torsdag 23 november 2017 - 16:47

Hur länge skall vi prata #metoo?

Minns ni när jag skrev om #metoo och sa att det här är ett ämne vi inte får glömma bort efter att hashtaggen har fått sina 15 minutes of fame. 15 minuter har minsann gått och ja, visst känns det som att det har glömts bort lite. I alla fall i Finland. Medan det i Sverige har lett till att olika yrkesgrupper har gått ut och berättat vad de upplevt och kräver en ändring och att olika medieprofiler har fått sparken från sina jobb, så är det ganska tyst här i Finland. Lite prat här och där har det varit, men jämnfört med vårt grannland på andra sidan pölen, så har det inte hänt mycket. Men lite är i alla fall bättre än ingenting. Det är en början. Endo finns det de som gnäller. Gnäller om att det tjatas för mycket om det här med sexuella övergrepp och ofredanden. Och många undrar, hur länge skall man orka prata om #metoo?

 

Jag vet inte hur länge ämnet kommer vara lika omtalat. Men det jag vet är, att det bör talas om. #metoo och sexuella trakasserier bör pratas om så länge som de förekommer ofredande. Min generation är tyvärr en av de många som redan förlorat möjligheten till att få växa upp utan att behöva känna sig utsatt. Men det här ämnet bör pratas om enda tills det förekommer en generation, där kvinnor inte behöver fundera om de ska våga gå till närbutiken efter klockan 18, då mörkret börjar falla. Det bör pratas om saken enda tills kvinnor vågar gå ute ensamma, utan att känna ett behov av att titta sig oroligt över axeln. Det bör pratas om saken, enda tills det finns en generation där en 10 årig flicka, inte skall behöva bli utsatt för sexuellt våld på skolvägen.

 

Och tycker du att det är jobbigt med allt prat angående ämnet, tänk då hur jobbigt det är för alla som blivit utsatta för sexuella trakasserier.

 

21F5FFD2 7414 40D3 917B D2EF9CE05758

onsdag 22 november 2017 - 21:32

Det doftar vinter

Idag har vi skrivit brev till julgubben. Vi myste till det med ljus, glögg och pepparkakor medan vi skrev. Det är roligt hur ens lista ändrats en hel del sedan barn. Då var det olika leksaker, nu är det saker som nya kastruller och inredningsgreijer som står på listan. Fast jag fick ju skriva en leksakslista också i och med att Väinö inte ännu själv är så aktiv med skrivandet.

 

AE97C7C7 A336 43A9 931B 2AEF99B93CD4

 

I natt hade det snöat också, vilket är härligt för det blir genast lite ljusare ute. När vi var ute på promenad idag, doftade det vinter i luften. En sådan doft som väcker ett lugn inom en. Och väntan på julen växer ännu större, om möjligt. Jag är inte speciellt förtjust i kyla. Inte när det är -25 och halt som f*n. Men när det är så här, några minus grader och lite snö, då trivs jag som snöflingan i kölden.

 

Nu - blir det film och popcorn i soffan.

 

95AAD8BE EBDC 424C B338 CBFB97D8AC14

tisdag 21 november 2017 - 12:46

Det här med respekt

Har ni följt debatten kring silvervatten? Ni vet, det hetaste ämnet just nu i svenskfinland. Innan den här debatten drog igång hade jag ingen aning om att det ens finns något som silvervatten och visst är det fortfarande ett okänt område för mig. Jag tänker, min vana otrogen, inte ta ställning varken för eller emot silvervatten, så det är inte det jag vill prata om.

 

Jag har följt den här debatten och jag har gjort det med en aningen skrämd känsla i kroppen. Som någon som läser en hel del inlägg både på bloggar, instagram och andra sociala medier och dessutom skriver öppet om sina egna känslor och tankar, är jag inte helt ovan med att både se och få kommentarer som inte alltid är så snälla. Men det är skrämmande att se hur det just nu slängs den ena respektlösa kommentaren efter den andra, från båda hållen i silvervatten debatten. Att vuxna människor sitter och kallar människor de aldrig träffat för idioter, barnamördare, dåliga mammor och allt möjligt annat, är skrämmande. Och respektlöst. Men det som är ännu skrämmande, är att det här är ett beteende som har blivit en del av vardagen. Det är inte bara i den här debatten som man slänger ut aggressiva kommentarer både till höger och vänster. De där kommentarerna förekommer i nästan alla diskussioner där man tar ställning till något.

 

Och ja, det är självklart att det skall finnas åsikter och alla får ha sina. Men det som däremot inte behöver finnas, är den otrevliga tonen mot de som inte tycker lika som en själv. Man behöver inte kalla någon för idiot, bara för att den inte tänker lika som du. Man behöver inte kalla mig för en dum kossa, bara för att jag inte gör precis som du. För ärligt talat, så är det väldigt orättvist att kalla mig kossa när jag varken går på fyra ben, äter gräs eller har fyra spenar hängande under magen.

 

Jag ser verkligen ingen poäng i att vara dryg och elak mot någon annan. Det jag däremot själv får ut något av, är diskussioner där man tar upp olika åsikter kring ämnet. Och går en saklig diskussion, där man inte lyssnar på den andras prat bara för att en halv minut senare påpeka bristerna i det den andra sa och trycka ner den personen med skällsord. Jag behöver inte ändra min åsikt, utan kan behålla den, även om någon annan tycker olika. Men i alla fall har jag fått en bättre inblick i någon annans tankevärld och i bästa fall har jag lärt mig något nytt. Och detta utan att själv trycka ner någon eller känna mig själv nertryckt.

 

Frågar du mig, så är det onödigt att lägga tid och energi på att försöka skrika in åsikter i någon annans huvud. Lägg istället energi på att förklara din åsikt med normal röst och utan skällsord. Och lyssna sedan på vad den andra personen säger. För du har en mycket större chans att bli hörd och göra en möjlig förändring, när du pratar om din åsikt, utan att såra en annan människa. Eller hur ofta tar du själv emot råd av någon som kallar dig idiot? Och att skälla på någon annan för att den sa något dumt först, är det sämsta resonemanget. Bara för att någon gör en sak, behöver du inte fortsätta med det. När någon börjar något negativt, behöver du inte vara den som fortsätter det. Var i stället den som avslutar det hela.

 

FD6226A7 1EA2 49E8 9C34 E142BDEF9A2C

 

söndag 19 november 2017 - 21:50

Att släppa in glädjen

Oj vilken helg det har varit igen. Det har varit familjetid, bad, shopping, äta ute, vila och utevistelser. Riktigt skönt med andra ord. Det har varit precis en sådan helg då man förstår hur mycket lyckligare man faktiskt är när man lägger tid och energi på att vårda och vara tacksam för det man har, istället för att fundera på det man inte har. Jag brukar känna tacksamhet ofta, men ibland kryper den där känslan av enorm tacksamhet fram och man blir nästan rädd för alla glädje man känner. Den liksom griper tag om en och man känner att man knappt vågar andas. Som att det bara finns en viss mängd glädje och att man inte skall använda allt på en gång.

 

Men grejen är att det inte finns någon viss mängd glädje, sorg eller någon annan känsla heller. Så njut när du är glad och försök att inte grubbla för vad som kanske händer i framtiden. Det är något jag jobbat mycket på det senaste året och visst känner jag en stor förändring. Visst, jag skall inte sitta här och ljuga, det händer absolut att jag grubblar ibland fortfarande, men jag har blivit bättre på att skuffa undan de där tråkiga tankarna och istället leva i nuet och se vad framtiden hämtar med sig. Jag vågar släppa in glädjen och fortfarande andas med hela lungorna. Från botten ända upp till toppen. Och jag har förstått att de där stunderna av glädje, gör det också lättare att klara de jobbiga stunderna, då man känner sig nere av någon orsak.

 

Jaja, där blev det lite djupa tankar så här på söndagskvällen. Men jag kände att jag ville dela med mig av min positivitet till er. Hoppas ni alla har haft en fin helg och att ni är laddade för att kicka igång en ny vecka imorgon!

 

A4C28231 DB14 440A B293 48B720D43D90

fredag 17 november 2017 - 09:49

Världsprematurdagen 2017

Mitt första grupparbete under sosionom studierna handlade om människans utveckling från barn till åldring. Min uppgift var att skriva om gravidtetstiden och fram till skolåldern. Jag minns att jag skrev en kort text om prematurhet. Om kenguruvård, beröring, behovet av att vara nära sina föräldrar. Under samma tid som jag skrev arbetet om människans utveckling, gjorde Jaakko praktik som sjukskötarstuderande på intensivvårds avdelningen för prematurbarn.

 

Då visste vi inte, att bara cirka 4 år senare, skulle vi själv befinna oss på just den där avdelningen för prematurbarn. Eller ja, den hade ju flyttat in i det nybyggda sjukhuset, men funktionen var ju det samma. Och egentligen så var det bra att avdelningen var i nya utrymmen. Annars hade vi inte haft möjligheten att vara tillsammans hela vår lilla familj, dygnet runt och i ett rum för bara oss. Istället hade vi delat rum med en annan familj och tvingats åka hem till natten. Och jag, som på grund av havandeskapsförgiftningen, fick ligga 2 dygn på övervakningen efter kejsarsnittet, hade inte haft möjligheten att få vård på samma avdelning och i samma rum som Väinö, när mitt tillstånd var stabilt efter dessa 2 dygn. Nu fick vi ligga i sängarna breved varandra.

 

Allt det här kan aldrig såklart lappa det stora gapet över att vår första tid tillsammans inte bestod av extremt mycket närhet och lugn. Alla slangar, värmebord och maskiner, stod mellan oss. Det var inte bara att plocka upp barnet och gosa med det. Allt det där som jag skrev tidigare, kommer heller aldrig lappa det enorma gapet som uppstod, av att vi aldrig fick se varandra vid födseln. Det är klart man tar igen allt det där med relation och närhet. Men det kommer alltid finnas en bit inom mig som sörjer att vår första tid tillsammans inte bara blev gos och kärlek. Att det inte blev så naturligt.

 

Men allt det där jag skrev om tidigare. Om att få vara i samma rum 24/7, är i alla fall en liten tröst och en förbättring till det som varit. Att kunna vårda både prematurbarn och sängliggande nyförlösta mammor på samma avdelningen, är ett enormt plus. Och vi är extremt tacksamma för all vård, vänlighet och allt stöd vi fick på Satakunnan Keskussairaala och neonatalavdelningen där.

 

Den 17 november, firas det varje år den internationella världsprematur dagen. Dagen till ära ordnas det evenemang och i Helsingfors har man brukat lysa upp byggnader och ställen med violet ljus. För violet är världsprematurdagens färg. Och vi klär oss därför idag i något med violet. För att uppmärksamma alla dessa små kämpar som kommer ut till världen för tidigt. Vi firar, att vi gått från att ligga på intenssivvård till att ett år senare stå på egna fötter och ta de första staplande stegen. Vi firar att allting till slut blev bra. Perfekt, om så får säga. Vi firar att vår lilla kämpe, klarade kampen. För är det några som är värda att firas, så är de alla dessa små kämpar, deras föräldrar och vårdpersonalen som tar hand om dem.

 

08F95BBC 5066 4A9B 866E 69424585AF17

Bild från google.fi.

torsdag 16 november 2017 - 19:55

All over the place

Just nu är min hjärna full med tankar hit och dit. Känns som att jag är all over the place. Men jag får inte ner tankarna på papper. Det är helt enkelt omöjligt! Jag börjar skriva på ett inlägg om något och jag får ner kanske två rader. Sen är det stopp. Just nu har jag svårt att få nerskrivet en början, mitten och själva poängen med ämnet.

 

Jag har försökt hitta problemet. Det är som att något fastnat och sitter ivägen för tankarna att hitta ner till fingertopparna. Till slut slog mig tanken att det kanske är jag själv som stället för höga krav på mina inlägg. Som att de måste vara på en viss nivå för att jag skall kunna publicera dem, vilket ju egentligen är bra för jag vill ju skriva tankeväckande inlägg. Men när det blir så här, att man inte får några inlägg publicerade på flera dagar, är det nog dags att göra något åt saken. Därför tog jag några dagars total paus från att ens försöka skriva något och väntade att skrivkänslan skulle komma tillbaka. Känns som att jag är på rätt väg.

 

Nu - blir det mys med gamla tv-serier och sedan lite bok läsande innan vi skall lägga oss. Ni har väl inte missat att det är den nordiska biblioteksveckan den här veckan? Veckan till ära så besökte vi biblioteket idag och hämtade ut lite småbarnsböcker och längre böcker att läsa vid nattning. Jag är ingen materialist direkt, men när det kommer till böcker, så måste jag medge att det bor en liten bokmaterialist inom mig. Kanske ett inlägg med boktips kunde vara något? Jaja, vi får se. Som sagt, skrivglädjen är på väg tillbaka och visst har jag lite ideér.

 

06095575 8F2E 460C BFE4 A231EA022219

tisdag 14 november 2017 - 10:54

Slukats upp av listor inför jul

Oj, vad tyst det har varit här på bloggen den senaste veckan. Har jag gått upp i rök? Tappat skrivförmågan? Tröttnat på att blogga? Nej, inget av det. Jag har bara blivit uppslukad av livet utanför dataskärmen och telefonen. Det där riktiga livet, som sker här och nu.

 

Vi har under den senaste veckan lärt Väinö att somna i egen säng. Här tilld har vi fått bära på honom eller också har han somnat i famnen. Men nu börjar det bli lite jobbigt att konkka runt på honom när han blivit större. Så min rygg sa helt enkelt ifrån och det var bara att ta skeden i vacker hand och lära oss nya nattningsmetoder. Och till vår stora förvåning så har Väinö snabbt blivit bekväm med att somna i egen säng.

 

Dessutom har jag börjat planera inför julen. Jag är en sån person som älskar julen och börjar redan i november planera bordsdukningar, matservering och julklappas paket. För i det här huset går allting från gardiner till julgranspynt till julklappspapper i samma tema. För mig är julen inget jag direkt stressar över. För för mig är det en sorts egen tid att stå där i köket och göra lådor, skinka, knäck och efterrätt. Eller att sätta mig i ett rum med julmusik och paketeta julklappar. Eller baka pepparkakor. Och pepparkaksdegen gör vi själv i år. Förra året köpte vi färdig eftersom jag ju låg på sjukhus en stor del av december så vi satsade på att ha hemlagade lådor osv. istället.

 

Och mitt bland allt julpynt och planer, så får man ju inte glömma varför man egentligen firar jul. Är det julklapparna och granen, eller är det det att man får samlas ihop nära och kära och fira det som en gång hände i Betlehem. Eller bara samlas ihop för att spendera tid tillsammans, om man inte vill fira en kristen jul. Det viktigaste är, att man gör precis det man själv känner för. För det är då, som det brukar bli som bäst.

 

pexels photo 302584

torsdag 9 november 2017 - 21:01

TV tips: Meltzer och döden

Christine Meltzer är någon jag följt sedan hon blev känd i programmet Hey Baberiba. Och när jag säger att jag följt henne, så menar jag att jag följt hennes karriär. Inte stalkat henne. Nu är hon i alla fall aktuell via sitt nyaste program, Meltzer och döden. För de som inte känner till hennes berättelse, så diagnostiserades Christine för 4 år sedan med bröst cancer. Hon har pratat mycket om det hon kände då och rädslan för att dö. Och det är just den rädslan hon konfronterar i sitt nya program.

 

För mig, som upplevde en nära döden upplevelse för ett år sedan och fortfarande jobbar på med rädslan som sitter kvar, kunde inte det här programmet komma mer passande. Jag känner igen mig så otroligt mycket i det hon berättar. Jag har nog aldrig innan tänkt på döden så mycket. Den har liksom varit en rätt så subjektiv greij som man vet att finns, men som är okänd. Vi alla har våra egna tankar om vad som händer när vi dör. Ingen vet var, när eller hur vi kommer att dö. Men vi alla vet att vi kommer göra det. Och det är det här som är så svårt att klä i ord, att när man upplevt att man nuddat vid döden, så känns den inte längre som något som ligger där någonstans, långt borta. I stället blir den något väldigt konkret och man tänker ofta på den. Man ser faror över allt och det känns som att döden lurar bakom knuten. Det är svårt att förklara vad man känner i den där stunden, när man fullt ut med hela kroppen och själen känner, att det inte finns något efter den här stunden.

 

Precis som Christine säger i programmets första del, så vill jag lära mig leva utan att tänka på döden så mycket. Jag kommer aldrig glömma det jag upplevde under det akuta kejsarnsittet, jag kommer aldrig glömma läkarnas ord om att även de var oroliga för om jag skulle klara operationen och jag kommer definitiv aldrig att glömma hur mitt barn, 6 veckor prematurt, slutade andas i sängen breved mig för en stund. Men jag vill tro att jag kan lära mig leva med det jag upplevt och det är nog det jag till stor del jobbar med just nu.

 

Meltzer och döden- programmet startade på sociala medier en hashtag som heter #innanjagdör. Det har varit mycket hashtaggs på bloggen den senaste tiden, men ni får helt enkelt själv välja vilka, om några alls, ni vill ta del av. Desto mer jag funderar på vad jag vill göra innan jag dör, så förstår jag att jag faktiskt just nu, i denna stund, upplever många av de saker jag länge drömt om att få uppleva. Jag har ett hälsosamt och tryggt förhållande med min man och jag är mamma till världens underbaraste pojke. Jag nådde flera av mina mål i ringetten innan jag var tvungen att lägga av. Jag har skaffat mig, inte bara en utan två utbildningar. Jag har vågat ta steget ut och starta upp den här bloggen. Och jag har vågat öppna och berätta för er om det som rör sig i min lilla hjärna.

 

Men om jag skall nämna något under #innanjagdör, så kommer jag att tänka på 3 saker. 1. #innanjagdör vill jag se min son växa upp. 2. #innanjagdör vill jag känna att min röst blir hörd och att jag kan inverka positivt på olika saker. Och 3. #innanjagdör vill jag LEVA.

tisdag 7 november 2017 - 16:26

Bloggträff och spa

Bjuder på lite bilder från den gångna helgen. I torsdags var jag på bloggträff i Helsingfors. Lite prat allmänt om blogg, youtube och instagram och så fick vi korta presentationer av olika sammarbeten som är på kommande. Jätte trevligt att träffa andra bloggare och höra deras tankar. Och sen satt lilla jag där och kände för en stund att ”vad har jag att komma med liksom”. Men, vi har alla olika ämnen att skriva om. Och det är ju det som är så bra med bloggvärlden, att det finns så mycket att välja mellan. Det finns något för alla.

 

Vi blev bjudna på en härlig bönsoppa och smått och gott med kaffe och te. Och så fick vi en liten goodie bag att ta med oss hem.

 

711708DD 6905 4598 8161 DA7C00FE8A01

0F981308 EE05 412E 9B45 5007AEA28590

B6EB769C 67A0 443A 9C12 46A5F4A503BA

 

Fredagen och lördagen spenderade vi med Jaakko på Haikko Gård i Borgå. Vi hade ju vår bröllopsnatt där när vi gifte oss, så det var roligt att åka tillbaka och se hur stället ser ut efter renoveringarna de gjort. Den här gången valde vi att bo på spa hotellet och gå på indisk huvudmassage tillsammans.

 

9DEEB6C4 C4E8 4FE0 82AE 1DC326E66376

BBA2183D 8064 4A7F 95E3 61BE3111639A

3153AAD2 422D 45F2 B7D8 D42E2B4AE1C9

83CEAEAD 829F 4E69 996B 8FD811345893

4749A01C 2C65 4D7B 8485 4B1E2537B450

542ABC9F 562D 4FA6 9C2E 6F0DA4EA6911

AFDB0AE4 A9FB 4181 9F63 2C955BD353D9

Bad platsen var härlig och det som vi gillade massor var att det fanns flera olika bastun och annat som man kunde använda gemensamt med den man var på spa med. Maten var härlig. Rökt lax med hollandaise sås och lite ostkaka med jordgubbar på det, är aldrig en dålig sak.

 

1FBD0B41 6C3A 41B9 A9BE 67727848BDD5

2D905304 1B4C 4FDB 9926 4CD94476D5F6

00AEDF05 DBEA 4712 AEF4 081F6DD853F3

Till frukost blev det färsk fruktsallad, croissanter, nybakat bröd med pålägg och amerikanska pannkakor med lönnlövs sirap, hallonsylt och nutella.

 

Ja, det var min senaste helg i bilder. Jag försökte fota lite nu och då saker, men mest njöt jag bara av att vara. Ladda batterierna och slappna av.

måndag 6 november 2017 - 10:05

Svenska dagen

Idag firar vi svenska dagen. Dagen som firas för att samla ihop oss finlandssvenskar och som skall få oss att känna oss eniga. Som en enda stor familj. Enligt stereotyperna så samlas ju den här ankdams familjen ofta för att segla, dricka champagne och räkna våra pengar. I verkligheten är det väldigt få av oss som gör det här. Men visst kan man se oss som en stor familj. En helt vanlig, dysfunktionell familj som består av olika individer. För alla är vi olika och har olika bakgrunder. Men det vi alla har gemensamt, där vi alla är lika, är det svenska språket. Vårt modersmål.

 

Och vilket språk det är! Ett brett språk med en hel massa olika dialekter. Vi från Sibbo har ett starkt, rullande R och det låter som om vi inte riktigt blivit av med ett talfel som de flesta övar bort innan skolåldern. Och reser man tillräckligt långt upp i österbotten, kan det lätt kännas som att man behöver en ordbok eller en tolk med sig. Svenska-österbottniska-svenska. Och är man som jag, att man har en släkt som spridit ut sig lite här och där i landet, så pratar man någon slags blandning av alla dialekter.

 

Jag har vuxit upp i en svenskspråkig familj, på en svenskspråkig ort och en kompiskrets där 90% är svenskspråkiga. Jag minns till och med en tid då jag inte förstod ett skvatt av det som sades till mig på finska. När jag började på skridskoskolan som 5 åring, hade jag mamma med mig för att översätta åt mig vad som sades. Men jag har lärt mig finska och flera andra språk. Hur? Studerat och utsatt mig för situationer där jag behöver andra språk än mitt modersmål. Var det jobbigt? Svårt? Kändes det onödigt? Ja, ibland. Men aldrig såg jag det som bortkastad tid, för varje upplevelse gav mig något jag kan bära med som minne resten av mitt liv. Och visst har jag även haft användning för de olika språken även i arbetslivet. Och som vi finlandssvenskar brukar säga, det är jätte kiva, att kunna språk.

 

När jag växte upp i ett relativt svenskspråkigt Sibbo på 1990- och i början av 2000-talet, så kändes det som en självklarhet att prata svenska också utanför hemmet och i skolan. I affären, banken, på cafét, på läkaremottagningen. You name it. Och visst kan man även idag nu och då, få betjäning på svenska vid vissa tillfällen. Men skrämmande ofta, blir man även stämplad som jobbig och till och med utskrattad när man pratar svenska. När man går på stan och pratar svenska, får man ofta också skällsord slängda efter sig. ”V*tun hurri!”, ”Ai sä oot sellanen v*tun suomenruotsalainen.”, ”S*atanan svedu! Suomessa puhutaan suomea!” är bara en bråkdel av toppen på isberget med kommentarer man ibland får höra. Och flera gånger har jag under de senaste åren i banken eller under mina tider som patient på sjukhuset fått höra att ”oj, vi har visst något fel inställt på vår data för den printade ut dina papper på svenska”. Nej, det är inte datan som har fel inställning. Men du som utgår från att alla har finska som modersmål, kanske har en del inställningar att jobba på.

 

Sen vet jag att det inte alltid lönar sig att säga något tillbaka. Hur mycket man än vill slänga ur sig kommentarer som ”du kan prata vad du kan, jag pratat vad jag vill”. Det är helt enkelt inte värt risken att få på snåtet. För någonstans så är det bara så att man måste välja sina strider. Jag väljer att inte ta striden med en vilt främmande man eller kvinna på stan. Men när politiker i riksdagen, de som styr vårt land, som gör beslut angående våra liv och som håller långa tal om likvärdighet och lika rättigheter för alla, vid flera tillfällen och med flera kommentarer bevisar att de inte alls egentligen tycker så, väljer jag att ta striden för mitt modersmål, min kultur och svenska språkets framtid i Finland. För helt klart så är inte vi alla lika värda, när man inte längre bryr sig om den svenskspråkiga minoritetens rätt till betjäning på sitt modersmål, i vårt tvåspråkiga land. Och en minoritet, det är vi. En minoritet på 5,5%, 300 000 personer. Men vi är här och vi är lika värdefulla som alla andra. Och så länge vi är ett tvåspråkigt land, kommer jag att hålla fast vi min rätt att få betjäning på mitt modersmål. Precis som alla finskspråkiga får. Skillnaden är bara att de aldrig behöver stå ut med blickar och skällsord för att de öppnar munnen och pratar det språk som faller dem mest naturligt.

 

Glad svenska dagen!

 

E8742E4A 787B 415C BA69 B6A09670A715