Visa inlägg taggade med 'tv'

tisdag 9 januari 2018 - 11:33

Ta en titt i spegeln

Den senaste tiden har jag stött på ett flertal berättelser om hur människor har ändrat på sina liv. De flesta har följt samma röda linje; någon vill göra en förändring - läser en bok om hur man "får ett lyckligare liv" - lämnar sin man - säljer huset - säger upp sig från jobbet - reser mycket. Det är ungefär den linjen.

 

Det är självklart att man inte skall befinna sig i ett förhållande som inte är bra för en. Som inte gör en lycklig. Det är självklart att man skall säga upp sig från sitt jobb om man känner att det är den rätta saken att göra. Man skall resa mycket, om det är det man vill. Men det känns som att alla dessa stora förändringar byggs om som något som alla borde eftersträva. Som att man inte kan vara lycklig om man inte gör en sådan enorm förändring, åtminstone en gång under sitt liv. Den vanliga vardagen, målas upp som rena rama h*lvetet och något man inte skall trivas i. Är det konstigt att så många inte är nöjda med sitt liv och det de har? Och är det inte konstigt, att böcker om självhjälp och personlig utveckling, säljer bättre än någonsin samtidigt som människor mår allt sämre?

 

pexels photo 636246

Det känns som att så fort en människa inte är helt nöjd med sitt liv som det är, så måste man ta till extrema åtgärder för att ändra på det. Som att små förändringar, inte gör någon nytta. Det skall vara stort, annars är det inget värt.

 

Och det känns som att det blir okej att skylla på andra människor för att man själv inte mår bra. Ja, andra människor inverkar såklart också på vår välfärd, men vi är inte helt oskyldiga själv heller. Finns det något vi själv kan göra annorlunda, för att alla skall ha det bättre tillsammans? Är vi själv alltid perfekta? Och om vi inte är, kan vi då kräva att andra skall vara det?

 

pexels photo 356392

pexels photo 356407

Ett typiskt exempel på något vi kvinnor kan göra annorlunda, är att tro på det någon annan säger, när de ger oss en komplimang. Så många av mina kompisar, brukar klaga på att deras män ger dem komplimanger så sällan. Då brukar jag fråga, hur mina kompisar brukar reagera när de väl får en komplimang. De flesta får sig en tankeställare redan där. Många reagerar med att säga saker som tack, men det är nog bara de här byxorna och jaja, du måste säga så för du är min sambo. Grejen är ju, att ingen måste säga något alls. Ta istället imot komplimangen, säg tack och känn dig nöjd. Om du alltid förminskar komplimangen du precis fått, så är det väl inte direkt jätte konstigt att du slutar höra dem. Hur ofta känner du för att fortsätta ösa beröm över någon som inte tar emot det?

 

roses pink family rose family 3

Alla problem kräver inte dramatiska lösningar. Ibland räcker det med att göra en liten nyställning här och där. Och alltsom oftast, är det okej att vara nöjd med du har. Kanske är det dags att sluta leta efter receptet till ett lyckligt liv från böcker och istället ställer oss själv frågan; vad är det som gör mig lycklig? Och nöjer oss med svaret vi får.

torsdag 9 november 2017 - 21:01

TV tips: Meltzer och döden

Christine Meltzer är någon jag följt sedan hon blev känd i programmet Hey Baberiba. Och när jag säger att jag följt henne, så menar jag att jag följt hennes karriär. Inte stalkat henne. Nu är hon i alla fall aktuell via sitt nyaste program, Meltzer och döden. För de som inte känner till hennes berättelse, så diagnostiserades Christine för 4 år sedan med bröst cancer. Hon har pratat mycket om det hon kände då och rädslan för att dö. Och det är just den rädslan hon konfronterar i sitt nya program.

 

För mig, som upplevde en nära döden upplevelse för ett år sedan och fortfarande jobbar på med rädslan som sitter kvar, kunde inte det här programmet komma mer passande. Jag känner igen mig så otroligt mycket i det hon berättar. Jag har nog aldrig innan tänkt på döden så mycket. Den har liksom varit en rätt så subjektiv greij som man vet att finns, men som är okänd. Vi alla har våra egna tankar om vad som händer när vi dör. Ingen vet var, när eller hur vi kommer att dö. Men vi alla vet att vi kommer göra det. Och det är det här som är så svårt att klä i ord, att när man upplevt att man nuddat vid döden, så känns den inte längre som något som ligger där någonstans, långt borta. I stället blir den något väldigt konkret och man tänker ofta på den. Man ser faror över allt och det känns som att döden lurar bakom knuten. Det är svårt att förklara vad man känner i den där stunden, när man fullt ut med hela kroppen och själen känner, att det inte finns något efter den här stunden.

 

Precis som Christine säger i programmets första del, så vill jag lära mig leva utan att tänka på döden så mycket. Jag kommer aldrig glömma det jag upplevde under det akuta kejsarnsittet, jag kommer aldrig glömma läkarnas ord om att även de var oroliga för om jag skulle klara operationen och jag kommer definitiv aldrig att glömma hur mitt barn, 6 veckor prematurt, slutade andas i sängen breved mig för en stund. Men jag vill tro att jag kan lära mig leva med det jag upplevt och det är nog det jag till stor del jobbar med just nu.

 

Meltzer och döden- programmet startade på sociala medier en hashtag som heter #innanjagdör. Det har varit mycket hashtaggs på bloggen den senaste tiden, men ni får helt enkelt själv välja vilka, om några alls, ni vill ta del av. Desto mer jag funderar på vad jag vill göra innan jag dör, så förstår jag att jag faktiskt just nu, i denna stund, upplever många av de saker jag länge drömt om att få uppleva. Jag har ett hälsosamt och tryggt förhållande med min man och jag är mamma till världens underbaraste pojke. Jag nådde flera av mina mål i ringetten innan jag var tvungen att lägga av. Jag har skaffat mig, inte bara en utan två utbildningar. Jag har vågat ta steget ut och starta upp den här bloggen. Och jag har vågat öppna och berätta för er om det som rör sig i min lilla hjärna.

 

Men om jag skall nämna något under #innanjagdör, så kommer jag att tänka på 3 saker. 1. #innanjagdör vill jag se min son växa upp. 2. #innanjagdör vill jag känna att min röst blir hörd och att jag kan inverka positivt på olika saker. Och 3. #innanjagdör vill jag LEVA.

tisdag 3 oktober 2017 - 11:51

Halsont och dokumentärfrossa

Vaknade upp med världens halsont idag. Det gör både ont att svälja och halsen känns svullen. Jag försöker prata så lite som möjligt för att det inte skall bli värre. Undrar om det är något stressrelaterat eller om jag har fått i mig någon bobba igen. Varken Väinö eller Jaakko har några symptom ännu i alla fall. Vi hoppas det fortsätter så.

 

Nu - skall jag sätta mig i soffan, dricka något varmt och se på SVT:s serie We Can't Do It. En serie om utmattningssyndrom. Jag har hört mycket om den dokumentärserien de senaste dagarna. Vi får se vad jag tycker om den. Vi hörs! Ha det så gött!

 

IMG 5896