Under-tio-åringarna i Amed

måndag 17 september 2018 - 05:50 | 0 Kommentarer

IMG 0041

instagram / hipsterjefe

Doften av nybakt bröd, jazzig musik i bakgrunden och ljudet av kaffebönor som mals ner till dagens första koffeinintag för de morgonpigga. Ett kontinuerligt pling vid dörren när nya kunder trillar in för att släcka törsten i arla morgonstund. Nån trimmad motorcykel åker förbi och bryter lugnet. Klockan är nollsju tjugosju och jag är tillbaka i ett pulserande Canggu, och vardagen fortsätter.


Men för andra krävs det mer än att bara förflytta sig 70 km för att komma hem till en trygg vardag. Helgen som spenderades i en liten fiskarby med betydligt mindre turism än i Canggu, fick mig att inse hur värdefulla även de små sakerna i livet är.


Vi åkte fort, fort ner för bergen. Det brände i huden och vinden var för varm för att svalka. Vespan jag körde hade gamla bromsar, så hjärtat rusade lite extra när hastighetsmätaren var högre än normalt trots mitt försök till att bromsa. Linda, som satt bakom mig, pekade mot en liten butik där de andra tjejerna redan parkerat. Jag saktade ner och svängde in för att parkera bredvid dem.

 

De var inte ensamma. De stod och pratade med barn som introducerade sig som under-tio-åringar. Det var den andra gången den dan som det kändes annorlunda i mitt bröst. Under-tio-åringarna hade vackra ögon och breda leenden, och vi köpte hemgjorda smycken av dem innan vi hoppade på våra vespor och körde iväg till stranden.


Vi snorklade, solade, sov och simmade. Jag njöt av att höra vågorna slå in mot strandkanten, och när det blev för varmt för att ligga på stranden, förflyttade jag mig till havet istället. Jag flöt omkring på rygg, blundade och mediterade. Jag tänkte på under-tio-åringarna. Eerika gjorde mig sällskap och vi räknade upp saker vi var tacksamma över.

IMG 0042
När vi lämnade stranden stannade vi än en gång vid samma lilla butik. Under-tio-åringarna var kvar. En av oss föreslog att vi skulle köpa glass åt under-tio-åringarna, och resten av oss höll med. Sagt och gjort. Vi frågade under-tio-åringarna om de ville ha glass och de nickade ivrigt. Förståeligt, eftersom att socker nog var viktigare än pengar i mitt under-tio-åriga liv också. Vi valde glassar med omsorg; vad gillar en under-tio-åring?


Ni skulle sett deras leenden när de fick deras glasstrutar. Jag tror jag aldrig någonsin sett en sån genuin glädje återspeglas i en blick tidigare. De tackade så mycket och satte sig ner tillsammans. Vi iakttog på avstånd när de försökte öppna deras glasstrutar, och jag kände en tryckande känsla ta över mitt bröst än en gång. Jag lovade mig själv att jag aldrig någonsin får ta människor eller vardagliga saker för givet igen, fastän vardagen skulle fortsätta dan därpå. Jag vill vara mer tacksam, för alla under-tio-åringars skull.


 

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar