Visa inlägg taggade med 'graviditet'

tisdag 16 januari 2018 - 17:08

Tiden får visa

De senaste dagarna har jag loggatin här på bloggen flera gånger. Skrivit, läst, raderat. Skrivit, läst, raderat. Skrivit, läst och raderat. Ja, ni förstår mönstret. Tystnaden här på bloggen de senaste dagarna beror inte på att jag skulle fattas idéer för inlägg. Tvärtom, ideérna finns, men jag får inte ner orden på papper, så jag själv skulle vara nöjd med inlägget.

 

Visst har jag tidigare också publicerat inlägg som inte är så mindblowing, men just nu verkar inget duga för mig. Det kan hända att jag tar ut min frustration på de opublicerade texterna. För sanningen är att de senaste dagarna har jag varit väldigt frustrerad, men eftersom jag inte vill låta min irritation gå ut över andra människor i min omgivning, så får uppenbarligen mina texter ta smällen. Egentligen är det ju bra, för då slipper alla runtomkring mig lida av mitt humör, men det är ju tråkigt för er som vill läsa bloggen och samtidigt så blir jag bara mer frustrerad på att jag inte lägger ut något här. Så det blir lite som en ond cirkel.

 

japanese cherry trees flowers spring japanese flowering cherry 54630

Vad är det då jag är så frustrerad över, kanske någon undrar. Det skall jag såklart berätta. Den senaste tiden är det flera kompisar och bekanta som har berättat att de skall få barn och det är ju härligt. Men som många av er kanske förstår, så skaver det på mig, samtidigt som jag är väldigt glad för någon annans skull. Men nyheter som de här, väcker såklart tankar hos mig själv också.

 

Jag bestämde mig ganska tidigt för att inte grubbla över ämnet desto mer. Jag tänker som så, att om det är meningen att vi skall välsignas med fler barn, så blir det så. Om inte, så är det så det skall vara. Allting och alla har sin plats. Sin egen väg att gå. Allting sker av en orsak. Men eftersom min hjärna springer iväg längs olika tankebanor och jag uppenbarligen har något underligt behov av att inte kunna släppa dessa tankar, så har jag de senaste dagarna åter igen läst om havandeskapsförgiftning och graviditet efter en. Jag har läst läkarnas texter om oss och jag har funderat.

 

pexels photo 9

pexels photo 8

Desto mer jag har läst och tänkt, har jag kommit fram till en sak; hur mycket jag än läser och funderar, så kommer jag aldrig få svaret på den frågan jag egentligen vill ha svar på. Nämligen frågan om hur det skulle gå för mig i en ny graviditet. För det svaret finns inte varken i böcker, läkartexter eller på internet. Jag kan leta och googla hur mycket som helst och jag kan hitta information och berättelser både för och mot ämnet. Men det riktiga svaret, det som jag egentligen är ute efter, kan man bara få på ett sätt; genom att uppleva det. Och då är vi tillbaka på startlinjen, om det är meningen att vi skall få fler barn, så blir det så när det är meningen.

 

Att tänka så är egentligen ganska lätt. Men att få sina känslor att gå i samma banor, är mycket svårare. Men jag antar, att det är tid som gäller här också. Precis som med så mycket annat här i livet.

onsdag 3 januari 2018 - 20:33

När magen ler

Jag är van vid att människor tittar på mitt ärr från kejsarsnittet när vi är i simhallen. Och vi är där en gång i veckan hela familjen, så ja, jag har vant mig vid blickarna. De är inte många eller långa, men precis som min blick ofta dras till ärret nere på magen, när jag ser mig själv i spegeln, så dras bekanta och obekanta människors blick till det. Så är det bara. Jag kan inte säga att det direkt stör mig, men är det någon som stirrar väldigt mycket, så kan det bli lite obekvämt.

 

Bekanta människor kan även kommentera mitt ärr på något sätt. Obekanta däremot brukar hålla tyst. Idag fick jag dock en kommentar i duschen. Det var en pojke i 5 års ålder som tittade på ärret flera gånger, medan hans mamma duschade bredvid honom. Plötsligt pekade han mot mig och sa högt; Titta mamma, den där tantens mage ler.

 

Mamman log lite ursäktande mot mig, men egentligen hade hon inget att ursäkta sig för. Barn filtrerar inte sina ord och ibland kan de säga saker väldigt rakt. Någon kanske kan bli sårad, men det blev definitivt inte jag. Det kändes skönt att höra någon kommentera ärret, utan att diskussionen sedan kopplades till förlossningen. Dessutom ser ju min mage leende ut med ärret. Och vilket vackert leende det är. Det är definitivt inget jag skäms över. Det leendet på magen, får mig att le med munnen från ena örat till det andra.

 

pexels photo 54547

Jag vet att många mammor skäms över sina ärr, hudbristningar och Gud vet vad annat kvinnornas kroppar går igenom under en graviditet och förlossning. Men grejen är att jag i alla fall aldrig skulle skämmas över mitt barn, så därför skäms jag inte heller över att det finns eviga märken på min kropp som visar att det är jag som en gång bor honom inom mig.

 

Jag har skrivit ett inlägg om den mycket bisarra kampen som sker mellan många kvinnor, angående olika förlossningar. Missade du det, kan du läsa det här. Det är sårligt att så många kvinnor trycker ner andra, på grund av saker de ibland inte ens kunnat inverka på. Vaginal förlossning, planerat kejsarsnitt eller akut kejsarsnitt, det har ingen betydelse hur barnet kommer till världen. Det som däremot betyder så mycket, är det lilla paketet du får i dina händer. Det lilla livet som du har skapat och tagit hand om inom dig. Du utsätter din kropp för extremt tunga greijer, vare sig du spricker från norrgården till sörgården (mellangården skall vi inte ens prata om, men tror Olle och Kerstin, eller vem det nu var som bodde i mellangården, får flytta ut) eller om du ligger på ett operationsbord och får din mage skuren upp. Du lägger din egen kropp, ditt eget liv på spel, för att ge liv till någon annan. Om inte det är kärlek och styrka, så vet jag inte vad är.

 

Så om du ibland känner att ärren på din mage, får dig att känna dig mindre vacker eller värdefull, sluta. Du är så otroligt värdefull och duger precis som du är. Låt ärren påminna dig om det största du åstadkommit i ditt liv och ja, det du åstadkommit är ytterst värdefullt.

 

pexels photo 3

pexels photo 4

P.S. Jag googlade och Olle och Kerstin bodde i sörgården. Norrgården var bosatt av Britta och Anna och i mellangården bodde Lisa, Lasse och Bosse. Så nu vet vi det.