Visa inlägg taggade med 'finlandssvensk'

måndag 6 november 2017 - 10:05

Svenska dagen

Idag firar vi svenska dagen. Dagen som firas för att samla ihop oss finlandssvenskar och som skall få oss att känna oss eniga. Som en enda stor familj. Enligt stereotyperna så samlas ju den här ankdams familjen ofta för att segla, dricka champagne och räkna våra pengar. I verkligheten är det väldigt få av oss som gör det här. Men visst kan man se oss som en stor familj. En helt vanlig, dysfunktionell familj som består av olika individer. För alla är vi olika och har olika bakgrunder. Men det vi alla har gemensamt, där vi alla är lika, är det svenska språket. Vårt modersmål.

 

Och vilket språk det är! Ett brett språk med en hel massa olika dialekter. Vi från Sibbo har ett starkt, rullande R och det låter som om vi inte riktigt blivit av med ett talfel som de flesta övar bort innan skolåldern. Och reser man tillräckligt långt upp i österbotten, kan det lätt kännas som att man behöver en ordbok eller en tolk med sig. Svenska-österbottniska-svenska. Och är man som jag, att man har en släkt som spridit ut sig lite här och där i landet, så pratar man någon slags blandning av alla dialekter.

 

Jag har vuxit upp i en svenskspråkig familj, på en svenskspråkig ort och en kompiskrets där 90% är svenskspråkiga. Jag minns till och med en tid då jag inte förstod ett skvatt av det som sades till mig på finska. När jag började på skridskoskolan som 5 åring, hade jag mamma med mig för att översätta åt mig vad som sades. Men jag har lärt mig finska och flera andra språk. Hur? Studerat och utsatt mig för situationer där jag behöver andra språk än mitt modersmål. Var det jobbigt? Svårt? Kändes det onödigt? Ja, ibland. Men aldrig såg jag det som bortkastad tid, för varje upplevelse gav mig något jag kan bära med som minne resten av mitt liv. Och visst har jag även haft användning för de olika språken även i arbetslivet. Och som vi finlandssvenskar brukar säga, det är jätte kiva, att kunna språk.

 

När jag växte upp i ett relativt svenskspråkigt Sibbo på 1990- och i början av 2000-talet, så kändes det som en självklarhet att prata svenska också utanför hemmet och i skolan. I affären, banken, på cafét, på läkaremottagningen. You name it. Och visst kan man även idag nu och då, få betjäning på svenska vid vissa tillfällen. Men skrämmande ofta, blir man även stämplad som jobbig och till och med utskrattad när man pratar svenska. När man går på stan och pratar svenska, får man ofta också skällsord slängda efter sig. ”V*tun hurri!”, ”Ai sä oot sellanen v*tun suomenruotsalainen.”, ”S*atanan svedu! Suomessa puhutaan suomea!” är bara en bråkdel av toppen på isberget med kommentarer man ibland får höra. Och flera gånger har jag under de senaste åren i banken eller under mina tider som patient på sjukhuset fått höra att ”oj, vi har visst något fel inställt på vår data för den printade ut dina papper på svenska”. Nej, det är inte datan som har fel inställning. Men du som utgår från att alla har finska som modersmål, kanske har en del inställningar att jobba på.

 

Sen vet jag att det inte alltid lönar sig att säga något tillbaka. Hur mycket man än vill slänga ur sig kommentarer som ”du kan prata vad du kan, jag pratat vad jag vill”. Det är helt enkelt inte värt risken att få på snåtet. För någonstans så är det bara så att man måste välja sina strider. Jag väljer att inte ta striden med en vilt främmande man eller kvinna på stan. Men när politiker i riksdagen, de som styr vårt land, som gör beslut angående våra liv och som håller långa tal om likvärdighet och lika rättigheter för alla, vid flera tillfällen och med flera kommentarer bevisar att de inte alls egentligen tycker så, väljer jag att ta striden för mitt modersmål, min kultur och svenska språkets framtid i Finland. För helt klart så är inte vi alla lika värda, när man inte längre bryr sig om den svenskspråkiga minoritetens rätt till betjäning på sitt modersmål, i vårt tvåspråkiga land. Och en minoritet, det är vi. En minoritet på 5,5%, 300 000 personer. Men vi är här och vi är lika värdefulla som alla andra. Och så länge vi är ett tvåspråkigt land, kommer jag att hålla fast vi min rätt att få betjäning på mitt modersmål. Precis som alla finskspråkiga får. Skillnaden är bara att de aldrig behöver stå ut med blickar och skällsord för att de öppnar munnen och pratar det språk som faller dem mest naturligt.

 

Glad svenska dagen!

 

E8742E4A 787B 415C BA69 B6A09670A715