Visa inlägg taggade med 'älska dig själv'

torsdag 2 november 2017 - 15:21

Han, hon, hen, vem?

Den senaste tiden har det diskuterats om könsneutral uppfostring en hel del. Eller ja, det känns som att det här ämnet är på tapeten hela tiden nuförtiden, men de senaste dagarna har jag stött på ämnet mer än vanligt. Jag har hört så mycket kommentarer om det här med könsneutral uppfostring. Så många diskussioner som gåtts om detta bland bekanta och obekanta. Det har varit kommentarer där människor vill att det endast skall säljas barnkläder med könsneutrala färger som gul, grå och grön. Det har varit kommentarer om att kläderna inte får vara indelade i pojk- och flickavdelningar. Det har varit kommentarer om att man inte ens borde skriva in något kön när barnet föds. Frågor om varför det måste stå flickors pyjamas eller pojkars pyjamas på kvittot.

 

Själv känner jag att hela diskussionen kring ämnet har spårat ut totalt, för många. Det har skapats en form av hysteri kring ämnet och allting skall göras könsneutralt. Jag pratar mycket om jämnlikhet mellan människor, men jag känner att vi kanske missar poängen i det hela, när vi börjar diskutera huruvida ett trafikmärke ser ut som en kvinna eller en man. Och hur många tyckte inte att det skulle vara en bra ideé att inte prata om pojkar och flickor i skolan. Någonstans här, bland könsneutrala trafikmärken, barn utan kön och kvitton, känner jag att vi är långt ifrån den röda linjen i diskussionen. Och jag känner att vi inte är långt ifrån att ha BH:n för män och skäggbalsam för kvinnor. Inte för att efterfrågan skulle vara större, utan för att det skall vara könsneutralt och det skall finnas allt för alla. När jag pratar om jämställdhet, så tänker jag på samma rättigheter och möjligheter för både kvinnor, män och de som känner sig obekväma i de rollerna. Jag tänker på att det finns olika kön, men att saker inte behöver vara orättvisa mellan dem. Jag tänker, att vi kan vara stolta över de vi är och det kön vi tillhör, men fortfarande bli respekterade.

 

Vi både klär vår son i ljusblått och köper bilar åt honom som leksaker. Jag har flera gånger fått försvara vårt beteende, som om det vore bland det värsta man kan göra. Men greijen är den, att det är inte barbie dockorna han vill åt i butiken, det är bilarna och dinosaurierna. Det är inte dockorna han hämtar att leka med i mamma & barn-gruppen, det är den stora blåa traktorn. Varför skulle vi då börja köpa rosa prinsessor åt honom, när han inte har något som helst intresse för de leksakerna. Inte i alla fall just nu. Varför skulle vi inte låta honom titta i böckerna om dinosaurier, när han totalt älskar de böckerna? Varför skall någon inte få vara flickan som älskar prinsessor eller pojken som älskar turtles, bara för att någon annan inte kände sig bekväm i den rollen? Respekt och medmänsklighet mot andra människor sitter inte i hurdana kläder man klär sig i eller vilka leksaker man leker med.

 

Om vi engång pratar om att alla skall få vara den man är, så kanske vi då verkligen borde låta alla vara det. Tillåta både pojkar och flickor och alla andra att vara den man är. Vad är det egentligen, som anses så fel med att vara en flicka eller pojke? Vad är det som anses så fel i att lära våra barn om olikheter och att det inte är något fel med dem? Skall verkligen alla klämmas in i en och samma könsneutrala form, för att vi skall kunna visa varandra respekt, medmänsklighet och likvärdighet?

 

genus

tisdag 17 oktober 2017 - 09:45

Me too

Just nu är den hetaste och viktigaste hashtagen på sociala medier #metoo. #metoo visar hur vanligt det är med sexuella trakasserier och alla som någonsin blivit utsatta för det, uppmanas lägga upp hashtaggen på sina sociala medier. Vem har inte som ung tjej eller som vuxen kvinna, fått höra sexistiska kommentarer om sig själv och andra kvinnor. Vem har inte fått ett nyp i röven eller brösten på skolgården, på discot eller ute på klubben. Och tyvärr är det väldigt många som även blir offer för ännu grövre övergrepp.

 

Hur många av oss har inte fått höra kommentarer som "äsch, bry dig inte om det. Han är kär i dig men vet inte hur han skall utrycka sig annars" eller "ja var nöjd så länge du blir knipen, när du blir äldre tar det slut", när man samlat mod att berätta om detta för någon vuxen. För mod, det krävs det. Dessa "komplimanger" man blir given, i de mest konstigaste formerna, höjer sällan någons självförtroende. Istället känner man sig mindre, sämre och nedtryckt. Vad då "bry dig inte"? Skall jag inte bry mig om att någon tar på min kropp, utan att jag gett lov? Skall jag inte bry mig om min kropp och mig själv? Skuffa undan tankarna om att det här inte känns okej för mig? Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vi måste lära flickor att slag, knip, knuff och annat inte är en form av kärlek. Och vi måste lära våra pojkar att visa sina känslor på ett mer hälsosamt sätt. Och vad då "det tar slut". Något som har ett slut, har också en början. Varför får trakasserier ens börja? Dessutom är det här problemet inte kopplat till någon viss ålder, även äldre kvinnor blir utsatta. Från vaggan till graven, är vi kvinnor ett offer så mycket opassligt beteende. Om du vill ge en kvinna en komplimang för hennes utseende, säg det till henne. Lägg det inte på henne.

 

Inte alla män beter sig som svin. Men alla kvinnor blir utsatta för sexuella trakasserier i någon form, någongång i sitt liv. Hashtaggen #metoo är otroligt viktig för att visa just hur extremt vanligt och vardagligt det är med dessa trakasserier. Men vi får inte glömma kampen mot trakasserierna, när hashtaggen har levt sina 15 minuter av kändisskap. Min kropp, mina regler. Whenever, wherever. Alltid.

 

089D2FFD 07B5 444A AD7B 470AC7D617F2

lördag 7 oktober 2017 - 12:21

Att söka efter bekräftelse

Jag tror att vi alla, i någon mån, söker efter bekräftelse från andra människor. Andra mer, andra mindre. Men jag har svårt att tro att någon klarar av att fungera, utan att aldrig tänka tanken, vad tänker andra om mig?

 

Jag är den som står med en fot i båda lägren. När det kommer till utseendemässiga saker, så vågar jag lätt stå mera på mig. Jag kör på det som känns bäst för mig och andra får ta det som det är. De får ta mig, som jag är. Däremot kan jag oftare tänka tanken, vad andra tänker om mig, när det handlar om saker som skall göras. Jag har blivit bättre på att inte bry mig alltför mycket om andras åsikter och jag tränar fortfarande på att bli mindre beroende av andras åsikter.

 

Desto mer jag funderat på saken, så har jag kommit fram till att jag nog inte har problem med att göra det som känns bra för mig. Problemet är mer att jag lätt kan känna att det är något fel på mig om jag inte gör som andra tycker. Som andra gör. Som att det skulle vara en svaghet att vara annorlunda. Det har tagit mig länge att inse att det inte är en svaghet att tänka eller göra annorlunda än någon annan. Det är inte en svaghet att vara sig själv.

 

Det är inte lätt att känna sig som en rund boll, när formen man ges är fyrkantig. Man kan ju alltid försöka tränga in sig i formen, trots allt. Och det gör nog många. Men det blir ju sällan helt bra när man tränger in sig i fyrkanten. Man är aldrig riktigt nöjd, man får dra in på sig och man fyller inte upp formen helt. Det blir tomt i hörnen.

 

Jag tycker vi alla skall leta efter vår egen form att fylla upp. Men det som är minst lika viktigt, är att vi inte blir så inskränkta i våra former, att vi inte kan förstå de andra. Vi måste förstå att det inte är fel att vara en fyrkant eller rektangel, bara för att man själv är en boll.

tisdag 3 oktober 2017 - 19:01

När kroppen säger stop

Som jag tidigare idag berättade, så kollade jag på SVT:s serie We Can't Do It, som handlar om utmattningssyndrom (en sevärd serie). Jag hade som sagt hört mycket om den serien, men orsaken till att jag ville se dokumentärserien var personlig. Jag har tidigare skrivit om utbrändhet här. Och det jag nu skall berätta för er, är något som ytterst få vet.

 

2009 blev jag uttagen till Finlands ungdomslandslag i ringette som vann ringette historiens första U19 VM-guld, i Prag. Några matcher in i turneringen, skadade jag mitt högra knä i en räddningssituation. Mitt ben vände sig från knäet neråt åt fel håll. Framåt i stället för bakåt. Där tog min turnering slut. Det kändes både jobbigt och overkligt. Jag hade tränat och kämpat för den där platsen i laget, i så många år. När de andra i mina junior- och damserielag hade lediga veckoslut, var jag på landslagsläger runtom i Finland och Europa. När mina kompisar utanför sporten gick på fester, var jag i ishallen och tränade. Eller låg hemma och läste böcker, för att orka med träningarna eller matcherna följande dag. Det kändes som ett enormt misslyckande på personlig nivå att inte kunna spela klart turneringen. Men lagets framgång glädje jag mig för såklart.

 

När vi kom tillbaka till Finland, blev det några månaders vila och sedan skulle säsongen med damlaget fortsätta. Genast efter första normala träningen, kände jag att mitt knä inte alls var återställt. Varje gång jag ansträngde mitt knä på träningarna eller matcherna, hade jag en enorm värk i knäet. Säsongen överskred mitten och desto mer började jag själv inse att det här inte skulle gå längre. Viloperioder och aktiva perioder varvades. Under viloperioderna skulle jag inte anstränga mitt knä, men jag ville heller inte hamna efter konditionsmässigt och överansträngde resten av kroppen. Jag jobbade och studerade på sidan om allt detta och ville göra 110% ifrån mig på alla ställen. Och i och med de tankarna, att mitt spelande nog närmade sitt slut, och känslorna, så skedde något som nog kan klassas som en identitetskris. Jag kände att utan ringetten, var jag inte jag. Det hade varit en så stor del av mig i så många år. Jag hade alltid varit den där unga, lovande målvakten. Som börjat träna med damlaget som 14 åring. Kombinerat damlaget och juniorlagen i 3 år. Gått genom aluejoukkue och vidare till ungdomslandslaget och första målvakt där. Skrev kontrakt med damlaget som 17 åring. Om jag var tvungen att lägga av nu, efter bara två år i damserien, vad skulle jag då göra? Hur skulle min framtid då se ut? Det hade alltid pratats om min framtid inom sporten och nu skulle jag aldrig få se hurdan den blev.

 

Under våren hade jag överansträngt min kropp till den mängd att immunitetsförsvaret började spricka i sömmarna. Till slut hade jag en konstant inflammation i kroppen, jag hade minnesluckor och jag fick hjärtklappningar. En gång fick jag åka från träningarna med ambulans på grund av hjärtat. I min lilla värld tänkte jag att det måste bero på något genetiskt. Vi har mycket hjärt- och kärlsjukdomar i släkten och jag tänkte att hjärtklappningarna beror på något sådant. Aldrig att tanken skulle ha farit genom mitt huvud, att allt det här nog beror på stress.

 

Jag ville vara bra på allt. Ville visa att jag minsann kan. Att motgångar inte kan bryta ner mig. Att jag inte är sämre än andra. Jag trodde, att om jag jobbar på tillräckligt, så kommer allting bli bra. Lite förstod jag att det inte var motgångarna som höll på att bryta mig. Det var jag själv. Vändpunkten, som inte kom en dag försent, kom när ortopeden sade som det var, att mitt knä inte skulle hålla den mängden träning och spelande som krävdes för att hållas på min nivå. I alla fall inte utan en operation och lång rehabilitering. Men han påpekade att ett opererat knä, alltid är ett opererat knä och det går inte att återställa något till precis det som det varit innan skadan. Och att han inte kunde lova att knäet skulle bli bra. Jag visste vad operationen och rehabiliteringen skulle vara, jag hade varit där förr med mitt andra knä och min vänstra fot. Men jag kände inte att jag ville genomgå allt det där igen. Istället var det som en lättnad att höra det han sa. Det var som att jag bara gått och väntat på att någon skulle säga att jag inte kunde fortsätta spela. Som att någon gav mig lov, att inte behöva eftersträva att vara perfekt. Att ge mig lov att vara mänsklig. Ingen supermänniska. Ingen lovande spelare. Inte vara perfekt. Bara vara lilla jag. Och jag kände nyfikenhet över att finna lilla jag, utanför idrotten.

 

För mig ingår det ingen skam i att ha varit nära att total krascha på grund av stress. Jag känner mer skam över att jag lät mig själv må så dåligt. Och det är nog dels på grund av det som jag inte gärna pratar om den där tiden för snart 10 år sen. Det var inte en lugn och harmonisk tid i mitt liv. Och visst känner jag en viss bitterhet då och då över att jag inte själv fick ta beslutet att sluta spela. Men med facit i hand kan jag se att livet givit mig något bättre just på grund av att idrottskarriären tog slut. En dörr stängdes och en dörr öppnades. Det är snart 10 år sedan jag slutade spela och mitt immunförsvar är fortfarande svagare än vad det var innan 2009. För inte så länge tillbaka, var jag framme vid utbrändhetsväggen och nosade igen. Men jag kände igen många symptom och bestämde mig för att lyssna på vad min kropp behövde. Min kropp är känsligare för stress nu. Jag kan inte lova att jag aldrig kommer vara framme vid den där väggen igen, men jag kan lova att i alla fall försöka mitt bästa att undvika den. Jag vet att jag inte är perfekt. Och så får det vara.

 

MjAxMi0xNjVjNTRhZjljNmY0M2Y4

fredag 22 september 2017 - 11:38

Måste man synas?

Den senaste tiden har jag funderat mycket på om jag borde ha mer bilder på mig själv på bloggen. Jag läste nämligen någonstans att läsare ofta vill se mycket bilder på bloggaren. Jag är inte speciellt bekväm med att ta selfies och jag tror det är orsaken till att jag lägger ut så lite bilder på mig själv, vare sig här på bloggen eller på instagram och facebook. Men samtidigt känner jag också att i och med att jag inte driver någon mode- eller skönhetsblogg, så är det inte speciellt viktigt att visa upp mig själv så ofta. Dessutom känner jag att det skulle vara ganska opassande med en bild på mig i ett åsiktsinlägg om löner eller liknande.

 

Men den största orsaken till att jag inte särskilt ofta lägger upp bilder där jag visar mitt ansikte, är att jag vill bli gillad eller ogillad på basen av det jag säger. Inte enligt hur jag ser ut.

 

För så är det. Vi pratar och pratar om hur våra utseenden inte får inverka på vad vi tänker om varann. Men tyvärr är det så, att vi gör någon sorts bedömning på basen av det eller den vi ser framför oss. Och speciellt kvinnor blir bedömda, inte bara på basen av sitt utseende, utan även på basen av sina klädval. Hur ofta skrivs det inte i tidningar eller pratas i program om den kvinnliga politikerns val av en grå, ärmlös klänning. Och ingen nämner ens den manliga politikerns val av vit skjorta. Dom var väl på plats för att diskutera budgeten, inte för att bedömas för deras kläder. Vill man bedöma kläder, går man på modevisning. Eller en så vanlig situation i det finländska samhället, som att gå ut en kväll med sina kompisar. Män kan komma in på barer i jeans och en ren t-skjorta. Men dyker en kvinna upp i samma klädsel, är nog möjligheten att hon inte släpps in stor. Utseendet är halva smaken, som man brukar säga om mat. Men jag tycker det ordspråket passar ganska bra in här också. Jag vill inte att någon skall lägga mer energi på att endera gilla eller ogilla mitt utseende (båda är fine föresten, alla gillar inte allt) än på att fundera över det jag skrivit i mitt inlägg. För jag vill hellre skapa känslor med mina ord. Inte med mitt utseende.

 

Och när vi väl är inne på det här ämnet, så måste jag vädra en annan tanke jag haft en tid. Nämligen att det är konstigt hur det skrivs och säljs rekord många självhjälps böcker om hur man får ett bättre självförtroende och hur man blir lyckligare. Men endo mår människor allt sämre. Alla tidningar och influencers på sociala medier gör statements för hur "alla kroppar är lika vackra" och "man får klä sig som man vill". Men trots det görs det rekord mycket skönetsingrepp. Nej, enligt mig har vare sig Kim Kardashian med sin megabauta röv eller Adele med sina runda former, hjälpt oss kvinnor att vara mer nöjda med hur vi ser ut. Istället har det bara lagt till fler egenskaper på listan över "hur en kvinna skall se ut för att anses vacker och sexig". För hade deras statements verkligen hjälpt, hade inte så många försökt eftersträva att ha en likadan kropp som de. Visst är det skönt att se kändisar som ser ut att äta dagligen och inte förespråkar för en kropp som ser ut att man hungerstrejkat sedan 1985. Men jag får ofta känslan att många gömmer alla andra känslor bakom sitt leende, för samhället påminner oss hela tiden om hur lyckliga vi borde vara. Lycklighetskänslan blir påtvingad från alla håll och det är nästan förbjudet att vara ledsen nu och då. Själv blir jag alltid lite orolig när jag träffar en människa som aldrig visat annat än en och samma känsla.

 

Ingen är alltid glad. Ingen är alltid nöjd. Så skratta när du är glad, men gråt om du känner för det. Det är hälsosamt att gråta ut ibland.

 

IMG 5586

 

 

söndag 3 september 2017 - 12:46

Visst duger vi

Idag är en sån dag då jag är trött på allt trams om träning och utseende fixering. Jag stod i kön till kassan i affären, när jag blickade runt på tidningarna som såldes. Utan att ljuga så stod det i varje tidning, något om hur man skulle banta, få mer energi till vardagen eller hur man döljde något i sitt ansikte med make-up.

 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, om man inte gillar något med sitt eget utseende, gör man något åt det. Men då skall man fundera varför man gör det och för vem man gör det. Allt du gör angående ditt utseende och din kropp, borde ske endast på grund av din egen vilja. Men när man läser alla dessa tidningar, så undrar jag inte alls att vi är så fixerade vid våra brister i våra utseenden. Löpen skriker ju saker som "SE INTE UT SÅ DÄR!" och "DU DUGER INTE SOM DU ÄR!".

 

Istället för att prioritera om i våra häktiska liv och lägga mer fokus på det som egentligen är viktigt. Så skall vi istället ta in ännu en eller två greijer för att orka med ännu mer. Det är väl bra med artiklarna för någon som bosatt sig i soffan de senaste halvåret. Men det står ju sällan i dem "du som inte rört på dig på 6 månader, gå ut och spring". Istället står det;

 

"Känner du dig trött efter att ha tagit hand om barnen, lämnat dem på dagis, jobbat 8 timmar utan paus, kört barnen på träning, ätit en sallad, handlat mat (kom ihåg det skall vara skockerfitt, mjölkfritt och glutenfritt trots att ingen har några allergier), gjort mat till familjen, varit en bra partner och haft egen tid, packat väskorna för morgondagen och sen levt den lika som den här dagen? Här är ett tips för mer energi; gå på yoga, spring en löprunda, ät mindre socker (och fast du redan har sockerfri kost, så kan du minska ännu lite till) osv."

 

Behöver jag ens nämna, att det dessutom oftast är tidningar som är riktade till kvinnor, som skriver artiklar som de här. Det är sällan man läser i Teknikens Värld om "hur man får mer energi för att orka bättre i vardagen". Till och med de hälsotidningar, som är riktade till manliga läsare, skriver med en helt annan ton. Det är rubriker som "så springer du snabbare" och "så håller du dig i topform". Inget snack om hur de ändrar sina kroppar eller döljer de mörka ringarna runt ögonen. Det är som att dessa tidningar med vett och vilja, trycker ner våra självförtroenden för att sedan kunna skriva om hur vi borde älska oss själva mer. Och det är klart vi håller med dem, vi borde älska oss själva och våra kroppar mer. Det känns bättre en stund. Men tänker inte alls på att det i själva verket var precis på grund av samma tidningar som vi känner oss odugliga med våra dallermagar och vår slappa hud på underarmarna.

 

Jag står fullt upp för att man skall dölja de mörka ringarna under ögonen, om man så vill. Jag gör det också ofta. Och man får ändra och dölja saker man inte känner sig bekväm med. Men jag gillar inte att samhället konstant skall finnas där för att påminna oss om hur otillräckliga vi är. Få oss att känna att vi skall ha allt, men glömma att vi inte behöver allt. För så är det, vi behöver inte ha den perfekta kroppen för att vara glada.

 

Ät hälsosamt, men känn dig inte misslyckad fast du äter en chokladbit ibland. Rör på dig, men gör det för att du älskar din kropp och inte för att du hatar den. Och det är fullt okej att lämna ett gympass bort, för att istället sätta sig ner och spendera tid med din familj eller dina vänner. Kom ihåg att det sociala är lika viktigt som det fysiska. Och vila är lika viktigt som att röra på sig. Idag skall den här familjen gå ner till stranden för att kolla en liten happening för barnfamiljer där. Vi väljer att gå dit. För att vi tycker om att röra på oss. Sedan skall den här mamman bada bastu med sin familj. Inte för att svettas ut fett, utan för att det är mysigt. Kanske att hon tar sig ett stort glas Coca-Cola efter det. Även om det innehåller socker och ämnen som inte ses som det mest hälsosamma. Men för att det är gott.

 

IMG 5024

tisdag 29 augusti 2017 - 12:43

Vem vill vara normal?

Det är något fel på min man. Ni vet hur alla pratar om hurdana de flesta män blir när de är sjuka, när de har den sorligt kända the manflue. Hängiga och gnälliga. Och gillar att påminna människor i deras närhet om hur sjuka de är. Min man var sådan när vi träffades. Det oijades och voijades i flera dagar. Men de senaste åren har han gått åt det andra hållet när han är sjuk. Som idag, då han har varit igång sedan 6:20. Han har tagit hand om Väinö, värmt övervåningens takka och lagt nedravåningens takka klar för att värmas, burit ved, städat garaget och gjort en massa gårdsjobb. Det här är ju såklart inget jag direkt tycker är fruktansvärt och måste sättas stop för. Men det är bara det att när han är på sådant pysselhumör, vill jag också vara med. Och då står man plötsligt där ute på gården och krattar löv. Trots halsont och snuva. Så ja, helt normal är nog inte jag heller. Men det visste vi nog redan från tidigare. Mitt motto är, vem vill vara normal när man kan vara sig själv? Så tänk på det, om du som läser detta skäms över något du gör, som inte brukar klassas som normalt. Du är inte ensam. Jag är onormal 7 dagar i veckan, 28-31 dagar per månad, 365 dagar om året. Hoppas du finner lite tröst i det.

 

Sen funderar jag om den här totala omvändningen angående the manflue, beror på mig? Har jag haft sönder honom eller har jag fixat honom? Och om jag är skyldig till att ha haft sönder honom, kommer jag straffas för det och hur? Men å andra sidan är det en massa män som har sönder kvinnor på helt andra sätt och sällan straffas dom.

 

Sen var det ännu en sak angående gårdsarbete. Vi har en mullvad som bosatt sig på våran gård och vi önskar att den skulle flytta någon annanstans så vi slapp oroa oss över att den skall sprida några sjukdomar. Speciellt nu när Väinö också rör sig själv på marken. Men hur ber man en mullvad, skarpt men vänligt, att ta sitt pick och pack och gå någon annanstans? Tips mottages gärna.

 

IMG 4964