Visa inlägg taggade med 'samhället'

onsdag 6 december 2017 - 11:02

100 år

6 december 2017 och vi vaknar upp till ett snöigt vinterland utanför fönstren. Ett lugn har lagt sig. Ljusstakarna lyser i fönstren och röken stiger från skorstenen på husen i området där vi bor. 18 dagar till julafton, 26 dagar kvar av året, 100 år sedan vårt land blev självständigt.

 

Vanligtvis brukar jag på självständighetsdagen tänka på de som tog tag i saker och kämpade för ett självständigt Finland. Så även idag. Men just idag är man extra tacksam för det våra far- och morföräldrars föräldrar gjort. På något sätt är man extra medveten om att självständighet, demokrati, rösträtt och allt, inte är en självklarhet. Hur man än tänker, så kan man inte ana hur de som levde för 100 år sedan och kämpade för självständigheten, en gång tänkte eller kände. Och de kommer aldrig veta vad deras kämpande ledde till. Tänk hur många generationer fått leva och fortfarande lever i ett sjävlständigt land med fred.

 

Visst, det finns även saker i vårt samhälle som kanske våra far- och morföräldrars föräldrar skulle vända sig i graven om de hörde. Men just idag är inte dagen att koncentrera sig på det. Allt det där kan vänta och vila idag. Idag skall vi minnas och tacka alla som drog sitt strå till stacken för 100 år sedan.

 

CA1A1E8C E17D 4E2C 89A5 13636C138615

onsdag 29 november 2017 - 12:33

Viva la revolucion!

Idag #bristerdammen. Det är det knappast någon som har undvikt. Hjärtat brister i samma takt när man läser alla berättelser. Idag spräcker kvinnorna i svenskfinland spänningen på ankdammens vattenyta. Nu rotas det på bottnet och enorma vågor sveper genom dammen.

 

För bara en vecka sedan skrev jag om att många män undrar hur länge #metoo rörelsen skall skapa diskussion. Stundvis slås jag av känslan att män inte vill prata om ämnet sexuella trakasserier, eftersom att bryta strukturerna känns skrämmande. Det känns skrämmande för dem eftersom de är de som hållt i tyglarna så länge. Och tvingas de släppa loss, vet de inte riktigt var de landar. Jag förstår att det är jobbigt att vara man just nu. Speciellt om man är en av de som betett sig som ett svin. För visst är det jobbigt att känna rädsla? Jobbigt att känna skam? Har du någon gång trakasserat en kvinna och nu sitter där och känner rädsla över att bli avslöjad, eller kanske (hoppas i alla fall) känner du till och med skam över det du gjort? Bra! För det är f*n på tiden att rädslan och skammen läggs exakt där den hör hemma. Och det är inte hos de utsatta kvinnorna.

 

Just nu, idag, imorgon och en tid framöver kommer det berättas, ropas, gråtas. Nu skall känslorna och tankarna släppas ut. Sedan bygger vi upp från början. Vi gör om, vi gör rätt. Vi ser till att lugnet efter stormen blir ett lugn alla kan njuta av. Den ack så fula ankungen, skall genomgå en ordentlig make over.

 

B324B8CE 723B 4EB6 A8A5 232C32EEA32A

torsdag 23 november 2017 - 16:47

Hur länge skall vi prata #metoo?

Minns ni när jag skrev om #metoo och sa att det här är ett ämne vi inte får glömma bort efter att hashtaggen har fått sina 15 minutes of fame. 15 minuter har minsann gått och ja, visst känns det som att det har glömts bort lite. I alla fall i Finland. Medan det i Sverige har lett till att olika yrkesgrupper har gått ut och berättat vad de upplevt och kräver en ändring och att olika medieprofiler har fått sparken från sina jobb, så är det ganska tyst här i Finland. Lite prat här och där har det varit, men jämnfört med vårt grannland på andra sidan pölen, så har det inte hänt mycket. Men lite är i alla fall bättre än ingenting. Det är en början. Endo finns det de som gnäller. Gnäller om att det tjatas för mycket om det här med sexuella övergrepp och ofredanden. Och många undrar, hur länge skall man orka prata om #metoo?

 

Jag vet inte hur länge ämnet kommer vara lika omtalat. Men det jag vet är, att det bör talas om. #metoo och sexuella trakasserier bör pratas om så länge som de förekommer ofredande. Min generation är tyvärr en av de många som redan förlorat möjligheten till att få växa upp utan att behöva känna sig utsatt. Men det här ämnet bör pratas om enda tills det förekommer en generation, där kvinnor inte behöver fundera om de ska våga gå till närbutiken efter klockan 18, då mörkret börjar falla. Det bör pratas om saken enda tills kvinnor vågar gå ute ensamma, utan att känna ett behov av att titta sig oroligt över axeln. Det bör pratas om saken, enda tills det finns en generation där en 10 årig flicka, inte skall behöva bli utsatt för sexuellt våld på skolvägen.

 

Och tycker du att det är jobbigt med allt prat angående ämnet, tänk då hur jobbigt det är för alla som blivit utsatta för sexuella trakasserier.

 

21F5FFD2 7414 40D3 917B D2EF9CE05758

tisdag 21 november 2017 - 12:46

Det här med respekt

Har ni följt debatten kring silvervatten? Ni vet, det hetaste ämnet just nu i svenskfinland. Innan den här debatten drog igång hade jag ingen aning om att det ens finns något som silvervatten och visst är det fortfarande ett okänt område för mig. Jag tänker, min vana otrogen, inte ta ställning varken för eller emot silvervatten, så det är inte det jag vill prata om.

 

Jag har följt den här debatten och jag har gjort det med en aningen skrämd känsla i kroppen. Som någon som läser en hel del inlägg både på bloggar, instagram och andra sociala medier och dessutom skriver öppet om sina egna känslor och tankar, är jag inte helt ovan med att både se och få kommentarer som inte alltid är så snälla. Men det är skrämmande att se hur det just nu slängs den ena respektlösa kommentaren efter den andra, från båda hållen i silvervatten debatten. Att vuxna människor sitter och kallar människor de aldrig träffat för idioter, barnamördare, dåliga mammor och allt möjligt annat, är skrämmande. Och respektlöst. Men det som är ännu skrämmande, är att det här är ett beteende som har blivit en del av vardagen. Det är inte bara i den här debatten som man slänger ut aggressiva kommentarer både till höger och vänster. De där kommentarerna förekommer i nästan alla diskussioner där man tar ställning till något.

 

Och ja, det är självklart att det skall finnas åsikter och alla får ha sina. Men det som däremot inte behöver finnas, är den otrevliga tonen mot de som inte tycker lika som en själv. Man behöver inte kalla någon för idiot, bara för att den inte tänker lika som du. Man behöver inte kalla mig för en dum kossa, bara för att jag inte gör precis som du. För ärligt talat, så är det väldigt orättvist att kalla mig kossa när jag varken går på fyra ben, äter gräs eller har fyra spenar hängande under magen.

 

Jag ser verkligen ingen poäng i att vara dryg och elak mot någon annan. Det jag däremot själv får ut något av, är diskussioner där man tar upp olika åsikter kring ämnet. Och går en saklig diskussion, där man inte lyssnar på den andras prat bara för att en halv minut senare påpeka bristerna i det den andra sa och trycka ner den personen med skällsord. Jag behöver inte ändra min åsikt, utan kan behålla den, även om någon annan tycker olika. Men i alla fall har jag fått en bättre inblick i någon annans tankevärld och i bästa fall har jag lärt mig något nytt. Och detta utan att själv trycka ner någon eller känna mig själv nertryckt.

 

Frågar du mig, så är det onödigt att lägga tid och energi på att försöka skrika in åsikter i någon annans huvud. Lägg istället energi på att förklara din åsikt med normal röst och utan skällsord. Och lyssna sedan på vad den andra personen säger. För du har en mycket större chans att bli hörd och göra en möjlig förändring, när du pratar om din åsikt, utan att såra en annan människa. Eller hur ofta tar du själv emot råd av någon som kallar dig idiot? Och att skälla på någon annan för att den sa något dumt först, är det sämsta resonemanget. Bara för att någon gör en sak, behöver du inte fortsätta med det. När någon börjar något negativt, behöver du inte vara den som fortsätter det. Var i stället den som avslutar det hela.

 

FD6226A7 1EA2 49E8 9C34 E142BDEF9A2C

 

torsdag 2 november 2017 - 15:21

Han, hon, hen, vem?

Den senaste tiden har det diskuterats om könsneutral uppfostring en hel del. Eller ja, det känns som att det här ämnet är på tapeten hela tiden nuförtiden, men de senaste dagarna har jag stött på ämnet mer än vanligt. Jag har hört så mycket kommentarer om det här med könsneutral uppfostring. Så många diskussioner som gåtts om detta bland bekanta och obekanta. Det har varit kommentarer där människor vill att det endast skall säljas barnkläder med könsneutrala färger som gul, grå och grön. Det har varit kommentarer om att kläderna inte får vara indelade i pojk- och flickavdelningar. Det har varit kommentarer om att man inte ens borde skriva in något kön när barnet föds. Frågor om varför det måste stå flickors pyjamas eller pojkars pyjamas på kvittot.

 

Själv känner jag att hela diskussionen kring ämnet har spårat ut totalt, för många. Det har skapats en form av hysteri kring ämnet och allting skall göras könsneutralt. Jag pratar mycket om jämnlikhet mellan människor, men jag känner att vi kanske missar poängen i det hela, när vi börjar diskutera huruvida ett trafikmärke ser ut som en kvinna eller en man. Och hur många tyckte inte att det skulle vara en bra ideé att inte prata om pojkar och flickor i skolan. Någonstans här, bland könsneutrala trafikmärken, barn utan kön och kvitton, känner jag att vi är långt ifrån den röda linjen i diskussionen. Och jag känner att vi inte är långt ifrån att ha BH:n för män och skäggbalsam för kvinnor. Inte för att efterfrågan skulle vara större, utan för att det skall vara könsneutralt och det skall finnas allt för alla. När jag pratar om jämställdhet, så tänker jag på samma rättigheter och möjligheter för både kvinnor, män och de som känner sig obekväma i de rollerna. Jag tänker på att det finns olika kön, men att saker inte behöver vara orättvisa mellan dem. Jag tänker, att vi kan vara stolta över de vi är och det kön vi tillhör, men fortfarande bli respekterade.

 

Vi både klär vår son i ljusblått och köper bilar åt honom som leksaker. Jag har flera gånger fått försvara vårt beteende, som om det vore bland det värsta man kan göra. Men greijen är den, att det är inte barbie dockorna han vill åt i butiken, det är bilarna och dinosaurierna. Det är inte dockorna han hämtar att leka med i mamma & barn-gruppen, det är den stora blåa traktorn. Varför skulle vi då börja köpa rosa prinsessor åt honom, när han inte har något som helst intresse för de leksakerna. Inte i alla fall just nu. Varför skulle vi inte låta honom titta i böckerna om dinosaurier, när han totalt älskar de böckerna? Varför skall någon inte få vara flickan som älskar prinsessor eller pojken som älskar turtles, bara för att någon annan inte kände sig bekväm i den rollen? Respekt och medmänsklighet mot andra människor sitter inte i hurdana kläder man klär sig i eller vilka leksaker man leker med.

 

Om vi engång pratar om att alla skall få vara den man är, så kanske vi då verkligen borde låta alla vara det. Tillåta både pojkar och flickor och alla andra att vara den man är. Vad är det egentligen, som anses så fel med att vara en flicka eller pojke? Vad är det som anses så fel i att lära våra barn om olikheter och att det inte är något fel med dem? Skall verkligen alla klämmas in i en och samma könsneutrala form, för att vi skall kunna visa varandra respekt, medmänsklighet och likvärdighet?

 

genus

torsdag 19 oktober 2017 - 09:45

50/50

Inte länge efter att #metoo tog fart i sociala medier, så hängde männen på trenden med en egen hashtag, #ihave där det berättar att de varit framme och betett sig illa mot kvinnor. Det tog inte länge innan extrem feministerna hoppade upp på barrikaderna och anklagade männen återigen för att kväva kvinnornas utrymme.

 

"Än en gång tar män plats av kvinnorna."

 

"Jag vill inte läsa deras äckliga inlägg. De kan prata med varandra."

 

"Inget de säger gör det de gjort bättre".

 

"#metoo är kvinnornas greij! Blanda er inte i det! Det är försent att säga förlåt!"

 

Nej, det att män nu går ut och berättar sina historier om hur de tafsat och betett sig illa, gör inte det de gjort godkänt. Det är inte okej någonstans. Och det tar inte ansvaret från dem. Och ja, det känns lite konstigt att de här männen nu hyllas med hjärtan och ord om hur fina de är för att de vågar prata ut. Men när #metoo tog fart, var en av de vanligaste frågorna kvinnor ställde, hur kommer det sig att alla känner en trakasserad men ingen känner en trakasserare? Var är alla dessa män som trakasserat? Gå in på #ihave. Där har ni en del av svaret. Där finns några av de som trakasserat. Och vill vi diskutera ämnet och jobba mot en ändring, så måste båda parterna vara med och diskutera. Så är det bara.

 

Om man inte vill att diskussionen om jämnställdhet skall betraktas som endast en kvinnofråga så skall man inte heller göra det till en fråga där endast kvinnor får säga sin åsikt. Jämnställdhet handlar inte om att kvinnan intar maktpositionen och pratar medan mannen tiger. Det handlar inte om ombytta roller. Det handlar om att stå likvärda, breved varandra. 50/50. Balansera vågen jämnt.

 

Tyvärr kommer varken #metoo eller något annat stoppa trakasserierna helt. De är som ogräset i blommbänken, omöjliga att bli av med helt. Du kan ränsa bort det för en tid, men snart ser du hur det gror fram nytt ogräs. Men om vi genom att diskutera saker kan minska på ofredandet, så är det i alla fall bättre än att stå där vi är nu. Därför är det viktigt att både #metoo och #ihave blir hörda och sedda. För diskuterar man endast ämnet bland sin egen grupp och vägrar lyssna på den andra, så kommer man aldrig kunna se den andras sida. Och för att inga missförstånd skall uppstå, så understryker jag återigen att ett förlåt och hashtaggen #ihave, inte gör ofredandet mer accepterbart. Men det visar att i alla fall någon, har haijat till och hoppeligen lärt sig av sitt tidigare beteende.

 

IMG 6143

tisdag 17 oktober 2017 - 09:45

Me too

Just nu är den hetaste och viktigaste hashtagen på sociala medier #metoo. #metoo visar hur vanligt det är med sexuella trakasserier och alla som någonsin blivit utsatta för det, uppmanas lägga upp hashtaggen på sina sociala medier. Vem har inte som ung tjej eller som vuxen kvinna, fått höra sexistiska kommentarer om sig själv och andra kvinnor. Vem har inte fått ett nyp i röven eller brösten på skolgården, på discot eller ute på klubben. Och tyvärr är det väldigt många som även blir offer för ännu grövre övergrepp.

 

Hur många av oss har inte fått höra kommentarer som "äsch, bry dig inte om det. Han är kär i dig men vet inte hur han skall utrycka sig annars" eller "ja var nöjd så länge du blir knipen, när du blir äldre tar det slut", när man samlat mod att berätta om detta för någon vuxen. För mod, det krävs det. Dessa "komplimanger" man blir given, i de mest konstigaste formerna, höjer sällan någons självförtroende. Istället känner man sig mindre, sämre och nedtryckt. Vad då "bry dig inte"? Skall jag inte bry mig om att någon tar på min kropp, utan att jag gett lov? Skall jag inte bry mig om min kropp och mig själv? Skuffa undan tankarna om att det här inte känns okej för mig? Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vi måste lära flickor att slag, knip, knuff och annat inte är en form av kärlek. Och vi måste lära våra pojkar att visa sina känslor på ett mer hälsosamt sätt. Och vad då "det tar slut". Något som har ett slut, har också en början. Varför får trakasserier ens börja? Dessutom är det här problemet inte kopplat till någon viss ålder, även äldre kvinnor blir utsatta. Från vaggan till graven, är vi kvinnor ett offer så mycket opassligt beteende. Om du vill ge en kvinna en komplimang för hennes utseende, säg det till henne. Lägg det inte på henne.

 

Inte alla män beter sig som svin. Men alla kvinnor blir utsatta för sexuella trakasserier i någon form, någongång i sitt liv. Hashtaggen #metoo är otroligt viktig för att visa just hur extremt vanligt och vardagligt det är med dessa trakasserier. Men vi får inte glömma kampen mot trakasserierna, när hashtaggen har levt sina 15 minuter av kändisskap. Min kropp, mina regler. Whenever, wherever. Alltid.

 

089D2FFD 07B5 444A AD7B 470AC7D617F2

lördag 7 oktober 2017 - 12:21

Att söka efter bekräftelse

Jag tror att vi alla, i någon mån, söker efter bekräftelse från andra människor. Andra mer, andra mindre. Men jag har svårt att tro att någon klarar av att fungera, utan att aldrig tänka tanken, vad tänker andra om mig?

 

Jag är den som står med en fot i båda lägren. När det kommer till utseendemässiga saker, så vågar jag lätt stå mera på mig. Jag kör på det som känns bäst för mig och andra får ta det som det är. De får ta mig, som jag är. Däremot kan jag oftare tänka tanken, vad andra tänker om mig, när det handlar om saker som skall göras. Jag har blivit bättre på att inte bry mig alltför mycket om andras åsikter och jag tränar fortfarande på att bli mindre beroende av andras åsikter.

 

Desto mer jag funderat på saken, så har jag kommit fram till att jag nog inte har problem med att göra det som känns bra för mig. Problemet är mer att jag lätt kan känna att det är något fel på mig om jag inte gör som andra tycker. Som andra gör. Som att det skulle vara en svaghet att vara annorlunda. Det har tagit mig länge att inse att det inte är en svaghet att tänka eller göra annorlunda än någon annan. Det är inte en svaghet att vara sig själv.

 

Det är inte lätt att känna sig som en rund boll, när formen man ges är fyrkantig. Man kan ju alltid försöka tränga in sig i formen, trots allt. Och det gör nog många. Men det blir ju sällan helt bra när man tränger in sig i fyrkanten. Man är aldrig riktigt nöjd, man får dra in på sig och man fyller inte upp formen helt. Det blir tomt i hörnen.

 

Jag tycker vi alla skall leta efter vår egen form att fylla upp. Men det som är minst lika viktigt, är att vi inte blir så inskränkta i våra former, att vi inte kan förstå de andra. Vi måste förstå att det inte är fel att vara en fyrkant eller rektangel, bara för att man själv är en boll.

måndag 2 oktober 2017 - 20:03

Jag är inte så insatt i spel, men...

Det blev en eftermiddag på stan idag. Riktigt mysigt och den här gången hoppade jag på rätt buss åt båda hållen. Spontanapploderar åt mig själv mentalt.

 

När jag gick hem från bussen, gick jag förbi våra grannar där två pojkar i lågstadieålder, satt och spelade något spel på sin telefon, iPad eller något liknande. De pratade och skrattade högt om vilka vapen de hade i spelet och man hörde ljudet från vapen som sköt. Det känns extra konstigt att höra någon prata med sådan iver om just vapen en dag som denna. Med tanke på det som hänt i USA. Men i min värld, och jag förstår att alla inte har samma världsbild och tankar som jag, så känns det aldrig okej med spel som det här.

 

Vad är normalt? Det är en bra fråga, som man ofta bör ställa. Ibland är mitt normala någons onormala. Och vice versa. Men i min värld, finns det absolut inget normalt i spel som går ut på att göra andra människor illa. Jag tar varken ställning till om spel är orsaken till den växande mängden av våld eller om det är okej med spel över huvudtaget. Det jag tar ställning till, är hur konstigt det är, att våra barn och vuxna, spenderar timtals framför skärmar och spelar spel som de här. Och att man dessutom gillar det.

 

 

Jag säger heller inte att det är bättre om barn går runt och oroar sig över situationen i världen. Men jag förstår heller inte varför oroandet direkt ses som motsatsen till att spela dessa spel. Det finns så mycket annat som barn (och vuxna) kan göra. Och det finns, så många andra spel, barn kan spela. Som inte går ut på att vara våldsam.

 

"Men det är ju bara ett spel". Ja, det där på skärmen är bara ett spel. Men det där händelserna är också någons vardag. De där spelen, som många smidigt sätter på och stänger av, ann efter de vill, deras tidtabeller, är någons riktiga liv 24/7. Och i det livet finns det ingen on/off knapp.

 

 

söndag 24 september 2017 - 12:23

Om inte vi, vem?

Dagkräm, nattkräm, trötthetskräm, serum, botox, fillers, flytta på fläsk, flytta på revben. Kroppsformer, banan, äpple, päron, timglas. Cleaneating, inga kalorier, detox, kvarg, energyboost, rawfood. Jogga, yoga, legday, BMI, squatchallenge. Burn fat burn!

 

Vad är skönhet? Om man ser på dagens samhälle, så är det bland annat de sakerna jag precis rabblade upp. För mig personligen är det där bara en ytlig skönhet. Något som är okej om man känner sig bekväm med det. Men den ytliga skönheten kan lätt bli en perfekt illusion för att hindra människor från att se det som finns under ytan. Det kan vara ett medvetet val att inte vilja visa det som ligger under allt smink, men det kan också distrahera oss från att visa upp den verkliga skönheten. Den som ligger inom oss.

 

För mig handlar den riktiga skönheten inte om snyggt hår, smala lår och platta magar. Skönhet är de svarta ringarna runt dina ögon, för att du vakat med ditt barn. Skönhet är rynkorna kring dina ögon. Skrattgroparna i dina kinder. Skönhet är att skratta med öppen mun. Så man ser alla sneda tänder och gluggar en människa kan ha. Skönhet är att känna något inombords och sedan kunna visa känslan utåt med miner och kroppspråk. Skönhet är att stå upp för de som ligger nere. Och hjälpa upp dem om det är möjligt. Det är att använda sin röst och prata för de som aldrig annars blir hörda. Skönhet är att skratta ut ibland. Så där, så att du tror det skall komma lite kiss i trosan. Skönhet är att dina blygläppar hänger som salongdörrar, för att du fött 3 barn. Skönhet är ärret efter kejsarsnitten, då du fött barn. Det är de hängande brösten för att du ammat. Skönhet är att gråta ut ibland. Fulgråta. Böla så du tror att du snart kräker upp dina inälvor. Skönhet är att resa sig upp och torka tårarna, le efter att du bölat. Skönhet är att våga säga nej till något du är obekväm med och hålla fast vid det. Ett nej, är ett slut på diskussionen. Inte en början på en diskussion om kompromisser. Skönhet är att alla känner sig starka. Och att alla känner sig starka, det är jämnställdhet.

 

Alla har rätt att känna sig starka och dugliga med det de gör. En man som jobbar på daghem, borde inte ses som mindre manlig på grund av sitt yrkesval. En kvinna som vill bli president, borde inte ses som någon som tar för mycket plats eller har för höga tankar om sig själv. Och vill man som kvinna gå på de banor som anses traditionellt kvinnliga och som man på de som anses traditionellt manliga, är det också bra. Huvudsaken är att man är medveten om de olika möjligheterna man har och känner att man är fri att göra sitt eget val.

 

Jämnställdhet mellan män och kvinnor är något vi borde eftersträva, inte för att berätta hur människor skall leva sina liv, utan för att ge alla en lika chans att leva som de vill. Jag tror att vi tillsammans, kan göra en ändring. Det fanns en tid då kvinnans plats var i hemmet. Nu kombinerar vi familjelivet och yrkeslivet. Det fanns en tid, då kvinnor inte hade rösträtt i Finland. Nu går vi till valurnorna lika som män. Och vi röstar på det vi vill. Det fanns en tid då man ansåg att kvinnor inte behövde kunna läsa. Nu sitter många av oss och skriver det som människor läser. Så en förändring är möjlig. Det är viljan och attityderna som är det stora problemet. Om inte nu, när? Och om inte vi, vem? Våga ta ställning. Det handlar om vår allas gemensamma framtid.

 

IMG 5725