När en mardröm blir verklighet

tisdag 13 februari 2018 - 09:58 | 1 Kommentarer

Ja, var skall jag börja. Jag kan ju börja med att säga att jag inte har glömt bort att jag har en blogg och jag har heller inte tröttnat på att skriva den. Men ibland, så sker saker som man måste få smälta i lugn och ro innan man loggar in på bloggen och skriver om det.

 

Som jag berättade i mitt förra inlägg så var förra veckan väldigt häktisk och mot slutet av veckan började jag känna mig väldigt trött. Därför såg jag väldigt mycket fram emot att få ha det riktigt lugnt på söndagen. Jaakko åkte på jobb på morgonen, så vi hade en dag på tumanhand med Väinö. Vi låg i myskläder hela dagen, åt smått och gott framför TV:n, gick på en promenad ute i snön och lekte. Inga måsten. Ingen stress. Och det var så skönt.

 

Närmare midnatt vaknade Väinö och var väldigt orolig. Han försökte somna om i min famn, men det var något som störde honom så att han inte kunde ligga still. Efter en stunds bökande, kräktes han ner både sig själv, mig och en soffkudde. Vi var tvugna att ta en dusch mitt i natten, vilket inte var speciellt uppskattat av honom. Precis när jag fått på oss båda torra kläder och jag hade städat upp efter honom, kräktes han på nytt. Efter det blev han alldeles slapp i hela kroppen och jag fick ingen kontakt med honom för en stund. Jag ringde 112 och de skickade en ambulans. Men inte vilken ambulans som helst, utan just den Jaakko jobbade i.

 

Så inte nog med att jag fick mig en chock här hemma med ett barn som bara slappade till i min famn, utan hans pappa fick sig nog en rejäl chock av att bli kallad till sitt eget hem på utryckning. Hans arbetskompisar var smarta nog, att kolla om han verkligen ville åka på utryckningen.

 

Medan vi väntade på ambulansen, började Väinö sakta återhämta sig och efter lite undersökningar, kom vi fram till att stanna hemma, eftersom det inte fanns någon orsak just då att åka in till akuten. Antagligen var det bara en så stor chock för Väinö att kräkas så och det tog honom enormt på krafterna.

 

Resten av natten sov han helt okej. Han vaknade ibland men somnade snabbt om. Däremot låg jag vaken hela natten breved hans säng. Jag bara låg där och lyssnade på hans andning. In och ut. In och ut. Tacksam över att andningen fungerade. Livrädd att den inte skulle göra det. Det är så speciellt det där med att man alltid gör allt för sitt barn. Att man kan glömma all trötthet och alla krämpor man har. Att allting annat försvinner för en stund.

 

De som har läst bloggen längre, vet att när Väinö var prematur och vi fortfarande låg på neonatal avdelningen, så hade han ett andningsstopp. Den nattens händelser förde tankarna och känslorna snabbt tillbaka till den tiden. Rädslan och ångesten tog fart igen. Nu slutade han ju inte andas den här gången, men känslan av att han bara föll ihop och inte reagerade, var så läskig. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver vara med om något sådant här.

 

Igår kväll skulle vi egentligen ha åkt på Sverige kryssning, men eftersom Väinö nu också har feber och snuva, så är det ju självklart att vi inte åker. Det är synd, men jag tänker att det finns en mening med att vi inte kunde åka just nu och Väinös välmående är ju prio 1. Mamma och pappa skulle också åka med, men även de ligger hemma hos sig och hostar.

 

Så ingen Sverige resa blev det. Istället myser vi ner oss här hemma och tar hand om vår lilla sjukling. Och hoppas vi inte blir smittade.

 

55185C24 8894 4964 8B77 8A7D867AEAA0

AE55D130 6C08 4CF6 83E5 404C8B8F8BF3

667CD0F1 AB8F 4CD0 8853 631A7C3D7822

Taggar:

Kategorier:

Barn Mamma

1

Kommentarer

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.