tisdag 16 januari 2018 - 17:08

Tiden får visa

De senaste dagarna har jag loggatin här på bloggen flera gånger. Skrivit, läst, raderat. Skrivit, läst, raderat. Skrivit, läst och raderat. Ja, ni förstår mönstret. Tystnaden här på bloggen de senaste dagarna beror inte på att jag skulle fattas idéer för inlägg. Tvärtom, ideérna finns, men jag får inte ner orden på papper, så jag själv skulle vara nöjd med inlägget.

 

Visst har jag tidigare också publicerat inlägg som inte är så mindblowing, men just nu verkar inget duga för mig. Det kan hända att jag tar ut min frustration på de opublicerade texterna. För sanningen är att de senaste dagarna har jag varit väldigt frustrerad, men eftersom jag inte vill låta min irritation gå ut över andra människor i min omgivning, så får uppenbarligen mina texter ta smällen. Egentligen är det ju bra, för då slipper alla runtomkring mig lida av mitt humör, men det är ju tråkigt för er som vill läsa bloggen och samtidigt så blir jag bara mer frustrerad på att jag inte lägger ut något här. Så det blir lite som en ond cirkel.

 

japanese cherry trees flowers spring japanese flowering cherry 54630

Vad är det då jag är så frustrerad över, kanske någon undrar. Det skall jag såklart berätta. Den senaste tiden är det flera kompisar och bekanta som har berättat att de skall få barn och det är ju härligt. Men som många av er kanske förstår, så skaver det på mig, samtidigt som jag är väldigt glad för någon annans skull. Men nyheter som de här, väcker såklart tankar hos mig själv också.

 

Jag bestämde mig ganska tidigt för att inte grubbla över ämnet desto mer. Jag tänker som så, att om det är meningen att vi skall välsignas med fler barn, så blir det så. Om inte, så är det så det skall vara. Allting och alla har sin plats. Sin egen väg att gå. Allting sker av en orsak. Men eftersom min hjärna springer iväg längs olika tankebanor och jag uppenbarligen har något underligt behov av att inte kunna släppa dessa tankar, så har jag de senaste dagarna åter igen läst om havandeskapsförgiftning och graviditet efter en. Jag har läst läkarnas texter om oss och jag har funderat.

 

pexels photo 9

pexels photo 8

Desto mer jag har läst och tänkt, har jag kommit fram till en sak; hur mycket jag än läser och funderar, så kommer jag aldrig få svaret på den frågan jag egentligen vill ha svar på. Nämligen frågan om hur det skulle gå för mig i en ny graviditet. För det svaret finns inte varken i böcker, läkartexter eller på internet. Jag kan leta och googla hur mycket som helst och jag kan hitta information och berättelser både för och mot ämnet. Men det riktiga svaret, det som jag egentligen är ute efter, kan man bara få på ett sätt; genom att uppleva det. Och då är vi tillbaka på startlinjen, om det är meningen att vi skall få fler barn, så blir det så när det är meningen.

 

Att tänka så är egentligen ganska lätt. Men att få sina känslor att gå i samma banor, är mycket svårare. Men jag antar, att det är tid som gäller här också. Precis som med så mycket annat här i livet.

onsdag 3 januari 2018 - 20:33

När magen ler

Jag är van vid att människor tittar på mitt ärr från kejsarsnittet när vi är i simhallen. Och vi är där en gång i veckan hela familjen, så ja, jag har vant mig vid blickarna. De är inte många eller långa, men precis som min blick ofta dras till ärret nere på magen, när jag ser mig själv i spegeln, så dras bekanta och obekanta människors blick till det. Så är det bara. Jag kan inte säga att det direkt stör mig, men är det någon som stirrar väldigt mycket, så kan det bli lite obekvämt.

 

Bekanta människor kan även kommentera mitt ärr på något sätt. Obekanta däremot brukar hålla tyst. Idag fick jag dock en kommentar i duschen. Det var en pojke i 5 års ålder som tittade på ärret flera gånger, medan hans mamma duschade bredvid honom. Plötsligt pekade han mot mig och sa högt; Titta mamma, den där tantens mage ler.

 

Mamman log lite ursäktande mot mig, men egentligen hade hon inget att ursäkta sig för. Barn filtrerar inte sina ord och ibland kan de säga saker väldigt rakt. Någon kanske kan bli sårad, men det blev definitivt inte jag. Det kändes skönt att höra någon kommentera ärret, utan att diskussionen sedan kopplades till förlossningen. Dessutom ser ju min mage leende ut med ärret. Och vilket vackert leende det är. Det är definitivt inget jag skäms över. Det leendet på magen, får mig att le med munnen från ena örat till det andra.

 

pexels photo 54547

Jag vet att många mammor skäms över sina ärr, hudbristningar och Gud vet vad annat kvinnornas kroppar går igenom under en graviditet och förlossning. Men grejen är att jag i alla fall aldrig skulle skämmas över mitt barn, så därför skäms jag inte heller över att det finns eviga märken på min kropp som visar att det är jag som en gång bor honom inom mig.

 

Jag har skrivit ett inlägg om den mycket bisarra kampen som sker mellan många kvinnor, angående olika förlossningar. Missade du det, kan du läsa det här. Det är sårligt att så många kvinnor trycker ner andra, på grund av saker de ibland inte ens kunnat inverka på. Vaginal förlossning, planerat kejsarsnitt eller akut kejsarsnitt, det har ingen betydelse hur barnet kommer till världen. Det som däremot betyder så mycket, är det lilla paketet du får i dina händer. Det lilla livet som du har skapat och tagit hand om inom dig. Du utsätter din kropp för extremt tunga greijer, vare sig du spricker från norrgården till sörgården (mellangården skall vi inte ens prata om, men tror Olle och Kerstin, eller vem det nu var som bodde i mellangården, får flytta ut) eller om du ligger på ett operationsbord och får din mage skuren upp. Du lägger din egen kropp, ditt eget liv på spel, för att ge liv till någon annan. Om inte det är kärlek och styrka, så vet jag inte vad är.

 

Så om du ibland känner att ärren på din mage, får dig att känna dig mindre vacker eller värdefull, sluta. Du är så otroligt värdefull och duger precis som du är. Låt ärren påminna dig om det största du åstadkommit i ditt liv och ja, det du åstadkommit är ytterst värdefullt.

 

pexels photo 3

pexels photo 4

P.S. Jag googlade och Olle och Kerstin bodde i sörgården. Norrgården var bosatt av Britta och Anna och i mellangården bodde Lisa, Lasse och Bosse. Så nu vet vi det.

söndag 9 juli 2017 - 12:33

Sluta taffsa på min mage!

Barn utvecklas i olika takt. Alla är inte lika och behöver inte heller vara det. Hur ofta hör man inte dom orden? Men så fort ett barn utvecklas fortare eller långsammare än de flesta i samma ålder, då är det inte mera bra. Vi verkar vara så insatta på att hitta något negativt i allt, till och med de här små, underbara miraklen. Det är sällan man hör att rådgivningstanterna inte har något att påpeka om. Endera är ett barn för tjockt eller för smalt, för långt eller för kort, för välutvecklat eller inte tillräckligt utvecklat. Klart det är bra att de tar i när det är något som är fel, men måste man verkligen grubbla över att ett barn är för smalt enligt linjerna, även om barnet mår hur bra som helst. Ibland kan man också se på generna. Hur stora är föräldrarna? Och kanske det barnets kropp tar till vara allting som den får ur maten så väl, så barnet behöver inte äta så stora mängder.

 

När jag var gravid, mådde jag extremt illa ända in i vecka 25. Jag var inlagd på sjukhus i dropp och fick äta medicin mot illamåendet. Jag fick diagnosen hyperemesis. Medicin hjälpte från och till. Jag och våra toalettstolar blev väl bekanta med varandra under graviditeten, för det blev runt 1-7 kräkningar per dag. Men ändå var jag glad över illamåendet, för jag tänkte att jag kräktes för en bra sak. Det lilla livet som växte inom mig. Det som jag skulle göra vad som helst för.

 

Det som jag däremot tyckte var jobbigt var alla människor som kom med olika tips. Jag märkte att det finns tre olika sorters människor runt dig när du har graviditets illamående. Det finns de som är sympatiska och inte säger så mycket, det finns tips-Tina som kommer med alla möjliga tips och så finns det en massa ”förstå-sig-påare”. Dessa ”förstå-sig-påare” tycker ofta att du överdriver och är överdramatisk. Inte kan väl jag må så dåligt, när inte de gjorde det. För de mådde också illa, men inte så mycket som jag och ingen kan ju må sämre än de gjorde. I alla fall enligt dem. Förstå-sig-påare kommer också gärna med tips och nyttiga (enligt dem i alla fall) kommentarer.

 

”Kanske du borde gå ut och göra något, så du börjar tänka på annat än illamåendet och så glömmer du bort det.”

 

Jag kanske inte har det bästa minnet, men jag tror inte att jag glömmer bort att jag måste kräkas med en timmes mellanrum. Om du känner igen dig som en förstå-sig-påare, så har jag ett tips till dig; nästa gång du är magsjuk, istället för att ligga hemma och kräkas, gå ut och gör något och försök glömma bort ditt illamående. Så får du se hur lätt det är.

 

Sen kommer de med olika tips som de tycker du måste prova på, eftersom det hjälpte dem. När du berättar att du redan har provat att äta citron, salt och dricka mycket, så blir de nästan arga på dig för att du berättar att det inte hjälpte dig. Då vräker de ur sig kommentaren; ”men kräks du ännu? När skall det riktigt ta slut?”. Det kunde jag ju inte svara på, men hade jag kunnat styra mitt kräkandes, så hade jag kräkts på dem där och då.

 

En annan kommentar som känns lite skrattretande, är kommentaren ”det brukar lätta efter vecka 12”. Och det brukar det ju för många. Men det är något komiskt i att säga att efter graviditetsvecka 12 blir allting lättare när du då ännu har framför dig hemorrojder, svårt att röra dig, uppsvällande, springa på toaletten med en timmes mellanrum och kissa, sömnsvårigheter, viktuppgång, hormonrusningar, illamåendet som kommer tillbaka mot slutet av graviditeten och så det lättaste av allt, att trycka ut barnet genom ditt underliv. Visst, det blir såå mycket lättare efter vecka 12.

 

Dessutom är det konstigt hur folk känner att när de träffar en gravid kvinna, så får de kommentera dens utseende och vikt hur som helst. ”Oj vad du är stor!”. Ja, visst är jag, men jag har ju också en liten människa där inne som trycker upp mina inälvor och tror att min urinblåsa är ett kramdjur eller en fotboll.

 

Det som ändo var mest irriterande, var nog alla människor som nästan flög på en och petade på ens mage och pratade babyspråk med den. Speciellt när man fortfarande inte hade någon stor mage på grund av bebisen, utan man mest bara var uppsvullen. Det var som om folk stod och gullade med mitt fläsk. Men även när magen klart började växa och synas kände jag att det var jobbigt när någon petade eller smekte min mage, utan att fråga lov. Det är ju fortfarande min kropp och jag vill gärna själv bestämma, vem som petar på den.

 

Men trots allt det här, så älskade jag att vara gravid. Och med facit i handen, så hade jag gjort om allt det där hur många gånger som helst, för vår sons skull.