Visa inlägg taggade med 'världsprematurdagen'

fredag 17 november 2017 - 09:49

Världsprematurdagen 2017

Mitt första grupparbete under sosionom studierna handlade om människans utveckling från barn till åldring. Min uppgift var att skriva om gravidtetstiden och fram till skolåldern. Jag minns att jag skrev en kort text om prematurhet. Om kenguruvård, beröring, behovet av att vara nära sina föräldrar. Under samma tid som jag skrev arbetet om människans utveckling, gjorde Jaakko praktik som sjukskötarstuderande på intensivvårds avdelningen för prematurbarn.

 

Då visste vi inte, att bara cirka 4 år senare, skulle vi själv befinna oss på just den där avdelningen för prematurbarn. Eller ja, den hade ju flyttat in i det nybyggda sjukhuset, men funktionen var ju det samma. Och egentligen så var det bra att avdelningen var i nya utrymmen. Annars hade vi inte haft möjligheten att vara tillsammans hela vår lilla familj, dygnet runt och i ett rum för bara oss. Istället hade vi delat rum med en annan familj och tvingats åka hem till natten. Och jag, som på grund av havandeskapsförgiftningen, fick ligga 2 dygn på övervakningen efter kejsarsnittet, hade inte haft möjligheten att få vård på samma avdelning och i samma rum som Väinö, när mitt tillstånd var stabilt efter dessa 2 dygn. Nu fick vi ligga i sängarna breved varandra.

 

Allt det här kan aldrig såklart lappa det stora gapet över att vår första tid tillsammans inte bestod av extremt mycket närhet och lugn. Alla slangar, värmebord och maskiner, stod mellan oss. Det var inte bara att plocka upp barnet och gosa med det. Allt det där som jag skrev tidigare, kommer heller aldrig lappa det enorma gapet som uppstod, av att vi aldrig fick se varandra vid födseln. Det är klart man tar igen allt det där med relation och närhet. Men det kommer alltid finnas en bit inom mig som sörjer att vår första tid tillsammans inte bara blev gos och kärlek. Att det inte blev så naturligt.

 

Men allt det där jag skrev om tidigare. Om att få vara i samma rum 24/7, är i alla fall en liten tröst och en förbättring till det som varit. Att kunna vårda både prematurbarn och sängliggande nyförlösta mammor på samma avdelningen, är ett enormt plus. Och vi är extremt tacksamma för all vård, vänlighet och allt stöd vi fick på Satakunnan Keskussairaala och neonatalavdelningen där.

 

Den 17 november, firas det varje år den internationella världsprematur dagen. Dagen till ära ordnas det evenemang och i Helsingfors har man brukat lysa upp byggnader och ställen med violet ljus. För violet är världsprematurdagens färg. Och vi klär oss därför idag i något med violet. För att uppmärksamma alla dessa små kämpar som kommer ut till världen för tidigt. Vi firar, att vi gått från att ligga på intenssivvård till att ett år senare stå på egna fötter och ta de första staplande stegen. Vi firar att allting till slut blev bra. Perfekt, om så får säga. Vi firar att vår lilla kämpe, klarade kampen. För är det några som är värda att firas, så är de alla dessa små kämpar, deras föräldrar och vårdpersonalen som tar hand om dem.

 

08F95BBC 5066 4A9B 866E 69424585AF17

Bild från google.fi.