Visa inlägg taggade med 'mode'

söndag 4 februari 2018 - 16:22

Det här med att vara mamma

Idag åkte vi hem från mammis och pappis. Eller mommis och moffis som det blir för Väinö såklart. Vi har varit hemma i 30 minuter. Och huset, hemmet, vi städade innan vi åkte i torsdags, ser ut som ett bombnedslag. Eller ja, inte hela huset, men Väinös rum. Klossar, tåg och en spelande keyboard för barn. Och så ett fnissigt barn med en bok i lektältet. Leksakerna åkte ur sina lådor direkt och han är synbart glad över att vara hemma i sitt eget rum och leka igen, efter några dagars besök.

 

Ibland känns stöket överväldigande och jag suckar över att gå från rum till rum och städa, bara för att en stund senare återgå till det förra rummet och se sakerna åka ner på golvet igen. Men alltsom oftast, de flesta dagarna, så är jag så glad över att jag får uppleva det här kaoset. Tacksam över kaoset av moderskap. Skratt, gråt, fniss, skrik, trots, mys och en bergochdalbana av känslor.

 

Ni vet hur många mammor, även jag nu som då, pratar om hur otillräckliga de känner sig. Trötta och bortkomna. Och hur svårt det är att spräcka den där bilden av den perfekta mamman som alltid är så glad och fräsch. Som alltid orkar lyssna och aldrig säger till på skarpen. Jag tror nog de flesta mammor känner igen sig där och det är såklart viktigt att även prata om de jobbiga sakerna i att vara förälder. Men ibland känns det som att det har blivit så populärt att skriva om de där jobbiga sakerna, så vi glömmer helt bort de roliga.

 

För även om det ibland känns jobbig, så är de flesta känslor och upplevelser jag har om att vara mamma, väldigt, väldigt härliga. Som sagt, det är bra och väldigt viktigt att vi även pratar om det som är ganska tabulagt i moderskapet, för att göra det enklare för de som har det jobbigt att våga prata om sina tankar och känslor. Men när vi pratar om moderskap, får vi inte glömma att det finns så mycket roligt med det också. Det skall inte kännas som att moderskap är något fasligt och obehagligt, utan att det finns flera nyanser än svart och vitt. Det skall kännas som att det finns plats för både det jobbiga och det härliga. Det skall kännas som att det finns många lägen, bland allt detta kaos som en liten person kan ställa till med. Både inom oss och i våra hem.

 

För det där kaoset, både inombords och utanför, skapas av en liten kropp som bubblar av nyfikenhet på att lära sig nytt. Att se hur saker hänger ihop och hur de fungerar. Hur de känns och vilka ljud de har. En liten knopp, med en enorm fantasiförmåga. En förmåga som kan få en pafflåda att bli en bil och ett par strumpor att bli vantar. En bildbok kan bli en lång roman, som handlar om barnet själv och saker det upplever. Sagor blir platser där man kan bekanta sig med olika känslor. Både skrämmande och spännande. Tråkiga och roliga.

 

Och de är de här stunderna, då man kan sätta sig ner och njuta av kaoset, som betyder så mycket. För barn bryr sig sällan om ifall deras kläder alltid är färgkordinerade eller om diskmaskinen är otömd. Dina barn bryr sig om att du finns där för och med dem. När det skrattar, när de gråter, när de trotsar, när de lär sig något nytt. De är tacksamma och glada för att du är du och för att du är med dem och skapar minnen för er båda. Livet är inte perfekt hela tiden. Men, det är ju inte heller någon av oss som lever livet. Så varför lägga för mycket tid och energi på det som känns operfekt.

 

2D586356 026A 43A4 B714 12869BB891F0

fredag 20 oktober 2017 - 19:11

All denna växtvärk

Minns ni när man som liten hade växtvärk och hur ont det gjorde? Jag och min kompis Linda hade mycket växtvärk som små. Tyvärr ledde den värken inte till att vi skulle ha växt speciellt mycket ändo, för vi är både ganska korta till växten. Man undrar ju vad det var för ideé med att lida så utan att ha någon nytta av det. Fast den onödigheten kom ju inte fram förrän som vuxen, som barn hade man ju den blåögda tanken om att växtvärken skulle leda till några extra cm. Så fel man kan ha.

 

Jaja, nu sitter jag i alla fall här. Kort men utan värk i benen. Så det är ju positivt i alla fall. Egentligen har jag inte så mycket att berätta just nu. Vi har min pappa här på besök, så han har passat Väinö ute på gården idag medan Jaakko och jag krattade upp löven som fallit från träden och plockat in hängmattan, grillen och solstolarna. Känns ju som att deras tid är över för det här året. Vi var ute och åt på stan och tog en sväng via affären på vägen hem. Jag hittade lite nya kläder med mumin tema åt Väinö. Jag tror halva hans garderob består av mumin kläder and I love it! När mamma älskar mumin, får barnet klä sig i muminkläder var och varannan dag. Det går ju bra nu medan han inte ännu bryr sig själv om vilka kläder han har på sig. Det kan ju vara andra bullar när han växer till sig lite, så det gäller att passa på nu.

 

Nu - blir det bastu och kvällsmål. Sedan skall pappa och Jaakko se på fotboll och när Väinö går och lägger sig skall jag lägga mig i sängen och läsa en bok.

IMG 6144

fredag 22 september 2017 - 11:38

Måste man synas?

Den senaste tiden har jag funderat mycket på om jag borde ha mer bilder på mig själv på bloggen. Jag läste nämligen någonstans att läsare ofta vill se mycket bilder på bloggaren. Jag är inte speciellt bekväm med att ta selfies och jag tror det är orsaken till att jag lägger ut så lite bilder på mig själv, vare sig här på bloggen eller på instagram och facebook. Men samtidigt känner jag också att i och med att jag inte driver någon mode- eller skönhetsblogg, så är det inte speciellt viktigt att visa upp mig själv så ofta. Dessutom känner jag att det skulle vara ganska opassande med en bild på mig i ett åsiktsinlägg om löner eller liknande.

 

Men den största orsaken till att jag inte särskilt ofta lägger upp bilder där jag visar mitt ansikte, är att jag vill bli gillad eller ogillad på basen av det jag säger. Inte enligt hur jag ser ut.

 

För så är det. Vi pratar och pratar om hur våra utseenden inte får inverka på vad vi tänker om varann. Men tyvärr är det så, att vi gör någon sorts bedömning på basen av det eller den vi ser framför oss. Och speciellt kvinnor blir bedömda, inte bara på basen av sitt utseende, utan även på basen av sina klädval. Hur ofta skrivs det inte i tidningar eller pratas i program om den kvinnliga politikerns val av en grå, ärmlös klänning. Och ingen nämner ens den manliga politikerns val av vit skjorta. Dom var väl på plats för att diskutera budgeten, inte för att bedömas för deras kläder. Vill man bedöma kläder, går man på modevisning. Eller en så vanlig situation i det finländska samhället, som att gå ut en kväll med sina kompisar. Män kan komma in på barer i jeans och en ren t-skjorta. Men dyker en kvinna upp i samma klädsel, är nog möjligheten att hon inte släpps in stor. Utseendet är halva smaken, som man brukar säga om mat. Men jag tycker det ordspråket passar ganska bra in här också. Jag vill inte att någon skall lägga mer energi på att endera gilla eller ogilla mitt utseende (båda är fine föresten, alla gillar inte allt) än på att fundera över det jag skrivit i mitt inlägg. För jag vill hellre skapa känslor med mina ord. Inte med mitt utseende.

 

Och när vi väl är inne på det här ämnet, så måste jag vädra en annan tanke jag haft en tid. Nämligen att det är konstigt hur det skrivs och säljs rekord många självhjälps böcker om hur man får ett bättre självförtroende och hur man blir lyckligare. Men endo mår människor allt sämre. Alla tidningar och influencers på sociala medier gör statements för hur "alla kroppar är lika vackra" och "man får klä sig som man vill". Men trots det görs det rekord mycket skönetsingrepp. Nej, enligt mig har vare sig Kim Kardashian med sin megabauta röv eller Adele med sina runda former, hjälpt oss kvinnor att vara mer nöjda med hur vi ser ut. Istället har det bara lagt till fler egenskaper på listan över "hur en kvinna skall se ut för att anses vacker och sexig". För hade deras statements verkligen hjälpt, hade inte så många försökt eftersträva att ha en likadan kropp som de. Visst är det skönt att se kändisar som ser ut att äta dagligen och inte förespråkar för en kropp som ser ut att man hungerstrejkat sedan 1985. Men jag får ofta känslan att många gömmer alla andra känslor bakom sitt leende, för samhället påminner oss hela tiden om hur lyckliga vi borde vara. Lycklighetskänslan blir påtvingad från alla håll och det är nästan förbjudet att vara ledsen nu och då. Själv blir jag alltid lite orolig när jag träffar en människa som aldrig visat annat än en och samma känsla.

 

Ingen är alltid glad. Ingen är alltid nöjd. Så skratta när du är glad, men gråt om du känner för det. Det är hälsosamt att gråta ut ibland.

 

IMG 5586