söndag 20 maj 2018 - 10:28

Vila i frid, mamma

Jaaaa... Var ska man börja?

De här senaste två veckorna har nog varit en enda lång pina och känslornas berg- och dalbana.

Min mamma har alltså somnat in. En ynklig vecka efter att vi fick cancerbeskedet. Det gick så fort att vi fortfarande är i chock. Det kommer ta en lång tid innan man har hunnit smälta allt. Ännu för två veckor sedan, kollade jag i min telefon, hade vi ett långt telefonsamtal. Hon kände sig lite nere pga så mycket magproblem och annat på sista tiden men när vi avslutade samtalet så sa hon att hon kände sig bättre och gladare igen. Det var en lördag. På måndagen började jag nytt jobb och kollade inte hur det var med henne. På tisdagen fick jag ett meddelande av henne under jobbdagen att pappa kör henne nu in till Åbo och sjukhuset där. Hon åkte in för magproblem men på onsdagen och ännu säkrare på torsdagen fick vi beskedet att hon hade cancer. Efter det började en lång rumba med osäkerheter och försämring av hennes hälsa. Det var i levern dom först hittade cancern men läkarna trodde inte på levercancer utan metastaser. Så det betydde att huvudtumören fanns någon annanstans. Jag åkte ner under helgen och träffade henne på sjukhuset och blev förskräckt över hur svårt hon hade att andas. Det dök upp information lite här och där. Lungcancer kanske? Och metastaser gud vet var... Jag åkte upp till Korsholm tillbaka och jobb på måndag igen. Nå, magproblemen fick dom bukt på och inflammationsvärdena gick ner. Lungcancer blev läkarna nu mer och mer säkra på och bronkoskopi skulle göras på onsdagen. Så nu var det bara att vänta. Och metastaser visste vi inte heller var de fanns.

Sen hände allting så fort... På onsdagmorgon fick vi beskedet att hennes allmäntillstånd hade försämrats under natten och bronkoskopi kunde inte göras. Det var nu "erittäin vakava" (mycket alllvarligt). 

På jobbet var jag ett vrak av all information från ena och andra sidan och jag åkte hem i väntan på information från läkarronden. Läkarna berättade att dom nu var rätt säkra på att hon hade småcellig lungcancer. En aggressiv sort, och redan i ett sent stadie... Läkarna sa att de inget kunde göra. Hon hade inte länge kvar fick vi veta. Allt från nån dag till en vecka. På morgonen hade min bror kunnat tala med henne en kort stund och hon hade sagt att hon inte hade ont i magen längre och var lite förvånad över att hon fortfarande ligger på sjukhus. Det gick så fort för oss alla. Jag hoppade direkt i bilen och körde ner. När jag kom fram vid 4 så var redan den mamma som jag kände borta. Hon reagerade på min röst. Kanske. Men jag såg i blicken, dom få gånger hon öppnade ögonen, att mamma var redan nån annanstans. Vi vakade alla över hennes sida, dag och natt. Följande natt ställde jag upp, natten mellan torsdag och fredag, och hon somnade slutligen in. Allt gick lugnt och stilla och jag stod vid hennes sida ända till sista andetaget. Att packa och gå ut ur sjukhuset den varma morgonnatten med alla hennes saker... en absurd känsla... En känsla ingen vill uppleva.

På fredagen satt vi igång med alla praktiska saker direkt för att pappa skulle slippa göra det följande vecka då jag och min syster hade åkt hem. Så vi ringde runt till släkt och vänner. Vi besökte begravningsbyrån och valde ut kista och urna. Vi åkte till pastorskansliet och bokade begravning och gick till gravgården och såg ut platsen var hon ska begravas. Vi bokade catering. Vi funderade på tidningsannonserna. Vi kontrollerade allt det praktiska kring hennes telefonabonnemang och annat. Ja... man fattar inte hur mycket som behöver ordnas när någon dör. Men allt det praktiska höll mig igång, höll mig flytande. Visst hade vi många stunder där emellan som vi pratade, och pratade ännu mer. Och grät emellan. Men det var nog först när jag körde upp under lördagen som jag riktigt kunde tänka, och samla tankarna, och gråta lite till. Och så grät jag ännu mer när jag kom hem. Kände mig helt dränerad av sorg. Men det var tårar som var välkomna. De måste ut ändå.

Som jag skrev i förra inlägget, mamma var inte bara mamma, hon var även min bästa vän. Min trygghet. (Nedan mammas enda selfie taget för nästan exakt ett år sedan)

mammaochjag2

 

"Ur alla sorger föds nya glädjeämnen"

Jag och min syster satt och talade med varandra efter nattens dödsfall. Min syster sa "Vem ska man nu ringa och berätta om alla krämpor man har?". Och jag svarade "Vi får nu börja ringa till varandra!". Och min syster sa att ja, det skulle nog mamma ha velat. Då slog det mig att nu måste vi bara hitta nya vägar. Mamma var ju så stark där i centrum av familjen och man behövde ju aldrig någon annan. Men under de här senaste veckorna så har vi andra i familjen fått ett starkare band. Så på nåt sätt så har mamma nu fört oss andra närmare varandra. Och det vet jag att hon skulle vara så glad över.

Men hon lämnar en enorm grop efter sig. Ett stort hål att fylla. Sådär metaforiskt så kommer det nog ta ett bra tag att fylla den där gropen. Och den kommer ju aldrig att bli helt fylld. Men livet går vidare. Sorgearbetet tar nu vid efter att chocken lägger sig sakta men säkert. Jag kommer att låta det ta tid. Mamma finns ändå i mitt hjärta för evigt och vid svåra beslut vet jag exakt vad hon skulle säga, så på nåt sätt vägleder hon mig än och kommer att göra det även i fortsättningen. Vila i frid, mamma. 

flaggahalvstang

 

 

söndag 13 maj 2018 - 21:18

Fuck cancer!

Tanken den här veckan var att blogga om cykelveckan, som jag inte ens visste om men ändå cyklade varenda dag till jobbet. Tanken var också att skriva om min första nya jobbvecka, och sammanfatta känslan av nytt jobb, när jag hunnit varva ner efter veckan. Men så blev min mamma riktigt allvarligt sjuk och hela världen kollapsade framför mina fötter. Den känslan. En matta som dragits undan och jag landat på rumpan med brak och dunder. Tappat andan. Får inte luft.

Mamma är inte bara mamma utan även min bästa vän. Tanken över en mamma som inte är som förr gör mig totalt nerslagen. Inget kommer att vara som förr. Livet är i kaos. Fuck cancer! Att den kan dyka upp så oannonserat och röra om på det där viset. Smyga så länge och sen "Boom".

mammasmagnolia

Bild av min mammas magnolia som står i blom på deras sommarställe.

"Nothing will be the same"

 

torsdag 3 maj 2018 - 20:24

Bättre

majjag18

Inte helt bra än men det går mot bättre sidan. Efter att jag skrivit klart idag och lämnade in examensarbetet till handledaren för sista gången så tog jag och dottern oss ut för att testa vingarna. Det vill säga löparfötterna. Fick världens hostattack när jag försökte springa så det blev en promenad istället. Inte riktigt på topp än. Men jag har varit i gång mer idag än jag varit på länge. Jag har balanserat på vår slackline, hängt i ringarna på terassen, sprungit som sagt en kort sträcka och stått på huvudet på gräsmattan. En mycket bra dag!

huvudstaende

måndag 30 april 2018 - 12:38

"Förbered dig på en himla massa choklad ikväll!"

Skickade iväg ett mess åt maken och frågade om han tog med sig nån lunch idag. Nej, var svaret. Han glömde. Där stod jag hemma i min bedrövelse. Det värsta var att jag själv stod och stekte rester åt mig. Hade just dammsugit hela huset. Var flunssig och snorade, knappt hörde nåt för öronen var i lås. Hostat och harklat.

Stod och stekte rester och maten såg inte aptitlig ut. Ni vet, allting sådär i en och samma färg. Potatis, ris och kyckling och bleka grönsaker i samma färg. Rester, ja, jag hade i både ris och potatis. Föreställde mig maken vara ute på lunch istället och äta nåt jättegott. Kände mig liten och ensammast i världen. Till råga på detta då PMS-besvär... Säkert också orsaken till alla negativa tankar. Plus flunssan. Ni vet, det fanns ju ingen chans till nåt positivt den här dagen.

På nåt sätt är vappen här uppe i österbotten den tid som känns extra tung. Vappen är vår, jacka och klänning, heliumballonger på torget, champagne, glädje och vänner. De flesta åren, i yngre ålder, åkte vi till Åbo och vårdberget för att sjunga in våren med alla andra tusentals glada människor. Eller i Helsingfors. Massa att titta på och glada människor var man än går. Visst finns det ju en massa glada människor här också, men inte ändå riktigt lika samma stämning pejlar jag in, och inte samma mängd människor ute. Och inte så mycket att titta på, förlåt nu alla österbottningar, men ni håller kanske med? De flesta sitter kanske på sina villor? Och så blir det ingen bilparad i år heller, det enda som ordnades och ansågs som tradition här.

När vi flyttade hit började vi ha som tradition att mina föräldrar kom upp till vappen, eftersom jag oftast jobbade och gjorde det omöjligt för oss att åka ner. Vi gjorde munkar och spelade spel och firade min pappa som fyller år den andra maj. I år var planen densamma, och nu fyller han dessutom hela 80 år, men så blev både jag och mamma sjuka och vi inhiberade planerna. Så nu sitter jag här hemma, ledig och utan planer, och tycker synd om mig. Heliumballonger köps väl på Prisma, jeii... Dagens höjdpunkt (sägs med sarkastisk ton)!

Vi bestämde oss ändå igårkväll för att åka lite längre bort och äta ute ikväll. Som en liten utfärd. Nånting att göra även om jag är flunssig och blir fort trött. Bara jag sätter mig i en bil och är på väg nånstans, vart som helst, så känns oftast allt bättre. Så jag ringde stället imorse och bokade bord och fick veta att de börjar servera ala carte-menyn först nästa helg... där hade jag redan hunnit sukta efter äppelciderglaserade ribs... och nu fanns det bara burgare och pizza på menyn.

Så jag skrev åt maken "Förbered dig på en himla massa choklad ikväll!"...

jagsur2

Glada vappen ändå! Önskar er, trots bedrövelsen, en riktigt fin valborsmässoafton! Alltid blir det inte som man vill! Hoppas dock ändå att ni får en skön kväll! Kanske någon annan här som känner att vappen inte riktigt lever upp till förväntningarna? Hur firar ni ikväll/imorgon?

fredag 27 april 2018 - 11:27

Om generationer

Min pappa fyller 80 år snart och det här med generationer och ålder är något som har råkat dyka upp många gånger nu under en kort tid så jag tänkte skriva ner lite av mina tankar.

Hur är det med era föräldrar/mor-och farföräldrar/egna barn och egen ålder? Har ni många generationer "vid liv" eller hör ni till dem som skaffat barn sent?

faffalucas(Bild tagen av Mikael Nybacka av sin pappa och sonen)

Min dotter berättade för nån vecka sedan att de diskuterat med kompisarna om sina mor-och farföräldrar och hon var chockad över att någon hade sina mor- och farföräldrars mamma eller pappa ännu vid liv. "Hos oss skulle ju dom vara JÄTTEgamla då moffa redan fyller 80 år snart" sa min dotter och log. I hennes värld är den tanken konstig, att det skulle finnas någon ännu äldre än moffa.

Min egen mommo och moffa bodde i Kyrkslätt när jag var liten. De kom ofta och hälsade på till Pargas och tog hand om mig på sommarloven. Båda dog medan jag gick i gymnasiet. Min fammo bodde bara några hundra meter från vårt hus i Pargas. Jag kunde springa över till henne när jag ville. Min faffa dog när pappa var liten och fammo har bott på gården tillsammans med sin syster och sin mamma. Så "gamla-fammo" hann jag springa till och bjudas på saft och munkar under barndomen. Gamla-fammo dog när jag var ungefär 6 år gammal. Alla de äldre i släkten har blivit över 90 år. Min pappas farbror blev nästan hundra innan han dog, han var född i januari år 1900 men jag minns inte om han hann uppleva millennieskiftet. Han dog också medan jag gick i gymnasiet eller medan jag studerade. Så lilla jag hann nog uppleva två generationer över mig en tid i alla fall. Dottern hann träffa min farmor som spädbarn, hon var inte många veckor när vi hälsade på på bäddavdelningen där hon låg den sista tiden.

På bilden nedan är min farmor och dottern som några veckor gammal. Min farmor dog året efter kortet är taget och hon blev 97 år gammal. Hon var en riktig krut-gumma.

gamlafammoRonja

Nå, tillbaka till dotterns funderingar. Det är rätt stor skillnad på österbotten och södra Finland när det kommer till generationer, eller? Visst finns det undantag på båda fronterna men rätta mig om jag har fel. Jag har själv en klasskompis nu här i Vasa som är 10 år yngre än mig och har två barn som närmar sig skolåldern. Träffade hennes mamma och blev förvånad över att hon kändes som så nära min ålder. Denna kompis har fortfarande både unga morföräldrar och väl en generation till ännu vid god vigör. Så hur många generationer är de: fem? Kanske till och med sex? Och detta är inget ovanligt här.

Mina barn kan ibland fråga varför de inte bor så nära sina kusiner och släkt och varför de träffas så sällan. Något som är väldigt synd. Mina syskon bor i Kyrkslätt och Pargas och själv bor vi i Korsholm. Makens syster bor i Esse. Många av barnens kompisar har "naturliga vänner", såsom deras kusiner eller föräldrarnas vänners barn. Såna som de växt upp med. Vi har "nyss" (6 år sen) flyttat hit och kände ingen i hela landskapet före. Mina barn har fått "kämpa" om all vänskap (alltså börja från scratch), vilket jag kan tycka är så sorgligt ibland under perioder när jag tycker att livet är så orättvist. Så länge de varit små och inte själv kan pussla ihop kompisträffarna så får vi föräldrar lägga oss i och höra oss för. De har inte haft det självklara att springa över till kusinen/fammo/kompisen "next door". Min dotter har lyckan över att ha bästa kompisen nästan i huset bredvid nu och det är en sån lycka för henne, och för oss. Önskar sonen likadant men alla hans kompisar bor längre bort och det är inte lika självklart där, det är ett evigt pusslande och förande hit och dit. Och det gör vi så gärna men då vi föräldrar hela tiden måste höra av oss till andra så tar det ibland emot. Önskar han skulle ha fler här i närheten han enkelt kunde cykla över till eftersom dottern gör det hela tiden. För det känns många gånger som att det bara är vi som hör oss för och inte lika mycket andra vägen. Säkert just för att det naturligt sociala förekommer mer där. Livet är bra orättvist ibland. Man vill ju att barnen också ska känna att andra vill va med dem och inte bara tvärtom.

Det är ju vi själva som orsakat detta i och med att vi hamnat flytta så man får ta det som det kommer. Vi är ändå lyckliga över att dottern äntligen får ha vänner sådär nära eftersom hon i princip hela början av sitt liv bytt dagis en gång om året i och med alla flyttar vi gjort. Tungt men samtidigt har det nog lärt henne, dom båda, en hel del under färden. Båda har lätt att få kompisar och trivs överallt och vänjer sig fort vid situationer. Och barnen växer och snart sköter de all kommunikation själv och så sitter man där och önskar igen de var mindre och att man själv var en del i kommunikationslänken...

Nåja, sidospår igen. Tillbaka till generationer. Människor i södra Finland då? Jag har inga vänner som skaffade barn tidigt. Det är inte vanligt att man som 18-21-åring har barn i södra Finland, eller? Visst finns det ju undantag men i det stora hela. Har en känsla dock att trenden ökat något, att skaffa barn tidigt, eller? Kanske det förekommer yngre föräldrar mer mot landsbygden i södra Finland också? I städerna äldre föräldrar? Samtidigt tycker jag att många föräldrar på dotterns klass är äldre, många till och med äldre än oss. Medan det i andra klasser finns många unga föräldrar. Kanske det råkat sig så?

jaggravidRonja

Jag fick mitt första barn som 27-åring och andra hann jag få innan jag fyllde 30. I liknande åldrar var även mina vänner, vissa nåt år yngre men även andra ett par år efter. Min bror var runt 28, min syster runt 34 när de fick första barnet. Min mamma var ungefär 34 år när hon fick mig (men jag är ju också en sladdis, 10 år före kom mina syskon). 

Det var min familj, då kan vi ju kolla med min österbottniska andra hälft för att kolla skillnaderna så ni förstår vad jag snackar om. Min man har en 5 år äldre syster. Hon blev fammo för ett par månader sen. Fammo! Tänk om jag skulle bli fammo i min ålder! Känns helt absurt för mig! Men det är rätt vanligt här. Samma ålder var kanske min klasskompis mamma när hon blev mormor. Inget konstigt. Min svärmor blev själv farmor i samma ålder. Min bror och min svägerska har söner i samma ålder. Tror det nog dröjer ett tag ännu innan min bror blir farfar. Fast man vet aldrig. Tanken känns ändå konstig att min bror snart skulle bli farfar. Man vänjer sig väl aldrig vid att man själv blir äldre. Det är bara barnen som växer och åldras, inte man själv...

Hur tänker ni med det här med generationer? Känner ni igen mina tankar? Hur är det i er släkt och varifrån kommer ni?

torsdag 26 april 2018 - 12:07

Och DÄR kom den...

... flunssan.

Jag som trodde ryggen blivit bättre och slutade käka värkmedicin igår... 

BOOM! sa det och jag har grämt och vänt på mig hela natten lång och haft elektriska stötar i ryggen, och i revbenen på framsidan, beroende på hur jag legat i sängen... Och så vaknade jag med världens torraste hals och ont i näsan och snuva... Ja, det var ju typiskt! Har viruset legat och pyrt och smidit planer sådär länge i min kropp? Nå, känns nästan lite bättre att veta att det är väl viruset som bråkat i min rygg också. Blev lite orolig där ett tag.

Men nu är det väl dags att mota bort viruset då! Kokar kyckling just nu och det ska bli så gott! Maken lyssnade på nån kock, i tvn för en tid sen, som gav råd om världens enklaste recept och speciellt toppenrecept för barn. Det är både supergott, kalorisnålt och barnen ÄLSKAR (och det händer inte ofta!) det. Och nu lagar vi det rätt så ofta här hemma. 

Receptet?

- Lägg i kycklingfileer i en kastrull.

- Täck fileerna med vatten så vattennivån precis täcker fileerna.

- Lägg i buljong. Jag hade 530 g fileer så jag lägger alltid i 2 buljongtärningar.

- Koka i en timme så det puttrar på sådär gemytligt under lock.

- När det kokat klart "sära på" fileerna i spadet med två gafflar så det blir strimlor av allting. Servera allt bara sådär ur kastrullen. Servera ris till. Och grönsaker. Eller nåt annat ni gillar. Voila!

onsdag 25 april 2018 - 10:49

Framsteg

Här gör vi framsteg både när det gäller ryggen och slutarbetet. Ryggen bättre men inte helt bra ännu men jag ser ljuset skymta. Igår hade jag full skoldag och under lektionens gång slank jag också iväg en stund för att träffa min handledare angående slutarbetet.

Jag lämnade ju in mitt arbete förra fredagen för slutgranskning och träffen igår var riktigt positiv. Jag fick bra feedback på både allt som var bra men även det jag kunde förbättra om jag siktar på ett högt vitsord. Så de följande dagarna nu är jag taggad på att förbättra den och skriva klart. Nästa vecka har jag som mål att ha den helt och hållet färdig och att börja fila på presentationen under seminariedagarna som är i slutet av maj. Jag kommer att jobba heltid de följande veckorna och då vill jag verkligen ha allt klart med slutarbetet så jag slipper fundera på det sen och enbart  koncentrera mig på att jobba som sjukskötare. Så, inte mycket kvar nu och nu kan jag äntligen pusta ut litegrann och tänka på annat än skola och jobb.

slutarbete

söndag 22 april 2018 - 22:07

Ryggen, AJ!

Jaaaa... den där ryggen... Önskar så jag kunde ligga sådär problemfritt i sängen som vår frass gör...

frasseapril18

Har inte haft såhär ont i ryggen på väldigt länge nu. Vet inte riktigt heller varifrån jag fått åkomman. Trodde först det var nån flunssa som var på väg att bryta ut men inte verkar det så. Inga flunssakänningar ännu heller.

Men ryggen den blev bara värre och värre mot slutet av veckan. Käkade Ibuxin 4 ggr per dag först (3 ggr egentligen men vaknat varje natt med såna smärtor och omöjligt att somna om så jag har fått ta en då också) och nu kör jag Arcoxia dubbeldos och hoppas det hjälper. Det HAR blivit bättre. Nu kan jag iaf andas relativt smärtfritt men smärtan har lagt sig mer ytligt och jag har svårt att röra mig. Men det är helt klart musklerna som är engagerade i det här onda. Inte själva ryggen/skelettet. Det blir bättre av massage och av icepower och ingen överraskning egentligen: det blir bättre av att röra på sig!

När jag inte orkade se mig själv vrida mig av smärta här hemma längre igår kväll så frågade jag dottern om hon har lust att komma med mig och springa. Ja, det ville hon. Så vi körde till sjukhusets parkering i Vasa för att få lite miljöombyte och så satte vi igång därifrån. Jag förberedde henne med att vi kanske måste gå hela vägen men efter en uppvärmd rask promenad satte vi igång och springa och det kändes otroligt skönt! Inget ont alls i ryggen och jag kunde andas! Såhär glada var vi:

jagronjaspringer

Jag hade lovat henne att åka och simma med henne i helgen och på lördagen var jag tvungen att tacka nej och sa att kanske söndag, om det känns bättre i ryggen. Nå, efter att det kändes så skönt under löparrundan så åkte vi iväg till simhallen imorse. Jag var egentligen livrädd att ryggen skulle bli sämre av att bli kall mellan bassängerna och duschen men jag oroade mig i onödan. Det var så skönt!! Och under hela vistelsen där kände jag ingen smärta alls. Vi var som fiskar i vattnet och hade hur kul som helst. Än en gång fick jag det svart på vitt att rörelse är enda som hjälper. Nu här hemma är den ju riktigt jobbig igen och jag hittar ingen bra, smärtfri position. Men från i fredags och från igår så har den blivit mycket bättre, tack vare rörelseglädjen! Nu håller vi tummarna för en  smärtfri natt inatt!

Önskar er en bra start på nya veckan! Snart är vi inne i maj!

torsdag 19 april 2018 - 12:18

När är man klar?

Nästan det värsta i detta slutarbetsskriverierna är det att veta när man är klar?? Angstar och ändrar om och söker nya artiklar och till slut vet jag varken in eller ut över vad jag har med och inte med i arbetet. Det svåraste är att säga "stop, nu räcker det" eller "NU är jag klar" och våga lämna arbetet ifrån sig... Det är en neverending process. Man kan alltid förbättra nånting eller så måste man läsa igenom allting än en gång för att kolla att röda tråden faktiskt finns där. HJÄLP!

Och samtidigt vet man att när det här är över är det egentligen ingen som bryr sig om mitt slutarbete... Jag skrev redan ett i Åbo Akademi för 17 år sedan och det är INGEN som velat se det efter att jag blev klar. Någon arbetsgivare frågade vilket ämne jag skrev om men ingen har velat titta på det. Så varför ska man angsta såhär mycket över det? För att man vill vara bäst? Jag vill ju bevisa för mig själv att jag kan det här med evidensbaserad sökning och JAG tycker ju att mitt ämne är så intressant och vill visa även åt andra hur intressant det är. Så det är ju klart att man vill få bästa vitsordet. Varför sätter man annars så mycket energi på ett enda arbete? Nå, är på slutrakan nu. Ska bara fundera lite på slutdiskussionen ännu och kolla att jag nu faktiskt har en röd tråd också. Men det ser ut som att min tidtabell håller!

jagduplo

Sådär annars då? Det här skrivande livet är inte bra för min kropp kan jag ju bara konstatera än en gång... Även om jag njuter av vårens framfart och att det är soligt och härligt så har jag världens jobbigaste skov just nu. Igår malde jag på för min kära make allt och alla som var jobbigt/jobbiga (och jag har inte ens PMS). Det fanns ingen ända på allt jobbigt och min make bad mig hålla tyst med allt negativt till slut. Bra så! Att ha någon som vågar säga åt en att nu räcker det.

Jobbigt är det ju på grund av värk i kroppen, både reumatiskt men även vanligt fysiskt av tidigare träningsvärk och sen allt stillasittande och ingen träning under denna vecka. Jag har ont i ryggen och foten och svullna fingrar och inflammationer i axeln. Jag har faktiskt inte haft lust eller ork att träna denna vecka. Jag tycker att det endera är för soligt/regnigt eller för dammigt utomhus och till gymmet har jag inte orkat ta mig. Men så är det ibland, och får lov att vara också. Vårtrötthet kanske? Eller bara en jobbig period med lite stress och tidsdeadline samtidigt man vill så mycket men har inte ork/tid. Tar inte desto mer stress över måendet. Jag vet att det går uppåt snart. Det är tillåtet att dippa ibland. 

måndag 16 april 2018 - 09:39

Ett steg närmare klart EA

Har bara skola en dag denna vecka och en till skoldag för att lyssna på parallellklassens slutarbetsseminarie för att veta lite vad som väntar sista veckan i maj för oss. Detta betyder att tre dagar är spikade för att skriva på mitt examensarbete. Har 4 veckor skrivtid kvar egentligen ännu men eftersom jag kommit så långt och sen har mycket jobb senare så har jag beslutat att försöka få allting klart nu redan. Har inte bokat in en enda arbetstur under denna vecka just för att vara totalt koncentrerad på arbetet. Kanske det lämnar nåt enstaka kvar men i det stora hela ska den vara klar på fredag. Tror ni det lyckas? Senaste gång jag lämnade in EA-manuskriptet åt min handledare så fick jag tummarna upp och "bara lite finputs kvar nu", så det här ska väl vara rimligt önsketänkande att få den klar nu.

Trötter startar idag i alla fall. Håll kämpartummarna upp åt mig!

sistaEAveckan