tisdag 16 januari 2018 - 17:08

Tiden får visa

De senaste dagarna har jag loggatin här på bloggen flera gånger. Skrivit, läst, raderat. Skrivit, läst, raderat. Skrivit, läst och raderat. Ja, ni förstår mönstret. Tystnaden här på bloggen de senaste dagarna beror inte på att jag skulle fattas idéer för inlägg. Tvärtom, ideérna finns, men jag får inte ner orden på papper, så jag själv skulle vara nöjd med inlägget.

 

Visst har jag tidigare också publicerat inlägg som inte är så mindblowing, men just nu verkar inget duga för mig. Det kan hända att jag tar ut min frustration på de opublicerade texterna. För sanningen är att de senaste dagarna har jag varit väldigt frustrerad, men eftersom jag inte vill låta min irritation gå ut över andra människor i min omgivning, så får uppenbarligen mina texter ta smällen. Egentligen är det ju bra, för då slipper alla runtomkring mig lida av mitt humör, men det är ju tråkigt för er som vill läsa bloggen och samtidigt så blir jag bara mer frustrerad på att jag inte lägger ut något här. Så det blir lite som en ond cirkel.

 

japanese cherry trees flowers spring japanese flowering cherry 54630

Vad är det då jag är så frustrerad över, kanske någon undrar. Det skall jag såklart berätta. Den senaste tiden är det flera kompisar och bekanta som har berättat att de skall få barn och det är ju härligt. Men som många av er kanske förstår, så skaver det på mig, samtidigt som jag är väldigt glad för någon annans skull. Men nyheter som de här, väcker såklart tankar hos mig själv också.

 

Jag bestämde mig ganska tidigt för att inte grubbla över ämnet desto mer. Jag tänker som så, att om det är meningen att vi skall välsignas med fler barn, så blir det så. Om inte, så är det så det skall vara. Allting och alla har sin plats. Sin egen väg att gå. Allting sker av en orsak. Men eftersom min hjärna springer iväg längs olika tankebanor och jag uppenbarligen har något underligt behov av att inte kunna släppa dessa tankar, så har jag de senaste dagarna åter igen läst om havandeskapsförgiftning och graviditet efter en. Jag har läst läkarnas texter om oss och jag har funderat.

 

pexels photo 9

pexels photo 8

Desto mer jag har läst och tänkt, har jag kommit fram till en sak; hur mycket jag än läser och funderar, så kommer jag aldrig få svaret på den frågan jag egentligen vill ha svar på. Nämligen frågan om hur det skulle gå för mig i en ny graviditet. För det svaret finns inte varken i böcker, läkartexter eller på internet. Jag kan leta och googla hur mycket som helst och jag kan hitta information och berättelser både för och mot ämnet. Men det riktiga svaret, det som jag egentligen är ute efter, kan man bara få på ett sätt; genom att uppleva det. Och då är vi tillbaka på startlinjen, om det är meningen att vi skall få fler barn, så blir det så när det är meningen.

 

Att tänka så är egentligen ganska lätt. Men att få sina känslor att gå i samma banor, är mycket svårare. Men jag antar, att det är tid som gäller här också. Precis som med så mycket annat här i livet.

onsdag 3 januari 2018 - 20:33

När magen ler

Jag är van vid att människor tittar på mitt ärr från kejsarsnittet när vi är i simhallen. Och vi är där en gång i veckan hela familjen, så ja, jag har vant mig vid blickarna. De är inte många eller långa, men precis som min blick ofta dras till ärret nere på magen, när jag ser mig själv i spegeln, så dras bekanta och obekanta människors blick till det. Så är det bara. Jag kan inte säga att det direkt stör mig, men är det någon som stirrar väldigt mycket, så kan det bli lite obekvämt.

 

Bekanta människor kan även kommentera mitt ärr på något sätt. Obekanta däremot brukar hålla tyst. Idag fick jag dock en kommentar i duschen. Det var en pojke i 5 års ålder som tittade på ärret flera gånger, medan hans mamma duschade bredvid honom. Plötsligt pekade han mot mig och sa högt; Titta mamma, den där tantens mage ler.

 

Mamman log lite ursäktande mot mig, men egentligen hade hon inget att ursäkta sig för. Barn filtrerar inte sina ord och ibland kan de säga saker väldigt rakt. Någon kanske kan bli sårad, men det blev definitivt inte jag. Det kändes skönt att höra någon kommentera ärret, utan att diskussionen sedan kopplades till förlossningen. Dessutom ser ju min mage leende ut med ärret. Och vilket vackert leende det är. Det är definitivt inget jag skäms över. Det leendet på magen, får mig att le med munnen från ena örat till det andra.

 

pexels photo 54547

Jag vet att många mammor skäms över sina ärr, hudbristningar och Gud vet vad annat kvinnornas kroppar går igenom under en graviditet och förlossning. Men grejen är att jag i alla fall aldrig skulle skämmas över mitt barn, så därför skäms jag inte heller över att det finns eviga märken på min kropp som visar att det är jag som en gång bor honom inom mig.

 

Jag har skrivit ett inlägg om den mycket bisarra kampen som sker mellan många kvinnor, angående olika förlossningar. Missade du det, kan du läsa det här. Det är sårligt att så många kvinnor trycker ner andra, på grund av saker de ibland inte ens kunnat inverka på. Vaginal förlossning, planerat kejsarsnitt eller akut kejsarsnitt, det har ingen betydelse hur barnet kommer till världen. Det som däremot betyder så mycket, är det lilla paketet du får i dina händer. Det lilla livet som du har skapat och tagit hand om inom dig. Du utsätter din kropp för extremt tunga greijer, vare sig du spricker från norrgården till sörgården (mellangården skall vi inte ens prata om, men tror Olle och Kerstin, eller vem det nu var som bodde i mellangården, får flytta ut) eller om du ligger på ett operationsbord och får din mage skuren upp. Du lägger din egen kropp, ditt eget liv på spel, för att ge liv till någon annan. Om inte det är kärlek och styrka, så vet jag inte vad är.

 

Så om du ibland känner att ärren på din mage, får dig att känna dig mindre vacker eller värdefull, sluta. Du är så otroligt värdefull och duger precis som du är. Låt ärren påminna dig om det största du åstadkommit i ditt liv och ja, det du åstadkommit är ytterst värdefullt.

 

pexels photo 3

pexels photo 4

P.S. Jag googlade och Olle och Kerstin bodde i sörgården. Norrgården var bosatt av Britta och Anna och i mellangården bodde Lisa, Lasse och Bosse. Så nu vet vi det.

tisdag 28 november 2017 - 13:08

Att vara hemma med barn

Vet ni vad jag är riktigt trött på att höra? Det ständiga tjatet om hur hemmapappor är så duktiga. Hur fint det är med en pappa som är med sina barn. Och visst är det fint. Så innan du nu går banans i kommentarsfället eller skäller ut mig i dina tankar, läs klart här. Jag hatar inte hemmapappor. Jag tycker det är fint med föräldrar, både mammor och pappor, som är hemma med sina barn. Om det vill och har möjlighet till det. För det är inte en självklarhet för alla att orka vara någons personliga klätterställning och nästorkare 24/7. Jag förstår det.

 

Så mitt problem, är inte hemmapapporna. De spelar en viktig del i att visa hur man också kan dela upp uppgifterna i familjen. Problemet för mig är, att hemmapapporna lyfts upp till skyarna, medan vi hemmamammor får höra att vi är hemma för länge. Tar för lång tid på oss att gå tillbaka ut i arbetslivet. En av de vanligaste frågorna som ställs till oss hemmamammor är, hur länge skall du stanna hemma? 

 

Men för hemmapappor är det annorlunda. Det är få som frågar när de tänker börja jobba igen. Få som undrar var de har lämnat barnen när de tar egen tid. Få som hyllar deras livspartner för att den tjänar så bra och låter mannen vara hemma. Det är överhuvudtaget färre människor som ifrågasätter deras val av att vara hemma med barnen, istället för att lägga dem på dagis och själv åka till jobbet. Istället lyfts de upp för att de är hemma med sina barn. ”Ta all tid på er som ni behöver!”, ”Det är så fint med pappor som bryr sig.” . Till skillnad från oss hemmamammor som inte bryr oss, eller? Klart hemmapappor skall klappas på ryggen för det otroliga jobbet de gör, men det är bara det att, vi mammor sällan får en klapp i ryggen fast vi gör exakt samma arbete.

 

Vad skall vi göra åt saken då? Sluta lyfta upp hemmapapporna? Trycka ner dem och låta dem få känna på smaken av respektlöshet? Nej. Varför utgår alla från att vi måste sluta heija på de som har det bra? Istället kan vi ju fylla på det halv fulla glaset och börja ge mer respekt åt alla föräldrar som är hemma. Vi kan sluta se på hemmamammor som lata folk som går hemma och skrotar. Istället kan vi börja värdesätta alla föräldrar som är hemma med barnen lika mycket.

 

För mamma eller pappa, så gör man ju det jobb som förväntas av en. Man är förälder och tar ansvar för det man liv man har skapat.

 

5A6B4AB2 2B3C 4F85 A74E 0B7F418A9DC4

fredag 17 november 2017 - 09:49

Världsprematurdagen 2017

Mitt första grupparbete under sosionom studierna handlade om människans utveckling från barn till åldring. Min uppgift var att skriva om gravidtetstiden och fram till skolåldern. Jag minns att jag skrev en kort text om prematurhet. Om kenguruvård, beröring, behovet av att vara nära sina föräldrar. Under samma tid som jag skrev arbetet om människans utveckling, gjorde Jaakko praktik som sjukskötarstuderande på intensivvårds avdelningen för prematurbarn.

 

Då visste vi inte, att bara cirka 4 år senare, skulle vi själv befinna oss på just den där avdelningen för prematurbarn. Eller ja, den hade ju flyttat in i det nybyggda sjukhuset, men funktionen var ju det samma. Och egentligen så var det bra att avdelningen var i nya utrymmen. Annars hade vi inte haft möjligheten att vara tillsammans hela vår lilla familj, dygnet runt och i ett rum för bara oss. Istället hade vi delat rum med en annan familj och tvingats åka hem till natten. Och jag, som på grund av havandeskapsförgiftningen, fick ligga 2 dygn på övervakningen efter kejsarsnittet, hade inte haft möjligheten att få vård på samma avdelning och i samma rum som Väinö, när mitt tillstånd var stabilt efter dessa 2 dygn. Nu fick vi ligga i sängarna breved varandra.

 

Allt det här kan aldrig såklart lappa det stora gapet över att vår första tid tillsammans inte bestod av extremt mycket närhet och lugn. Alla slangar, värmebord och maskiner, stod mellan oss. Det var inte bara att plocka upp barnet och gosa med det. Allt det där som jag skrev tidigare, kommer heller aldrig lappa det enorma gapet som uppstod, av att vi aldrig fick se varandra vid födseln. Det är klart man tar igen allt det där med relation och närhet. Men det kommer alltid finnas en bit inom mig som sörjer att vår första tid tillsammans inte bara blev gos och kärlek. Att det inte blev så naturligt.

 

Men allt det där jag skrev om tidigare. Om att få vara i samma rum 24/7, är i alla fall en liten tröst och en förbättring till det som varit. Att kunna vårda både prematurbarn och sängliggande nyförlösta mammor på samma avdelningen, är ett enormt plus. Och vi är extremt tacksamma för all vård, vänlighet och allt stöd vi fick på Satakunnan Keskussairaala och neonatalavdelningen där.

 

Den 17 november, firas det varje år den internationella världsprematur dagen. Dagen till ära ordnas det evenemang och i Helsingfors har man brukat lysa upp byggnader och ställen med violet ljus. För violet är världsprematurdagens färg. Och vi klär oss därför idag i något med violet. För att uppmärksamma alla dessa små kämpar som kommer ut till världen för tidigt. Vi firar, att vi gått från att ligga på intenssivvård till att ett år senare stå på egna fötter och ta de första staplande stegen. Vi firar att allting till slut blev bra. Perfekt, om så får säga. Vi firar att vår lilla kämpe, klarade kampen. För är det några som är värda att firas, så är de alla dessa små kämpar, deras föräldrar och vårdpersonalen som tar hand om dem.

 

08F95BBC 5066 4A9B 866E 69424585AF17

Bild från google.fi.

torsdag 26 oktober 2017 - 17:11

Kvinna nog att föda barn

För inte så länge sedan satt vi med några bekanta och pratade barnafödande. Jag var den enda i sällskapet som fött barn via kejsarsnitt. Mitt under diskussionen vände sig en av männen i sällskapet och frågade mig ”om ni skulle få ett till barn, då skulle du säkert inte klara av att föda det barnet heller den naturliga vägen?”. Jag vet fortfarande inte om ordvalen i frågan bara var en olycklig slump eller om den innehöll hans åsikt om att man inte egentligen fött barn om man varit med om kejsarsnitt. För det har ju diskuterats just den saken en hel del de senaste månaderna. Speciellt konstigt känns det att kommentaren om att ”inte klara av att föda barn den naturliga vägen” dessutom kom från en man. Jag kan känna lite att ingen livmoder, ingen åsikt.

 

Jaja, hur som helst, så kan jag känna att hela diskussionen kring det här ämnet är väldigt konstig. Som jag ser det så har man fött barn om man har burit det inom sig och sedan har barnet kommit ut, endera nerifrån eller genom ett snitt i magen. Många hävdar att de som fått barn via kejsarsnitt, inte har fött barn på riktigt för de har inte känt den smärtan man upplever då och man är inte tillräcklig som kvinna, om man inte föder via sitt underliv. Till de här människorna har jag bara två saker att säga; för det första så var det inte direkt smärtfritt att ligga på operationsbordet och få sin mage uppskuren innan bedövningen tagit på ordentligt. Det var heller ingen skön känsla att känna läkarens händer inom magen när hon plockade ut barnet. Och smärtan man kände när man steg upp några dagar efter operationen, ja, alla kan ju själv fundera hur skönt det känns när man har ett stort sår över hela magen och läkaren har särat på dina magmuskler för att komma åt livmodern, som även den öppnats. Kanske inte samma smärta som att föda ett barn genom sin kussimurra, men det är ju heller ingen tävling så vitt jag förstår. För det andra vill jag påpeka, att det här med att hamna på akut kejsarsnitt, som det blev i mitt fall, inte är något medvetet val man gör. Och det är ingen som kommer och säger att ”nej, du är inte kvinna nog att föda som vanligt. Vi får skära upp din mage och plocka ut barnet. Stackars barn som får en så svag människa till mamma, som inte ens kan föda ett barn normalt”. Det finns de som väljer kejsarsnitt på grund av olika orsaker, men för många är det inte det första valet. Och de som väljer ett frivilligt kejsarsnitt, ja, vem är du att förminska dem på grund av deras val?

 

Och om det nu är så att du känner dig som en så mycket bättre människa, än vi som fött barn via snitt, så ber jag dig hålla den tanken för dig själv. Varför någon över huvudtaget känner ett behov av att trycka ner andra med att säga att den andra är oduglig för att den inte gjort som du, är något jag har noll förståelse för.

 

BBEADC69 0DC1 4DAD 983C DD6CD904C5D2

 

 

fredag 20 oktober 2017 - 19:11

All denna växtvärk

Minns ni när man som liten hade växtvärk och hur ont det gjorde? Jag och min kompis Linda hade mycket växtvärk som små. Tyvärr ledde den värken inte till att vi skulle ha växt speciellt mycket ändo, för vi är både ganska korta till växten. Man undrar ju vad det var för ideé med att lida så utan att ha någon nytta av det. Fast den onödigheten kom ju inte fram förrän som vuxen, som barn hade man ju den blåögda tanken om att växtvärken skulle leda till några extra cm. Så fel man kan ha.

 

Jaja, nu sitter jag i alla fall här. Kort men utan värk i benen. Så det är ju positivt i alla fall. Egentligen har jag inte så mycket att berätta just nu. Vi har min pappa här på besök, så han har passat Väinö ute på gården idag medan Jaakko och jag krattade upp löven som fallit från träden och plockat in hängmattan, grillen och solstolarna. Känns ju som att deras tid är över för det här året. Vi var ute och åt på stan och tog en sväng via affären på vägen hem. Jag hittade lite nya kläder med mumin tema åt Väinö. Jag tror halva hans garderob består av mumin kläder and I love it! När mamma älskar mumin, får barnet klä sig i muminkläder var och varannan dag. Det går ju bra nu medan han inte ännu bryr sig själv om vilka kläder han har på sig. Det kan ju vara andra bullar när han växer till sig lite, så det gäller att passa på nu.

 

Nu - blir det bastu och kvällsmål. Sedan skall pappa och Jaakko se på fotboll och när Väinö går och lägger sig skall jag lägga mig i sängen och läsa en bok.

IMG 6144

måndag 16 oktober 2017 - 09:35

En helt vanlig måndagsmorgon, eller?

Här sitter jag hos frisören och blir ompysslad i håret. Det blir färg, det blir klipp, det blir hårvård och lite vård för ögonbrynen och ögonlocken. Jag har sovit gott i natt och haft lite egentid på morgonen. En helt vanlig måndagsmorgon som hemmamamma.

 

Eller så inte. Men skönt är det i alla fall och Jaakko och Väinö får lite tid på tumanhand.

 

Nu- skall jag luta mig tillbaka och bara njuta av att bli ompysslad. Hoppas ni har en lika fin start på den här veckan!

 

IMG 6121

 

 

lördag 7 oktober 2017 - 07:42

Sömnlös i Gamla-Ulvsby

Vi är inne i en sådan period igen, då Väinö vaknar flera gånger i natten. Mycket nytt att lära sig och då måste man öva hela tiden, som ni förstår. Vissa saker kan ju inte vänta till morgonen. Igår var vi till rådgivningen och fick vaccin, vilket lyfte feber åt honom under kvällen. Så den här natten har han vakat mest på grund av värk i kroppen. Dessutom har jag en rejäl hosta och näsan täppt. Men mår endo bra trots det. Men det är svårt att sova då man nästan hostar lungorna av sig så fort man lägger sig ner. Ja, som ni ser så är det rena rama nattpatrullen här hos oss. Jaakko däremot sover bra om nätterna.

 

Igår hämtade vi också ut ett paket som vi beställt. Utan att planera det så gick allting vi beställt i en och samma färg. Jag kan förresten varmt rekomendera dessa babblarna böcker för er som har småbarn som övar att lära sig prata. Det finns flera böcker, leksaker och möbler för barn med babblarna temat. Och så får man inte glömma deras sånger som finns på både CD och på youtube. Sen får man ju själv bestämma om eller när man låter sitt barn kolla på TV, iPad eller telefon för att se videorna. Väinl får kolla 1 sång nu och då och älskar figurerna, men han nöjer sig fortfarande bra med att bara lyssna också. Så fort han hör sångerna börjar han dansa och skratta. Och böckerna, de vill han bläddra i flera gånger om dagen.

 

IMG 5945

När man inte kan sova under nätterna är det mysigt att kolla på serier. Under morgonnatten har jag dessutom vikt byk och kokat risgrynsgröt. Det skall vi äta till frukost och så skall jag baka karelska piroger idag. Ja, det kan faktiskt vara riktigt mysigt att vara uppe mitt i natten. Bara det inte händer för ofta.

 

Just nu lider jag av lite bloggtorka eller vad man nu skall kalla det. Jag har liksom ideér till inlägg, men inga ideér räcker liksom långt nog att bli en längre text. Jag delar nu och då med av lite vad som sker under dagarna, men jag känner inte direkt för att skriva om exakt allting som sker. Och jag känner heller inte, att det är något som ni är speciellt intresserade av att läsa om när jag tömde diskmaskinen, dammsög eller i vilken ordning jag vek in byket i skåpen (för er som vill veta så vek jag först vitt byk och sedan svart och mörka färger). Men om ni har några ideér på vad ni skulle vilja läsa, släng en liten kommentar och berätta.

 

Nu kickar vi i alla fall igång den här lördagen och hoppas den blir bra!

 

IMG 5947

 

 

lördag 30 september 2017 - 20:58

Firat 1 år

Idag är det exakt ett år sedan jag blev inlagd på sjukhus på grund av havandeskapsförgiftning. Jag blev tillsagd att ligga i sängen och bara röra mig till toaletten. Att undvika TV och telefon på grund av ljus. Inte ha på stark belysning. Att ta det lungt och vila. Och framförallt att inte googla om havandeskapsförgiftning. Och där låg jag sedan. Ensam i ett mörkt, tyst sjukhusrum och väntade. Det togs blodprov flera gånger om dagen och läkare och vårdpersonal var inne hos mig dag och natt.

 

Några dagar senare blev jag mamma för första gången. Och idag har vi firat Väinös första födelsedag. Det är också därför det har varit tyst här på bloggen de senaste dagarna. Alla mina krafter och min tid har gått till att baka, städa, pyssla och sedan baka igen. För vi vet alla att det alltid är något bakverk som inte lyckas med första gången. Eller andra. Eller tredje. Och till slut står du där och bara "f*** it, jag köper något färdigt från affären". Och det har ingen skillnad hur förberedd du är med listor över vad som skall göras och vad som skall handlas. Det är alltid något som glöms. Och varje gång du skall ordna ett större kalas, står du där på morgonen med en överväldigande känsla av att du inte kommer hinna med allt. Du är säker på att hela kalaset kommer att kraschlanda mitt i tårtan med det aningen brända bottnet. Men sedan anländer gästerna, precis när du kammar genom ditt hår en sista gång och du öppnar dörren för att välkomma alla, med ett leende som döljer all stress från tidigare under morgonen. På något konstigt vis har allting blivit klart och du undrar vad du egentligen stressade över.

 

Visst var det mycket jobb med kalaset, men visst var det värt det. För det finns inget annat jag hellre hade gjort idag, än firat att vi snart varit föräldrar i ett år. Fira att vi tagit oss förbi både kalasstress och allting annat. Och framförallt, att vi har något så underbart som våran son, att stressa sönder oss med på grund av ett kalas.

 

IMG 5827

tisdag 26 september 2017 - 20:11

Barnmat och kommentarer

Ja, då var det dags igen för folk att förundra sig över vårt barns matvanor. Vi gick idag till simhallen, precis som vi brukar göra en gång i veckan. Efter simmandet och när jag har klätt på Väinö, brukar han få sitta och äta på majssnacks, medan jag klär på mig. Och det fick han, även idag. Då gick en äldre dam förbi oss, stannade och glodde skräckslaget på min son och sedan mig. Sedan utbrast hon förfasat "äter han ostbågar?!". Jag förklarade att det inte var ostbågar utan majsbågar, men att det nog ser liknande ut. "Ja vilken tur. Jag tänkte redan att vad är det (ostbågar) för mat för en så liten". Jag blev så provocerad av hennes kommentarer, att jag nästan gick in till närmaste affär och köpte en påse ostbågar. Jag valde dock att avstå. Men jag slutar aldrig förundra mig över folk, som kommer med sådana kommentarer till andra. Vare sig de känner en eller inte. Och jag hade kunnat förstå det hela om det var ett skämt. Men tro mig, den här kvinnan skämtade inte. Frågan är om hon hade humor över huvudtaget.

 

Jaja, på tal om kommentarer så har jag på flera bloggar läst idag att det är väldigt få som kommenterar inlägg nuförtiden. Jag får kommentarer nu och då, vilket är jätte roligt. Jag blir alltid lika glad av att någon först och främst tar sig tid att läsa min blogg, men att någon dessutom ännu tar ut tid ur sin häktiska vardag och lämnar en liten kommentar efter sig. Jag undrar ändo vad det kan bero på om det verkligen är så att kommentarerna minskat så mycket? Är människor inte intresserade av att kommentera? Har de inte tid? Känner läsarna att de inte blir hörda tillräckligt? Är ämnena och inläggen inte tillräckligt intressanta? Det känns dock inte troligt, eftersom så många klickar in på bloggar fortfarande. Det känns väl en aningen komiskt att be er berätta vad ni tror i kommentarsfältet, men jag är ju ganska komisk av mig, så jag ber er i alla fall kommentera. Berätta gärna också hurdana bloggar och inlägg just du helst läser.

 

Jag lämnar er för ikväll med den lilla "hemläxan" och kryper ner i soffan breved min man för att kolla fotboll (läs: somnar om två minuter). Ha der så fint!

 

IMG 5774