lördag 28 oktober 2017 - 19:16

En mormor skall inte glömma sina barnbarn

Snart är det allhelgona och för oss som inte vill klä ut oss som vampyrer och vandra runt i kvarteret för att samla godis, så handlar idag om att minnas de som en gång varit en del av våra liv, men inte längre är det. Eller kanske du gör både och. Både minns och går runt. Det kan ju inte jag veta eller bestämma över. Det där löser du precis som du själv vill.

 

Idag minns jag i alla fall bland annat min mans båda morförlädrar som dog för bara några år sedan, men speciellt min egen mormor som gick bort ganska så plötsligt för 1,5 år sedan. Enda sen jag var en liten flickspoling, var min mommo och jag väldigt nära varandra. Hon tog ofta hand om mig när jag var sjuk och mamma och pappa var tvugna att jobba. Jag spenderade veckor av mina sommarlov hos henne och hennes man på deras herrgård, till och med ännu som äldre tonåring. När vi inte träffades, så ringde vi varandra ofta. Ibland till och med dagligen. Mommo skrev ofta korta brev till mig. Alltså riktiga brev. Skrivna för hand och skickade med snigelposten. Hon var på plats när jag spelade min första landslags match och när jag gifte mig. Hon hade en väldigt stor plats i mitt liv. Hon var en stark och varmhjärtad människa. Hon var den som ringde runt till alla och hörde hur de mådde och pratade ofta om hur viktigt det är att hålla ihop och vara tacksam för det man har. Hon ville alltid dricka sitt kaffe ur en liten kaffekopp och hon påminde alltidom hur viktigt det var att knäppa händerna och tacka för dagen när man gick och lade sig.

 

-Haloo?

-Hej Jennie, det är mommo.

-Hej.

-Hade du något ärende?

-Ömm, mommo det var du som ringde mig, är det inte du som har ärende till mig då?

 

Jag kommer inte ihåg exakta året, men några år innan mommo dog, diagnostiserades hon med alzheimer. Till en början höll vi kontakt som vanligt och när jag var hos mamma och pappa, hälsade jag på hos mommo också ibland. Men med tiden blev hon mer osäker på att prata i telefonen för hon kunde glömma bort vem hon pratade med och blandade ihop människor. Ibland glömde hon till och med bort vem jag egentligen var. Någonstans där slutade vi hålla kontakt. Det kändes svårt att ta in, att någon som alltid varit en så stor del i mitt liv, plötsligt glömde bort vem jag var. En mormor skall ju inte glömma sina barnbarn. Så obehagligt egoistisk var jag, att jag gnällde över hur jobbig situationen var för mig, samtidigt som min mommo glömde bort delar av det liv hon själv hade levt.

 

Vid mommos begravning hade jag totalt glömt att hon har en identisk tvillingssyster. Ni kan förstå att jag blev en aning chockad när jag såg henne på begravning. Jag tänkte ”wow, att dyka upp på som gäst på sin egen begravning! Det är det inte alla som klarar av!”. Snabbt förstod jag ju att det inte var min mommo. Men hade någon klarat av att vara gäst på sin egen begravning, hade det nog varit min mommo.

 

Ungefär ett halv år efter mommos begravning satt jag gravid och kollade på något på TV:n och av någon anledning kom jag att tänka på hur man gör egen äppelmust. Min första tanke var inte att googla, utan att ringa mommo. Mommo vet ju allt om sådant här. Så jag plockade upp telefonen och bläddra ner till mommos telefonnumer i kontaktuppgifterna. Precis när jag skulle trycka på ring, så slog det mig att ingen skulle svara.

 

Nej, det blev inget svar då och jag tog bort mommos nummer. Det kändes jobbigt. Det var nog först där och då jag riktigt förstod att mommo inte längre fanns. Men idag vill jag komma ihåg alla de goda stunderna jag fick uppleva när hon fortfarande var med oss. Och äppelmust receptet? Det har jag fortfarande inte.

 

-Haloo?

-Hej Jennie, det är mommo. Fick du mitt brev?

-Ja, tack så mycket.

-Kom ihåg att spara det, så har du det som minne sen när jag inte längre finns.

-Joo, jag skall spara det. Men prata inte om sånt.

 


7FAF76E6 1A22 4FF8 9538 E5C55D748671

9AB7B519 C4EB 47B8 940B 18636B5FEBCB

torsdag 26 oktober 2017 - 17:11

Kvinna nog att föda barn

För inte så länge sedan satt vi med några bekanta och pratade barnafödande. Jag var den enda i sällskapet som fött barn via kejsarsnitt. Mitt under diskussionen vände sig en av männen i sällskapet och frågade mig ”om ni skulle få ett till barn, då skulle du säkert inte klara av att föda det barnet heller den naturliga vägen?”. Jag vet fortfarande inte om ordvalen i frågan bara var en olycklig slump eller om den innehöll hans åsikt om att man inte egentligen fött barn om man varit med om kejsarsnitt. För det har ju diskuterats just den saken en hel del de senaste månaderna. Speciellt konstigt känns det att kommentaren om att ”inte klara av att föda barn den naturliga vägen” dessutom kom från en man. Jag kan känna lite att ingen livmoder, ingen åsikt.

 

Jaja, hur som helst, så kan jag känna att hela diskussionen kring det här ämnet är väldigt konstig. Som jag ser det så har man fött barn om man har burit det inom sig och sedan har barnet kommit ut, endera nerifrån eller genom ett snitt i magen. Många hävdar att de som fått barn via kejsarsnitt, inte har fött barn på riktigt för de har inte känt den smärtan man upplever då och man är inte tillräcklig som kvinna, om man inte föder via sitt underliv. Till de här människorna har jag bara två saker att säga; för det första så var det inte direkt smärtfritt att ligga på operationsbordet och få sin mage uppskuren innan bedövningen tagit på ordentligt. Det var heller ingen skön känsla att känna läkarens händer inom magen när hon plockade ut barnet. Och smärtan man kände när man steg upp några dagar efter operationen, ja, alla kan ju själv fundera hur skönt det känns när man har ett stort sår över hela magen och läkaren har särat på dina magmuskler för att komma åt livmodern, som även den öppnats. Kanske inte samma smärta som att föda ett barn genom sin kussimurra, men det är ju heller ingen tävling så vitt jag förstår. För det andra vill jag påpeka, att det här med att hamna på akut kejsarsnitt, som det blev i mitt fall, inte är något medvetet val man gör. Och det är ingen som kommer och säger att ”nej, du är inte kvinna nog att föda som vanligt. Vi får skära upp din mage och plocka ut barnet. Stackars barn som får en så svag människa till mamma, som inte ens kan föda ett barn normalt”. Det finns de som väljer kejsarsnitt på grund av olika orsaker, men för många är det inte det första valet. Och de som väljer ett frivilligt kejsarsnitt, ja, vem är du att förminska dem på grund av deras val?

 

Och om det nu är så att du känner dig som en så mycket bättre människa, än vi som fött barn via snitt, så ber jag dig hålla den tanken för dig själv. Varför någon över huvudtaget känner ett behov av att trycka ner andra med att säga att den andra är oduglig för att den inte gjort som du, är något jag har noll förståelse för.

 

BBEADC69 0DC1 4DAD 983C DD6CD904C5D2

 

 

onsdag 25 oktober 2017 - 19:32

O se det snöar

Ja, rubriken säger väl allt. Den första snön faller just nu ner över vår gård. Ställvis är det helt vitt redan. Tur att vi bytte vinterdäck under bilen igår. Och tur att vi hann kratta undan alla löv. Inte för att jag tror att den här snön skall stanna speciellt länge, men det känns skönt att ha det överstökat så man slipper kratta löv som legat under snön. Ni vet hur det ofta finns den där ena jobbiga typen i varje kvarter, som följer med vad grannarna gör och hur de sköter sina gårdar. Och om du inte känner igen den typen från ditt område, så är det förmodligen du som är den typen. Den senaste tiden har jag märkt att jag är just den personen i vårt kvarter. Jag har nämligen följt efter hur aktiva våra närmaste grannar är på att ta hand om sina gårdar. Vissa är väldigt aktiva, krattar varje dag och sopar vägen framför deras framfart, medan vissa inte verkar bry sig speciellt mycket. De sköter bara det viktigaste. Egentligen följer jag inte med dem för att vara jobbig, utan mer för att kolla hur andra tar hand om sina gårdar. Jag har dock märkt att de som är aktiva på att t.ex. kratta, motiverar mig till att göra ett extra bra jobb med vår gård. Det kan hända vi alla är mer eller mindre ofrivilligt inblandade i någon sorts ohälsosam jämnförelse tävling.

 

Vad annat har hänt idag då? Jag sov väldigt dålig förra natten. Vi vakade alla några timmar och kunde helt enkelt inte sova. Inte kände vi oss speciellt trötta heller, så vi låg alla i vår säng och bara myste mitt i natten. Dock har jag känt av vakandet idag under dagen och fick ta en liten tupplur på eftermiddagen. Annars har vi haft en ganska vanlig dag här hemma. En snabb tur tog vi till köpcentret under kvällen och vandrade runt i affärer. Jag hittade några tröjor och en jacka.

 

Nu väntar jag att Jaakko nattar Väinö och sedan skall vi göra lite te och kvällsmål åt oss. Vi köpte en donits från Arnolds som vi skall dela på och se på serier. Tror jag håller gardinerna öppna så vi kan se snön falla utanför, medan vi alla är här inne i värmen. Det är stunder som de här som man slås av den nästan förbjudna tanken, tänk att man kan ha det så här bra.

 

pexels photo 237180

tisdag 24 oktober 2017 - 20:50

Inget filter

Jag blir så glad över att höra och se att #delaljus kampanjen har tagit bra fart. Den handlar faktiskt om något så viktigt och något som vi alla nog kan bättra oss på. Att dela glädje och ljus behöver ju inte handla om att göra några stora greijer. Ett leende, några vackra ord eller som jag fick igår, en fin kommentar på bloggen, kan sprida mer glädje än vi tror. Det kan rädda dagen för någon. Och de här relativt små sakerna, tar inte mer en en stund att utföra. Vi kan nog alla ge varandra några stunder under dagen.

 

I mitt inlägg för #delaljus igår, berättade jag att jag har fått söka utomstående hjälp för att tackla vissa känslor angående min förlossning och tiden på sjukhuset. En av mina kompisar frågade varför jag inte har skrivit om det på bloggen. Orsaken är att det är en relativt ny greij och jag har känt att det inte är rätt tid att skriva om det just nu. Jag har skrivit om förlossningen och hur jag kände mig under sjukhustiden. Jag har skrivit om hur det känns just nu, ett år efter allting. Och jag har märkt att jag alltid mår bättre efter att jag skrivit eller pratat om ämnet och för mig är det inga problem att prata om saken. Men jag har också lagt märke till att varje gång ämnet tas upp, så vaknar gamla känslor upp igen. Det är inget som hindrar mig från att leva ett vanligt liv, men jag känner att jag inte heller vill ge de här känslorna en möjlighet att bli ett problem. Och om jag går till psykologen med tanken att jag senare skall skriva om det vi diskuterat på bloggen, så går jag dit med ett filter på. Och det vill jag inte. Jag vill gå till diskussionerna filterlös och totalt öppen. För nu gör jag det här för mig själv. För att förstå bättre varför jag fortfarande reagerar så starkt på gamla minnen.

 

Så nej, det handlar absolut inte om att jag skulle skämmas eller inte vilja dela med mig. Det kommer jag säkert göra. Sen, när det är rätt tid. Jag kommer fortsätta skriva om tankar kring ämnet, men jag kommer inte gå in på vad som diskuteras under träffarna med psykologen. Och jag tror att ni förstår.

 

0245914A 6758 445B AA46 6EFA0FCB2AD6

måndag 23 oktober 2017 - 12:00

#DelaLjus

Detta är ett kommersiellt sammarbete tillsammans med Evangelisk-Lutherska kyrkan i Finland.

 

Så här i höstmörkret är något av det mysigaste jag vet, att tända ljus och bara njuta av stämningen som uppstår. Det känns som en så enkel sak, att tända en lampa eller ett ljus och klick, så ser man klart framför sig. Tänk om det skulle vara lika lätt att lösa problem, när något tynger på en. Att bara trycka på en knapp och svaren skulle finnas framför dig. I väntan på en sådan knapp, är ett bra knep att prata om det som känns jobbigt. Jag har alltid kännt att det finns något otroligt lättande och skönt i att prata av sig. Trots det valde jag att inte prata mer än två gånger med den psykologen som vi träffade på sjukhuset efter förlossningen. Jag valde att inte greppa tag i den handen som sträcktes mot mig i hjälpande syfte. Jag var inte redo att diskutera saken ännu. Jag tänkte att det räckte att prata med mina närmaste om det som hände. Det har med tiden visat sig att det inte var tillräckligt och jag har fått ta hjälp utanför ifrån. Det är skrämmande att medge att man inte klarar sig själv och jag var rädd att bli stämplad som oduglig. Den enda som dömt mig, har varit jag själv. Ingen annan. Och att medge att man behöver hjälp är inte en svaghet, det visar mänsklighet. För dig som känner att du vill prata med någon, finns kyrkans samtalstjänst alltid redo att lyssna. Klicka här för att komma till deras hemsida. Alla diskussioner sker mellan dig och en utbildad, frivillig jourhavande person eller en kyrkligt anställd person. Och alla har tystnadsplikt.

 

Vi människor har en tendens att lätt grubbla i just det som känns mörkt och tråkigt, så vi glömmer lätt det ljusa omkring oss. Med tanke på hur dagens samhälle ser ut, kan det kännas svårt att lita på andra människor. Men det vi inte får glömma, är att för varje människa som ställer till med kaos, finns det en mängd människor som vill oss väl. Vi har faktiskt möjligheten att vara ljuset i mörkret själv också. Kyrkans kampanj #DelaLjus (på finska #JaaValoa) vill lyfta fram godheten i oss människor och visa stöd till varandra. Det finns så mycket glädje, gemenskap och ljus bland oss. Man måste bara våga ge ljuset plats att lysa. Tillsammans lyser vi upp både våra egna och andras liv.

 

På sidan ljusimorkret.fi, hittar du mera info om kampanjen! Där hittar du bland annat info om de olika evenemangen och gruppverksamheterna, som församlingarna i svenskfinland ordnar just nu. Gå in och kolla vad som sker i din närhet!

 

Häng på kampanjen och visa att det minsann fortfarande finns godhet bland oss människor! Fråga en kompis hur den mår, krama om någon när och kär en extra gång, berätta om för människorna i ditt liv hur mycket de betyder för dig. Dela bilder och berättelser med hashtaggen #delaljus på dina sociala medier och ta del i kampanjen. Vem eller vad ger dig ljus i vardagen?

dela ljus still 2 preview2

D preview2

 

 

 

 

 

 

söndag 22 oktober 2017 - 19:53

Söndag

Idag har varit en sådan där skön, lugn dag utan tidtabeller. Vi gjorde en riktigt lång runda med vagnen i det kyliga höstvädret. Igår fick jag skrapa bilens vindruta för första gången för den här hösten. Idag har det varit lite varmare, men man känner i luften att vintern är på väg. Det kniper lite i ansiktet när man är ute, men på ett sådant där skönt sätt som får en att vara extra medveten om sina kinder och nästippen.

 

Såna här dagar samlar man krafter och egnar en extra tanken till hur tacksam man är för det man har. Och man tänker att man aldrig mera skall gnälla för små saker, utan uppskatta det man har. Fast vi alla tänker det nu och då, så vet vi lika väl att vi om några dagar står och oijar oss om att äpplena är slut i affären. Och man tänker ”varför händer det här alltid mig?”.

 

Imorgon drar en ny vecka igång igen. De flesta ligger just nu hemma på soffan eller nattar sina barn och har den där söndagsångesten om att de skall på jobb imorgon. Den känslan är jag otroligt glad över att slippa nu som hemmamma. Håll extra koll på bloggen imorgon. Då släpps ett inlägg om något jag är otroligt stolt och tacksam över att få ta del av.

 

Nu - skall jag natta Väinö och sedan skall jag fortsätta läsa en bok som jag beställde förra veckan och som kom i fredags. Ja, jag vet att jag ofta skriver att jag läser, men det är mitt sätt att lugna ner mig efter att ha varit igång hela dagen. Och ni vet vad de sägs, reading is to the mind what exercise is to the body.

 

CF430789 8A84 4C18 AC8F 0EDCCE98F75C

fredag 20 oktober 2017 - 19:11

All denna växtvärk

Minns ni när man som liten hade växtvärk och hur ont det gjorde? Jag och min kompis Linda hade mycket växtvärk som små. Tyvärr ledde den värken inte till att vi skulle ha växt speciellt mycket ändo, för vi är både ganska korta till växten. Man undrar ju vad det var för ideé med att lida så utan att ha någon nytta av det. Fast den onödigheten kom ju inte fram förrän som vuxen, som barn hade man ju den blåögda tanken om att växtvärken skulle leda till några extra cm. Så fel man kan ha.

 

Jaja, nu sitter jag i alla fall här. Kort men utan värk i benen. Så det är ju positivt i alla fall. Egentligen har jag inte så mycket att berätta just nu. Vi har min pappa här på besök, så han har passat Väinö ute på gården idag medan Jaakko och jag krattade upp löven som fallit från träden och plockat in hängmattan, grillen och solstolarna. Känns ju som att deras tid är över för det här året. Vi var ute och åt på stan och tog en sväng via affären på vägen hem. Jag hittade lite nya kläder med mumin tema åt Väinö. Jag tror halva hans garderob består av mumin kläder and I love it! När mamma älskar mumin, får barnet klä sig i muminkläder var och varannan dag. Det går ju bra nu medan han inte ännu bryr sig själv om vilka kläder han har på sig. Det kan ju vara andra bullar när han växer till sig lite, så det gäller att passa på nu.

 

Nu - blir det bastu och kvällsmål. Sedan skall pappa och Jaakko se på fotboll och när Väinö går och lägger sig skall jag lägga mig i sängen och läsa en bok.

IMG 6144

torsdag 19 oktober 2017 - 09:45

50/50

Inte länge efter att #metoo tog fart i sociala medier, så hängde männen på trenden med en egen hashtag, #ihave där det berättar att de varit framme och betett sig illa mot kvinnor. Det tog inte länge innan extrem feministerna hoppade upp på barrikaderna och anklagade männen återigen för att kväva kvinnornas utrymme.

 

"Än en gång tar män plats av kvinnorna."

 

"Jag vill inte läsa deras äckliga inlägg. De kan prata med varandra."

 

"Inget de säger gör det de gjort bättre".

 

"#metoo är kvinnornas greij! Blanda er inte i det! Det är försent att säga förlåt!"

 

Nej, det att män nu går ut och berättar sina historier om hur de tafsat och betett sig illa, gör inte det de gjort godkänt. Det är inte okej någonstans. Och det tar inte ansvaret från dem. Och ja, det känns lite konstigt att de här männen nu hyllas med hjärtan och ord om hur fina de är för att de vågar prata ut. Men när #metoo tog fart, var en av de vanligaste frågorna kvinnor ställde, hur kommer det sig att alla känner en trakasserad men ingen känner en trakasserare? Var är alla dessa män som trakasserat? Gå in på #ihave. Där har ni en del av svaret. Där finns några av de som trakasserat. Och vill vi diskutera ämnet och jobba mot en ändring, så måste båda parterna vara med och diskutera. Så är det bara.

 

Om man inte vill att diskussionen om jämnställdhet skall betraktas som endast en kvinnofråga så skall man inte heller göra det till en fråga där endast kvinnor får säga sin åsikt. Jämnställdhet handlar inte om att kvinnan intar maktpositionen och pratar medan mannen tiger. Det handlar inte om ombytta roller. Det handlar om att stå likvärda, breved varandra. 50/50. Balansera vågen jämnt.

 

Tyvärr kommer varken #metoo eller något annat stoppa trakasserierna helt. De är som ogräset i blommbänken, omöjliga att bli av med helt. Du kan ränsa bort det för en tid, men snart ser du hur det gror fram nytt ogräs. Men om vi genom att diskutera saker kan minska på ofredandet, så är det i alla fall bättre än att stå där vi är nu. Därför är det viktigt att både #metoo och #ihave blir hörda och sedda. För diskuterar man endast ämnet bland sin egen grupp och vägrar lyssna på den andra, så kommer man aldrig kunna se den andras sida. Och för att inga missförstånd skall uppstå, så understryker jag återigen att ett förlåt och hashtaggen #ihave, inte gör ofredandet mer accepterbart. Men det visar att i alla fall någon, har haijat till och hoppeligen lärt sig av sitt tidigare beteende.

 

IMG 6143

tisdag 17 oktober 2017 - 09:45

Me too

Just nu är den hetaste och viktigaste hashtagen på sociala medier #metoo. #metoo visar hur vanligt det är med sexuella trakasserier och alla som någonsin blivit utsatta för det, uppmanas lägga upp hashtaggen på sina sociala medier. Vem har inte som ung tjej eller som vuxen kvinna, fått höra sexistiska kommentarer om sig själv och andra kvinnor. Vem har inte fått ett nyp i röven eller brösten på skolgården, på discot eller ute på klubben. Och tyvärr är det väldigt många som även blir offer för ännu grövre övergrepp.

 

Hur många av oss har inte fått höra kommentarer som "äsch, bry dig inte om det. Han är kär i dig men vet inte hur han skall utrycka sig annars" eller "ja var nöjd så länge du blir knipen, när du blir äldre tar det slut", när man samlat mod att berätta om detta för någon vuxen. För mod, det krävs det. Dessa "komplimanger" man blir given, i de mest konstigaste formerna, höjer sällan någons självförtroende. Istället känner man sig mindre, sämre och nedtryckt. Vad då "bry dig inte"? Skall jag inte bry mig om att någon tar på min kropp, utan att jag gett lov? Skall jag inte bry mig om min kropp och mig själv? Skuffa undan tankarna om att det här inte känns okej för mig? Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vi måste lära flickor att slag, knip, knuff och annat inte är en form av kärlek. Och vi måste lära våra pojkar att visa sina känslor på ett mer hälsosamt sätt. Och vad då "det tar slut". Något som har ett slut, har också en början. Varför får trakasserier ens börja? Dessutom är det här problemet inte kopplat till någon viss ålder, även äldre kvinnor blir utsatta. Från vaggan till graven, är vi kvinnor ett offer så mycket opassligt beteende. Om du vill ge en kvinna en komplimang för hennes utseende, säg det till henne. Lägg det inte på henne.

 

Inte alla män beter sig som svin. Men alla kvinnor blir utsatta för sexuella trakasserier i någon form, någongång i sitt liv. Hashtaggen #metoo är otroligt viktig för att visa just hur extremt vanligt och vardagligt det är med dessa trakasserier. Men vi får inte glömma kampen mot trakasserierna, när hashtaggen har levt sina 15 minuter av kändisskap. Min kropp, mina regler. Whenever, wherever. Alltid.

 

089D2FFD 07B5 444A AD7B 470AC7D617F2

måndag 16 oktober 2017 - 09:35

En helt vanlig måndagsmorgon, eller?

Här sitter jag hos frisören och blir ompysslad i håret. Det blir färg, det blir klipp, det blir hårvård och lite vård för ögonbrynen och ögonlocken. Jag har sovit gott i natt och haft lite egentid på morgonen. En helt vanlig måndagsmorgon som hemmamamma.

 

Eller så inte. Men skönt är det i alla fall och Jaakko och Väinö får lite tid på tumanhand.

 

Nu- skall jag luta mig tillbaka och bara njuta av att bli ompysslad. Hoppas ni har en lika fin start på den här veckan!

 

IMG 6121