måndag 1 januari 2018 - 20:37

Ett stort tack och frågestund

Det nya året började med sovmorgon, så skööönt och verkligen behövligt. Annars också har vi haft en ganska så chill dag. Vi gjorde hamburgare och så har vi lekt, lekt och lekt. Något som verkligen uppskattades av Väinö. Det är inte ofta man hör vuxna säga att de spenderat en hel dag med att leka med bilar, bollar och klossar, men för mig är det mer regel än undantag. Och det uppskattas stort av mig. Så det hela är en enda stor win-win situation.

 

Något annat som jag uppskattar väldigt mycket, är alla fina kommentarer jag fått in den sista tiden på bloggen. Tack alla ni snälla! Det värmer verkligen i hjärtat och det motiverar även mig ytterligare. Och det är alltid roligt att höra om föräldrar till prematur barn som skriver att de känner igen sig i mina texter och att det ger dem kraft. Så tack skall ni ha, för utan er hade inte bloggen varit det den är idag. Om inte ni klickade in här (förra året hade bloggen över 45 000 läsningar från att den startades i juli till sista dagen i december), fanns här och läste mina texter och kommenterade, så hade det varit väldigt tråkigt att skriva. Därför säger jag ännu en gång, TACK! Ge er själv en stor klapp på axeln, för det är ni värda.

CcD869GXIAAYRuK2Jag har fått in ganska mycket frågor och tänkte svara på dem i ett senare inlägg. Men jag tänkte att jag kan slå två flugor i en smäll och därför tänkte jag att vi kör en frågestund här på bloggen, så här nya året till ära. Så skriv en kommentar med din fråga eller dina frågor, så svarar jag på dem i ett inlägg med alla frågor och svar samlade.

 

pexels photo 207172

Nu - blir det bastubad och sedan filmkväll. Ett bra sätt att avslutade första dagen på det nya året. Jag har planer på att ta bilder för en ny header till bloggen under de närmaste dagarna/den närmsta tiden. Nytt år kärver ny header känner jag. Även om jag fortfaranade gillar den svartvita väldigt mycket. Men känner att jag kanske vill ha in lite mer färg i den nya. After all, så är ju inte livet helt svartvitt.

söndag 31 december 2017 - 12:59

2017 - året då jag vågade

31. december 2017 står det i kalendern. Sista dagen på det här året och det betyder att det är dags att göra en årsresumé av det gågna året. Jag läser i media att 2017 utnämnts till skillmässoåret. Läser jag vidare så ser jag att även 2007 och 2014 har fått samma benämning. Det kan ju dock inte vara en benämning som åren direkt tävlar om. Hur som haver, så känner jag inte igen mig där. Att få barn är definitivt en prövning för förhållandet, men det är inte omöjligt att ta sig genom hormoner, trötthet och barnskrik som ett par. Och jag är väldigt stolt över att vi med Jaakko har klarat av dessa år utan större problem.

 

pexels photo 342248

pexels photo 316891

 

2017 har också nämnts som året då kändisar fått tvillingar. Och det är ju trevligt, men jag känner inte mig själv träffad där heller. Det gågna året har också kallats för dödens år eftersom många kända personer har lämnat oss. Det är ju jätte tråkigt, men känner mig inte tillhörande till den gruppen heller (tack och lov.)

 

Jag läser andra människors texter och resumeér om året och många utnämner 2017 som det bästa året för dem så här långt. Och det gör mig glad. Glad för deras skull. Men jag kan inte själv skriva under att året 2017 varit mitt bästa år så här långt i mitt liv. Missförstå mig rätt, det har aboslut inte varit dåligt, men näe, för mig var inte 2017 det bästa året hittills. För lets face it, inget år kommer kunna slå 2016. 2016 måtte ha varit ett jävla skit år vad som kommer till min hälsa, men det är endo året då jag blev mamma och det är starkare och viktigare än något annat. Och dessutom lärde ju motgångarna mig en massa saker, som idag gör att jag är den jag är. Hade vi någon gång fått ett till barn hade 2016 fått dela första plats med det året då, men annars så tvivlar jag på att det kommer komma ett år som skulle kunna slå 2016.

 

Vad var året 2017 då för mig? Jo, 2017 är året då jag vågade. Jag vågade medge att jag behöver hjälp med trauman från förlossningen. Jag vågade ta hjälp för att överkomma dem. Jag vågade börja blogga. Jag våga göra min röst hörd. Jag vågade stå på mig. Jag vågade utmana mig själv att göra saker annorlunda. Jag vågade släppa på mitt kontrollbehov. Jag vågade njuta av livet.

CcD869GXIAAYRuK2

2017 nådde inte upp till att bli det bästa året hittills, men det är definitivt på plats 2. Det här året har gett mig väldigt mycket och jag känner inte direkt för att göra ett nyårslöfte för saker jag borde ändra på. Istället lovar jag mig att fortsätta på samma bana. Den har ju tagit mig så här långt, så varför inte fortsätta i samma riktning. Någon gång kommer det korsningar emot, men det får vi fundera på då. Just nu, njuter jag av saker som de är.

 

Jag har heller inget bra tips för er andra inför era nyårslöften, för jag känner att vill man göra löften, får man själv hitta på dem. Bara du vet vad DU behöver. Men jag kan i alla fall avsluta det här årsresumé inlägget med några smarta ord av den svenska poeten Avicii - Live a life you will remember. Och själv försöker jag tänka så här; gör saker som gör dig lycklig. Och gör sen lite mer av dem.

 

pexels photo 4

 

Gott Nytt År kära bloggläsare!

onsdag 27 december 2017 - 19:12

En onsdag i december

Idag åkte sista gästen hem. Pappa åkte med min bror igår för att hinna med flyget till New York idag. När de hade åkt, passade jag och mamma på att ta en tur i affärerna och kolla vad årets mellandagsrea hade att erbjuda. Några tröjor, skjortor och byxor blev det för mig, samt skor och en mössa till Väinö. Jaakko fick sova ut här hemma under tiden eftersom han hade jobbat dagen och natten innan. Men på kvällen passade vi på att spendera lite egentid och gick på ishockey match. Och Väinö fick egentid med mommo under tiden.

 

När mamma hade åkt hem, åkte Jaakko för att träffa sina kompisar och jag stannade hemma med Väinö. Medan han sov dagssömn passade jag på att skriva ner lite skriv ideér. Efter mellanmålet tog vi en promenad med vagnen och stötte på den här vackra vyn;

 

A2563834 6687 456F B86B 2F7B82A693BE

Solstålarna tittade vackert in mellan träden och påminde om att vi går mot ljusare tider hela tiden. När vi kom tillbaka hem, lekte vi en stund i snön ute på gården.

 

2EC133FA A4DB 4E97 B650 BF816594AC55

De är de minsta personerna som tar den största platsen i ens hjärta. Väinö älskar att busa runt i snön. Och jag måste säga att jag alltid gillat snö och vinter när det inte är för kallt, men nu när jag har blivit mamma så gillar jag det ännu mer. Varje dag det är snö ute, är det som att ha ett eget, gratis lekland utanför huset. Det är bara att klä på sig varmt och hoppa ut i snön. Där kan man lätt fördriva ett par timmar och man slipper fundera ut en massa grejer att hitta på annars.

 

Sen är det ju inte direkt omysigt och äckligt att komma in i värmen och äta varm, hemlagad mat. Idag blev det nudlar och äggröra med en nypa salt, peppar och örter. Väinö åt dessutom några stekta knackkorvar och jag några bitar egen lagad vitlöksbaguette.

 

Man pratar ofta om den trista, tråkiga vardagen. Men jag måste säga att jag just nu älskar jag den vanliga vardagen och dagar som denna. Jag känner mig väldigt bekväm och lugn. Harmonisk, om man vill sätta ett riktigt fint ord på det. Det är speciellt skönt efter allt julstök och spring hit och dit för att hinna träffa alla släktingar, vilket också är trevligt i sig. Men visst är det otrolig mysigt att återgå till den lugna, vanliga vardagen. Och det är just dagar som denna, som jag tänker tanken, tänk att man kan få ha det så bra.

 

1CB11DFD AE0D 4A52 BDA4 8C3B491CB3BB

Nu - blir det en kvällsmacka, choklad och en gammal dokumentär om serien Friends. Jag känner att jag är i behov av en nostalgiresa tillbaka till 90-talet i form av dokumentären. Ha det så fint!

tisdag 26 december 2017 - 12:31

Är barn aldrig nöjda?

Så här i julklappstid är det många föräldrar som ställer sig frågan, är barn aldrig nöjda? Många kanske känner att de har köpt och skaffat en massa saker, men endo får de inget tack.

 

Grejen är att barn nog är nöjdare än vi tror. De bara fattas kunskapen att uttrycka sin tacksamhet på vuxnas språk. Och egentligen är det ganska orimligt att förvänta sig att en 7-åring skall komma fram och säga saker som "jag är så tacksam för allt ni ger mig"  eller "jag uppskattar allt ni gör för mig". Barn har helt enkelt egna sätt att visa sina tacksamhet.

 

pexels photo 2

 Visst kan det lätt kännas som att barnet inte är tacksamt, när ni precis har spenderat en heldag på Borgbacken och ni knappt hunnit in i bilen då barnet frågar när ni skall komma tillbaka. Men vi har ju precis varit här hela dagen. Du har fått åka så mycket du har velat, du har fått äta sockervadd och godis så din mage snart spricker och du har fått handla i gift shopen. Är du aldrig nöjd? undrar nog många föräldrar då.

 

Och grejen är, att barnet nog är nöjt. Att fråga när ni skall åka igen, är barnets sätt att berätta hur roligt det har varit och hur gärna det vill åka med dig till Borgbacken igen. Så ni kan ha lika roligt. Att be om att få uppleva på nytt, det ni precis upplevt, är inte otacksamhet utan tvärtom. Det är ren och skär tacksamhet över att ha fått ha det så fint. Men i våra vuxnas öron förändras det lätt till något negativt. Till otacksamhet och bortskämdhet.

 

pexels photo 714898

Samma sak är det med julklapparna. Något barn kanske undrar varför det inte fick just den där ena leksaken som inte låg bland paketen. Men du fick ju så mycket annat fint. Ja, det fick barnet. Och troligen är det tacksamt över de sakerna. Men precis som de flesta vuxna, lägger barn mycket fokus på att tänka på det som de inte har, istället för att uttrycka tacksamhet över det de har. Kanske frågar barnet efter leksaken för att det var något som det jätte, jätte gärna hade velat ha. Kanske var den leksaken något som du som förälder jätte, jätte gärna hade velat ge barnet. Men nu blev det inte den leksaken, som av en eller annan orsak, landade i paketpappret. Men, det är okej i alla fall. Man kan inte alltid få precis allting man pekar på och barn går inte sönder av att få lära sig det. Egentligen kanske det hela handlar mer om en känsla av otillräcklighet som förälder och inte så mycket om otacksamhet från barnets sida. Kanske är de vi föräldrar som borde jobba lite på våra egna attityder.

 

För frågar du mig, så är det helt okej att inte ge barn precis allting de pekar på. Nej, det känns inte roligt att vara varken föräldern som måste säga nej eller barnet som blir nekat något, men ni överlever. Båda två. Det är inte livsfarligt att nu som då få höra ett nej i leksaksaffären. Och speciellt om du som förälder aldrig säger nej, så är det verkligen orimligt att förvänta sig tacksamhet. För då är det du själv som matar barnet med känslan av att det aldrig är bra som det redan är. Att det man redan har är tillräckligt och bra nog.

 

Så svaret på rubriken är nog kort och gott; ja. Ja, barn är nöjda, mer ofta än vi vuxna tror. Barn har bara ett alldeles eget och unikt sätt att visa sin tacksamhet. En bättre fråga är nog, är vi aldrig nöjda med oss själva som föräldrar?

 

pexels photo 744969

måndag 25 december 2017 - 19:23

Dan efter dopparedan

Då var den dagen som får stå ut med mest förhoppningar över. Julaftonen kom och gick och nu sitter jag här med en massa fina julklappar och en lugn känsla i kroppen. Jag fick en massa snygga kläder och smycken till julkapp, några efterlängtade nya kastruller till köket och en ny dator. Äntligen kan jag skriva mina blogginlägg på dator var än jag befinner mig i huset. Så nu slipper jag sätta mig framför vår stora data i arbetsrummet och kan till exempel sätta mig i soffan och skriva. Det underlättar uppdaterandet en hel del. Dessutom ser jag framemot att kunna ligga i sängen och kolla serier via datorn på kvällarna.

 

Men det får bli en annan kväll. För idag har vi mina föräldrar och min bror här på besök. Eller ja, mina föräldrar har ju varit här sedan i fredags så de innegår ju nästan redan i möblemanget. Jaakko är på jobb idag och Väinö somnade tidigt, så vi skall sätta oss och spela monopol. Det är sällan vi sitter bara vi fyra vid samma bord nuförtiden, då vi alla nu är vuxna. När vi träffas så har vi ju våra egna familjer med oss.

 

Men, den bästa, bästa, bästa julklappen fick vi med Jaakko idag då Väinö plötsligt ställde sig upp och gick från vardagsrummet till köket. Helt själv, utan att hålla i sig i varken oss eller i möblerna. För några veckor sedan tog han sina första enstaka steg och i fredags gick han några meter. Men idag har han vandrat runt omkring här hemma helt själv. Och som ni förstår, är det nog en av de bästa presenterna man kan få som förälder. Inte minst för att man är ett steg närmre att slippa krypa längs med golven själv.

 

Hoppas ni har haft en fin jul. Efter några dagars uppehåll är bloggen tillbaka till normalt, ganska så daglig uppdatering. Bland annat kommer det ännu upp en årsresumé innan vi kickar igång år 2018. Ha en trevlig kväll.

 

pexels photo 688012

 

 

fredag 22 december 2017 - 14:07

Nappar, tänder och tomtar

Ännu en natt med lite sömn blev det. Jag kan säga att det har letats efter nappar något infernaliskt i natt. Hela tiden var någon av napparna på rymmen och Väinö vaknade därför. Vem vet vilken liten tomtenisse som är framme och försöker sno hans nappar medan han sover.

 

Hade Väinö varit lite äldre, hade vi kunnat tänka att han är nervös inför julafton. Nervös för tomten och julklapparna. Men han förstår sig inte ännu riktigt på det, så jag vet inte vad jag skall skylla på. Att mormor och morfar kommer hit ikväll? Visst, det är både roligt och spännande. Men inte såå spännande.

 

Nej, egentligen tror jag inte sömnlösheten beror på varken nappar eller mormor och morfar, utan på att han får nya tänder. Jaja, det är bara en period igen, så det går nog över.

 

Igår fick vi förresten ett julkort som var adresserat till oss och på baksidan hade någon ritat varsin bild på oss. Roligt kan ju någon tycka. Skrämmande säger jag. För vi har absolut ingen aning om vilka namn som står på kortet och eftersom postnummret och orten fattas, betyder det att kortet har lagts i våran postlåda och inte kommit med posten. Det kan ju vara att det är någon av våra grannar som skickat kortet, men vi är inte speciellt nära med våra närmsta grannar. Vi hälsar och byter några ord nu som då, men annars lever vi alla på egna håll. Och är det en granne, så är jag nog både nyfiken och en aning skrämd över vilken granne som sitter och ritar bilder på oss.

 

B2CF35A6 0921 478A 8512 B40E765255D5

Dessutom undrar jag om de två bollarna under mitt ansikte skall föreställa mina fötter (eftersom jag är kort) eller mina bröst. Är det det senare nämnda, så blir ju hela grejen ännu konstigare.

 

Nu - skall jag fortsätta pynta och städa det sista. Ikväll åker vi och hämtar julgranen. Woop woop!

 

8721513A 9A96 4975 962C 223FB11D2AD4

 

torsdag 21 december 2017 - 06:32

Sömnlös 3 nätter före jul

Förra natten har jag vakat en hel del. Först hade jag svårt att somna på grund av alla tankar som for runt i huvudet. Städa, göra mat, pynta klart, skaffa gran, paketera julklappar. Ja det är en hel del. Det är väl mest det där med städningen som jag stressar lite över och det beror nog på att mitt städande nuförtiden går ut på att städa ett rum klart för att sedan återvända till det 30 sekunder senare och se att det är alldeles upp och ner igen. Sen är det leksaker, småstenar från tamburen, strumpor på de mest konstiga ställen (använder vi ens så mycket strumpor?), rosk från veden som bärs in. Och det är bara det som min man drar fram. (Det där var ett skämt. Känner att jag måste säga det eftersom det är många där ute som verkar ha tappat bort sin humor bland all julstress. Jag är också en aningen stressad, men man får inte glömma skrattet.).

 

När jag väl hade somnat, vaknade jag några timmar senare när Väinö var olycklig i sin säng. Han hade magknip och ville sitta i famnen. Till slut somnade vi på soffan och sov där några timmar. Eller han sov. Jag fungerade mest som sparkkudde för honom. När jag lade honom tillbaka i sin säng, kom jultankarna tillbaka. Så jag gav mig. Här skulle det tydligen inte sovas. Så det fick bli en kopp te och bykvikande på nedrevåningen. Samtidigt lyssnade jag på en podcast. Det var faktiskt riktigt mysigt.

 

B94544AF 14C0 4A75 9346 830FBC4D19F0

 

Nu - får det bli lite frukost. Sen är det dags att ta itu med städandet. Inget blir ju i alla fall bättre av att ligga och grubbla, så jag tar tag i the to do- listan en sak i taget. Ha en fin torsdag hörni! Bara 3 nätter till julafton.

tisdag 19 december 2017 - 13:01

Varför syns inte mitt barn mer på bloggen?

De är några som har undrat varför jag inte lägger upp mer bilder på Väinö på bloggen och någon undrade till och med om jag skäms över mitt barn eftersom jag lägger upp så lite bilder på honom på sociala medier. Jag trodde att svaret på den frågan är ganska självklart. Men eftersom det motförmodan inte verkar vara det, så passar jag på att göra klart här och nu att jag absolut inte skäms över mitt barn. Och om du mäter föräldrars kärlek till deras barn på basen av hur många bilder de lägger upp på dem på sociala medier, så är det kanske dags att logga ut för en stund från de sociala medierna.

 

Svaret på frågan om varför det inte finns mera bilder av Väinö på bloggen är egentligen ganska enkelt; jag känner mig inte bekväm med att lägga ut bilder på honom. Dels känner jag att det är fel mot honom eftersom han inte själv kan berätta sin åsikt om att synas på bilder som läggs ut. Sen kan man ju fundera om det är någon skillnad på att lägga ut bilder på någon och att skriva i texten saker som någon gör. Men för mig personligen så känns det inte bra att lägga ut bilder på honom och när jag väl gör det, så blir det ofta bilder där hans ansikte inte syns. Och bara därför att jag känner mig mer bekväm så. Jag antar att det också har att göra med att jag inte vill att någon annan skall kunna använda bilderna, typ.

 

Den andra orsaken är, att när man skriver en rätt så personlig blogg som jag gör, så handlar det ju mycket om att ”sälja sin livsstil”. Om man vill uttrycka det ganska så rakt på sak. Och när det kommer till Väinö, så vill jag inte använda mitt barn som en ”produkt” för bloggen. Han finns med i vardagen och inläggen eftersom han är den största biten i mitt liv som hemmamamma, vilket bloggen ju mestadels handlar om. Men som sagt, det känns bara inte bra att lägga ut bilder.

 

Sen finns det en tredje orsak, vilket är elaka kommentarer. Jag läser en hel del andra mammabloggar och mängden elaka kommentarer jag läser på dem är s-k-r-ä-m-m-a-n-d-e. Folk skriver kommentarer där de undrar varför någons barn ser så konstigt ut och att barnet är fult. Jag kan tåla det att någon skriver så om mitt utseende, att jag ser konstig ut eller att jag är ful. Det känns inte bra att höra sådant, men jag kan som vuxen ta emot det. Däremot skulle jag ha väldigt svårt att få sådana kommentarer om mitt barn, för att inte glömma att han någon gång kommer bli stor nog att själv gå in på nätet och då vill jag helst inte att han skall behöva läsa kommentarer där någon idiot känner ett behov att kommentera hans utseende. Och innan någon nu undrar, så vill jag påpeka att Väinö är det vackraste barnet på denna jorden i mina ögon.

 

Så där har ni kort och gått svaret. Det är inte konstigare än så. Jag vet att det finns många bloggare där ute som lägger ut massvis av bilder på sina barn och det får de göra, om det är det de vill. Jag har inget emot dem. I vissa fall är jag den som läser just de där bloggarna. Så det här inlägget är inget påhopp mot mammabloggare som gör annorlunda än jag. Det här inlägget är ett svar på frågor som ställts till mig under den senaste tiden.

 

5E2CD1ED D9ED 4731 BA32 785505D02A4C

måndag 18 december 2017 - 19:41

Den bästa stunden

”Kaijakaijakaija”. Det har Väinö sagt redan sedan halvårs åldern. Det är hans egna påhittade språk. Nu har det börjat dyka upp nya ord som även vi förstår vad de betyder. Äiti var det första han sa. Nu använder han mest orden ”mamma” och ”pappa”. Och här om dagen sa han högt och glatt, mitt i affären, ”kakka”.

 

Det finns en viss tid på dagen som är min absoluta favorit; lägg dags. Att natta Väinö. Detta på grund av olika orsaker. Den trötta mamman inom mig, som vaknat flera gånger per natt (av olika orsaker) det senaste året, är glad att äntligen få lite lugn och ro. När Väinö sover har även Jaakko och jag möjlighet att bara vara vi två. Prata utan att någon avbryter oss. Kolla på tv. Läsa böcker osv. Sen finns det en liten del av mig som tycker det är tråkigt att dagen redan når sitt slut. Och en del av mig saknar den lilla människan som sover i sin lilla säng.

 

Men, den största orsaken till att lägg dags är min favorit stund på dagen, är när vi pussar Väinö god natt, jag lägger ner honom i sängen, räcker honom hans gosedjur, viskar ”mamma och pappa älskar dig”, släcker lampan. Och Väinö svarar ”kaijakaijakaija”.

lördag 16 december 2017 - 21:17

Full fart och sedan lugn

Idag har jag hunnit med en hel del. Jag har lekt med Väinö, besökt julmarknaden (jag åkte bland annat karusell inte bara 1, utan 2 gånger med min brorsdotter. Det var en tid sen jag åkte karusell), varit på begravning och ätit middag med min äldsta och bästa kompis. Hon är ju inte äldst som i extremt gammal i åldern, utan den som jag känt längst. Vi har faktiskt känt varann sedan hon föddes. Och inte en tråkig stund har vi haft tillsammans sedan dess.

 

Imorgon blir det besök till simhallen på morgonen och efter det tänkte jag faktiskt unna mig att vila dagssömn med Väinö och sedan ett besök till IKEA och/eller andra affärer. Vi får se. Det kan ju också hända att vi vaknar upp och känner för att bara ligga i soffan och lata oss. Och på kvällen tänkte jag ta ut all nytta av att vara på besök hos mina föräldrar och låta dem vakta Väinö medan jag ligger och läser.

 

Jag trivs faktiskt här i huvudstadsregionen. Det är konstigt hur jag som är en ganska introvert människa, trivs bland folkmängden här. Men det gör jag. Och jag tycker så mycket om vyn från sovrummsfönstret i gästrummet hos mamma och pappa. De tusentals lamporna som lyser ute på stan, får mig att känna mig mindre ensam. För även om jag är en person som kan trivas bra ensam, så vill jag aldrig känna mig ensam. Och när jag ser belysning i andra hus, vare sig det är här eller hemma, så får de mig att känna mig delaktig.

 

Ja, här trivs jag bra. Här finns så mycket som är länkat till min barndom och det känns bra att nu och då återvända hit. Att bo i Ulvsby och besöka huvudstadsregionen nu som då, är så jag vill ha det. Jag kan besöka storstäderna och njuta av storstadspulsen och sedan sätta mig i bilen, luta mig tillbaka och åka hem till lugn och ro.

 

59DD075A 9DB6 42A1 983A DC2D4F06EE31