Visa inlägg taggade med '#delaljus'

söndag 29 oktober 2017 - 13:39

#delaljus listan

Det är självklart att även jag vill fylla i #delaljus listan, så här har ni mina svar på frågorna:

 

Vad ger ljus i ditt liv?

Enkelt, människorna i min närhet. Min son, min man, mina släktingar och vänner. Jag har aldrig varit speciellt materiell av mig. Visst vill jag ha saker omkring mig, men jag värdesätter mina människorelationer mycket mer.

 

Hur överlever du höstmörkret? Mina fem knep.

1. En brasa. Jag älskar att mysa framför brasan i takkan och med ljus.

2. Böcker. Finns det något bättre att göra när man har lite egentid, än att fördjupa sig i en riktigt bra bok. (Det bästa är att kombinera punkt 1. och 2.)

3. Tv-serier. Till hösten brukar det släppas en mängd nya och gamla serier med nya säsonger. Som den tv-serie nörd jag är, så måste ju det här vara en punkt på listan.

4. Tröjor i jordnära färger. Nej, jag är ingen materialist, men stickade, tjocka tröjor är nog en av de bästa sakerna med hösten.

5. Umgås med människor. Samla ihop ett gäng kompisar eller ordna en spelkväll med familjen. Spelkort, sällskapsspel eller bara sitt och prata. Ett ord: HÄRLIGT!

 

Om du inte kan prata med en vän, vem lyssnar?

Som tur har jag blivit välsignad med ett stort gäng härliga människor som jag kan prata med. Men om nu motförmodan ingen av dem kunde lyssna på mig, så har jag ju min psykolog just nu och sen kan man ringa kyrkans samtalstjänst.


Varför är det viktigt att prata när man har det svårt?

Allting känns lite mindre jobbigt när man säger det högt. Att säga högt vad som hänger på en, är en mardröm för monstren som bor där uppe i våra huvud. Men håller vi tyst, matar vi monstren med tystnaden och de växer större. Har man otur så blir monstren så stora, så de börjar styra över våra liv.

 

Hur kunde du vara ett ljus för något annan?

Tänk att när jag läste den här frågan var min första tanke, äsch nu måste jag skriva något bra om mig själv. Jag vill ju inte boosta mig själv liksom. Där klev ett av de där monstren fram igen och jag fick be de sticka till skogs. Klart man får säga vad man tycker själv att man är bra på! Beröm dig själv för det du är bra på och var nådig mot dig själv med det du inte kan så bra. Så här har ni det; jag kan bringa ljus för andra genom bloggen och min humor.


Snart är det allhelgona. Vem minns du som har gett ljus i ditt liv? #DelaLjus #JagTänderLjus

Jag har lagt upp bilder med hashtaggen #delaljus på mina närmaste på sociala medier och skrivit en liten text under bilderna. Och till allhelgona då man tänder ett ljus för de som inte längre finns bland oss, så minns jag extra mycket min mommo som gick bort för 1,5 år sedan. Jag skrev även ett inlägg om det igår. Ni kan läsa det här.


En person jag vill skicka extra ljus till i höstmörkret

Jag vill skicka lite extra ljus till alla där ute!

 

En låt som får mig på bra humör.

Hmm, svår fråga för det finns så många bra låtar. Men här är två av mina absoluta favoriter:

 

lördag 28 oktober 2017 - 19:16

En mormor skall inte glömma sina barnbarn

Snart är det allhelgona och för oss som inte vill klä ut oss som vampyrer och vandra runt i kvarteret för att samla godis, så handlar idag om att minnas de som en gång varit en del av våra liv, men inte längre är det. Eller kanske du gör både och. Både minns och går runt. Det kan ju inte jag veta eller bestämma över. Det där löser du precis som du själv vill.

 

Idag minns jag i alla fall bland annat min mans båda morförlädrar som dog för bara några år sedan, men speciellt min egen mormor som gick bort ganska så plötsligt för 1,5 år sedan. Enda sen jag var en liten flickspoling, var min mommo och jag väldigt nära varandra. Hon tog ofta hand om mig när jag var sjuk och mamma och pappa var tvugna att jobba. Jag spenderade veckor av mina sommarlov hos henne och hennes man på deras herrgård, till och med ännu som äldre tonåring. När vi inte träffades, så ringde vi varandra ofta. Ibland till och med dagligen. Mommo skrev ofta korta brev till mig. Alltså riktiga brev. Skrivna för hand och skickade med snigelposten. Hon var på plats när jag spelade min första landslags match och när jag gifte mig. Hon hade en väldigt stor plats i mitt liv. Hon var en stark och varmhjärtad människa. Hon var den som ringde runt till alla och hörde hur de mådde och pratade ofta om hur viktigt det är att hålla ihop och vara tacksam för det man har. Hon ville alltid dricka sitt kaffe ur en liten kaffekopp och hon påminde alltidom hur viktigt det var att knäppa händerna och tacka för dagen när man gick och lade sig.

 

-Haloo?

-Hej Jennie, det är mommo.

-Hej.

-Hade du något ärende?

-Ömm, mommo det var du som ringde mig, är det inte du som har ärende till mig då?

 

Jag kommer inte ihåg exakta året, men några år innan mommo dog, diagnostiserades hon med alzheimer. Till en början höll vi kontakt som vanligt och när jag var hos mamma och pappa, hälsade jag på hos mommo också ibland. Men med tiden blev hon mer osäker på att prata i telefonen för hon kunde glömma bort vem hon pratade med och blandade ihop människor. Ibland glömde hon till och med bort vem jag egentligen var. Någonstans där slutade vi hålla kontakt. Det kändes svårt att ta in, att någon som alltid varit en så stor del i mitt liv, plötsligt glömde bort vem jag var. En mormor skall ju inte glömma sina barnbarn. Så obehagligt egoistisk var jag, att jag gnällde över hur jobbig situationen var för mig, samtidigt som min mommo glömde bort delar av det liv hon själv hade levt.

 

Vid mommos begravning hade jag totalt glömt att hon har en identisk tvillingssyster. Ni kan förstå att jag blev en aning chockad när jag såg henne på begravning. Jag tänkte ”wow, att dyka upp på som gäst på sin egen begravning! Det är det inte alla som klarar av!”. Snabbt förstod jag ju att det inte var min mommo. Men hade någon klarat av att vara gäst på sin egen begravning, hade det nog varit min mommo.

 

Ungefär ett halv år efter mommos begravning satt jag gravid och kollade på något på TV:n och av någon anledning kom jag att tänka på hur man gör egen äppelmust. Min första tanke var inte att googla, utan att ringa mommo. Mommo vet ju allt om sådant här. Så jag plockade upp telefonen och bläddra ner till mommos telefonnumer i kontaktuppgifterna. Precis när jag skulle trycka på ring, så slog det mig att ingen skulle svara.

 

Nej, det blev inget svar då och jag tog bort mommos nummer. Det kändes jobbigt. Det var nog först där och då jag riktigt förstod att mommo inte längre fanns. Men idag vill jag komma ihåg alla de goda stunderna jag fick uppleva när hon fortfarande var med oss. Och äppelmust receptet? Det har jag fortfarande inte.

 

-Haloo?

-Hej Jennie, det är mommo. Fick du mitt brev?

-Ja, tack så mycket.

-Kom ihåg att spara det, så har du det som minne sen när jag inte längre finns.

-Joo, jag skall spara det. Men prata inte om sånt.

 


7FAF76E6 1A22 4FF8 9538 E5C55D748671

9AB7B519 C4EB 47B8 940B 18636B5FEBCB

tisdag 24 oktober 2017 - 20:50

Inget filter

Jag blir så glad över att höra och se att #delaljus kampanjen har tagit bra fart. Den handlar faktiskt om något så viktigt och något som vi alla nog kan bättra oss på. Att dela glädje och ljus behöver ju inte handla om att göra några stora greijer. Ett leende, några vackra ord eller som jag fick igår, en fin kommentar på bloggen, kan sprida mer glädje än vi tror. Det kan rädda dagen för någon. Och de här relativt små sakerna, tar inte mer en en stund att utföra. Vi kan nog alla ge varandra några stunder under dagen.

 

I mitt inlägg för #delaljus igår, berättade jag att jag har fått söka utomstående hjälp för att tackla vissa känslor angående min förlossning och tiden på sjukhuset. En av mina kompisar frågade varför jag inte har skrivit om det på bloggen. Orsaken är att det är en relativt ny greij och jag har känt att det inte är rätt tid att skriva om det just nu. Jag har skrivit om förlossningen och hur jag kände mig under sjukhustiden. Jag har skrivit om hur det känns just nu, ett år efter allting. Och jag har märkt att jag alltid mår bättre efter att jag skrivit eller pratat om ämnet och för mig är det inga problem att prata om saken. Men jag har också lagt märke till att varje gång ämnet tas upp, så vaknar gamla känslor upp igen. Det är inget som hindrar mig från att leva ett vanligt liv, men jag känner att jag inte heller vill ge de här känslorna en möjlighet att bli ett problem. Och om jag går till psykologen med tanken att jag senare skall skriva om det vi diskuterat på bloggen, så går jag dit med ett filter på. Och det vill jag inte. Jag vill gå till diskussionerna filterlös och totalt öppen. För nu gör jag det här för mig själv. För att förstå bättre varför jag fortfarande reagerar så starkt på gamla minnen.

 

Så nej, det handlar absolut inte om att jag skulle skämmas eller inte vilja dela med mig. Det kommer jag säkert göra. Sen, när det är rätt tid. Jag kommer fortsätta skriva om tankar kring ämnet, men jag kommer inte gå in på vad som diskuteras under träffarna med psykologen. Och jag tror att ni förstår.

 

0245914A 6758 445B AA46 6EFA0FCB2AD6

måndag 23 oktober 2017 - 12:00

#DelaLjus

Detta är ett kommersiellt sammarbete tillsammans med Evangelisk-Lutherska kyrkan i Finland.

 

Så här i höstmörkret är något av det mysigaste jag vet, att tända ljus och bara njuta av stämningen som uppstår. Det känns som en så enkel sak, att tända en lampa eller ett ljus och klick, så ser man klart framför sig. Tänk om det skulle vara lika lätt att lösa problem, när något tynger på en. Att bara trycka på en knapp och svaren skulle finnas framför dig. I väntan på en sådan knapp, är ett bra knep att prata om det som känns jobbigt. Jag har alltid kännt att det finns något otroligt lättande och skönt i att prata av sig. Trots det valde jag att inte prata mer än två gånger med den psykologen som vi träffade på sjukhuset efter förlossningen. Jag valde att inte greppa tag i den handen som sträcktes mot mig i hjälpande syfte. Jag var inte redo att diskutera saken ännu. Jag tänkte att det räckte att prata med mina närmaste om det som hände. Det har med tiden visat sig att det inte var tillräckligt och jag har fått ta hjälp utanför ifrån. Det är skrämmande att medge att man inte klarar sig själv och jag var rädd att bli stämplad som oduglig. Den enda som dömt mig, har varit jag själv. Ingen annan. Och att medge att man behöver hjälp är inte en svaghet, det visar mänsklighet. För dig som känner att du vill prata med någon, finns kyrkans samtalstjänst alltid redo att lyssna. Klicka här för att komma till deras hemsida. Alla diskussioner sker mellan dig och en utbildad, frivillig jourhavande person eller en kyrkligt anställd person. Och alla har tystnadsplikt.

 

Vi människor har en tendens att lätt grubbla i just det som känns mörkt och tråkigt, så vi glömmer lätt det ljusa omkring oss. Med tanke på hur dagens samhälle ser ut, kan det kännas svårt att lita på andra människor. Men det vi inte får glömma, är att för varje människa som ställer till med kaos, finns det en mängd människor som vill oss väl. Vi har faktiskt möjligheten att vara ljuset i mörkret själv också. Kyrkans kampanj #DelaLjus (på finska #JaaValoa) vill lyfta fram godheten i oss människor och visa stöd till varandra. Det finns så mycket glädje, gemenskap och ljus bland oss. Man måste bara våga ge ljuset plats att lysa. Tillsammans lyser vi upp både våra egna och andras liv.

 

På sidan ljusimorkret.fi, hittar du mera info om kampanjen! Där hittar du bland annat info om de olika evenemangen och gruppverksamheterna, som församlingarna i svenskfinland ordnar just nu. Gå in och kolla vad som sker i din närhet!

 

Häng på kampanjen och visa att det minsann fortfarande finns godhet bland oss människor! Fråga en kompis hur den mår, krama om någon när och kär en extra gång, berätta om för människorna i ditt liv hur mycket de betyder för dig. Dela bilder och berättelser med hashtaggen #delaljus på dina sociala medier och ta del i kampanjen. Vem eller vad ger dig ljus i vardagen?

dela ljus still 2 preview2

D preview2