fredag 16 februari 2018 - 19:48

Funderat på att studera igen?

Har ni en dröm om att studera igen? Nåt helt nytt? Är äldre och inte har nåt studiestöd kvar att göra av med? Då ska ni se hit!

Jag kan inte säga att jag är nån expert men lite erfarenhet har jag efter att jag som snart 40-åring satte mig på skolbänken igen och skolade om mig till sjukskötare från barnträdgårdslärare, eller efter snart 15 år som närvårdare. Så jag ska försöka knåpa ihop lite tips som jag gärna skulle ha fått när jag tänkte på att börja studera igen.

1. Vet jag vad jag vill bli?

Det är kanske det första man borde veta. Oftast om man tänkt börja studera igen så vet man ju helt klart vad man "vill bli". Men det kan också vara att man inte trivs med sitt nuvarande yrke och vill nåt annat men man vet bara inte vad. Det lönar sig att kolla in alla skolors hemsidor i dina trakter. Maila kontaktpersonerna i skolorna och fråga om det är något man undrar. Och ställa sig frågan: Är det här något för mig?

2. Hur ska jag finansiera mina studier?

Det här området är ju nog det främsta skälet till att så många backar. Man har familj, barn, huslån, billån etc etc? Ensamstående? Jag är ju av den sorten att jag tänker att "det ordnar sig alltid" så jag är kanske inte alltid rätta personen att rådgöra i finansiella frågor men det är oftast lättare än man tror. Alternativen för oss som inte har studiestöd kvar (som ändå inte är så stor summa heller och inget att räkna med) är:

- mitt alternativ: Utbildningsfonden/Koulutusrahasto 

Visste först inte om detta alternativ och så fort jag hörde om det så bestämde jag mig direkt att köra. Utbildningsfonden kräver dock vissa saker. Det är alltså frågan om fullständigt vuxenutbildningsstöd. Tex måste du ha ett fast jobb. Här kan ni klicka på länken och läsa om kriterierna för att få det. Tyvärr har dessa stödmånader förkortats från och med förra året. Alla nya sökanden får stöd i 15 månader, jag får det lyckligtvis i 19 månader. Eller ja, fick. För nu är det slut och jag kör nu sista året på inga stöd alls. 

- ni kan också köra först öppna högskolan och beta av några kurser medan ni jobbar och SEN söker ni in och tar stöd från utbildningsfonden. Det klart bästa alternativet men är man ivrig som jag och aldrig skulle ha orkat vänta med att först söka in till öppna högskolan och betat av kurser där och sedan söka in fullständigt och ta resten och bli klar. Jag kör hellre rakt på och sen kämpar sista tiden istället. 

Under min tid som sjukskötarstuderande är det en del som kört med individuell studieplan, som redan kört en del kurser på öppna högskolan och sedan blivit klara före mig. Att se andra, som börjat samtidigt som mig men sen racat förbi, kört om, medan man snällt betat av en kurs i gången, ja det har känts jobbigt. MEN det som har gett mig otroligt mycket sen istället är KLASSEN. Att som äldre och dessutom rätt nyinflyttad och inte har så många rötter här ännu så har det gett mig otroligt mycket att få vara en del i en klass som är så otroligt fin. Jag tycker att vi har en bra gemenskap i klassen, vi trivs med varandra och hjälper varandra komma framåt, och lär oss av varandra. Skulle jag varit i öppna högskolan och sen kommit in i skolan och kört mitt eget race så skulle jag inte ha fått den här gemenskapen. Jag har lärt känna så otroligt många och fått vänner för livet. Såna jag troligen också kommer att jobba med i framtiden. Så jag är otroligt lycklig ändå, även om det nu är kämpigt sista året. Det här var klart bästa alternativet för mig!

- sen finns alternativ också att köra kvällsstudier, eller flerformsstudier. Lönar sig att kolla upp vad skolorna erbjuder för alternativ. Speciellt för äldre studeranden.

- jobba samtidigt? Det alternativet finns alltid. Om man inte har rätt till nå stöd och verkligen vill studera nåt så go for it! Under min studietid har jag stött på en del som jobbat samtidigt. Kanske inte hela 3,5 år men etappvis. Kanske skolan kan ordna individuell studieplan så det passar en? Kanske man kan ta tjänsteledigt etappvis från jobbet sitt? Först jobba och spara ihop så mycket man kan? Sen börjar man studera och tar tjänsteledigt enbart de jobbigaste tentperioderna och praktikperioderna. Kanske man kan hoppa in på jobbet ändå fastän man har tjänsteledigt (så har jag gjort). Och så jobbar man igen där emellan.

Så det finns ju några alternativ om man verkligen, verkligen vill nåt. Och de jobbiga perioderna är ju inte för eviga.

Detta lilla är vad jag kunde tipsa er om. Hoppas det hjälpte någon att reda ut sina tankar. Snart är det dags för skolornas gemensamma ansökan. Är det nåt ni verkligen drömt om att bli så säger jag KÖR! Ja, det kan vara kämpigt emellanåt men studietiden har gått fort och relativt smärtfritt ändå. Har ni andra tips så lägg dem gärna med i kommentarerna! 

Har ni tänkt söka i vår? 

Här kan ni klicka på länk till studieinfo.fi för att få mer info om studier och den gemensamma elevansökan som sker i mars

vardklader

Lycka till!!

lördag 10 februari 2018 - 19:27

Om dagarna som kommer och går

Tänkte skriva ner lite och berätta hur mina dagar ser ut just nu så ni förstår tystnaden här på bloggen. För livet far med fart för tillfället. Men perioden är kort och det håller mig flytande. Allt är övergående och inget för evigt.

finastefrassen

Förra helgen jobbade jag lördagen. Söndag fick jag slappa lite och hann med en timmes combatpass på gymmet. 

måndag var det barnpraktik i skolan hela dagen. Tisdag var det tänkt att äntligen ha tid på mig att skriva på slutarbetet, och alla de tusen uppgifterna, men typiskt nog så blir ju barnen sjuka och jag servade dem mellan varven under hela dagen. Först till eftermiddagen hade jag ro att sätta igång med skrivuppgifterna och fick faktiskt flyt och fortsatte hela kvällen lång. Fick analysdelen skriven och var så nöjd. Dessa dagar hade vi också lämnat in ett grupparbetet som varit klart en tid redan och även jobbat på en annat grupparbete. 

onsdagen var det skola 8-16 ungefär och efter det körde jag snabbt som attan till jobbet och jobbade ett kvällsskift. Torsdagen var det först ett hemmagympass på morgonen och sedan var det skola hela långa dagen igen och så kom mina föräldrar från södra Finland och anlände passligt hos oss efter skolan. Umgänge, matbutikshandling och fix inför morgondagens kalas. På fredag körde jag barnen till skolan och förberedde mig för en praktisk tent i klinisk bedömning och när den var klar och framförd i skolan körde jag hem och började förbereda för första kalaset, släktkalaset, som ägde rum samma dag. Idag, lördag, fyllde sonen 8 år och blev väckt med sång och presenter, mina föräldrar åkte hemåt igen efter frukosten och kompiskalaset med 7 killkompisar ägde rum.

Nu efteråt har jag bara pustat ut och slappat (kört barnen till BR där sonen handlat för sina födelsedagspengar), väntat och hoppats på att jobb skulle ringas in men det verkar som att jag får fortsätta ta det lugnt ikväll.

Ikväll  ska jag ta vara på den lugna kvällen och vila extra mycket (och jobba med lite skoluppgifter). Nästa vecka i skolan, måndag, har vi barnpraktik igen och tisdag en presentation. Onsdag ska ett grupparbete vara gjord, torsdag en annan presentation framföras och fredag gruppdiskussioner. Veckan efter det är det igen dags för en till presentation, en tent i barnsjukdomar, en undersökning i kvantitativa metoder ska vara gjord och skriven och sedan har vi mellansemi där vi före ska lämna in vårt examensarbete så långt vi har kommit på det och sedan diskutera arbetet med examinatorn. Och däremellan hoppas jag även på flera kvällsskift på jobbet.

SEN ska jag njuta av ett sportlov fylld med enbart jobb. Det ni! Vilken lättnad att få koncentrera sig på en sak i taget! Plus att jag igen får arbeta som sjukskötare. Det kommer vara så skönt att inte behöva tänka på skrivarbeten en tid framöver (eller nåja, examensarbetet ska ju skrivas klart och det är en hel del kvar ännu, det ska framföras i maj). Efter sportlovet blir det praktik 5 veckor framåt!

Tur så har jag gjort/förberett de flesta arbeten i tid så känner mig inte nämnvärt stressad även om det på kalendern ser ut att vara alltför mycket just nu. Magen har känt av stressen men inte huvudet. Bra planering är faktiskt A och O för att inte däcka under helt som studerande. Speciellt då man har jobb och familj/barn att tänka på också.

jagaugustiigen17

Önskar er en skön lördagskväll!

måndag 29 januari 2018 - 20:00

Mikael svarar

Nu firar vi att mannen äntligen är så gott som helt återställd och varit tillbaka på jobb igen efter dryg månad hemma ungefär. Då jag tagit hand om honom och familjen i en månad så får han tacka mig genom att svara på några frågor, som handlar om mig. Haha. Bra med fokusering på mig nu efter den tunga månaden. Så denna gång får Mikael gästblogga. Har sett dessa frågor cirkulera på en mängd olika bloggar så nu får ni läsa om mig genom hans ögon.

1. Hur träffades ni?

På krogen. Madisson i Jeppis. 

 

2. Hon sitter framför teven, vad tittar hon på?

Just nu "The Crown". 

 

3. Hurdan musik lyssnar hon helst på?

Allt från Hole till nyare musik.

 

4. Vilken är hennes sämsta egenskap?

Dålig att lyssna. Hör helt enkelt inte att man säger nåt.

 

5. Vem är hennes bästa vänner?

Hennes barndomsvänner är nog dom som står henne närmast. 

 

6. Nämn något du brukar göra som hon inte tycker om?

Plockar i diskmaskinen på "fel" sätt

 

7. Hur går hon klädd hemma?

Mjukisbyxor och tröja

 

8. Beskriv henne med tre ord.

Spontan, glad och passionerad

jagomikael

 9. Berätta något om henne som de flesta inte vet.

Gammal punkare som levde röjarliv i tonåren.

 

10. Vad brukar ni oftast gräla om?

Pengar.

 

11. Vad är hon bra på?

Att lära sig nya saker.

 

12. Vad är hon dålig på?

Att upprätthålla motivationen för nåt som tar lång tid.

 

13. Nämn några saker som gör henne glad?

Resor. Behöver bara vara över kommungränsen så lyser hon upp.

 

14. Hurdan är hon som fru?

Den bästa tänkbara.

 

15. Hur ser er framtid ut?

Tillsammans stannar vi säkert, men var vi bor och vad vi gör vet man aldrig. Vi byter gärna vardag med jämna mellanrum, och nu är det ganska länge sen sist.

 

måndag 29 januari 2018 - 19:00

Två löpartips i vinterkylan

Jag har två tips för er såhär i vinterkylan. Två saker som har underlättat min löpning under vinterhalvåret avsevärt. Om jag frångår köpet av icebugsen då. Då skulle jag ha tre tips, för icebugsen har nog varit en livräddare, eller ska vi säga lemräddare denna vinter.

Tips 1:

Denna mössa

mosstipsmosstips2Som ni ser har den en öppning baktill för hästsvansen. Har tidigare kört med en buff upp över huvudet men då har den varit öppen upptill. Har jag en vanlig mössa så är mitt tjocka hår i vägen och svansen knölar sig konstigt nere vid halsen, eller så lyfter svansen hela mössan under hela löparrundan och släpper igenom kall luft vid öronen. Ibland har jag haft håret löst för att slippa knölen men det är inte heller ultimat. Så när jag hittade mössan jag suktat efter, från Kari Traa, på specialpris vid XXL så hamnade den genast hos mig och på mitt huvud. Inte varit missnöjd en gång över det köpet.

Tips 2:

shortstips

Kör på med shorts ovanpå löpartajtsen. Om ni, som jag, alltid fryser om baken och springer med en stor isklump där bak, så har detta hjälpt mig i alla fall. Lite varmare om baken och man slipper komma hem med isklumpar till kroppsdelar. 

måndag 29 januari 2018 - 13:03

Om att uppskatta hälsa

januarilandskap4

 

"För att uppskatta hälsa måste man ha mött sjukdom".

Detta är något som bland annat Katie Eriksson skrivit om men säkert även andra. Katie Eriksson kan man väl kalla kort "vårdprofessor" och har skrivit många böcker om hälsa och lidanden. Hon är den teoretikern jag går efter i mitt examensarbete om bältros. Om lidanden i sjukdom och i vården etc.

Men tanken här med första frasen vara att skriva om att många inte uppskattar sin hälsa förrän man varit sjuk. Människor som aldrig varit sjuka förstår inte riktigt hur otroligt skönt det är att vara frisk. Eller? Ni vet, alla som haft magsjuka, det bästa efter att den dragit förbi är ju att kunna äta igen, och ALL mat smakar ju så förbaskat gott?!? Eller någon som haft en brutet ben och får bort gipset tycker det är så otroligt skönt att slippa det och är tacksam över att få röra på sig igen!?

Jag, som reumatiker, har haft inflammationer lite överallt i alla leder. Jag är så oerhört tacksam över att kunna röra mig utan smärta. Och röra mig överhuvudtaget. När jag var yngre och innan jag fick medicinering så kunde jag inte röra mina armar, jag hade inflammationer i armbågarna och försökte jag raka på armarna så var det knivskarp smärta. Känslan efter medicinering och när jag kunde raka på armarna igen var obeskrivlig och jag minns denna känsla än, tydlig och klar, även om det var för ca 18 år sedan. Jag uppskattar högt min hälsa varenda dag.

Jag har skrivit i tidigare inlägg om min man som varit sjuk och ni kan gissa vad han gjort den senaste tiden när han har kunnat röra sig igen... Jo, han har varit ut och sprungit, varenda en dag... Jag har haft flunssa och varit rätt däckad i nån vecka. Men nu då jag också känt mig frisk igen så har jag också sprungit varenda dag.

januarilandskap

 

Idag var planen att ha en full skoldag med ny kursstart. Men så fick vi meddelande på morgonen om att läraren var sjuk och därav fick jag plötsligt en hel dag ledigt istället. Det tog jag tillvara med att skriva på slutarbetet samt att pausa och ta mig ut och springa däremellan. Sånt underbart vinterlandskap där ute idag när solen tittade fram. Kallt och sol, inget slår den kombinationen när det gäller vackra vyer. Sköt om er därute!!

januarilopning

onsdag 17 januari 2018 - 21:13

Framsteg i bältrosarbetet!

Äntligen (!) kan jag meddela att mitt examensarbetsskrivande har gjort stora framsteg och jag har fått mina frågor till min studie klar och godkänd av min handledare. Jeeee!!!

Mitt arbete handlar om bältros och jag är intresserad av människors egna upplevelser och erfarenheter av sjukdomen bältros och vården kring det. Så detta betyder att jag nu äntligen kan skicka ut frågeformulär till de personer jag i nuläget vet om att har haft bältros och som har anmält sitt intresse att svara på frågor. Men jag tar gärna emot fler, särskilt om det finns någon som har haft bältros som äldre.

Lite nervöst känns det ändå att påbörja studien på allvar nu, speciellt då jag har filat så länge på frågorna och att de ska vara perfekta. Nu kör vi!

Maila mig (adress finns i balken till höger) om ni har haft bältros och kan tänka er att svara på frågor via nätet angående sjukdomen. Stort tack!

krispigvinterdag

tisdag 2 januari 2018 - 11:26

Mitt hem är där mitt hjärta finns

Ungefär så, översättningen. My home is where my heart is. Meningen jag tänkt tatuera in i över 10 års tid men inte kommit mig för. Jag har alltid sagt att jag kan bo var som helst, att platsen inte egentligen har någon skillnad. Bara jag får göra det till mitt och bo med människor jag älskar, såsom min man och barnen. Jag har väldigt lätt att älska platsen där jag slår mig ner, att finna mig i situationer. När vi köpte vårt nuvarande hus sa det klick direkt. Vi hade tittat på flera hus före detta och fastän huset inte var i så bra skick inomhus så såg vi potentialen och det klickade direkt. Ni vet, när man bara vet att man hittat det rätta.

Då kör vi sevendays lista denna vecka:

Så här bor jag:
 I ett vitt enplanstegelhus i Korsholm, 13 km från Vasa torget, alldeles bredvid Karperöfjärden.

fonstervyhemma

Det bästa med mitt hem: 

- ljuset! Alla som kommer in hit för första gången, inklusive mig själv, brister alltid ut i "men vad det är ljust här". Lågt hus och man förväntar sig att det ska vara rätt mörkt inomhus men fönstren i vardagsrummet gör att en hel del ljus kommer in.

- skild del av huset vi har gymmet i, man kan ha full musikvolym och det stör inte resten av familjen

gymmet

- terassen om somrarna

- stor gård med stor gräsmatta att röra sig på

- vår fototapet i vardagsrummet man kan sitta och stirra på dag som natt, vinter som sommar

fotovaggen

- mysigt vardagsrum med bra mysbelysning

- den vedeldade bastun i nära anslutning till terassen och poolen om somrarna

- att sitta och mysa framför vedspisen en kall vinterdag

Här har jag bott tidigare i mitt liv: Vi ska se nu om jag får det rätt:

Född i Pargas. Bodde där mina 19 första år. Efter studenten flyttade jag till

Jakobstad. Bodde här 3 år medan jag studerade till barnträdgårdslärare vid Åbo Akademi. Först i en studielya med en annan, sen i en etta själv och sista året flyttade jag och min nuvarande man tillsammans.

Helsingfors. Nordsjö. Flyttade hit i en liten etta när jag blev klar barnträdgårdslärare. Ensam, för det var tänkt att maken skulle bli i Jakobstad eller flytta till Sverige, men sen blev det inget av den saken och han flyttade med in i de 24 kvadratmetrarna. Trångt blev det, men mysigt ändå, och efter mindre än ett år så hyrde vi istället en stor etta med kök i vallgård. Världens mysigaste kämppä.

Åland. Tog ett mellanår och reste till Ålands folkhögskola och fick lära mig massor om dokumentärfoto och keramik. Väldigt lärorikt och roligt att lära känna en hel del nya människor och bo i ett kollektiv, både svenskar och finnar.

aland

Tillbaka till Helsingfors. Jag och maken flyttar till Södra Haga efter en tid. I en stor trea med balkong och utsikt över en stor park. Vi storgillar läget här också. Här bor vi 3 år.

Åbo. Puolalaparken. Vi flyttar närmare mina trakter. Tanken på att börja bilda familj finns.

Pargas, malmen (Pargas city alltså). Ännu närmare hem. Är nu gravid med förstfödda.

finbypargasfinbypargas2

Köper första egna lägenheten. I Pargas. Jag som aldrig skulle flytta till Pargas... 

tenbylagenhet

Helsingfors plötsligt igen när dottern är 1,5 år. Södra Haga denna gång också men annan lägenhet och lite annat läge. Trea med balkong igen. Bor här i 3 år. Sonen föds. Stortrivs här och vi skulle aldrig flytta från södra haga...

hesalagenhet

Korsholm. Jaha. Än en gång står vi inför beslutet på att våga satsa och flytta pga jobb. Vi kör. Vi har alltid tidigare också vågat hoppa och bra beslut har det varit. Så här bor vi nu. Husägare direkt. Och ännu 6 år senare.

Mitt drömhem: Gammalt. Men nu talar jag inte om en 100-årig trävilla eller nåt sånt. Tidigare bebott ska det va. Ett hus tycker jag ska ha en historia och några år på nacken. Små vrår, överraskningar, och små skavanker. Personligt. En färdig gård med plommonträd och svartvinbärsbuskar. Typ. Huset vi köpte och bor i nu skulle jag kanske inte köpa om vi skulle haft längre tid på oss att söka länge, fast vad vet jag, vi älskar det ändå med allt det ogjorda. Vår tanke är dock inte att bo här för evigt. Vi har faktiskt redan tittat på andra hus, eller vi såg ett potentiellt drömhus och gick på en visning. Skulle det inte va för den osäkra marknaden (då man faktiskt har ett hus att sälja också), plus att jag ju faktiskt studerar som bäst, så skulle vi ha satsat. Jag drömmer än om huset. För mig var det perfekt! Men läget va sämre än det vi har nu. Men det hade massa små vrår och skrubbar, olika plan och halvplan. Jag har än idag så svårt att släppa det där huset. Drömt flera nätter att jag vinner på lotto och att huset ännu är till salu...

Så här skulle jag beskriva min inredningsstil: Oj. Det är väl som allt annat med mig, varierande och flexibelt. Jag gillar inte småprylar. Lättare sagt än gjort när man har barn dock... Vill ha det väldigt enkelt. Väldigt få hyllor ska det va och helst inget på dem. Men samtidigt vill jag ha det färggrannt, färger som vitt, svart, grått, grönt och med små inslag av starka färger såsom gult eller orange. Jordnära färger. Jag gillar plädar och gosiga mattor. 

En plats jag ännu vill bo på: Alla platser. Var som helst. Allt är möjligt. Men inga målplatser just nu. Skulle gärna ha en semestervilla på en varm plats på jorden.

Lägenhet eller hus: Säger inte ett nej till nåndera. Hus definitivt på landet och lägenhet i stan. Båda har sina för- och nackdelar. 

Sambo eller ensamboende: Helt klart sambo men att vara ung och ensamboende har sin charm. Även om jag endast bott ensam 2 år i mitt liv och det var i Jakobstad före jag träffade min man. Sista året där flyttade vi redan ihop.

Då flyttade jag hemifrån: När jag var 19 år, efter studenten. Flyttade 400 km bort. Kände ingen annan som skulle studera i samma stad som mig.

En person med ett vackert hem: Kan inte säga nån speciell. Jag känner ofta in atmosfären och kollar in belysningen istället för titta på inredningen i sig. 

 

söndag 31 december 2017 - 11:48

Det nya året!

Förvänta dig inte att andra ska göra dig lycklig. Gör något själv åt saken!

Ordspråket jag går efter. (Om det ens är ett ordspråk?) Man blir nog ständigt besviken om man tänker att andra ska göra en lycklig och ständigt följa andras drömmar. Se till att du följer din egen.

Dans är nåt som alltid varit en stor dröm. Koreografi är jag usel på men att röra mig till musik är så befriande. En exploderande känsla. Så skön känsla. Jag får ut rätt mycket av gruppassen på gymmet och dans i egna gymmet men nångång borde jag verkligen ta tag i den där drömmen och våga lära mig dansa på riktigt som vuxen. För tillfället har jag en period där jag inte kan få nog av de här dansvideorna på youtube. Följer också många dansare på instagram så jag får en hel dos av dans lite nu och då. Men se på dessa. Vilka skickliga talanger alltså. Jag vill också kunna dansa sådär!

Detta är nåt jag får önska mig ett tag ännu pga en annan önskan: nämligen att bli klar sjukskötare. Det blir nämligen sista året nu. Jaiiiks!! Jag hoppas 2018 kommer att vara snäll med mig. Det kommer inte bli ett lätt år. Stödpengarna är slut och ett år kvar av studier. Sa upp mig från mitt fasta jobb som närvårdare, pga att jag inte kan vara studieledig längre därifrån. Så från februari är jag "fri". Tudelad känsla där också. Fri att göra vad jag vill och hamna precis vart som helst, samtidigt som jag lämnar en trygg plats där jag trivats så bra. 

Men det är upp till bevis nu då, 2018! Att jag grejar det här. Mot min andra dröm. Heads up high!

Gott nytt år alla vänner, nära och kära, trogna läsare och andra som kikar in här nu och då! Må 2018 bli lika bra som 2017, om inte ännu bättre!

fredag 29 december 2017 - 22:56

Surt sa räven om...

... äggen!

Ni som följt mig en tid känner till alla otaliga magproblem jag har haft genom tiderna. Nånting som kommit och gått men för en tid sedan verkade dom komma mer än gå.

Nå. Jag lämnade bort äggen till slut. Inget aktivt val tror jag det var utan det bara föll bort. Jag började äta annan frukost än min ständigt trogna äggröra, och efter några månader konstaterade jag att jag inte alls haft jobbig mage på sistone. Funderade först en stund vad jag gjort annorlunda och konstaterade sedan: lämnat bort äggen!

Både yaii och nayii med det fyndet. Yaii för att magen mått så bra! Nayii för att muskel-jag behöver/vill ha ägg och ägg är ju så gott. Så lite tudelat fynd.

Så saker jag nu bör undvika i en idealisk Jessica-värld:

Mjölprodukter

Socker

Mjölkprodukter

Alkohol

Lök

Ägg

I en idealisk värld skulle jag kunna låta bli alla dessa livsmedel för alltid men tyvärr, det är inte lätt ska jag säga... Men man försöker så gott det går. Andra IBS-are här? FODMAPare?

Även om man vet hur bra man mår då man håller sig så är det SÅ svårt ibland... Jobbigt att ständigt tänka på vad man stoppar i sig. Och dessutom då en stressig vardag med jobb och familj kommer emot. Men jag har nog varit rätt duktig på sistone! Hoppas det håller i sig nu! Håll tummarna!

jagdecember17

onsdag 27 december 2017 - 20:41

Diskussion med Alexandra om den psykiska hälsan/ohälsan

Psykologi är något som jag alltid tyckt är väldigt intressant. Redan i gymnasiet var de mina bästa ämnen och sedan var det ju en hel del psykologi när jag läste pedagogik vid Åbo akademi och blev klar barnträdgårdslärare för 17-20 år sedan. Men man läste ju mest om den friska psykiska människan. Inte om de psykiska sjukdomarna.

Under vårterminen kommer vi att ha psykpraktiken och det är något jag lite bävat för under hela min studieperiod. Det är inte så att jag är rädd för att träffa människorna som kommer dit. Det är mer det att jag är rädd att känna mig otillräcklig. Och så är jag ju lite konflikträdd också och något jag behöver jobba ständigt på.

Jag har dock, under mina 15 år inom äldre vården, kommit i kontakt med personer som har haft alla möjliga olika psyksjukdomar. Jag har vårdat äldre med depressioner, med schizofreni, psykoser samt alkoholdemens och pannlobsdemens där aggressivitet tyvärr är vardag. Jag har klarat av detta bra. Men nu är det ändå både yngre och äldre och det är mer akuta sjukdomar. Det är på båda språken och det är tunga mediciner. Tänker jag mig, men jag vet ju inte riktigt vad jag ska förvänta mig, därför är det så svårt. Tidigare har jag skött om dem som haft balans i sina sjukdomar. Nu är det människor som inte har balans och behöver hjälp på ett annat sätt som jag inte är van med. Det är psykområde och det är akutområde. Två områden jag inte kommer att välja. Jag kommer att välja det kliniska område och inre medicin. Men jag vet också att även om jag bävar nu så kommer jag helt garanterat trivas som jag gjort sist och slutligen på alla mina praktikperioder.

Men jag valde att kontakta Alexandra Sippus för att intervjua henne och kolla upp lite inför den stundande praktiken. Alexandra var en av de första österbottningarna jag träffade när vi flyttade upp till Korsholm från Helsingfors för dryga 6 år sedan. Hon bodde i grannbyn då och bloggare emellan så erbjöd hon sig att visa mig runt i byn på cykel. Så vi tog en rundtur i mitten/slutet av sommaren och jag lärde mig en hel del om byn. Så glad för det! Uppskattade det massor att någon tog sig tid för mig. Sedan har jag hållit koll på henne under åren, som instagramvänner tex. Hon har studerat till sjukskötare och socionom och vi gick tillsammans i samma skola mitt första år i Novia. Hon är "erfarenhetsexpert" och jag satt med i publiken under hennes första föreläsning om hennes egna diagnoser, såsom depression. Och nyss kom hon ut med boken "Överleva eller leva?". Hon arbetar nu som psykisk sjukskötare för den affektiva polikliniken vid Vasa centralsjukhus. Så hon har bred erfarenhet och kunskap om den psykiska ohälsan. Vi träffas för en fikastund i stan och jag har möjlighet att fråga henne några frågor.

Hej, Alexandra! Du har många järn i elden. Hur och när kom du fram till att skriva en bok?

Drömmen att skriva har funnits sen lågstadieåldern. Sen hörde jag mig för, för två år sedan, efter människor till min bok och när jag nått dem kände jag att måste få klart den här boken. Skrev på den periodvis. Mycket väntande var det ju emellanåt, så det var ju inte två aktiva skrivarår, tex väntande på att intervjuerna skulle dyka upp som jag lämnat till vissa personer osv. Upplagan var 500 stycken och boken börjar vara slutsåld nu. Några exemplar finns kvar i bokhandlarna här i Vasa. Boken säljs även på adlibris och där har jag inte någon koll på hur många böcker som finns kvar. 

Adlibris sida, Överleva eller leva? och yles intervju om boken

Jag har också kollat in suicide zero-webplatsen. Som du är ordförande för? För Finlands sida? Vad är det för sida?

Suicide zero är en organisation som startat från Sverige och jag är nu grundaren för finska sidan. Om ett par veckor har vi första styrelsemötet. Det är ingen hjälporganisation, så man kan inte privat ta kontakt. Men sidan verkar för att förebygga självmord. Sprider information om självmord och psykisk ohälsa. Försöker få bort stigmat. Försöka nå för att landet jobbar mer för att förebygga. Men vi tar lite i taget, ser vad Finland behöver. Men vi har Sveriges verksamhet som grund.

Du var bland den första jag träffade efter flytten hit till österbotten och vi tog en cykeltur i byn och att jag var så tacksam för den gesten. Men jag kan ju inte hjälpa att fundera nu i efterhand, hur mådde du då? 6 år sedan. Hade du "kommit ut med depressionen" då redan eller när var det som du berättade om den för folk?

Jag kom ut år 2016, på decibels hemsida. Det finns kvar än och det kan ni läsa här. Sen skrev VBL ett reportage om mig och även yle. Jag gick Vasa centralsjukhus utbildning 2015-16 och blev erfarenhetsexpert, så tanken att berätta om det här har alltid funnits och jag har länge velat föreläsa så det här blev nästa steg. När vi två träffades hade jag börjat må bättre. I slutet av den sommaren fick jag reda på att jag var gravid och graviditeten, jag fick hyperemesis (graviditetsillamående), fick mig att fokusera på det och inte på mitt psyke. Min dotter fick mig att fokusera på livet istället för sjukdom. Sen efter en tid skildes vi, jag och min dåvarande man. Det känns ibland som om detta var i mitt förra liv, som om det var så otroligt länge sen allt det där hände. Det har hänt så mycket de senaste två åren.

Hur mår du idag? Helt fri från depression? Blir man nånsin det eller finns den i bakhuvudet hela tiden?

Nog ligger det där i bakhuvudet men inte är jag orolig eller rädd. Man känner att man vet hur man ska ta det ifall tankarna dyker upp. Om jag inte skulle må så bra som jag gör idag, eller om jag inte skulle ha bearbetat mina känslor, så skulle jag inte kunna arbeta med det jag gör idag. Ett av de kontoren jag sitter i idag var ett av de rummen jag satt i terapi i 2,5 år.

Du ska gifta dig snart, när? Hur träffades du och din man?

Vi ska gifta oss i februari. Vi träffades på Tinder, haha. Vi båda var så trötta på dateandet och så råkade vi hitta varandra. Två veckor efter att vi swipa right så träffades vi båda på en gemensam bekants bröllop och där blev det sen.

alexandra(foto: Tomas Baliukonis)

Du jobbar nu som psykisk sjukskötare. Har du hjälp av dina egna erfarenheter från psykvården? Var det psykinriktningen du valde under studietiden också? 

Jag funderade mellan psyk och akut inriktningen när jag studerade till sjukskötare och valde till slut akutinriktningen. Jag sa alltid att jag inte skulle arbeta som sjukskötare när jag blev klar år 2009, för det kändes inte bra just då. 2014 började jag utbilda mig till socionom. Men sen ledde det ändå till att jag arbetar nu som psyksjukskötare. Man ska aldrig säga aldrig. Jag trivs jättebra med mitt jobb.

Positiva och negativa egna erfarenheter från psykvården som patient? Hur vill du att man som sjukskötare ska vara/inte vara?

Jag var ju aldrig in på avdelning. Jag ljög så mycket och sa att jag mådde så bra och behövde aldrig tas in. Någon läkare var det nog som ville ha in mig men det behövdes aldrig. Så därifrån har jag ju inte några egna erfarenheter. Jag har bara varit på poliklinik och i terapi och där har jag allt gott att säga. Bemötandet man fått från akutavdelningar har ju varit både posititivt och negativt. Det är konstigt för jag kommer ihåg bättre både positiva och negativa glimtar från möten som varade 5 minuter än jag kommer ihåg två års terapistunder. Att så korta möten kan ha jättestor inverkan på en. När jag skrev min bok så sökte jag upp en läkare som jag träffade kanske 15 minuter när jag var 23 år. Det var en människa som verkligen såg mig och som genuint ville hjälpa mig. Det visade sig att han nu jobbar i Sverige och i en grupp som jobbar med hur man bemöter människor på bästa sätt. Där sitter verkligen rätt man på rätt plats. Sen finns det tyvärr också läkare jag stött på som inte tyckte man behöver göra nåt för ett bra bemötande. Som gör allt kallt på rutin och inte ser människan hen träffar.

Som professionell. Hur upplever du psykvården idag? 

Jag tycker den är bra. Vi jobbar skitbra med de resurser vi har. Och som vanligt är det ju just resurserna som ställer till det ibland. Men vi är ett bra team med bra människor på rätt plats.

Tips för mig som snart går ut i praktik och för andra sjukskötare som vill satsa på psykvården?

Lyssna. Ta dig tid att sitta ner och diskutera. Var inte rädd för tysthet. Låt människorna ta den tid de behöver. Bemötandet är så otroligt viktigt. Få minuter kan redan göra så mycket. Alla minns de där små men så väldigt betydelsefulla ögonblicken där någon sett en, tagit sig tid för en. Det betyder så mycket mer än man tror.