaurang, Viikinkiravintola Harald, under lördagen. De lyckas alltid leverera med god mat och fin stämning, så även den här gången. Tyvärr kunde inte min mamma följa med, då hon låg hemma i feber.

 

IMG 9045

IMG 9028

 

Väinö fick en barnportion med lax, potatis och rostade grönsaker och min pappa åt en portion som hette Baldurs Gris.

 

IMG 9029

 

Jaakko och jag delade på en specialtitet som hette Björn Käyräkäden Kilpi / Björn Snedhands Sköld och den bestod av en massa olika godsaker. Bland annat servereades extramör oxboge med örtsmet, grillad broiler, korv av viltdjur, vikingarnas sköldpotatis, Västerbottens ostpotatis, rostade rotfrukter och som sås fanns det rökt paprika med lagerblad och en kompott av äppel och senapsfrön.

 

Jag äter ju sällan kött nuförtiden, men det här var verkligen gott och jag kan varmt rekomendera det.

 

IMG 9030

IMG 9031

IMG 2

IMG 3

 

Som efterrätt serverades Erik Segersälls Efterrättssköld, som vi alla delade på. Ja, eller Väinö fick en portion jordgubbsglass, men det hindra inte honom från att smaka på det som serverades på skölden. Där var det bland annat chokladkaka med vitchokladtopping, plättar, vitchoklad-tranbärsterrin, ostbröd och havtornssirap, lakritsmousse, marinerade hjortron, jorgubbssylt, glassar med smak av tjära och blåbär och så en hallon-salmiaksorbet. Så gott, var bara förnamnet på den här läckerheten.

 

IMG 9034

IMG 9035

IMG 9036

IMG 9037

IMG 9026

 

Vi gjorde en shoppingrunda till ett köpcenter i Esbo, där vi egentligen hitta ganska lite att shoppa. Däremot hittade vi fisken Nemo i ett akvarie (I'm calling Disney as we speak).

 

IMG 9041

 

Ett besök till Starbucks är ett måste, varje gång vi är i en stad där man kan hitta det.

 

IMG 9004

 

Under helgen blev det även kaffestund med släktingar, bastubad, utelekar, första deltävlingen i melodifestivalen via Yle Areenan och Jaakko och pappa besökte motorcykelmässan. En händelserik men endo ganska chill helg var det. Ett stort minus var ju att mamma var sjuk hela helgen, men alltid roligt att vara i sina hemtrakter endo.

måndag 5 februari 2018 - 20:33

Hyperemesis Gravidarum

Jag läste idag på instagram att Cissi Wallin väntar deras andra barn. Hon berättade också att hon under den här graviditeten lider av något som heter hyperemesis gravidarum. Alla som har haft det, vet hur dåligt man mår då. Även jag fick min slänga av det hela när jag väntade Väinö. Cissis inlägg fick mig att tänka tillbaka på just den där speciella tiden då man nästan kunde bosätta sig i badrummet. Den där speciella tiden, då ens pregnancy glow, bestod av svettpärlor i pannan, när man böjde sig ner över toaletten och kräktes ut maten man precis ätit. Och ibland, ja då hann man inte ens fram till toaletten. Ibland kräktes man i hink i sovrummet och kanske, att man kissade ner sig lite samtidigt, eftersom barnet i magen tyckte det här var det perfekta tillfället att öva straffsparkar mot min urinblåsa.

 

Hyperemesis gravidarum är inte som vanligt morgon illamående när du är gravid. Hyperemesis är på en helt annan nivå. Tänk dig en vanlig vinterkräksjuka och multiplicera det sedan med flera veckor. Dessutom hjälper ingenting mot det. Ingenting. Citron, salt under tungan, salt på tungan, salta kex, pepparkakor, torra kex, osv. Ingenting, hjälper mot illamåendet och stoppar kräkandet. Jag fick till och med medicin utskrivet när jag låg inlaggd på sjukhuset i dropp, och inte ens det hjälpte. Jag kunde bli så fruktansvärt frustrerad på alla som kom med olika tips om vad man kunde göra, för det hade ju trots allt hjälpt dem och då måste det alltså fungera på alla andra också. För hyperemsis fungerar inte så. Det är inte som vanligt illamående. Jag mådde inte illa för att jag såg eller kände doften av någon speciell mat, jag mådde illa med eller utan mat. Bara det att jag gjorde något så vardagligt, som att svälja mitt eget spott, kunde få mig att kräkas. Det är så hyperemesis fungerar. Du kan prova och prova, men inget fungerar. Du mår lika dåligt vad än du gör.

 

Det är ungefär 1% av alla gravida som får den diagnosen (källa: lopujo.fi). I mitt fall började illamåendet i graviditetsvecka 5 och höll på längs med hela graviditeten. Jag låg inne på sjukhus i dropp någongång i vecka 7, då jag inte hade kunnat äta eller dricka på flera dagar. Den gamla goda regeln, "det brukar lätta efter vecka 12", gäller inte heller när vi pratar om hyperemesis. Det håller ofta på in i vecka 20+. Om något, så blev det bara värre efter vecka 12. Någonstans i vecka 30 minns jag att det lättade lite. Och då menar jag, att jag kräktes typ en gång om dagen. En riktigt bra dag, kräktes jag inte alls. Men ofta tog jag igen det dagen efter. I vecka 30 började ju också mina symptom på havandeskapsförgiftning ta fart påriktigt, så det blev ju inte direkt lättare då heller, även om illamåendet släppte lite.

 

Jag minns att även om det konstanta kräkandet var jobbigt, så gjorde inte alla kommentarer angående mitt tillstånd det lättare. Det syns knappt att du är gravid, är du säker att du faktiskt är i vecka 16?, Kanske du borde gå ut på en promenad, så glömmer du bort ditt illamående, Men, kräks du fortfarande? När skall det ta slut? och min personliga favorit; Har du provat på att bara tvinga dig själv att äta eller dricka?

 

Jag vet att det här med att vara smal och inte gå upp i vikt är något många strävar efter i dagens samhälle, men just jag blev inte speciellt glad över kommentarer där folk tyckte jag var för smal för att vara gravid eller att de tyckte det var orättvist att de svällde upp som luftballonger medan jag knappt hade någon mage. För för mig hade det betytt så mycket att få gå upp i vikt och ha en ordentlig kula på magen. Jag är inte speciellt utseende fixerad och har aldrig varit det, men under just den där tiden på 7,5 månad som jag var gravid, hade jag så gärna åtminstone sett så gravid ut som möjligt. I wanted to rock that pregnancy, but instead, the pregnancy sank me down like a rock in water. Att gå ner i vikt där och då, var allting annat än en välsignelse. Det var en tung, j*klar börda, att bära.

 

Sen det där med att jag borde ha tagit en promenad nu och då, för att glömma bort mitt illamående. Ja, vad skall jag säga. Prova själv att gå en promenad nästa gång du är kräksjuk. Så får du se hur lätt det är att glömma. Och vad som kommer till frågan, om när det tar slut, så hade jag kunnat styra mitt illamående, hade jag nog kräkts på de där personerna just där och just då. Det var inte som att jag hade något bäst före datum på mitt illamående. Ingen visste hur länge det skulle hålla i sig.

 

Den sista kommentaren, visste jag inte ens hur jag skulle svara på. Mina föräldrar har alltid uppfostrat mig till att vara trevlig mot andra människor och svordomar har aldrig passat in i min mun speciellt bra. Men trött, illamående och hormonal som jag var, så gjorde folk det inte lätt för mig att låta bli att ropa HÅLL KÄFTEN J*VLA IDIOT! rakt i ansiktet på dem.

 

Efter graviditeten var jag till tandvårdaren och hon påpekade att mina tänders glans hade minskat. Jag berättade att jag hade haft hyperemesis och att tändernas glans antagligen hade med hela den showen att göra. Hon tittade på mig och sa kort; mmm, det skulle ju vara bra att inte kräkas så mycket, för tändernas skull. Det blev lite oklart i vilket syfte hon sa den meningen, men jag antar att hon inte tillhörde den här 1% av oss kvinnor som någon gång lidit av hyperemesis. Och jag antar, att det här är en av de där extrema grejerna man inte kan förstå, om man inte själv varit i samma läge. För man kan inte i sin vildaste fantasi tänka sig, hur det är att konstant må så dåligt.

 

Jag tycker verkligen synd om alla som lider av hyperemesis och jag skulle aldrig komma på tanken att be dem glömma sitt illamående eller ta sig i kragen och bara sluta må illa. För jag vet att det inte går. Jag vet vad det är att må så illa, så man knappt kan röra sig ur sängen. Jag vet vad det är att inte våga röra sig utanför hemmet, för man vill inte vara den som alla stirrar på när man kräks i soptunnan eller i en plastpåse. Och jag vet, hur det är att gripas av panik för att man inte har fler plastpåsar i handväskan. Jag vet, vad det är måsta stanna på vägen till eller från jobbet, affären, läkaren osv. för att kräkas vid vägkanten. Jag vet, vad det är, att känna att man misslyckats som mamma, redan innan barnet är fött. För visst känner man sig misslyckad, när människor tycker man är svag och hopplös som inte ens tål detta illamående och inte ens ser gravid ut. Ja, just där och då så mådde jag inte bra. Men, nu när jag ser tillbaka på det hela, så är jag så glad och stolt över mig själv, att jag stog ut med det hela. För det var det allt värt.