torsdag 7 december 2017 - 18:27

Modig

modigajag

Jag kan många gånger uppfattas som känslosam, ängslig eller ja, hittar inte riktigt orden jag söker. Alla har vi perioder när vi tvivlar på oss själva. Sådan period har jag just nu. Mest bottnar detta, just nu, i att jag har haft stödmånad. Det betyder att jag fått stöd för att studera i november månad (min sista stödmånad... hjälp!), dvs inte behövt jobba. Vi har dessutom haft väldigt få timmar i skolan och jag har mest spenderat dagarna med att sitta hemma och skriva. Bra det också. För jag har examensplanen klar, den är framförd och godkänd och nu fortsätter det riktiga skrivarbetet. Men jag har börjat känna mig lite "mökkihullu"/"kåtabränd", vilket man nu väljer att kalla det. Ingen som direkt väntar på en att komma på jobb dag efter dag. Inte heller någon lärare som kräver att man infinner sig varje dag i skolan, eller väntar på arbete att rätta. Utan slappt och ledigt. Men jag är inte riktigt den där slappa och lediga personen. Jag trivs bäst med rutiner och någon som förväntar saker av mig. Människor man träffar sådär automatiskt, i jobb eller skola, utan att behöva passa upp tider med folk.

Medan jag körde till matbutiken så dök det upp en aha-känsla i mig. Jag satt och funderade på varför jag är så känslig. Jag är ju ändå inte känslig sådär till naturen utan rätt "hård". Men jag gråter tex till alla snyfthistorier, sånger och filmer som finns här i världen. Jag grät när finlandiahymnen spelades på slottsbalen igår och jag grät när barnen sjöng i kören på deras självständighetsfest. Jag gråter när jag är sjuk och ska förklara symtomen för vårdpersonal på hälsostationen, för att jag ju är så sjuuuuuk och det är synd om mig. Jag gråter till allt.

Men så kom jag på att det egentligen inte är så konstigt att jag är rätt känslig person.

Jag utmanar mig ständigt! Jag utmanar mig själv och mina rädslor hela tiden. Inte så konstigt man är känslomässig då. Eller ska vi säga mänsklig? Empatisk? Modig?

"För att vara modig måste man våga vara svag", var det nån klok som en gång sade.

1. Jag har flyttat långt bort från nära och kära. Inte helt ensam dock, nog med familjen. Men det är ändå inte så att jag har flyttat till min mans stad heller och vi automatiskt haft nån sorts av kontaktnät, för det har vi inte. Vi har båda flyttat till en stad där vi inte kände på det sättet en endaste kotte före. Jag har inget stödnätverk som står stabilt bakom mig här, på ort och plats. Jag kan inte dyka upp hemma hos mamma och pappa en vardag och jag har inga barndomsvänner som öppnar upp sitt hem för mig med en testund när jag behöver prata av mig.

Det är det inte många som vågar. Rycka upp alla rötter och planterar dem med vördnad igen sakta men säkert på en ny plats i livet. Det tar tid. Dessutom med barn som litar på oss, förväntar sig att vi grejar det här. Ett stort ansvar.

2. Och än en gång har jag ryckt upp rötterna. Denna gång från ett yrke och en arbetsplats jag trivts med och känt mig trygg i. Jag har valt att studera som vuxen och till ett yrke som är rätt krävande. Inte bara den kunskap man förväntas kunna utan även en hel drös med ansvar. Just nu har jag inget fast arbete att gå till varje dag utan tar emot inhopp här och där.

Det är det heller inte så många som vågar. Med familj, barn och huslån.

3. Sen påminner jag mig själv också att jag utmanar mig själv hela tiden i träning. Jag testar på nya sporter hela tiden. Såsom klättring, paddling, armbrytning. Jag testar mina maxgränser i vikt i gymmet. Jag kör hinderbanelopp helt ensam ifall ingen annan har lust att hänga på. Jag klättrar och utmanar min höjdrädsla tills jag nästan kissar på mig. 

Det är det inte heller många som vågar.

Så om jag nångång igen tänker tankar om varför jag är så känslig så påminner jag mig bara; "För att vara modig måste man våga vara svag". Våga pröva på saker och vara svag för stunden. 

Hoppas de senaste fina dagarna håller i sig i resten av december för det har varit underbart väder den senaste veckan! Min mökkihullu bör också vara över nu för jobbat har jag gjort de senaste dagarna och det kommer att fortsätta i rask takt nu framöver. Stödet är slut och nu kör vi både fulltidsjobb och fulltidsstudier. Detta gör mig också mycket mer produktiv, så jag välkomnar detta med öppna armar. Ju mer man har att göra, desto mer får man gjort! Underligt hur det är på det viset...

vinterlandskapnovember4vinterlandskapnovember5vinterlandskapnovember6

 

torsdag 16 november 2017 - 08:12

Skrivarbete på gång

novemberdimma

Har angstat över examensplanen länge nu men äntligen verkar det som om jag börjar vara klar. Jag är i god tid så ingen egentlig fara har det nånsin varit men jag har ju alltid gillat att ha alla måsten gjorda i god tid så jag slipper stressa och nu har det varit på gränsen. Examensplanen är det alltså frågan om. En cirka 10-sidig plan om mitt syfte med min forskarstudie, med innehållande inledning, teoretisk bakgrund, syfte och frågeställningar och plan om hurdana urval och analysmetoder. Ämnet jag valt är SÅ intressant att djupdyka i och jag skulle kunna dyka hur länge som helst där men det svåra är att få arbetet strukturerat och hålla en genomtänkt linje... Jag flyger lite hit och dit och det är det som ger mig grått hår... Men den ska vara inlämnad på måndag, och sedan framförd följande måndag åt alla, men redan ikväll ska jag och min studiekompis vara klara och läsa igenom varandras arbeten för att kolla upp eventuella fel och brister eller om just den röda tråden fattas.

ledignovember

Men, oavsett hur mycket jag suttit och skrivit den senaste tiden så har det varit oerhört viktigt för mig att röra på mig med jämna mellanrum. En orsak att röra på sig sådär snabbt och lätt är ju att hämta in posten, föra ut skräp eller bara besöka stranden vår. Och det gjorde jag igår i ett par omgångar. Otroligt fint, grått landskap var det med morgondimma och frost. Senare under dagen föll det till och med ner några snöflingor och sen kom solen fram och tittade.

novemberdimma2novemberfloating

Känner mig lite lättare nu igen och "no hätä" som man säger här i Finland. Önskar er en skön fortsatt vecka!

tisdag 7 november 2017 - 19:59

Instagramfunderingar

Om ni har instagram, har ni privat eller öppet för alla?

Är ni generösa med likes?

Följer ni alla för evigt eller avföljer ni om ni tröttnar?

Lite nyfiken på andras instagramtänk. Berätta gärna hur ni tänker kring dessa frågor.

instagramfeed

Jag har alltid haft öppet instagram. Gillar inte när folk har stängda konton i och med att man inte vet "vad man får". Men, för några månader sen la jag mitt konto till privat. Mest för att jag tyckte att jag hade lagt upp lite fler bilder på barnen den senaste tiden, och i och med att dottern fick lov att skaffa eget instagramkonto. Men så blev det tråkigt. Intresset att hashtagga dog, det var ju ingen vits med det då, och så kände jag till min egen "ilska" över andras stängda instafeeds. Så jag öppnade det igen.

Jag är ganska ombytlig på instagram. Jag kan följa och sen tröttna och så efter en tid kanske nyfikenheten väcks igen eller annat intresse tagit fart igen och så följer jag samma person än en gång och it goes on and on i samma cirkel. Det är aldrig personligt ifall jag avföljer, men jag känner heller aldrig att jag måste fortsätta följa någon "bara för att vara nice". Det samma gäller mina följare. Jag förstår att någon tröttnar om jag lägger upp mycket tränarbilder och man inte alls är intresserad av sånt och avföljer. Och sen börjar följa igen efter en tid om man märker att jag har mycket kattbilder och det gillar man att se. Samma gäller för mig om det kommer tusen bilder på någons barn. Typ. Då avföljer jag inte för att jag inte gillar personen i fråga och inte heller för att jag inte tycker barnen är härliga men mitt intresse ligger kanske inte just nu på att enbart se en massa barnbilder. Men känner jag personen privat och de lägger dessutom upp annat däremellan så gillar jag det. Gillar barnbilder också, men inte bara såna bilder. 

Sen har vi den här eviga frågan, gilla eller ej? Gilla mycket eller vara sparsam?

Det här är en fråga jag jag går igång på. Jag är sån som går igång på väldigt mycket. Mig får man med i nästan allt och att pröva på nytt eller se en ny stad med barnögon, det är "wow" hit och dit när jag är på ny plats eller med nya människor. Jag skulle inte säga att jag är så blåögd (fast jag är) eller lättflörtad men jag gillar det mesta. Jag är bra på att se det fina i mycket. Lite lika är jag på instagram. Jag gillar bilder till höger och vänster. Visst, det ska vara snygga bilder eller ha en point. Många som jag följer får likes av mig nästan varenda gång. Jag menar, jag följer ju dem för att jag endera känner dem, delar samma intresse, område eller för att jag tycker de tar snygga bilder. Så varför inte gilla?? Som om det skulle bli inflation på det?

Jag gillar att folk gillar mina bilder, det gör väl alla. Det är väl orsaken varför man har instagram, för att dela med sig av sitt liv. För att ta fina bilder ur livet. För att man är intresserad av foto. Inte sitter jag hemma och tänker att "nä, nu gillar hon IGEN min bild. Att hon alltid ska gilla mina bilder"... Så tänker väl ingen? Varför kan man inte gilla då? Det finns människor som aldrig gillar ens bilder. Och då funderar man ju nog varför hen följer en. Bara för att hålla koll på en? Man kan få en gillning per ÅR... Mera kärlek till folket! Det är aldrig skadligt att gilla för mycket.

Vad gillar ni på instagram och vad gillar ni inte? Följer ni endast konton med ett specifikt intresse eller följer ni folk med "gott och blandat"-konto?

Jag har försökt följa folk med ett specifikt intresse men jag tröttnar rätt fort då. Har följt tränarkonton eller fina naturlandskapkonton men även om det är jättesnyggt gjort och jag delar samma intresse så tröttnar jag. Jag gillar gott och blandat. Att bli lite omskakad och överraskad. Jag gillar konton som inte är alltför välpolerade och där man får se det vardagliga livet. Både ups and downs.

Här har ni en bild på dagens up i alla fall. Härligt väder idag och min kropp mår toppen. Mitt konto går  under namnet jessicanybacka. Följ så gärna och meddela gärna era tips! Söker ständigt nya att följa.

novemberjag

lördag 28 oktober 2017 - 13:35

Vilken vecka...

Denna vecka har varit omtumlande, känslor all over the place. 

Började på med slutarbetet. Kom inte riktigt någon vart till först men så hade jag och studiekompisen en lunchdate och sen tog inspirationen fart. Kämpade lite med tekniska saker först, med Word... (kan bli så galen, så galen på det programmet...) men så slutade jag med det och bara skrev istället. Fick till en sån kick och plötsligt hade jag alla frågeställningar klara och kom igång med skrivandet på riktigt. Så taggad igen! Behöver dessa aha-kickar lite nu och då för att få en fortsättning.

Sen var jag och vaccinerade mig för influensan på onsdagen. Nya direktiv från ministeriet att alla inom social- och hälsovårdsbranschen ska vara vaccinerade, annars hamnar vi gå med munskydd. Även vi studerande som är ute på praktik. Ja, tycka vad man vill om tvång, men jag har nu vaccinerat mig varje år oavsett tvång eller inte och jag tycker det är riktigt bra krav egentligen. Inte vill ju vi, som är där för att hjälpa folk, stjälpa folk istället med att smitta ner andra. Speciellt inte de med sämre immunförsvar. Oavsett om det är barn eller äldre. Även en, till synes, frisk ung människa kan ha väldigt dåligt immunförsvar. Hen besöker en vårdcentral för nåt annat och så går hen hem och blir jättesjuk... kanske t.o.m. dödligt sjuk och måste vårdas på sjukhus... pga av nån i vårdpersonalen... så varför muttra på om vaccinationstvång?

Jag tar influensavaccinet varenda år. Förra året hände inget, men detta år blev jag så otroligt sjuk i armen i flera dagar. Den har varit sjuk och domnad och jag har varit trött, svullen och haft värk i hela kroppen. Min kropp reagerar också kanske lite extra iom att man har en autoimmun sjukdom, eller två, men det börjar sakta ta sig igen. Detta slår ändå inget mot influensaviruset jag och sonen fick för ett antal år sedan... ett år jag inte tagit vaccinet... så jag tar vaccinet mer än gärna och lider ett par dagar med, jämfört med flunssan, mindre biverkningar. 

Annars har det dessutom blåst lite vid min mans sida under denna vecka, inget jag skriver om här dock. Första snön föll också, som ett skönt vitt lager och isen lade sig på fjärden så vackert. Idag vaknade sonen med flunssa och säkert orsaken till att barnen varit lite upp och ner under veckan. Tja, inte nu bara barnen, vi alla har nog varit lite upp och ner. Men idag känns allt mycket bättre! Ska först ha det trevligt på kvällskift på jobbet och sen ska vi alla njuta av en kväll och ännu en ledig dag tillsammans!

forstasnon17

Önskar er en skön helg!

 

 

måndag 23 oktober 2017 - 16:34

Måndag och ny start

Praktiken är över och nu gäller det att fokusera för fullt på examensarbetet. Den här terminen har vi i princip inget annat i skolan än att skriva på examensplanen och examensarbetet. Vårterminen har jag hört att är fullproppad så det blev lite ändrade planer för mitt stöd. Drog in det tänkta stödet för december jag har kvar och tänkte lägga det i februari istället. Sparar november-stödet och har som plan att försöka få examensarbetet så långt som möjligt färdigt då! Heja!

nyajackan2nyajackan(Min dotter tycker jag skriver alldeles för mycket om nya jackan men jag svarade att då mamma äntligen har nåt nytt så vill jag ju prata om det... Lämnade tillbaka en vinterjacka förra vintern för att den sprättade upp och fick ett presentkort istället. På lördagen hittade jag äntligen en ny jacka. Så fluffig, mysig och VARM! Skön inför den rådande kylan. Har hört att snön kanske faller ner snart!)

Första skrivdagen idag och jag försökte gnugga geniknölarna ända tills Johanna skickade och frågade om vi skulle käka lunch på Kachi. Så det blev en låååång lunch (favoritstället, mycket god sådan) och mycket prat om praktiken och examensarbetsplanerna. Nu känner jag mig redo att sätta igång!

kachilunch

Önskar er en fin start på nya veckan!

söndag 22 oktober 2017 - 20:17

Hinderlöpning

norrvallaobstacle

Idag hade vi äntligen tid för att ta oss till Norrvalla. Folkhälsan hade ju ett hinderlopp där för en tid sen, Valhalla obstaclerace, och efteråt lämnade de hindren kvar för alla att få testa banan fritt.

Perfekt avslut på höstlovet. Kul var det och vi alla sa i kör efteråt att "hit kommer vi igen".

Sonen hade haft karateträning före och somnade i bilen direkt vi startade mot Vörå, den knappa halvtimmes färden till Norrvalla. Sen vaknade han när vi var framme och var direkt igång med nya krafter för att springa och dra igenom alla hindren. Jag orkade med mindre än jag trodde, blir hårdträning i höst och vinter... Men kul hade vi ändå!

Hindren var väldigt höga och vid många hinder var nog min längd ett stort hinder. Jag slapp ju inte ens upp för att börja på med endel hinder och att slänga sig över stockar som var nästan högre upp än mig så fanns inte ens chans till heller... Väldigt lerigt var det också. Maken slirade ner för en backe på rumpan och upp på höbalarna slapp jag inte utan en puff i baken för de var hala och sliriga. Vid det sista hindret fick dottern höjdskräck, och vägrade gå ner pga rädsla, så både jag och maken fick hjälpa till att få ner henne. Och då brukar hon inte vara rädd av sig, så ni kan tänka er hur högt det var då... Så vi fick nog utmana oss till max även om det var en kort bana. Superkul!

norrvallaobstacle3

torsdag 19 oktober 2017 - 21:41

En annan migränhistoria

Som jag skrev i mitt huvudvärksinlägg har jag en vän som hade det väldigt jobbigt med sin migrän under vår studietid. Jag frågade henne om hon har lust att berätta och här är hennes migränhistoria:

"Vad gäller migränen så har jag nu diagnosen kronisk migrän, äter två olika profylaxer och försöker kämpa vidare. Största hjälpen har jag fått av att totalt ändra mina matvanor. Migrän är så mycket mer än bara huvudvärk. Jag är fumlig, kan inte läsa text, ser inte djup (svårt att köra bil just under anfallen), talet blir sluddrigt och jag hittar inte ord osv. Listan är lång. En stor del av mina migränanafall är idag utan huvudsmärta, men gör mig helt handlingsförlamad med alla andra symtom.

Migrän fick jag i lågstadiet, ett arv av min mamma och mommo. Läkaren vi besökte då sade åt mamma att vi bara inbillade oss, att så unga inte kan ha migrän. Idag vet man ju bättre och det finns t.o.m 3-åringar med migrändiagnos. Hela mitt liv har jag spytt och mått dåligt och gått miste om väldigt mycket roligt. Alltid då något skulle planeras, sades det att "nå, vi måst se hur Sanna mår sen". Det var först i Jakobstad jag kom till en läkare som hörde på mig och kunde hjälpa. Jag tror att jag prövade ALLA migrän "täsmälääke" som fanns på marknaden och hittade till sist en som hjälpte mig. Då kostade ett piller 10 €/st. Och med bara studiestöd måste man lite välja när man skulle ta av dem. Hade man 3-4 migränanfall i veckan (ibland mer), gick man ju snabbt i konkurs. Men det var ju ändå då jag upplevde att mitt liv började på nytt! Jag kunde planera och inte hela tiden fundera när migränen dyker upp. Jag hade ju hjälp i såna fall. Under graviditeterna hade jag migrän bara några få gånger. Men efter båda graviditeterna blev anfallen mycket kraftigare. Har varit in på dropp några gånger då det blivit så illa och inte släppt. Jag började skriva migrändagbok, det ville min neurolog. Där märkte jag att jag att jag hade migrän eller något av symtomen ca 25 dagar varje månad. Så diagnosen blev kronisk migrän. Så fick jag en profylax, som inte hjälpte. Så fick jag en till att ta samtidigt med den första. Ingen större hjälp av dem heller, bara lite.

Efter detta började jag ändra mina kostvanor. Jag har lämnat bort allt socker, mjöl, pasta, potatis osv. Och det har hjälpt. Visst har jag migrän ännu, men ibland bara 1 ggr/vecka!"

jagosanna

Bild från nångång under slutet av 90-talet eller första åren under 2000-talet. Denna bild kanske t.o.m från pampas nationaldag, kommer inte riktigt ihåg. Eller så bara från nån vanlig festkväll. En av de få bilderna som finns. På den tiden fanns inga mobilkameror, utan man tog med sig fickkameran och knäppte bilder och sen framkallade filmrullen och hoppades nån av bilderna var lyckade. Stenåldern. Men sjukt roligt att framkalla en rulle och vänta en timme. Sen under tiden gick man och funderade vad som skulle finnas på rullen. Överraskning de luxe att bläddra igenom bilderna sen!

 

onsdag 18 oktober 2017 - 18:46

Jag också

Hade först inte tänkt skriva nånting under denna hashtagg. 

Men så dök det upp i mitt flöde andra som också tänkte som mig. Att egentligen har dom inte råkat ut för några större incidenter, eller inte kommer ihåg. Jag har inte råkat ut för stora saker. Trodde jag. Tills jag mindes att jag minsann har blivit antastad rejält av en man på ett tidigare jobb. Jobbkollega. Blivit våldskysst och tafsad på flera gånger och även om jag gång på gång sa till på skarpen så ändrades inte beteendet. Tills jag en gång sade till om saken till min förman. Då förstod han. Men jag kommer ihåg hur jobbigt det var att det inte räckte med mina ord. NEJ! Jag vill inte! Sluta!

Men det jag har upplevt som jobbigast är det verbala. Lika otäckt det. Man blir liksom så stum och paff när man får kommentarer om sitt utseende som tjej/kvinna. Vem som helst blir väl paff av det, man som kvinna. Jag skulle kunna räkna till tusen och åter tusen kommentarer jag fått om mina bröst, eller min rumpa eller nåt annat. Killar som tror dom har rätt eller tror dom är väldigt smarta som kläcker ur sig kommentarer om mitt utseende, som tex "Vad stora bröst! Får jag slicka dom?" eller liknande. Tror att dom har rätt att kommentera att min bak är snygg eller om jag avvisat någon så får jag kommentarer om att baken ändå var ful eller nåt liknande. En hand på rumpan är inget mot dessa verbala påhopp. Gick jag nångång med urringat så fick jag ställa mig hårt på att få kommentarer. Det var det jobbigaste. För det verbala hade jag svårt att värja mig mot. Har väldigt svårt att munhuggas eller att kläcka en fyndig tillbakafras. En hand på rumpan känns som att då kan jag ändå fysiskt markera min avsky. Fast vad vet jag. Det verkar nog vara lika överrumplande det. Det här med män som tror sig få tafsa och kläcka ur sig kommentarer vitt och brett måste få ett slut!

Sen började jag fundera på det här från vårdaryrket sett. Att bli nypt eller klappad på baken i jobbet har hänt tusentals gånger. Av män. Men här handlar det om sjukdomar. Dementa män. Demenssjukdom släpper ofta alla hämningar. Beteendemässiga symtom hör till sjukdomen. Sjukdomen gör att man släpper spärrar som tidigare har funnits. Vissa blir väldigt sexuella, förändrar totalt sitt beteende. Det är ingen vits med att hojta om såna saker. De är helt enkelt inte sig själva. De är sjuka. Det gäller bara att vara smidig själv. Att inte stå på ett visst sätt eller böja sig på ett visst sätt så det finns chans till sådant.

vardklader

Bra att ha en kollega med som kan hålla ifrån händer vid procedurer om ett sådant beteende upprepas ofta. Man känner till de här patienterna och har ett rätt lättsamt sätt att förhålla sig till det. Säger vid rapporterna att "ja, nu tog han mig på rumpan igen när jag inte var beredd". Jag har jobbat med detta i över 10 år nu så man lär sig, ännu också, för varje dag som går. En gång för länge, länge sen hade jag en patient som hade en tendens att dra oss vårdare med i sängen om man inte var beredd.

Varje patient/klient/människa är unik. Problemet är att även yngre, friska människor ser det här som okej. Killarna på dansgolvet som tafsar okontrollerat har inte en demenssjukdom. Att gå och ta på andra människor när som helst och hur som helst är INTE okej! Oavsett om du är man eller kvinna!

tisdag 17 oktober 2017 - 21:56

Huvudvärk

Jag har, i tidigare inlägg, nämnt att jag gått och dragits med en huvudvärk i ett par veckor. Min huvudvärk tror jag bottnar i endera spänd nacke och rygg eller sen en flunssa som ligger och pyr på i bakgrunden utan att bryta ut, eller kanske både och samtidigt. Men huvudvärk kan bero på flera olika orsaker. Idag skriver jag om olika sorters huvudvärk. Tror alla lidit av huvudvärk nångång i livet. Vissa lider mer och vissa mindre. Ni kan också läsa här om Charlotta och hennes migränhistoria.

Huvudvärk kan vara tillfälliga eller återkommande. De kan också vara långvariga

Huvudvärk kan bero på spänningar, sjukdomar eller läkemedel. Huvudvärk som har hållit på i mer än 15 dagar/månad och varat 3 månader i följd räknas som kronisk. Det kan vara spänningshuvudvärk, migrän eller Hortons huvudvärk.

Vid influensa och infektioner är det vanligt med huvudvärk som symtom. Vid sällsynta fall kan huvudvärken bero på allvarligare saker såsom anemi, högt blodtryck, njursvikt eller sjukdomar i hjärnan.

Läkemedel mot huvudvärk kan också i sig orsaka huvudvärk...

Det lönar sig att ta redo på orsaken till huvudvärken och åtgärda det i första hand. Har du spänningshuvudvärk så är det bästa att röra på dig, mjuka upp kroppen eller gå till en massör. 

huvudvark

Spänningshuvudvärk

- tryckande, molande värk som endera sitter som ett band runt huvudet, vid pannan eller bakhuvudet.

 

Migrän

- intensiv, svår och pulserande huvudvärk

- var femte kvinna och var tionde man drabbas, även barn.

 

Hortons huvudvärk (eng Cluster headache)

- extremt plågsam huvudvärk

- smärtsamma huvudvärksattacker som är lokaliserade till ena ögat.

- vanligare hos män.

 

Migrän måste vara en riktigt otäck sjukdom. Att behöva gå med en hejdundrandes huvudvärk med jämna perioder och som dessutom är så att säga osynlig. Folk har ingen aning om hur en mår då en har det. Min man sa till mig här bredvid när jag skriver om migrän att det måste vara den bästa sjukdomen att låtsas ha när man inte orkar jobba. "Nej, nu börjar min migrän igen. Oj, oj, nu måste jag gå hem. Nä, idag kan jag inte komma på jobb, jag har migrän"... osv... Undrar hur många som fejkat migrän. Som aldrig nånsin haft migrän alltså. För ingen som har migrän på riktigt skulle önska att dom har det. Och dom fejkar nog aldrig. Bara är lycklig dom perioder dom inte har migrän.

Jag kommer ihåg min studiekompis och bästa vän som sa till mig i början på år 2000 när jag fick min SLE-diagnos att hon minsann tusen gånger om skulle vilja ha en SLE-diagnos istället för migrän. Att folk inte tror på en, hur ont man verkligen har och hur jobbig den är. Att gå omkring med ständig huvudvärk. Som blossar upp av olika anledningar. Och när den blossar upp så däckar det en totalt. 

F Ö R   J Ä V L I G .

Och jag förstod henne. Vi hade båda osynliga sjukdomar som ingen, som inte hade det själv, förstod/förstår vad det innebär. 

Charlottas migrän påverkas av stress och hormoner. Här berättar hon sin historia:

"När jag var yngre och hade oregelbunden mens så fick jag alltid migrän under perioder då jag inte hade mens, om mensen hoppade över nån månad. Starka ostar och choklad kunde också framkalla anfall. Men inte längre. Nu får jag 2-4 riktiga anfall per år ungefär. När jag var yngre hade jag 1-4 anfall per månad. Migränen var som värst när jag gick i gymnasiet. Då kunde mina anfall vara så besvärliga att pannan och ögonen svällde upp så jag knappt såg något. Med åldern har nog anfallen minskat, redan före jag fick barn. Jag kan känna på mig när ett anfall är på gång och då kan jag ta medicin i förebyggande syfte. Det är nog ärftligt från min sida. Min pappa har också migrän och hans anfall har minskat till 1 gång på 5 år. Tyvärr verkar det också ha gått över till min son som nu är 6 år. Han var 4,5 år när han första gången klagade på ont i huvudet och spydde. Nu har han dock mått bättre när han inte längre äter mjölkprodukter. Jag själv var nog också ganska liten när jag fick migrän första gången. Då var det "magmigrän". Jag spydde plötsligt lite nu och då och klagade på mitt huvud. Sen senare i årskurs 3-4 kunde jag tydligare börja säga när jag hade migrän.

Jag hade medicin mot migrän även när jag var yngre men jag gillade inte dem. Började sedan med en cocktail av aspirin och panadol, men min mage klarade inte det. Nu får jag inte längre äta Aspirin så nu tar jag Burana och panadol och tycker det är bäst. När jag känner att migränen är på gång så tar jag medicin och går helst och vila så får jag det att gå om. Tyvärr finns det inte alltid möjlighet att gå och vila...

Det var en läkare som sa åt mig en gång att får man migrän som liten är det större möjlighet att det försvinner när man blir äldre. Får man det först i puberteten är det större risk att du har det resten av livet."

Har du ofta huvudvärk? Lider du av migrän? Tycker du folk förstår dig när du mår dåligt?

måndag 16 oktober 2017 - 20:01

Blogglista: "Kärringen mot strömmen"

ringarna

Det är många saker som gör att jag inte känner mig som "alla andra". Idag listar jag 10 saker som gör att jag känner mig som "kärringen mot strömmen", lite udda. 

1. Jag dricker inte kaffe (försökt smaka nångång men det har stannat vid det). Något jag känner mig märkbart annorlunda under kaffepauser på alla jobb...

2. Jag dricker inte vin. Inte öl heller. Har svårt med alkohol överhuvudtaget men cider gillar jag. Enbart äppel-cider. Torr. Viktigt. Annars rör jag det inte. I princip petig med allt jag stoppar i mig.

3. Jag gillar måndagar.

4. Jag har inget emot att jobba tre-skift. Eller natt-turer. Har heller inget emot att jobba högtider (bara synd om resten av familjen som måste fira utan mig).

5. Jag gillar att dricka iskall pepsi ur burk. Pepsi är inte lika gott från flaska. Min man brukar fasa sig här hemma över en vuxen kvinna som sörplar läsk ur burk... Händer dock inte så ofta så han får hava tålamod med mig när det händer...

6. Jag studerar som snart 40-åring. Hoppas detta genignuggandet ska hålla mig borta från demensen på äldre dar. Hjärnjumppa lär jag få så det räcker för en hel livsstid. 

7. Hade tänkt skriva hit att började gadda mig som 33-ish, men min man menade att man inte längre är udda för att man börjar tatuera sig som äldre. Hur vanligt är det nuförtiden? Hade tänkt inflika att jag inte gaddat mig med enbart små krumelurer och texter utan större bilder som täcker hela kroppsdelar. Det tycker jag är lite udda kanske? Eller så int.

8. Jag tränar helst ensam. Jag gillar inte att springa i grupp och inte heller gymma med någon annan. Bästa träningen får jag ensam med bra musik i öronen. Ska vara full fokus på uppgiften/målet. (Gillar dock grupp-pass på gymmet och att spela lagsporter är ju också hur kul som helst men ni fattar pointen)

9. Jag är inte excalterad över att Korv-Görans snart öppnar här i Vasa. Förstår inte hypen med det stället...

10. Jag frågade mina barn om de tycker att jag är udda med nåt och inte som andra mammor och dottern svarade direkt "Du rapar högt, inga andra mammor rapar sådär högt"... Detta har ett direkt samband med nummer 5.

Vad har ni för udda personlighetsdrag? Inom vilket område känner ni er konstiga?