Visa inlägg taggade med 'pappa'

fredag 17 november 2017 - 09:49

Världsprematurdagen 2017

Mitt första grupparbete under sosionom studierna handlade om människans utveckling från barn till åldring. Min uppgift var att skriva om gravidtetstiden och fram till skolåldern. Jag minns att jag skrev en kort text om prematurhet. Om kenguruvård, beröring, behovet av att vara nära sina föräldrar. Under samma tid som jag skrev arbetet om människans utveckling, gjorde Jaakko praktik som sjukskötarstuderande på intensivvårds avdelningen för prematurbarn.

 

Då visste vi inte, att bara cirka 4 år senare, skulle vi själv befinna oss på just den där avdelningen för prematurbarn. Eller ja, den hade ju flyttat in i det nybyggda sjukhuset, men funktionen var ju det samma. Och egentligen så var det bra att avdelningen var i nya utrymmen. Annars hade vi inte haft möjligheten att vara tillsammans hela vår lilla familj, dygnet runt och i ett rum för bara oss. Istället hade vi delat rum med en annan familj och tvingats åka hem till natten. Och jag, som på grund av havandeskapsförgiftningen, fick ligga 2 dygn på övervakningen efter kejsarsnittet, hade inte haft möjligheten att få vård på samma avdelning och i samma rum som Väinö, när mitt tillstånd var stabilt efter dessa 2 dygn. Nu fick vi ligga i sängarna breved varandra.

 

Allt det här kan aldrig såklart lappa det stora gapet över att vår första tid tillsammans inte bestod av extremt mycket närhet och lugn. Alla slangar, värmebord och maskiner, stod mellan oss. Det var inte bara att plocka upp barnet och gosa med det. Allt det där som jag skrev tidigare, kommer heller aldrig lappa det enorma gapet som uppstod, av att vi aldrig fick se varandra vid födseln. Det är klart man tar igen allt det där med relation och närhet. Men det kommer alltid finnas en bit inom mig som sörjer att vår första tid tillsammans inte bara blev gos och kärlek. Att det inte blev så naturligt.

 

Men allt det där jag skrev om tidigare. Om att få vara i samma rum 24/7, är i alla fall en liten tröst och en förbättring till det som varit. Att kunna vårda både prematurbarn och sängliggande nyförlösta mammor på samma avdelningen, är ett enormt plus. Och vi är extremt tacksamma för all vård, vänlighet och allt stöd vi fick på Satakunnan Keskussairaala och neonatalavdelningen där.

 

Den 17 november, firas det varje år den internationella världsprematur dagen. Dagen till ära ordnas det evenemang och i Helsingfors har man brukat lysa upp byggnader och ställen med violet ljus. För violet är världsprematurdagens färg. Och vi klär oss därför idag i något med violet. För att uppmärksamma alla dessa små kämpar som kommer ut till världen för tidigt. Vi firar, att vi gått från att ligga på intenssivvård till att ett år senare stå på egna fötter och ta de första staplande stegen. Vi firar att allting till slut blev bra. Perfekt, om så får säga. Vi firar att vår lilla kämpe, klarade kampen. För är det några som är värda att firas, så är de alla dessa små kämpar, deras föräldrar och vårdpersonalen som tar hand om dem.

 

08F95BBC 5066 4A9B 866E 69424585AF17

Bild från google.fi.

tisdag 14 november 2017 - 10:54

Slukats upp av listor inför jul

Oj, vad tyst det har varit här på bloggen den senaste veckan. Har jag gått upp i rök? Tappat skrivförmågan? Tröttnat på att blogga? Nej, inget av det. Jag har bara blivit uppslukad av livet utanför dataskärmen och telefonen. Det där riktiga livet, som sker här och nu.

 

Vi har under den senaste veckan lärt Väinö att somna i egen säng. Här tilld har vi fått bära på honom eller också har han somnat i famnen. Men nu börjar det bli lite jobbigt att konkka runt på honom när han blivit större. Så min rygg sa helt enkelt ifrån och det var bara att ta skeden i vacker hand och lära oss nya nattningsmetoder. Och till vår stora förvåning så har Väinö snabbt blivit bekväm med att somna i egen säng.

 

Dessutom har jag börjat planera inför julen. Jag är en sån person som älskar julen och börjar redan i november planera bordsdukningar, matservering och julklappas paket. För i det här huset går allting från gardiner till julgranspynt till julklappspapper i samma tema. För mig är julen inget jag direkt stressar över. För för mig är det en sorts egen tid att stå där i köket och göra lådor, skinka, knäck och efterrätt. Eller att sätta mig i ett rum med julmusik och paketeta julklappar. Eller baka pepparkakor. Och pepparkaksdegen gör vi själv i år. Förra året köpte vi färdig eftersom jag ju låg på sjukhus en stor del av december så vi satsade på att ha hemlagade lådor osv. istället.

 

Och mitt bland allt julpynt och planer, så får man ju inte glömma varför man egentligen firar jul. Är det julklapparna och granen, eller är det det att man får samlas ihop nära och kära och fira det som en gång hände i Betlehem. Eller bara samlas ihop för att spendera tid tillsammans, om man inte vill fira en kristen jul. Det viktigaste är, att man gör precis det man själv känner för. För det är då, som det brukar bli som bäst.

 

pexels photo 302584

lördag 7 oktober 2017 - 07:42

Sömnlös i Gamla-Ulvsby

Vi är inne i en sådan period igen, då Väinö vaknar flera gånger i natten. Mycket nytt att lära sig och då måste man öva hela tiden, som ni förstår. Vissa saker kan ju inte vänta till morgonen. Igår var vi till rådgivningen och fick vaccin, vilket lyfte feber åt honom under kvällen. Så den här natten har han vakat mest på grund av värk i kroppen. Dessutom har jag en rejäl hosta och näsan täppt. Men mår endo bra trots det. Men det är svårt att sova då man nästan hostar lungorna av sig så fort man lägger sig ner. Ja, som ni ser så är det rena rama nattpatrullen här hos oss. Jaakko däremot sover bra om nätterna.

 

Igår hämtade vi också ut ett paket som vi beställt. Utan att planera det så gick allting vi beställt i en och samma färg. Jag kan förresten varmt rekomendera dessa babblarna böcker för er som har småbarn som övar att lära sig prata. Det finns flera böcker, leksaker och möbler för barn med babblarna temat. Och så får man inte glömma deras sånger som finns på både CD och på youtube. Sen får man ju själv bestämma om eller när man låter sitt barn kolla på TV, iPad eller telefon för att se videorna. Väinl får kolla 1 sång nu och då och älskar figurerna, men han nöjer sig fortfarande bra med att bara lyssna också. Så fort han hör sångerna börjar han dansa och skratta. Och böckerna, de vill han bläddra i flera gånger om dagen.

 

IMG 5945

När man inte kan sova under nätterna är det mysigt att kolla på serier. Under morgonnatten har jag dessutom vikt byk och kokat risgrynsgröt. Det skall vi äta till frukost och så skall jag baka karelska piroger idag. Ja, det kan faktiskt vara riktigt mysigt att vara uppe mitt i natten. Bara det inte händer för ofta.

 

Just nu lider jag av lite bloggtorka eller vad man nu skall kalla det. Jag har liksom ideér till inlägg, men inga ideér räcker liksom långt nog att bli en längre text. Jag delar nu och då med av lite vad som sker under dagarna, men jag känner inte direkt för att skriva om exakt allting som sker. Och jag känner heller inte, att det är något som ni är speciellt intresserade av att läsa om när jag tömde diskmaskinen, dammsög eller i vilken ordning jag vek in byket i skåpen (för er som vill veta så vek jag först vitt byk och sedan svart och mörka färger). Men om ni har några ideér på vad ni skulle vilja läsa, släng en liten kommentar och berätta.

 

Nu kickar vi i alla fall igång den här lördagen och hoppas den blir bra!

 

IMG 5947

 

 

lördag 30 september 2017 - 20:58

Firat 1 år

Idag är det exakt ett år sedan jag blev inlagd på sjukhus på grund av havandeskapsförgiftning. Jag blev tillsagd att ligga i sängen och bara röra mig till toaletten. Att undvika TV och telefon på grund av ljus. Inte ha på stark belysning. Att ta det lungt och vila. Och framförallt att inte googla om havandeskapsförgiftning. Och där låg jag sedan. Ensam i ett mörkt, tyst sjukhusrum och väntade. Det togs blodprov flera gånger om dagen och läkare och vårdpersonal var inne hos mig dag och natt.

 

Några dagar senare blev jag mamma för första gången. Och idag har vi firat Väinös första födelsedag. Det är också därför det har varit tyst här på bloggen de senaste dagarna. Alla mina krafter och min tid har gått till att baka, städa, pyssla och sedan baka igen. För vi vet alla att det alltid är något bakverk som inte lyckas med första gången. Eller andra. Eller tredje. Och till slut står du där och bara "f*** it, jag köper något färdigt från affären". Och det har ingen skillnad hur förberedd du är med listor över vad som skall göras och vad som skall handlas. Det är alltid något som glöms. Och varje gång du skall ordna ett större kalas, står du där på morgonen med en överväldigande känsla av att du inte kommer hinna med allt. Du är säker på att hela kalaset kommer att kraschlanda mitt i tårtan med det aningen brända bottnet. Men sedan anländer gästerna, precis när du kammar genom ditt hår en sista gång och du öppnar dörren för att välkomma alla, med ett leende som döljer all stress från tidigare under morgonen. På något konstigt vis har allting blivit klart och du undrar vad du egentligen stressade över.

 

Visst var det mycket jobb med kalaset, men visst var det värt det. För det finns inget annat jag hellre hade gjort idag, än firat att vi snart varit föräldrar i ett år. Fira att vi tagit oss förbi både kalasstress och allting annat. Och framförallt, att vi har något så underbart som våran son, att stressa sönder oss med på grund av ett kalas.

 

IMG 5827

lördag 23 september 2017 - 20:12

Blast from the past

Enda sedan Väinö föddes har jag planerat att göra ett dagtäcke till hans säng, av hans kläder som blivit för små. Jag har sparat i stort sätt alla kläder som han använt sedan vi kom hem. På sjukhuset använde han ju avdelningens kläder för prematurbarn.

 

Jag tänkte att det skulle vara passande att sy ihop lapptäcket nu när han snart fyller 1. Så tygbitarna skulle vara från kläderna han använt under sitt första år. Därför tog jag idag fram moderskappaketets låda, där jag samlat alla kläder och började gå igenom. Vad skulle sparas som minne och vad kunde jag eventuellt tänka mig att klippa sönder. Att gräva i den där lådan, bland alla kläder och andra små saker vi sparat som minne (första nappen, en av var storlek av blöjorna från prematur till nuvarande, saturationmätarslangen han hade här hemma när vi äntligen fick åka hem osv. allt sådant som märkt en milstolpe i hans liv eller var viktigt av någon annan orsak) väckte en massa minnen. En massa känslor.

 

Efter födseln fick jag posttraumatiskt stress syndrom. Detta är något som är vanligt när man upplevt en så traumatisk förlossning som jag. För den som inte är bekant med detta tillstånd, så kan jag kort förklara, att det är en normal reaktion då man upplevt något där en persons eget liv eller någon närståendes liv har varit hotat. Posttraumatiskt stress syndrom visar sig ofta genom att man undviker saker eller platser som påminner om händelsen. Man kan också ha svårt att känna olika känslor och man kan känna sig ganska bortdomnad känslomässigt. Humörsvägningar är också vanliga. Ofta går tillståndet förbi med tiden. Tiden läker sår och det där, ni vet. Det har inte varit lätt för mig att prata om allt kring förlossningen och de första veckorna på sjukhuset. Dels för att jag fortfarande prosesserar vissa känslor, men också för att det nästan känns skamligt att säga, att man hade ångest och rädlsa när ens barna föddes. För det är ju inte så en nybliven mamma skall vara. Hon skall inte gråta eller vara ledsen. Hon skall vara glad och lugn. Högst gråta av glädje. Det har tagit mig tid att lära mig att det inte är något skamligt med den ångest och oro jag kände. Det var naturligt i den situationen. Den Skam jag ser, finns på YLE Areenan och ser helt annorlunda ut.

 

Känslor, det hade jag, så mycket att det just kändes som att man vart bortdomnad en lång tid. Men när jag väl började känna saker ordentligt igen, hade jag svårt att stanna upp och låta mig själv känna det jag kände. Lycka, glädje och kärlek, var inga problem att känna. Det var de där negativa känslorna som jag inte ville tillåta. Rädsla, ångest och en känsla av att inte ha kontroll. Att jag var otillräcklig och oduglig. Att jag nog var den första kvinnan i historien som inte kunde vara en mamma. Jag hade enorma skuldkänslor för havandeskapsförgitningen och att Väinö föddes prematurt. Och samtidigt visste jag, att jag inte hade kunnat göra något för att förhindra det som var. Jag hade inga problem att samla saker från den första tiden. Däremot kunde jag ha svårt att ta  bilder på Väinö på sjukhuset, för jag försökte kämpa vidare från den situationen vi var i och ville inte ha minnen av mitt barn med slangar och maskiner runt sig. Som tur har min man fotat mycket, för nu efteråt känns det viktigt att ha kvar bilderna. Som sagt, jag hade inga problem att spara saker eller kläder. Men när jag väl hade lagt dem i lådan, vågade jag inte plocka upp dem igen. Jag har helt enkelt varit rädd för att hamna tillbaka bland alla de där känslorna. De där jävla negativa känslorna, som fick mig att känna mig så dålig. Som nog troligen hade tagit kol på mig om jag inte hade vågat prata ut om dem. Ni minns hur jag berättade att bara att se kläder för prematurer i butiken, fick ångesten att växa inom mig. Om redan det fick mig att må dåligt, vad skulle hända när jag plockade fram allt det som var med under vår resa?

 

Idag tog jag mig i nacken i alla fall. Jag grävde fram lådan och började plocka igenom. De nyare kläderna var okej. Ingen ångest direkt, bara tankarna att jag en gång sparat dem med tanken att Väinös lilla syskon kan få använda dem. Nu vet vi ju att det knappast blir fler biologiska barn och skulle vi adoptera, så skulle vi inte få ett så litet barn som ryms i de kläderna. Det kändes ledsamt, på sitt eget lilla vis. Men det kändes inte alltför farligt. Däremot var det jobbigt att ta fram prematurkläderna. För en stund kände jag mig färdigt att brista ihop och gråta. Sedan kände jag lycka att vi klarat oss från allt. Lycka över hur långt vi kommit. Hur bra allt är. Sedan igen ångest. Och sedan domnade jag bort bland alla känslor för en stund.

 

Tiden läker sår. Så är det. Men stora sår lämnar också ärr. Jag har fortfarande minnesluckor här och där. Vissa luckor har fyllts upp under det senaste året. Och så har jag minnen som jag känner att jag kunde vara utan. Jag tänker inte låta det vi var med om, styra mitt liv. Jag vill inte leva med ångest och rädsla. Men jag vill ge mig själv den tid jag behöver, för att lära mig leva med alla minnen. För jag kan lära mig leva med alla minnen, det vet jag. Men jag kommer aldrig glömma.

 

IMG 5673IMG 5674

 

torsdag 21 september 2017 - 19:32

Första ordet, check

Ni vet den där känslan när ditt barn för första gången säger mamma. Nu vet jag i alla fall. För idag sa Väinö första gången "äiti". Och han sade det flera gånger om och om igen under kvällen. Vi hade väntat att de första orden skulle vara mamma eller pappa, eftersom han senaste tiden har mumlat "mammm" och "pap", men man har märkt att han inte riktigt vetat vad det betyder. Idag sade han äiti första gången när jag lyfte upp honom i famnen och han ser alltid mot mig när han säger det.

 

Ja, det här kanske inte var någon stor nyhet för er. Men för oss var det en viktig milstolpe som nåddes. Speciellt med tanke på att läkarna flera gånget påmint oss om att han är född prematurt och att han kan ligga efter i utvecklingen det första året. Men Väinö fortsätter sin vana trogen att visa läkarna var skåpet skall stå. Han står mot stöd, klättrar, går mot stöd, står stundvist utan stöd och idag sade han sina första ord. Och då fyller han ett om några veckor. Tänk att man får vara äiti till just honom!

 

IMG 5583

måndag 4 september 2017 - 18:42

Pappor är inte barnvakter

Imorgon skall jag hoppa in och jobba. För första gången på si sådär ett år. För första gången sedan Väinö föddes. Det är lite spännande men det skall också bli roligt att träffa alla som man inte träffat på länge.

 

Väinö och Jaakko skall få ha en hemmadag, bara dom två. Det tror jag dom båda mår bra av också. Men det är något som jag reagerat på redan ett par gånger när jag själv rört mig någonstans utan Väinö. Det kanske har handlat om en butiksresa eller ett besök hos frisören. Då får jag ofta frågan, var har du ditt barn då? Jag brukar svara som det oftast är, att han är hemma med sin pappa. Inga konstigheter. För mig då. Men många kommenterar detta ofta med, jaha, då får Jaakko agera barnvakt då. Joo, fast nej. Inte barnvakt. Han agerar pappa, förälder. Precis som den förälder han är. Jag har till och med stött på frågan, kan man lämna pappan ensam med en baby? Nu finns det ju både mammor och pappor i alla former, men jag vågar nog säga att de flesta pappor klarar av att ta hand om familjens barn, i alla fall en stund. Och varför inte en längre stund också.

 

Jag pratar mycket om att det skall vara jämnställt och respektfullt mellan män och kvinnor. Men ibland får jag känslan att vi kvinnor inte ger män plats att ta hand om barnen till exempel. Om vi kvinnor vill komma in på det som tidigare ansetts som mannens territorium och få samma respekt som dem där, så måste vi nog också ge plats åt männen att kliva in på det som traditionellt anses som kvinnans roll. För det handlar ju om att vara jämnställda. Inte om att mannen skall utrotas helt från samhället. Det handlar inte om att det ena är bättre än det andra. Sen vill jag återigen understräcka att i vår familj har jag valt att stanna hemma med Väinö medan Jaakko jobbar. För att det är något ja trivs med och Jaakko likaså. Men det är absolut hälsosamt för dem att också spendera tid på tumanhand. Och då får jag backa och ge dem det rummet. Och lita på att min man kan ta hand om vårat barn. För han är ingen barnvakt som jag anställer för att jag måste jobba ibland. Han är lika mycket förälder som jag.