fredag 17 november 2017 - 09:49

Världsprematurdagen 2017

Mitt första grupparbete under sosionom studierna handlade om människans utveckling från barn till åldring. Min uppgift var att skriva om gravidtetstiden och fram till skolåldern. Jag minns att jag skrev en kort text om prematurhet. Om kenguruvård, beröring, behovet av att vara nära sina föräldrar. Under samma tid som jag skrev arbetet om människans utveckling, gjorde Jaakko praktik som sjukskötarstuderande på intensivvårds avdelningen för prematurbarn.

 

Då visste vi inte, att bara cirka 4 år senare, skulle vi själv befinna oss på just den där avdelningen för prematurbarn. Eller ja, den hade ju flyttat in i det nybyggda sjukhuset, men funktionen var ju det samma. Och egentligen så var det bra att avdelningen var i nya utrymmen. Annars hade vi inte haft möjligheten att vara tillsammans hela vår lilla familj, dygnet runt och i ett rum för bara oss. Istället hade vi delat rum med en annan familj och tvingats åka hem till natten. Och jag, som på grund av havandeskapsförgiftningen, fick ligga 2 dygn på övervakningen efter kejsarsnittet, hade inte haft möjligheten att få vård på samma avdelning och i samma rum som Väinö, när mitt tillstånd var stabilt efter dessa 2 dygn. Nu fick vi ligga i sängarna breved varandra.

 

Allt det här kan aldrig såklart lappa det stora gapet över att vår första tid tillsammans inte bestod av extremt mycket närhet och lugn. Alla slangar, värmebord och maskiner, stod mellan oss. Det var inte bara att plocka upp barnet och gosa med det. Allt det där som jag skrev tidigare, kommer heller aldrig lappa det enorma gapet som uppstod, av att vi aldrig fick se varandra vid födseln. Det är klart man tar igen allt det där med relation och närhet. Men det kommer alltid finnas en bit inom mig som sörjer att vår första tid tillsammans inte bara blev gos och kärlek. Att det inte blev så naturligt.

 

Men allt det där jag skrev om tidigare. Om att få vara i samma rum 24/7, är i alla fall en liten tröst och en förbättring till det som varit. Att kunna vårda både prematurbarn och sängliggande nyförlösta mammor på samma avdelningen, är ett enormt plus. Och vi är extremt tacksamma för all vård, vänlighet och allt stöd vi fick på Satakunnan Keskussairaala och neonatalavdelningen där.

 

Den 17 november, firas det varje år den internationella världsprematur dagen. Dagen till ära ordnas det evenemang och i Helsingfors har man brukat lysa upp byggnader och ställen med violet ljus. För violet är världsprematurdagens färg. Och vi klär oss därför idag i något med violet. För att uppmärksamma alla dessa små kämpar som kommer ut till världen för tidigt. Vi firar, att vi gått från att ligga på intenssivvård till att ett år senare stå på egna fötter och ta de första staplande stegen. Vi firar att allting till slut blev bra. Perfekt, om så får säga. Vi firar att vår lilla kämpe, klarade kampen. För är det några som är värda att firas, så är de alla dessa små kämpar, deras föräldrar och vårdpersonalen som tar hand om dem.

 

08F95BBC 5066 4A9B 866E 69424585AF17

Bild från google.fi.

tisdag 14 november 2017 - 10:54

Slukats upp av listor inför jul

Oj, vad tyst det har varit här på bloggen den senaste veckan. Har jag gått upp i rök? Tappat skrivförmågan? Tröttnat på att blogga? Nej, inget av det. Jag har bara blivit uppslukad av livet utanför dataskärmen och telefonen. Det där riktiga livet, som sker här och nu.

 

Vi har under den senaste veckan lärt Väinö att somna i egen säng. Här tilld har vi fått bära på honom eller också har han somnat i famnen. Men nu börjar det bli lite jobbigt att konkka runt på honom när han blivit större. Så min rygg sa helt enkelt ifrån och det var bara att ta skeden i vacker hand och lära oss nya nattningsmetoder. Och till vår stora förvåning så har Väinö snabbt blivit bekväm med att somna i egen säng.

 

Dessutom har jag börjat planera inför julen. Jag är en sån person som älskar julen och börjar redan i november planera bordsdukningar, matservering och julklappas paket. För i det här huset går allting från gardiner till julgranspynt till julklappspapper i samma tema. För mig är julen inget jag direkt stressar över. För för mig är det en sorts egen tid att stå där i köket och göra lådor, skinka, knäck och efterrätt. Eller att sätta mig i ett rum med julmusik och paketeta julklappar. Eller baka pepparkakor. Och pepparkaksdegen gör vi själv i år. Förra året köpte vi färdig eftersom jag ju låg på sjukhus en stor del av december så vi satsade på att ha hemlagade lådor osv. istället.

 

Och mitt bland allt julpynt och planer, så får man ju inte glömma varför man egentligen firar jul. Är det julklapparna och granen, eller är det det att man får samlas ihop nära och kära och fira det som en gång hände i Betlehem. Eller bara samlas ihop för att spendera tid tillsammans, om man inte vill fira en kristen jul. Det viktigaste är, att man gör precis det man själv känner för. För det är då, som det brukar bli som bäst.

 

pexels photo 302584

torsdag 2 november 2017 - 15:21

Han, hon, hen, vem?

Den senaste tiden har det diskuterats om könsneutral uppfostring en hel del. Eller ja, det känns som att det här ämnet är på tapeten hela tiden nuförtiden, men de senaste dagarna har jag stött på ämnet mer än vanligt. Jag har hört så mycket kommentarer om det här med könsneutral uppfostring. Så många diskussioner som gåtts om detta bland bekanta och obekanta. Det har varit kommentarer där människor vill att det endast skall säljas barnkläder med könsneutrala färger som gul, grå och grön. Det har varit kommentarer om att kläderna inte får vara indelade i pojk- och flickavdelningar. Det har varit kommentarer om att man inte ens borde skriva in något kön när barnet föds. Frågor om varför det måste stå flickors pyjamas eller pojkars pyjamas på kvittot.

 

Själv känner jag att hela diskussionen kring ämnet har spårat ut totalt, för många. Det har skapats en form av hysteri kring ämnet och allting skall göras könsneutralt. Jag pratar mycket om jämnlikhet mellan människor, men jag känner att vi kanske missar poängen i det hela, när vi börjar diskutera huruvida ett trafikmärke ser ut som en kvinna eller en man. Och hur många tyckte inte att det skulle vara en bra ideé att inte prata om pojkar och flickor i skolan. Någonstans här, bland könsneutrala trafikmärken, barn utan kön och kvitton, känner jag att vi är långt ifrån den röda linjen i diskussionen. Och jag känner att vi inte är långt ifrån att ha BH:n för män och skäggbalsam för kvinnor. Inte för att efterfrågan skulle vara större, utan för att det skall vara könsneutralt och det skall finnas allt för alla. När jag pratar om jämställdhet, så tänker jag på samma rättigheter och möjligheter för både kvinnor, män och de som känner sig obekväma i de rollerna. Jag tänker på att det finns olika kön, men att saker inte behöver vara orättvisa mellan dem. Jag tänker, att vi kan vara stolta över de vi är och det kön vi tillhör, men fortfarande bli respekterade.

 

Vi både klär vår son i ljusblått och köper bilar åt honom som leksaker. Jag har flera gånger fått försvara vårt beteende, som om det vore bland det värsta man kan göra. Men greijen är den, att det är inte barbie dockorna han vill åt i butiken, det är bilarna och dinosaurierna. Det är inte dockorna han hämtar att leka med i mamma & barn-gruppen, det är den stora blåa traktorn. Varför skulle vi då börja köpa rosa prinsessor åt honom, när han inte har något som helst intresse för de leksakerna. Inte i alla fall just nu. Varför skulle vi inte låta honom titta i böckerna om dinosaurier, när han totalt älskar de böckerna? Varför skall någon inte få vara flickan som älskar prinsessor eller pojken som älskar turtles, bara för att någon annan inte kände sig bekväm i den rollen? Respekt och medmänsklighet mot andra människor sitter inte i hurdana kläder man klär sig i eller vilka leksaker man leker med.

 

Om vi engång pratar om att alla skall få vara den man är, så kanske vi då verkligen borde låta alla vara det. Tillåta både pojkar och flickor och alla andra att vara den man är. Vad är det egentligen, som anses så fel med att vara en flicka eller pojke? Vad är det som anses så fel i att lära våra barn om olikheter och att det inte är något fel med dem? Skall verkligen alla klämmas in i en och samma könsneutrala form, för att vi skall kunna visa varandra respekt, medmänsklighet och likvärdighet?

 

genus

torsdag 26 oktober 2017 - 17:11

Kvinna nog att föda barn

För inte så länge sedan satt vi med några bekanta och pratade barnafödande. Jag var den enda i sällskapet som fött barn via kejsarsnitt. Mitt under diskussionen vände sig en av männen i sällskapet och frågade mig ”om ni skulle få ett till barn, då skulle du säkert inte klara av att föda det barnet heller den naturliga vägen?”. Jag vet fortfarande inte om ordvalen i frågan bara var en olycklig slump eller om den innehöll hans åsikt om att man inte egentligen fött barn om man varit med om kejsarsnitt. För det har ju diskuterats just den saken en hel del de senaste månaderna. Speciellt konstigt känns det att kommentaren om att ”inte klara av att föda barn den naturliga vägen” dessutom kom från en man. Jag kan känna lite att ingen livmoder, ingen åsikt.

 

Jaja, hur som helst, så kan jag känna att hela diskussionen kring det här ämnet är väldigt konstig. Som jag ser det så har man fött barn om man har burit det inom sig och sedan har barnet kommit ut, endera nerifrån eller genom ett snitt i magen. Många hävdar att de som fått barn via kejsarsnitt, inte har fött barn på riktigt för de har inte känt den smärtan man upplever då och man är inte tillräcklig som kvinna, om man inte föder via sitt underliv. Till de här människorna har jag bara två saker att säga; för det första så var det inte direkt smärtfritt att ligga på operationsbordet och få sin mage uppskuren innan bedövningen tagit på ordentligt. Det var heller ingen skön känsla att känna läkarens händer inom magen när hon plockade ut barnet. Och smärtan man kände när man steg upp några dagar efter operationen, ja, alla kan ju själv fundera hur skönt det känns när man har ett stort sår över hela magen och läkaren har särat på dina magmuskler för att komma åt livmodern, som även den öppnats. Kanske inte samma smärta som att föda ett barn genom sin kussimurra, men det är ju heller ingen tävling så vitt jag förstår. För det andra vill jag påpeka, att det här med att hamna på akut kejsarsnitt, som det blev i mitt fall, inte är något medvetet val man gör. Och det är ingen som kommer och säger att ”nej, du är inte kvinna nog att föda som vanligt. Vi får skära upp din mage och plocka ut barnet. Stackars barn som får en så svag människa till mamma, som inte ens kan föda ett barn normalt”. Det finns de som väljer kejsarsnitt på grund av olika orsaker, men för många är det inte det första valet. Och de som väljer ett frivilligt kejsarsnitt, ja, vem är du att förminska dem på grund av deras val?

 

Och om det nu är så att du känner dig som en så mycket bättre människa, än vi som fött barn via snitt, så ber jag dig hålla den tanken för dig själv. Varför någon över huvudtaget känner ett behov av att trycka ner andra med att säga att den andra är oduglig för att den inte gjort som du, är något jag har noll förståelse för.

 

BBEADC69 0DC1 4DAD 983C DD6CD904C5D2

 

 

fredag 20 oktober 2017 - 19:11

All denna växtvärk

Minns ni när man som liten hade växtvärk och hur ont det gjorde? Jag och min kompis Linda hade mycket växtvärk som små. Tyvärr ledde den värken inte till att vi skulle ha växt speciellt mycket ändo, för vi är både ganska korta till växten. Man undrar ju vad det var för ideé med att lida så utan att ha någon nytta av det. Fast den onödigheten kom ju inte fram förrän som vuxen, som barn hade man ju den blåögda tanken om att växtvärken skulle leda till några extra cm. Så fel man kan ha.

 

Jaja, nu sitter jag i alla fall här. Kort men utan värk i benen. Så det är ju positivt i alla fall. Egentligen har jag inte så mycket att berätta just nu. Vi har min pappa här på besök, så han har passat Väinö ute på gården idag medan Jaakko och jag krattade upp löven som fallit från träden och plockat in hängmattan, grillen och solstolarna. Känns ju som att deras tid är över för det här året. Vi var ute och åt på stan och tog en sväng via affären på vägen hem. Jag hittade lite nya kläder med mumin tema åt Väinö. Jag tror halva hans garderob består av mumin kläder and I love it! När mamma älskar mumin, får barnet klä sig i muminkläder var och varannan dag. Det går ju bra nu medan han inte ännu bryr sig själv om vilka kläder han har på sig. Det kan ju vara andra bullar när han växer till sig lite, så det gäller att passa på nu.

 

Nu - blir det bastu och kvällsmål. Sedan skall pappa och Jaakko se på fotboll och när Väinö går och lägger sig skall jag lägga mig i sängen och läsa en bok.

IMG 6144

måndag 16 oktober 2017 - 09:35

En helt vanlig måndagsmorgon, eller?

Här sitter jag hos frisören och blir ompysslad i håret. Det blir färg, det blir klipp, det blir hårvård och lite vård för ögonbrynen och ögonlocken. Jag har sovit gott i natt och haft lite egentid på morgonen. En helt vanlig måndagsmorgon som hemmamamma.

 

Eller så inte. Men skönt är det i alla fall och Jaakko och Väinö får lite tid på tumanhand.

 

Nu- skall jag luta mig tillbaka och bara njuta av att bli ompysslad. Hoppas ni har en lika fin start på den här veckan!

 

IMG 6121

 

 

lördag 7 oktober 2017 - 07:42

Sömnlös i Gamla-Ulvsby

Vi är inne i en sådan period igen, då Väinö vaknar flera gånger i natten. Mycket nytt att lära sig och då måste man öva hela tiden, som ni förstår. Vissa saker kan ju inte vänta till morgonen. Igår var vi till rådgivningen och fick vaccin, vilket lyfte feber åt honom under kvällen. Så den här natten har han vakat mest på grund av värk i kroppen. Dessutom har jag en rejäl hosta och näsan täppt. Men mår endo bra trots det. Men det är svårt att sova då man nästan hostar lungorna av sig så fort man lägger sig ner. Ja, som ni ser så är det rena rama nattpatrullen här hos oss. Jaakko däremot sover bra om nätterna.

 

Igår hämtade vi också ut ett paket som vi beställt. Utan att planera det så gick allting vi beställt i en och samma färg. Jag kan förresten varmt rekomendera dessa babblarna böcker för er som har småbarn som övar att lära sig prata. Det finns flera böcker, leksaker och möbler för barn med babblarna temat. Och så får man inte glömma deras sånger som finns på både CD och på youtube. Sen får man ju själv bestämma om eller när man låter sitt barn kolla på TV, iPad eller telefon för att se videorna. Väinl får kolla 1 sång nu och då och älskar figurerna, men han nöjer sig fortfarande bra med att bara lyssna också. Så fort han hör sångerna börjar han dansa och skratta. Och böckerna, de vill han bläddra i flera gånger om dagen.

 

IMG 5945

När man inte kan sova under nätterna är det mysigt att kolla på serier. Under morgonnatten har jag dessutom vikt byk och kokat risgrynsgröt. Det skall vi äta till frukost och så skall jag baka karelska piroger idag. Ja, det kan faktiskt vara riktigt mysigt att vara uppe mitt i natten. Bara det inte händer för ofta.

 

Just nu lider jag av lite bloggtorka eller vad man nu skall kalla det. Jag har liksom ideér till inlägg, men inga ideér räcker liksom långt nog att bli en längre text. Jag delar nu och då med av lite vad som sker under dagarna, men jag känner inte direkt för att skriva om exakt allting som sker. Och jag känner heller inte, att det är något som ni är speciellt intresserade av att läsa om när jag tömde diskmaskinen, dammsög eller i vilken ordning jag vek in byket i skåpen (för er som vill veta så vek jag först vitt byk och sedan svart och mörka färger). Men om ni har några ideér på vad ni skulle vilja läsa, släng en liten kommentar och berätta.

 

Nu kickar vi i alla fall igång den här lördagen och hoppas den blir bra!

 

IMG 5947

 

 

måndag 2 oktober 2017 - 20:03

Jag är inte så insatt i spel, men...

Det blev en eftermiddag på stan idag. Riktigt mysigt och den här gången hoppade jag på rätt buss åt båda hållen. Spontanapploderar åt mig själv mentalt.

 

När jag gick hem från bussen, gick jag förbi våra grannar där två pojkar i lågstadieålder, satt och spelade något spel på sin telefon, iPad eller något liknande. De pratade och skrattade högt om vilka vapen de hade i spelet och man hörde ljudet från vapen som sköt. Det känns extra konstigt att höra någon prata med sådan iver om just vapen en dag som denna. Med tanke på det som hänt i USA. Men i min värld, och jag förstår att alla inte har samma världsbild och tankar som jag, så känns det aldrig okej med spel som det här.

 

Vad är normalt? Det är en bra fråga, som man ofta bör ställa. Ibland är mitt normala någons onormala. Och vice versa. Men i min värld, finns det absolut inget normalt i spel som går ut på att göra andra människor illa. Jag tar varken ställning till om spel är orsaken till den växande mängden av våld eller om det är okej med spel över huvudtaget. Det jag tar ställning till, är hur konstigt det är, att våra barn och vuxna, spenderar timtals framför skärmar och spelar spel som de här. Och att man dessutom gillar det.

 

 

Jag säger heller inte att det är bättre om barn går runt och oroar sig över situationen i världen. Men jag förstår heller inte varför oroandet direkt ses som motsatsen till att spela dessa spel. Det finns så mycket annat som barn (och vuxna) kan göra. Och det finns, så många andra spel, barn kan spela. Som inte går ut på att vara våldsam.

 

"Men det är ju bara ett spel". Ja, det där på skärmen är bara ett spel. Men det där händelserna är också någons vardag. De där spelen, som många smidigt sätter på och stänger av, ann efter de vill, deras tidtabeller, är någons riktiga liv 24/7. Och i det livet finns det ingen on/off knapp.

 

 

lördag 30 september 2017 - 20:58

Firat 1 år

Idag är det exakt ett år sedan jag blev inlagd på sjukhus på grund av havandeskapsförgiftning. Jag blev tillsagd att ligga i sängen och bara röra mig till toaletten. Att undvika TV och telefon på grund av ljus. Inte ha på stark belysning. Att ta det lungt och vila. Och framförallt att inte googla om havandeskapsförgiftning. Och där låg jag sedan. Ensam i ett mörkt, tyst sjukhusrum och väntade. Det togs blodprov flera gånger om dagen och läkare och vårdpersonal var inne hos mig dag och natt.

 

Några dagar senare blev jag mamma för första gången. Och idag har vi firat Väinös första födelsedag. Det är också därför det har varit tyst här på bloggen de senaste dagarna. Alla mina krafter och min tid har gått till att baka, städa, pyssla och sedan baka igen. För vi vet alla att det alltid är något bakverk som inte lyckas med första gången. Eller andra. Eller tredje. Och till slut står du där och bara "f*** it, jag köper något färdigt från affären". Och det har ingen skillnad hur förberedd du är med listor över vad som skall göras och vad som skall handlas. Det är alltid något som glöms. Och varje gång du skall ordna ett större kalas, står du där på morgonen med en överväldigande känsla av att du inte kommer hinna med allt. Du är säker på att hela kalaset kommer att kraschlanda mitt i tårtan med det aningen brända bottnet. Men sedan anländer gästerna, precis när du kammar genom ditt hår en sista gång och du öppnar dörren för att välkomma alla, med ett leende som döljer all stress från tidigare under morgonen. På något konstigt vis har allting blivit klart och du undrar vad du egentligen stressade över.

 

Visst var det mycket jobb med kalaset, men visst var det värt det. För det finns inget annat jag hellre hade gjort idag, än firat att vi snart varit föräldrar i ett år. Fira att vi tagit oss förbi både kalasstress och allting annat. Och framförallt, att vi har något så underbart som våran son, att stressa sönder oss med på grund av ett kalas.

 

IMG 5827

måndag 25 september 2017 - 21:20

På rätt plats, vid rätt tid

Nu när Väinö snart fyller 1 år och vi planerar mycket inför hans kalas, märker jag att gamla känslor från förlossningen och tiden på sjukhuset, kryper upp allt mer. De senaste nätterna har jag även drömt mycket om allting som hände för ett år sedan. Stundvis är känslorna så många och så starka, att jag domnar bort för en stund. Men det känns inte längre lika jobbigt att känna allting, för jag vet hur jag skall hantera känslorna. Jag vet att det går om snart. Det är inte lika jobbigt att hoppa ner i känsloträsket, när man vet hur man tar sig upp igen.

 

Ni vet hur man ofta säger att människor ibland är på fel på plats vid fel tidpunkt. Jag har funderat mycket på det där den senaste tiden. Är vi egentligen på fel plats vid fel tid? Eller är vi egentligen precis där vi skall vara just då? Det är lätt att ta emot det goda som livet ger oss. Men det är inte lika lätt att stå med armarna uppe och omfamna det dåliga.

 

Det var inte bara en eller två gånger jag funderade, varför vi? när jag satt vid Väinös säng på de nyföddas intensiv- och övervakningsavdelning. Jag när jag låg i sjukhussängen och skakade och svettades av magsmärta mellan de två galloperationerna som gjordes och var tvungen att vara ifrån mitt 1,5 månader gamla barn, eftersom han inte kunde vistas på sjukhuset på grund av att han fortfarande var för liten för att utsättas för risk att bli sjuk. Eller när jag satt på polikliniken för att få mina njurar undersökta för, ja, jag vet inte hur mångte gången och resultaten inte blev bättre. Det kändes otroligt orättvist att just vi skulle kämpa oss genom prematurhet och havandeskapsförgiftning och allt som den hämtade med sig. Men nu, ett år senare, kan jag se tillbaka och känna att det var precis där vi skulle vara då. Vi skulle möta alla de där motgångarna, för att kunna sitta här idag och njuta av livet. Hade allting slutat annorlunda, hade jag säkert inte känt som jag gör idag men för första gången kan jag tänka, men det gick ju bra. Och för första gången kan jag faktiskt skjuta undan de där obehagliga känslorna. Och jag skjuter inte undan dem av rädsla att möta dem. Utan för att jag genuint känner att allt det där ligger bakom oss nu. Och ni har ingen aning om hur befriande det är.

 

Jag vet att det ännu finns väg kvar att vandra, men jag vet också att jag har kommit en bra bit på vägen. Nej, vägen framför oss är säkert inte spikrak den heller. Men just nu njuter jag av det läge där vi befinner oss. Jag vet också att jag aldrig kommer glömma allt som hände och jag känner att jag inte behöver göra det heller. För första gången känner jag att jag kan leva med alla dessa minnen, utan att de skrämmer upp mig varje gång jag minns dem.

 

IMG 5759