tisdag 9 januari 2018 - 11:33

Ta en titt i spegeln

Den senaste tiden har jag stött på ett flertal berättelser om hur människor har ändrat på sina liv. De flesta har följt samma röda linje; någon vill göra en förändring - läser en bok om hur man "får ett lyckligare liv" - lämnar sin man - säljer huset - säger upp sig från jobbet - reser mycket. Det är ungefär den linjen.

 

Det är självklart att man inte skall befinna sig i ett förhållande som inte är bra för en. Som inte gör en lycklig. Det är självklart att man skall säga upp sig från sitt jobb om man känner att det är den rätta saken att göra. Man skall resa mycket, om det är det man vill. Men det känns som att alla dessa stora förändringar byggs om som något som alla borde eftersträva. Som att man inte kan vara lycklig om man inte gör en sådan enorm förändring, åtminstone en gång under sitt liv. Den vanliga vardagen, målas upp som rena rama h*lvetet och något man inte skall trivas i. Är det konstigt att så många inte är nöjda med sitt liv och det de har? Och är det inte konstigt, att böcker om självhjälp och personlig utveckling, säljer bättre än någonsin samtidigt som människor mår allt sämre?

 

pexels photo 636246

Det känns som att så fort en människa inte är helt nöjd med sitt liv som det är, så måste man ta till extrema åtgärder för att ändra på det. Som att små förändringar, inte gör någon nytta. Det skall vara stort, annars är det inget värt.

 

Och det känns som att det blir okej att skylla på andra människor för att man själv inte mår bra. Ja, andra människor inverkar såklart också på vår välfärd, men vi är inte helt oskyldiga själv heller. Finns det något vi själv kan göra annorlunda, för att alla skall ha det bättre tillsammans? Är vi själv alltid perfekta? Och om vi inte är, kan vi då kräva att andra skall vara det?

 

pexels photo 356392

pexels photo 356407

Ett typiskt exempel på något vi kvinnor kan göra annorlunda, är att tro på det någon annan säger, när de ger oss en komplimang. Så många av mina kompisar, brukar klaga på att deras män ger dem komplimanger så sällan. Då brukar jag fråga, hur mina kompisar brukar reagera när de väl får en komplimang. De flesta får sig en tankeställare redan där. Många reagerar med att säga saker som tack, men det är nog bara de här byxorna och jaja, du måste säga så för du är min sambo. Grejen är ju, att ingen måste säga något alls. Ta istället imot komplimangen, säg tack och känn dig nöjd. Om du alltid förminskar komplimangen du precis fått, så är det väl inte direkt jätte konstigt att du slutar höra dem. Hur ofta känner du för att fortsätta ösa beröm över någon som inte tar emot det?

 

roses pink family rose family 3

Alla problem kräver inte dramatiska lösningar. Ibland räcker det med att göra en liten nyställning här och där. Och alltsom oftast, är det okej att vara nöjd med du har. Kanske är det dags att sluta leta efter receptet till ett lyckligt liv från böcker och istället ställer oss själv frågan; vad är det som gör mig lycklig? Och nöjer oss med svaret vi får.

onsdag 6 december 2017 - 11:02

100 år

6 december 2017 och vi vaknar upp till ett snöigt vinterland utanför fönstren. Ett lugn har lagt sig. Ljusstakarna lyser i fönstren och röken stiger från skorstenen på husen i området där vi bor. 18 dagar till julafton, 26 dagar kvar av året, 100 år sedan vårt land blev självständigt.

 

Vanligtvis brukar jag på självständighetsdagen tänka på de som tog tag i saker och kämpade för ett självständigt Finland. Så även idag. Men just idag är man extra tacksam för det våra far- och morföräldrars föräldrar gjort. På något sätt är man extra medveten om att självständighet, demokrati, rösträtt och allt, inte är en självklarhet. Hur man än tänker, så kan man inte ana hur de som levde för 100 år sedan och kämpade för självständigheten, en gång tänkte eller kände. Och de kommer aldrig veta vad deras kämpande ledde till. Tänk hur många generationer fått leva och fortfarande lever i ett sjävlständigt land med fred.

 

Visst, det finns även saker i vårt samhälle som kanske våra far- och morföräldrars föräldrar skulle vända sig i graven om de hörde. Men just idag är inte dagen att koncentrera sig på det. Allt det där kan vänta och vila idag. Idag skall vi minnas och tacka alla som drog sitt strå till stacken för 100 år sedan.

 

CA1A1E8C E17D 4E2C 89A5 13636C138615

onsdag 29 november 2017 - 12:33

Viva la revolucion!

Idag #bristerdammen. Det är det knappast någon som har undvikt. Hjärtat brister i samma takt när man läser alla berättelser. Idag spräcker kvinnorna i svenskfinland spänningen på ankdammens vattenyta. Nu rotas det på bottnet och enorma vågor sveper genom dammen.

 

För bara en vecka sedan skrev jag om att många män undrar hur länge #metoo rörelsen skall skapa diskussion. Stundvis slås jag av känslan att män inte vill prata om ämnet sexuella trakasserier, eftersom att bryta strukturerna känns skrämmande. Det känns skrämmande för dem eftersom de är de som hållt i tyglarna så länge. Och tvingas de släppa loss, vet de inte riktigt var de landar. Jag förstår att det är jobbigt att vara man just nu. Speciellt om man är en av de som betett sig som ett svin. För visst är det jobbigt att känna rädsla? Jobbigt att känna skam? Har du någon gång trakasserat en kvinna och nu sitter där och känner rädsla över att bli avslöjad, eller kanske (hoppas i alla fall) känner du till och med skam över det du gjort? Bra! För det är f*n på tiden att rädslan och skammen läggs exakt där den hör hemma. Och det är inte hos de utsatta kvinnorna.

 

Just nu, idag, imorgon och en tid framöver kommer det berättas, ropas, gråtas. Nu skall känslorna och tankarna släppas ut. Sedan bygger vi upp från början. Vi gör om, vi gör rätt. Vi ser till att lugnet efter stormen blir ett lugn alla kan njuta av. Den ack så fula ankungen, skall genomgå en ordentlig make over.

 

B324B8CE 723B 4EB6 A8A5 232C32EEA32A

tisdag 28 november 2017 - 13:08

Att vara hemma med barn

Vet ni vad jag är riktigt trött på att höra? Det ständiga tjatet om hur hemmapappor är så duktiga. Hur fint det är med en pappa som är med sina barn. Och visst är det fint. Så innan du nu går banans i kommentarsfället eller skäller ut mig i dina tankar, läs klart här. Jag hatar inte hemmapappor. Jag tycker det är fint med föräldrar, både mammor och pappor, som är hemma med sina barn. Om det vill och har möjlighet till det. För det är inte en självklarhet för alla att orka vara någons personliga klätterställning och nästorkare 24/7. Jag förstår det.

 

Så mitt problem, är inte hemmapapporna. De spelar en viktig del i att visa hur man också kan dela upp uppgifterna i familjen. Problemet för mig är, att hemmapapporna lyfts upp till skyarna, medan vi hemmamammor får höra att vi är hemma för länge. Tar för lång tid på oss att gå tillbaka ut i arbetslivet. En av de vanligaste frågorna som ställs till oss hemmamammor är, hur länge skall du stanna hemma? 

 

Men för hemmapappor är det annorlunda. Det är få som frågar när de tänker börja jobba igen. Få som undrar var de har lämnat barnen när de tar egen tid. Få som hyllar deras livspartner för att den tjänar så bra och låter mannen vara hemma. Det är överhuvudtaget färre människor som ifrågasätter deras val av att vara hemma med barnen, istället för att lägga dem på dagis och själv åka till jobbet. Istället lyfts de upp för att de är hemma med sina barn. ”Ta all tid på er som ni behöver!”, ”Det är så fint med pappor som bryr sig.” . Till skillnad från oss hemmamammor som inte bryr oss, eller? Klart hemmapappor skall klappas på ryggen för det otroliga jobbet de gör, men det är bara det att, vi mammor sällan får en klapp i ryggen fast vi gör exakt samma arbete.

 

Vad skall vi göra åt saken då? Sluta lyfta upp hemmapapporna? Trycka ner dem och låta dem få känna på smaken av respektlöshet? Nej. Varför utgår alla från att vi måste sluta heija på de som har det bra? Istället kan vi ju fylla på det halv fulla glaset och börja ge mer respekt åt alla föräldrar som är hemma. Vi kan sluta se på hemmamammor som lata folk som går hemma och skrotar. Istället kan vi börja värdesätta alla föräldrar som är hemma med barnen lika mycket.

 

För mamma eller pappa, så gör man ju det jobb som förväntas av en. Man är förälder och tar ansvar för det man liv man har skapat.

 

5A6B4AB2 2B3C 4F85 A74E 0B7F418A9DC4

torsdag 23 november 2017 - 16:47

Hur länge skall vi prata #metoo?

Minns ni när jag skrev om #metoo och sa att det här är ett ämne vi inte får glömma bort efter att hashtaggen har fått sina 15 minutes of fame. 15 minuter har minsann gått och ja, visst känns det som att det har glömts bort lite. I alla fall i Finland. Medan det i Sverige har lett till att olika yrkesgrupper har gått ut och berättat vad de upplevt och kräver en ändring och att olika medieprofiler har fått sparken från sina jobb, så är det ganska tyst här i Finland. Lite prat här och där har det varit, men jämnfört med vårt grannland på andra sidan pölen, så har det inte hänt mycket. Men lite är i alla fall bättre än ingenting. Det är en början. Endo finns det de som gnäller. Gnäller om att det tjatas för mycket om det här med sexuella övergrepp och ofredanden. Och många undrar, hur länge skall man orka prata om #metoo?

 

Jag vet inte hur länge ämnet kommer vara lika omtalat. Men det jag vet är, att det bör talas om. #metoo och sexuella trakasserier bör pratas om så länge som de förekommer ofredande. Min generation är tyvärr en av de många som redan förlorat möjligheten till att få växa upp utan att behöva känna sig utsatt. Men det här ämnet bör pratas om enda tills det förekommer en generation, där kvinnor inte behöver fundera om de ska våga gå till närbutiken efter klockan 18, då mörkret börjar falla. Det bör pratas om saken enda tills kvinnor vågar gå ute ensamma, utan att känna ett behov av att titta sig oroligt över axeln. Det bör pratas om saken, enda tills det finns en generation där en 10 årig flicka, inte skall behöva bli utsatt för sexuellt våld på skolvägen.

 

Och tycker du att det är jobbigt med allt prat angående ämnet, tänk då hur jobbigt det är för alla som blivit utsatta för sexuella trakasserier.

 

21F5FFD2 7414 40D3 917B D2EF9CE05758

tisdag 21 november 2017 - 12:46

Det här med respekt

Har ni följt debatten kring silvervatten? Ni vet, det hetaste ämnet just nu i svenskfinland. Innan den här debatten drog igång hade jag ingen aning om att det ens finns något som silvervatten och visst är det fortfarande ett okänt område för mig. Jag tänker, min vana otrogen, inte ta ställning varken för eller emot silvervatten, så det är inte det jag vill prata om.

 

Jag har följt den här debatten och jag har gjort det med en aningen skrämd känsla i kroppen. Som någon som läser en hel del inlägg både på bloggar, instagram och andra sociala medier och dessutom skriver öppet om sina egna känslor och tankar, är jag inte helt ovan med att både se och få kommentarer som inte alltid är så snälla. Men det är skrämmande att se hur det just nu slängs den ena respektlösa kommentaren efter den andra, från båda hållen i silvervatten debatten. Att vuxna människor sitter och kallar människor de aldrig träffat för idioter, barnamördare, dåliga mammor och allt möjligt annat, är skrämmande. Och respektlöst. Men det som är ännu skrämmande, är att det här är ett beteende som har blivit en del av vardagen. Det är inte bara i den här debatten som man slänger ut aggressiva kommentarer både till höger och vänster. De där kommentarerna förekommer i nästan alla diskussioner där man tar ställning till något.

 

Och ja, det är självklart att det skall finnas åsikter och alla får ha sina. Men det som däremot inte behöver finnas, är den otrevliga tonen mot de som inte tycker lika som en själv. Man behöver inte kalla någon för idiot, bara för att den inte tänker lika som du. Man behöver inte kalla mig för en dum kossa, bara för att jag inte gör precis som du. För ärligt talat, så är det väldigt orättvist att kalla mig kossa när jag varken går på fyra ben, äter gräs eller har fyra spenar hängande under magen.

 

Jag ser verkligen ingen poäng i att vara dryg och elak mot någon annan. Det jag däremot själv får ut något av, är diskussioner där man tar upp olika åsikter kring ämnet. Och går en saklig diskussion, där man inte lyssnar på den andras prat bara för att en halv minut senare påpeka bristerna i det den andra sa och trycka ner den personen med skällsord. Jag behöver inte ändra min åsikt, utan kan behålla den, även om någon annan tycker olika. Men i alla fall har jag fått en bättre inblick i någon annans tankevärld och i bästa fall har jag lärt mig något nytt. Och detta utan att själv trycka ner någon eller känna mig själv nertryckt.

 

Frågar du mig, så är det onödigt att lägga tid och energi på att försöka skrika in åsikter i någon annans huvud. Lägg istället energi på att förklara din åsikt med normal röst och utan skällsord. Och lyssna sedan på vad den andra personen säger. För du har en mycket större chans att bli hörd och göra en möjlig förändring, när du pratar om din åsikt, utan att såra en annan människa. Eller hur ofta tar du själv emot råd av någon som kallar dig idiot? Och att skälla på någon annan för att den sa något dumt först, är det sämsta resonemanget. Bara för att någon gör en sak, behöver du inte fortsätta med det. När någon börjar något negativt, behöver du inte vara den som fortsätter det. Var i stället den som avslutar det hela.

 

FD6226A7 1EA2 49E8 9C34 E142BDEF9A2C

 

torsdag 2 november 2017 - 15:21

Han, hon, hen, vem?

Den senaste tiden har det diskuterats om könsneutral uppfostring en hel del. Eller ja, det känns som att det här ämnet är på tapeten hela tiden nuförtiden, men de senaste dagarna har jag stött på ämnet mer än vanligt. Jag har hört så mycket kommentarer om det här med könsneutral uppfostring. Så många diskussioner som gåtts om detta bland bekanta och obekanta. Det har varit kommentarer där människor vill att det endast skall säljas barnkläder med könsneutrala färger som gul, grå och grön. Det har varit kommentarer om att kläderna inte får vara indelade i pojk- och flickavdelningar. Det har varit kommentarer om att man inte ens borde skriva in något kön när barnet föds. Frågor om varför det måste stå flickors pyjamas eller pojkars pyjamas på kvittot.

 

Själv känner jag att hela diskussionen kring ämnet har spårat ut totalt, för många. Det har skapats en form av hysteri kring ämnet och allting skall göras könsneutralt. Jag pratar mycket om jämnlikhet mellan människor, men jag känner att vi kanske missar poängen i det hela, när vi börjar diskutera huruvida ett trafikmärke ser ut som en kvinna eller en man. Och hur många tyckte inte att det skulle vara en bra ideé att inte prata om pojkar och flickor i skolan. Någonstans här, bland könsneutrala trafikmärken, barn utan kön och kvitton, känner jag att vi är långt ifrån den röda linjen i diskussionen. Och jag känner att vi inte är långt ifrån att ha BH:n för män och skäggbalsam för kvinnor. Inte för att efterfrågan skulle vara större, utan för att det skall vara könsneutralt och det skall finnas allt för alla. När jag pratar om jämställdhet, så tänker jag på samma rättigheter och möjligheter för både kvinnor, män och de som känner sig obekväma i de rollerna. Jag tänker på att det finns olika kön, men att saker inte behöver vara orättvisa mellan dem. Jag tänker, att vi kan vara stolta över de vi är och det kön vi tillhör, men fortfarande bli respekterade.

 

Vi både klär vår son i ljusblått och köper bilar åt honom som leksaker. Jag har flera gånger fått försvara vårt beteende, som om det vore bland det värsta man kan göra. Men greijen är den, att det är inte barbie dockorna han vill åt i butiken, det är bilarna och dinosaurierna. Det är inte dockorna han hämtar att leka med i mamma & barn-gruppen, det är den stora blåa traktorn. Varför skulle vi då börja köpa rosa prinsessor åt honom, när han inte har något som helst intresse för de leksakerna. Inte i alla fall just nu. Varför skulle vi inte låta honom titta i böckerna om dinosaurier, när han totalt älskar de böckerna? Varför skall någon inte få vara flickan som älskar prinsessor eller pojken som älskar turtles, bara för att någon annan inte kände sig bekväm i den rollen? Respekt och medmänsklighet mot andra människor sitter inte i hurdana kläder man klär sig i eller vilka leksaker man leker med.

 

Om vi engång pratar om att alla skall få vara den man är, så kanske vi då verkligen borde låta alla vara det. Tillåta både pojkar och flickor och alla andra att vara den man är. Vad är det egentligen, som anses så fel med att vara en flicka eller pojke? Vad är det som anses så fel i att lära våra barn om olikheter och att det inte är något fel med dem? Skall verkligen alla klämmas in i en och samma könsneutrala form, för att vi skall kunna visa varandra respekt, medmänsklighet och likvärdighet?

 

genus

torsdag 26 oktober 2017 - 17:11

Kvinna nog att föda barn

För inte så länge sedan satt vi med några bekanta och pratade barnafödande. Jag var den enda i sällskapet som fött barn via kejsarsnitt. Mitt under diskussionen vände sig en av männen i sällskapet och frågade mig ”om ni skulle få ett till barn, då skulle du säkert inte klara av att föda det barnet heller den naturliga vägen?”. Jag vet fortfarande inte om ordvalen i frågan bara var en olycklig slump eller om den innehöll hans åsikt om att man inte egentligen fött barn om man varit med om kejsarsnitt. För det har ju diskuterats just den saken en hel del de senaste månaderna. Speciellt konstigt känns det att kommentaren om att ”inte klara av att föda barn den naturliga vägen” dessutom kom från en man. Jag kan känna lite att ingen livmoder, ingen åsikt.

 

Jaja, hur som helst, så kan jag känna att hela diskussionen kring det här ämnet är väldigt konstig. Som jag ser det så har man fött barn om man har burit det inom sig och sedan har barnet kommit ut, endera nerifrån eller genom ett snitt i magen. Många hävdar att de som fått barn via kejsarsnitt, inte har fött barn på riktigt för de har inte känt den smärtan man upplever då och man är inte tillräcklig som kvinna, om man inte föder via sitt underliv. Till de här människorna har jag bara två saker att säga; för det första så var det inte direkt smärtfritt att ligga på operationsbordet och få sin mage uppskuren innan bedövningen tagit på ordentligt. Det var heller ingen skön känsla att känna läkarens händer inom magen när hon plockade ut barnet. Och smärtan man kände när man steg upp några dagar efter operationen, ja, alla kan ju själv fundera hur skönt det känns när man har ett stort sår över hela magen och läkaren har särat på dina magmuskler för att komma åt livmodern, som även den öppnats. Kanske inte samma smärta som att föda ett barn genom sin kussimurra, men det är ju heller ingen tävling så vitt jag förstår. För det andra vill jag påpeka, att det här med att hamna på akut kejsarsnitt, som det blev i mitt fall, inte är något medvetet val man gör. Och det är ingen som kommer och säger att ”nej, du är inte kvinna nog att föda som vanligt. Vi får skära upp din mage och plocka ut barnet. Stackars barn som får en så svag människa till mamma, som inte ens kan föda ett barn normalt”. Det finns de som väljer kejsarsnitt på grund av olika orsaker, men för många är det inte det första valet. Och de som väljer ett frivilligt kejsarsnitt, ja, vem är du att förminska dem på grund av deras val?

 

Och om det nu är så att du känner dig som en så mycket bättre människa, än vi som fött barn via snitt, så ber jag dig hålla den tanken för dig själv. Varför någon över huvudtaget känner ett behov av att trycka ner andra med att säga att den andra är oduglig för att den inte gjort som du, är något jag har noll förståelse för.

 

BBEADC69 0DC1 4DAD 983C DD6CD904C5D2

 

 

torsdag 19 oktober 2017 - 09:45

50/50

Inte länge efter att #metoo tog fart i sociala medier, så hängde männen på trenden med en egen hashtag, #ihave där det berättar att de varit framme och betett sig illa mot kvinnor. Det tog inte länge innan extrem feministerna hoppade upp på barrikaderna och anklagade männen återigen för att kväva kvinnornas utrymme.

 

"Än en gång tar män plats av kvinnorna."

 

"Jag vill inte läsa deras äckliga inlägg. De kan prata med varandra."

 

"Inget de säger gör det de gjort bättre".

 

"#metoo är kvinnornas greij! Blanda er inte i det! Det är försent att säga förlåt!"

 

Nej, det att män nu går ut och berättar sina historier om hur de tafsat och betett sig illa, gör inte det de gjort godkänt. Det är inte okej någonstans. Och det tar inte ansvaret från dem. Och ja, det känns lite konstigt att de här männen nu hyllas med hjärtan och ord om hur fina de är för att de vågar prata ut. Men när #metoo tog fart, var en av de vanligaste frågorna kvinnor ställde, hur kommer det sig att alla känner en trakasserad men ingen känner en trakasserare? Var är alla dessa män som trakasserat? Gå in på #ihave. Där har ni en del av svaret. Där finns några av de som trakasserat. Och vill vi diskutera ämnet och jobba mot en ändring, så måste båda parterna vara med och diskutera. Så är det bara.

 

Om man inte vill att diskussionen om jämnställdhet skall betraktas som endast en kvinnofråga så skall man inte heller göra det till en fråga där endast kvinnor får säga sin åsikt. Jämnställdhet handlar inte om att kvinnan intar maktpositionen och pratar medan mannen tiger. Det handlar inte om ombytta roller. Det handlar om att stå likvärda, breved varandra. 50/50. Balansera vågen jämnt.

 

Tyvärr kommer varken #metoo eller något annat stoppa trakasserierna helt. De är som ogräset i blommbänken, omöjliga att bli av med helt. Du kan ränsa bort det för en tid, men snart ser du hur det gror fram nytt ogräs. Men om vi genom att diskutera saker kan minska på ofredandet, så är det i alla fall bättre än att stå där vi är nu. Därför är det viktigt att både #metoo och #ihave blir hörda och sedda. För diskuterar man endast ämnet bland sin egen grupp och vägrar lyssna på den andra, så kommer man aldrig kunna se den andras sida. Och för att inga missförstånd skall uppstå, så understryker jag återigen att ett förlåt och hashtaggen #ihave, inte gör ofredandet mer accepterbart. Men det visar att i alla fall någon, har haijat till och hoppeligen lärt sig av sitt tidigare beteende.

 

IMG 6143

tisdag 17 oktober 2017 - 09:45

Me too

Just nu är den hetaste och viktigaste hashtagen på sociala medier #metoo. #metoo visar hur vanligt det är med sexuella trakasserier och alla som någonsin blivit utsatta för det, uppmanas lägga upp hashtaggen på sina sociala medier. Vem har inte som ung tjej eller som vuxen kvinna, fått höra sexistiska kommentarer om sig själv och andra kvinnor. Vem har inte fått ett nyp i röven eller brösten på skolgården, på discot eller ute på klubben. Och tyvärr är det väldigt många som även blir offer för ännu grövre övergrepp.

 

Hur många av oss har inte fått höra kommentarer som "äsch, bry dig inte om det. Han är kär i dig men vet inte hur han skall utrycka sig annars" eller "ja var nöjd så länge du blir knipen, när du blir äldre tar det slut", när man samlat mod att berätta om detta för någon vuxen. För mod, det krävs det. Dessa "komplimanger" man blir given, i de mest konstigaste formerna, höjer sällan någons självförtroende. Istället känner man sig mindre, sämre och nedtryckt. Vad då "bry dig inte"? Skall jag inte bry mig om att någon tar på min kropp, utan att jag gett lov? Skall jag inte bry mig om min kropp och mig själv? Skuffa undan tankarna om att det här inte känns okej för mig? Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vi måste lära flickor att slag, knip, knuff och annat inte är en form av kärlek. Och vi måste lära våra pojkar att visa sina känslor på ett mer hälsosamt sätt. Och vad då "det tar slut". Något som har ett slut, har också en början. Varför får trakasserier ens börja? Dessutom är det här problemet inte kopplat till någon viss ålder, även äldre kvinnor blir utsatta. Från vaggan till graven, är vi kvinnor ett offer så mycket opassligt beteende. Om du vill ge en kvinna en komplimang för hennes utseende, säg det till henne. Lägg det inte på henne.

 

Inte alla män beter sig som svin. Men alla kvinnor blir utsatta för sexuella trakasserier i någon form, någongång i sitt liv. Hashtaggen #metoo är otroligt viktig för att visa just hur extremt vanligt och vardagligt det är med dessa trakasserier. Men vi får inte glömma kampen mot trakasserierna, när hashtaggen har levt sina 15 minuter av kändisskap. Min kropp, mina regler. Whenever, wherever. Alltid.

 

089D2FFD 07B5 444A AD7B 470AC7D617F2