Visa inlägg taggade med 'mamma'

onsdag 3 januari 2018 - 20:33

När magen ler

Jag är van vid att människor tittar på mitt ärr från kejsarsnittet när vi är i simhallen. Och vi är där en gång i veckan hela familjen, så ja, jag har vant mig vid blickarna. De är inte många eller långa, men precis som min blick ofta dras till ärret nere på magen, när jag ser mig själv i spegeln, så dras bekanta och obekanta människors blick till det. Så är det bara. Jag kan inte säga att det direkt stör mig, men är det någon som stirrar väldigt mycket, så kan det bli lite obekvämt.

 

Bekanta människor kan även kommentera mitt ärr på något sätt. Obekanta däremot brukar hålla tyst. Idag fick jag dock en kommentar i duschen. Det var en pojke i 5 års ålder som tittade på ärret flera gånger, medan hans mamma duschade bredvid honom. Plötsligt pekade han mot mig och sa högt; Titta mamma, den där tantens mage ler.

 

Mamman log lite ursäktande mot mig, men egentligen hade hon inget att ursäkta sig för. Barn filtrerar inte sina ord och ibland kan de säga saker väldigt rakt. Någon kanske kan bli sårad, men det blev definitivt inte jag. Det kändes skönt att höra någon kommentera ärret, utan att diskussionen sedan kopplades till förlossningen. Dessutom ser ju min mage leende ut med ärret. Och vilket vackert leende det är. Det är definitivt inget jag skäms över. Det leendet på magen, får mig att le med munnen från ena örat till det andra.

 

pexels photo 54547

Jag vet att många mammor skäms över sina ärr, hudbristningar och Gud vet vad annat kvinnornas kroppar går igenom under en graviditet och förlossning. Men grejen är att jag i alla fall aldrig skulle skämmas över mitt barn, så därför skäms jag inte heller över att det finns eviga märken på min kropp som visar att det är jag som en gång bor honom inom mig.

 

Jag har skrivit ett inlägg om den mycket bisarra kampen som sker mellan många kvinnor, angående olika förlossningar. Missade du det, kan du läsa det här. Det är sårligt att så många kvinnor trycker ner andra, på grund av saker de ibland inte ens kunnat inverka på. Vaginal förlossning, planerat kejsarsnitt eller akut kejsarsnitt, det har ingen betydelse hur barnet kommer till världen. Det som däremot betyder så mycket, är det lilla paketet du får i dina händer. Det lilla livet som du har skapat och tagit hand om inom dig. Du utsätter din kropp för extremt tunga greijer, vare sig du spricker från norrgården till sörgården (mellangården skall vi inte ens prata om, men tror Olle och Kerstin, eller vem det nu var som bodde i mellangården, får flytta ut) eller om du ligger på ett operationsbord och får din mage skuren upp. Du lägger din egen kropp, ditt eget liv på spel, för att ge liv till någon annan. Om inte det är kärlek och styrka, så vet jag inte vad är.

 

Så om du ibland känner att ärren på din mage, får dig att känna dig mindre vacker eller värdefull, sluta. Du är så otroligt värdefull och duger precis som du är. Låt ärren påminna dig om det största du åstadkommit i ditt liv och ja, det du åstadkommit är ytterst värdefullt.

 

pexels photo 3

pexels photo 4

P.S. Jag googlade och Olle och Kerstin bodde i sörgården. Norrgården var bosatt av Britta och Anna och i mellangården bodde Lisa, Lasse och Bosse. Så nu vet vi det.

tisdag 19 december 2017 - 13:01

Varför syns inte mitt barn mer på bloggen?

De är några som har undrat varför jag inte lägger upp mer bilder på Väinö på bloggen och någon undrade till och med om jag skäms över mitt barn eftersom jag lägger upp så lite bilder på honom på sociala medier. Jag trodde att svaret på den frågan är ganska självklart. Men eftersom det motförmodan inte verkar vara det, så passar jag på att göra klart här och nu att jag absolut inte skäms över mitt barn. Och om du mäter föräldrars kärlek till deras barn på basen av hur många bilder de lägger upp på dem på sociala medier, så är det kanske dags att logga ut för en stund från de sociala medierna.

 

Svaret på frågan om varför det inte finns mera bilder av Väinö på bloggen är egentligen ganska enkelt; jag känner mig inte bekväm med att lägga ut bilder på honom. Dels känner jag att det är fel mot honom eftersom han inte själv kan berätta sin åsikt om att synas på bilder som läggs ut. Sen kan man ju fundera om det är någon skillnad på att lägga ut bilder på någon och att skriva i texten saker som någon gör. Men för mig personligen så känns det inte bra att lägga ut bilder på honom och när jag väl gör det, så blir det ofta bilder där hans ansikte inte syns. Och bara därför att jag känner mig mer bekväm så. Jag antar att det också har att göra med att jag inte vill att någon annan skall kunna använda bilderna, typ.

 

Den andra orsaken är, att när man skriver en rätt så personlig blogg som jag gör, så handlar det ju mycket om att ”sälja sin livsstil”. Om man vill uttrycka det ganska så rakt på sak. Och när det kommer till Väinö, så vill jag inte använda mitt barn som en ”produkt” för bloggen. Han finns med i vardagen och inläggen eftersom han är den största biten i mitt liv som hemmamamma, vilket bloggen ju mestadels handlar om. Men som sagt, det känns bara inte bra att lägga ut bilder.

 

Sen finns det en tredje orsak, vilket är elaka kommentarer. Jag läser en hel del andra mammabloggar och mängden elaka kommentarer jag läser på dem är s-k-r-ä-m-m-a-n-d-e. Folk skriver kommentarer där de undrar varför någons barn ser så konstigt ut och att barnet är fult. Jag kan tåla det att någon skriver så om mitt utseende, att jag ser konstig ut eller att jag är ful. Det känns inte bra att höra sådant, men jag kan som vuxen ta emot det. Däremot skulle jag ha väldigt svårt att få sådana kommentarer om mitt barn, för att inte glömma att han någon gång kommer bli stor nog att själv gå in på nätet och då vill jag helst inte att han skall behöva läsa kommentarer där någon idiot känner ett behov att kommentera hans utseende. Och innan någon nu undrar, så vill jag påpeka att Väinö är det vackraste barnet på denna jorden i mina ögon.

 

Så där har ni kort och gått svaret. Det är inte konstigare än så. Jag vet att det finns många bloggare där ute som lägger ut massvis av bilder på sina barn och det får de göra, om det är det de vill. Jag har inget emot dem. I vissa fall är jag den som läser just de där bloggarna. Så det här inlägget är inget påhopp mot mammabloggare som gör annorlunda än jag. Det här inlägget är ett svar på frågor som ställts till mig under den senaste tiden.

 

5E2CD1ED D9ED 4731 BA32 785505D02A4C

måndag 18 december 2017 - 19:41

Den bästa stunden

”Kaijakaijakaija”. Det har Väinö sagt redan sedan halvårs åldern. Det är hans egna påhittade språk. Nu har det börjat dyka upp nya ord som även vi förstår vad de betyder. Äiti var det första han sa. Nu använder han mest orden ”mamma” och ”pappa”. Och här om dagen sa han högt och glatt, mitt i affären, ”kakka”.

 

Det finns en viss tid på dagen som är min absoluta favorit; lägg dags. Att natta Väinö. Detta på grund av olika orsaker. Den trötta mamman inom mig, som vaknat flera gånger per natt (av olika orsaker) det senaste året, är glad att äntligen få lite lugn och ro. När Väinö sover har även Jaakko och jag möjlighet att bara vara vi två. Prata utan att någon avbryter oss. Kolla på tv. Läsa böcker osv. Sen finns det en liten del av mig som tycker det är tråkigt att dagen redan når sitt slut. Och en del av mig saknar den lilla människan som sover i sin lilla säng.

 

Men, den största orsaken till att lägg dags är min favorit stund på dagen, är när vi pussar Väinö god natt, jag lägger ner honom i sängen, räcker honom hans gosedjur, viskar ”mamma och pappa älskar dig”, släcker lampan. Och Väinö svarar ”kaijakaijakaija”.

torsdag 14 december 2017 - 14:36

Det trodde jag inte

Ibland slås man av en situation och stannar upp för att tänka tanken ”det där trodde jag aldrig jag skulle säga eller göra”. För mig har det senaste året innehållet en och annan sådan situation. Till exempel, innan jag blev mamma, trodde jag aldrig att jag skulle behöva be någon att inte klättra i våra gardiner. Jag trodde aldrig jag skulle behöva använda meningar som ”ät inte toalettpapper”. Jag trodde aldrig jag skulle befinna mig topless i tamburen klockan 7.15 och be någon öppna munnen, så jag kan plocka ut den lilla biten bark som denna någon hade smuglat från vedkorgen. Jag trodde aldrig jag skulle njuta av att skotta snö klockan 20.30. (Mmm, tystnaden och lugnet.).

 

Jag trodde aldrig jag skulle behöva förklara för någon att jag inte vill bli petad i näsan eller få mina ögon intryckta. Jag trodde aldrig heller att jag skulle behöva förklara att mina öron sitter fast i mitt huvud och att de inte lossnar. Hur mycket man än river i dem. Och allra minst trodde jag att jag skulle bemötas av den mängd besvikelse jag gjorde när jag förklarade att öronen sitter fast.

 

Jag trodde aldrig, innan jag blev mamma, att jag skulle kunna älska någon så mycket så det nästan skrämmer livet ur en.

 

2AD18C09 C34A 49FA B15E AF7C77DA37CA

tisdag 28 november 2017 - 13:08

Att vara hemma med barn

Vet ni vad jag är riktigt trött på att höra? Det ständiga tjatet om hur hemmapappor är så duktiga. Hur fint det är med en pappa som är med sina barn. Och visst är det fint. Så innan du nu går banans i kommentarsfället eller skäller ut mig i dina tankar, läs klart här. Jag hatar inte hemmapappor. Jag tycker det är fint med föräldrar, både mammor och pappor, som är hemma med sina barn. Om det vill och har möjlighet till det. För det är inte en självklarhet för alla att orka vara någons personliga klätterställning och nästorkare 24/7. Jag förstår det.

 

Så mitt problem, är inte hemmapapporna. De spelar en viktig del i att visa hur man också kan dela upp uppgifterna i familjen. Problemet för mig är, att hemmapapporna lyfts upp till skyarna, medan vi hemmamammor får höra att vi är hemma för länge. Tar för lång tid på oss att gå tillbaka ut i arbetslivet. En av de vanligaste frågorna som ställs till oss hemmamammor är, hur länge skall du stanna hemma? 

 

Men för hemmapappor är det annorlunda. Det är få som frågar när de tänker börja jobba igen. Få som undrar var de har lämnat barnen när de tar egen tid. Få som hyllar deras livspartner för att den tjänar så bra och låter mannen vara hemma. Det är överhuvudtaget färre människor som ifrågasätter deras val av att vara hemma med barnen, istället för att lägga dem på dagis och själv åka till jobbet. Istället lyfts de upp för att de är hemma med sina barn. ”Ta all tid på er som ni behöver!”, ”Det är så fint med pappor som bryr sig.” . Till skillnad från oss hemmamammor som inte bryr oss, eller? Klart hemmapappor skall klappas på ryggen för det otroliga jobbet de gör, men det är bara det att, vi mammor sällan får en klapp i ryggen fast vi gör exakt samma arbete.

 

Vad skall vi göra åt saken då? Sluta lyfta upp hemmapapporna? Trycka ner dem och låta dem få känna på smaken av respektlöshet? Nej. Varför utgår alla från att vi måste sluta heija på de som har det bra? Istället kan vi ju fylla på det halv fulla glaset och börja ge mer respekt åt alla föräldrar som är hemma. Vi kan sluta se på hemmamammor som lata folk som går hemma och skrotar. Istället kan vi börja värdesätta alla föräldrar som är hemma med barnen lika mycket.

 

För mamma eller pappa, så gör man ju det jobb som förväntas av en. Man är förälder och tar ansvar för det man liv man har skapat.

 

5A6B4AB2 2B3C 4F85 A74E 0B7F418A9DC4

måndag 27 november 2017 - 19:33

När min inre Yoda tog över

Dagens outfit: svarta leggings, jeans skjorta, en trotsig ett åring i famnen och matkassar. Ungefär så har det sett ut idag. Det hela började med att jag bad Väinö själv ta sig till köket från hans rum. Hela 20 meter. Det blev ett himlade skrik och han slängde sig på golvet i protest. Han tycker jag var så förfärligt dum som inte bär honom överallt.

 

Samtidigt pep både diskmaskinen i köket och torktumlaren i nedre våningen att de hade gått klart. Och just där och då, var det så mycket ljud som störde min hjärna så jag tappade för en stund orden. Så där stod jag i mina söndriga strumpor, för javisst, jag har ju lyckats få hål på inte bara en, utan båda strumporna idag, och lät som Yoda när jag pratade. Till affären vi åka måste. Biblioteket med. Handla mat och låna böcker vi där skall. Och Väinö tittade på sin mamma med en blick som undrade om mamma har blivit helt tokig eller om hon har fått en stroke.

 

På biblioteket ville Väinö mest riva ner alla böcker och krypa runt bland hyllorna. Men jag är så glad över att han älskar att titta i böcker här hemma. Han kan sitta långa stunder i sitt tält på hans rum och bläddra i böcker. Sen pekar han på bilderna och förklarar för sig själv, på sitt egna språk, vad han ser. Och flera gånger om dagen kommer han till oss med böcker han vill läsa.

 

Nu sitter jag och nattar honom efter en väldigt fartfylld dag. Och trots att det varit fartfyllt och trots, så känner jag mig så glad och nöjd. För visst måste han få trotsa ibland. Speciellt med tanke på att är glad och nöjd 98% av tiden. Då får man nog skrika ibland. Det får mamma och pappa ta.

 

3F2593D2 F7FD 4CE6 B96F FC6B6E480D0B

fredag 17 november 2017 - 09:49

Världsprematurdagen 2017

Mitt första grupparbete under sosionom studierna handlade om människans utveckling från barn till åldring. Min uppgift var att skriva om gravidtetstiden och fram till skolåldern. Jag minns att jag skrev en kort text om prematurhet. Om kenguruvård, beröring, behovet av att vara nära sina föräldrar. Under samma tid som jag skrev arbetet om människans utveckling, gjorde Jaakko praktik som sjukskötarstuderande på intensivvårds avdelningen för prematurbarn.

 

Då visste vi inte, att bara cirka 4 år senare, skulle vi själv befinna oss på just den där avdelningen för prematurbarn. Eller ja, den hade ju flyttat in i det nybyggda sjukhuset, men funktionen var ju det samma. Och egentligen så var det bra att avdelningen var i nya utrymmen. Annars hade vi inte haft möjligheten att vara tillsammans hela vår lilla familj, dygnet runt och i ett rum för bara oss. Istället hade vi delat rum med en annan familj och tvingats åka hem till natten. Och jag, som på grund av havandeskapsförgiftningen, fick ligga 2 dygn på övervakningen efter kejsarsnittet, hade inte haft möjligheten att få vård på samma avdelning och i samma rum som Väinö, när mitt tillstånd var stabilt efter dessa 2 dygn. Nu fick vi ligga i sängarna breved varandra.

 

Allt det här kan aldrig såklart lappa det stora gapet över att vår första tid tillsammans inte bestod av extremt mycket närhet och lugn. Alla slangar, värmebord och maskiner, stod mellan oss. Det var inte bara att plocka upp barnet och gosa med det. Allt det där som jag skrev tidigare, kommer heller aldrig lappa det enorma gapet som uppstod, av att vi aldrig fick se varandra vid födseln. Det är klart man tar igen allt det där med relation och närhet. Men det kommer alltid finnas en bit inom mig som sörjer att vår första tid tillsammans inte bara blev gos och kärlek. Att det inte blev så naturligt.

 

Men allt det där jag skrev om tidigare. Om att få vara i samma rum 24/7, är i alla fall en liten tröst och en förbättring till det som varit. Att kunna vårda både prematurbarn och sängliggande nyförlösta mammor på samma avdelningen, är ett enormt plus. Och vi är extremt tacksamma för all vård, vänlighet och allt stöd vi fick på Satakunnan Keskussairaala och neonatalavdelningen där.

 

Den 17 november, firas det varje år den internationella världsprematur dagen. Dagen till ära ordnas det evenemang och i Helsingfors har man brukat lysa upp byggnader och ställen med violet ljus. För violet är världsprematurdagens färg. Och vi klär oss därför idag i något med violet. För att uppmärksamma alla dessa små kämpar som kommer ut till världen för tidigt. Vi firar, att vi gått från att ligga på intenssivvård till att ett år senare stå på egna fötter och ta de första staplande stegen. Vi firar att allting till slut blev bra. Perfekt, om så får säga. Vi firar att vår lilla kämpe, klarade kampen. För är det några som är värda att firas, så är de alla dessa små kämpar, deras föräldrar och vårdpersonalen som tar hand om dem.

 

08F95BBC 5066 4A9B 866E 69424585AF17

Bild från google.fi.

tisdag 14 november 2017 - 10:54

Slukats upp av listor inför jul

Oj, vad tyst det har varit här på bloggen den senaste veckan. Har jag gått upp i rök? Tappat skrivförmågan? Tröttnat på att blogga? Nej, inget av det. Jag har bara blivit uppslukad av livet utanför dataskärmen och telefonen. Det där riktiga livet, som sker här och nu.

 

Vi har under den senaste veckan lärt Väinö att somna i egen säng. Här tilld har vi fått bära på honom eller också har han somnat i famnen. Men nu börjar det bli lite jobbigt att konkka runt på honom när han blivit större. Så min rygg sa helt enkelt ifrån och det var bara att ta skeden i vacker hand och lära oss nya nattningsmetoder. Och till vår stora förvåning så har Väinö snabbt blivit bekväm med att somna i egen säng.

 

Dessutom har jag börjat planera inför julen. Jag är en sån person som älskar julen och börjar redan i november planera bordsdukningar, matservering och julklappas paket. För i det här huset går allting från gardiner till julgranspynt till julklappspapper i samma tema. För mig är julen inget jag direkt stressar över. För för mig är det en sorts egen tid att stå där i köket och göra lådor, skinka, knäck och efterrätt. Eller att sätta mig i ett rum med julmusik och paketeta julklappar. Eller baka pepparkakor. Och pepparkaksdegen gör vi själv i år. Förra året köpte vi färdig eftersom jag ju låg på sjukhus en stor del av december så vi satsade på att ha hemlagade lådor osv. istället.

 

Och mitt bland allt julpynt och planer, så får man ju inte glömma varför man egentligen firar jul. Är det julklapparna och granen, eller är det det att man får samlas ihop nära och kära och fira det som en gång hände i Betlehem. Eller bara samlas ihop för att spendera tid tillsammans, om man inte vill fira en kristen jul. Det viktigaste är, att man gör precis det man själv känner för. För det är då, som det brukar bli som bäst.

 

pexels photo 302584

torsdag 26 oktober 2017 - 17:11

Kvinna nog att föda barn

För inte så länge sedan satt vi med några bekanta och pratade barnafödande. Jag var den enda i sällskapet som fött barn via kejsarsnitt. Mitt under diskussionen vände sig en av männen i sällskapet och frågade mig ”om ni skulle få ett till barn, då skulle du säkert inte klara av att föda det barnet heller den naturliga vägen?”. Jag vet fortfarande inte om ordvalen i frågan bara var en olycklig slump eller om den innehöll hans åsikt om att man inte egentligen fött barn om man varit med om kejsarsnitt. För det har ju diskuterats just den saken en hel del de senaste månaderna. Speciellt konstigt känns det att kommentaren om att ”inte klara av att föda barn den naturliga vägen” dessutom kom från en man. Jag kan känna lite att ingen livmoder, ingen åsikt.

 

Jaja, hur som helst, så kan jag känna att hela diskussionen kring det här ämnet är väldigt konstig. Som jag ser det så har man fött barn om man har burit det inom sig och sedan har barnet kommit ut, endera nerifrån eller genom ett snitt i magen. Många hävdar att de som fått barn via kejsarsnitt, inte har fött barn på riktigt för de har inte känt den smärtan man upplever då och man är inte tillräcklig som kvinna, om man inte föder via sitt underliv. Till de här människorna har jag bara två saker att säga; för det första så var det inte direkt smärtfritt att ligga på operationsbordet och få sin mage uppskuren innan bedövningen tagit på ordentligt. Det var heller ingen skön känsla att känna läkarens händer inom magen när hon plockade ut barnet. Och smärtan man kände när man steg upp några dagar efter operationen, ja, alla kan ju själv fundera hur skönt det känns när man har ett stort sår över hela magen och läkaren har särat på dina magmuskler för att komma åt livmodern, som även den öppnats. Kanske inte samma smärta som att föda ett barn genom sin kussimurra, men det är ju heller ingen tävling så vitt jag förstår. För det andra vill jag påpeka, att det här med att hamna på akut kejsarsnitt, som det blev i mitt fall, inte är något medvetet val man gör. Och det är ingen som kommer och säger att ”nej, du är inte kvinna nog att föda som vanligt. Vi får skära upp din mage och plocka ut barnet. Stackars barn som får en så svag människa till mamma, som inte ens kan föda ett barn normalt”. Det finns de som väljer kejsarsnitt på grund av olika orsaker, men för många är det inte det första valet. Och de som väljer ett frivilligt kejsarsnitt, ja, vem är du att förminska dem på grund av deras val?

 

Och om det nu är så att du känner dig som en så mycket bättre människa, än vi som fött barn via snitt, så ber jag dig hålla den tanken för dig själv. Varför någon över huvudtaget känner ett behov av att trycka ner andra med att säga att den andra är oduglig för att den inte gjort som du, är något jag har noll förståelse för.

 

BBEADC69 0DC1 4DAD 983C DD6CD904C5D2

 

 

tisdag 24 oktober 2017 - 20:50

Inget filter

Jag blir så glad över att höra och se att #delaljus kampanjen har tagit bra fart. Den handlar faktiskt om något så viktigt och något som vi alla nog kan bättra oss på. Att dela glädje och ljus behöver ju inte handla om att göra några stora greijer. Ett leende, några vackra ord eller som jag fick igår, en fin kommentar på bloggen, kan sprida mer glädje än vi tror. Det kan rädda dagen för någon. Och de här relativt små sakerna, tar inte mer en en stund att utföra. Vi kan nog alla ge varandra några stunder under dagen.

 

I mitt inlägg för #delaljus igår, berättade jag att jag har fått söka utomstående hjälp för att tackla vissa känslor angående min förlossning och tiden på sjukhuset. En av mina kompisar frågade varför jag inte har skrivit om det på bloggen. Orsaken är att det är en relativt ny greij och jag har känt att det inte är rätt tid att skriva om det just nu. Jag har skrivit om förlossningen och hur jag kände mig under sjukhustiden. Jag har skrivit om hur det känns just nu, ett år efter allting. Och jag har märkt att jag alltid mår bättre efter att jag skrivit eller pratat om ämnet och för mig är det inga problem att prata om saken. Men jag har också lagt märke till att varje gång ämnet tas upp, så vaknar gamla känslor upp igen. Det är inget som hindrar mig från att leva ett vanligt liv, men jag känner att jag inte heller vill ge de här känslorna en möjlighet att bli ett problem. Och om jag går till psykologen med tanken att jag senare skall skriva om det vi diskuterat på bloggen, så går jag dit med ett filter på. Och det vill jag inte. Jag vill gå till diskussionerna filterlös och totalt öppen. För nu gör jag det här för mig själv. För att förstå bättre varför jag fortfarande reagerar så starkt på gamla minnen.

 

Så nej, det handlar absolut inte om att jag skulle skämmas eller inte vilja dela med mig. Det kommer jag säkert göra. Sen, när det är rätt tid. Jag kommer fortsätta skriva om tankar kring ämnet, men jag kommer inte gå in på vad som diskuteras under träffarna med psykologen. Och jag tror att ni förstår.

 

0245914A 6758 445B AA46 6EFA0FCB2AD6