tisdag 7 november 2017 - 19:59

Instagramfunderingar

Om ni har instagram, har ni privat eller öppet för alla?

Är ni generösa med likes?

Följer ni alla för evigt eller avföljer ni om ni tröttnar?

Lite nyfiken på andras instagramtänk. Berätta gärna hur ni tänker kring dessa frågor.

instagramfeed

Jag har alltid haft öppet instagram. Gillar inte när folk har stängda konton i och med att man inte vet "vad man får". Men, för några månader sen la jag mitt konto till privat. Mest för att jag tyckte att jag hade lagt upp lite fler bilder på barnen den senaste tiden, och i och med att dottern fick lov att skaffa eget instagramkonto. Men så blev det tråkigt. Intresset att hashtagga dog, det var ju ingen vits med det då, och så kände jag till min egen "ilska" över andras stängda instafeeds. Så jag öppnade det igen.

Jag är ganska ombytlig på instagram. Jag kan följa och sen tröttna och så efter en tid kanske nyfikenheten väcks igen eller annat intresse tagit fart igen och så följer jag samma person än en gång och it goes on and on i samma cirkel. Det är aldrig personligt ifall jag avföljer, men jag känner heller aldrig att jag måste fortsätta följa någon "bara för att vara nice". Det samma gäller mina följare. Jag förstår att någon tröttnar om jag lägger upp mycket tränarbilder och man inte alls är intresserad av sånt och avföljer. Och sen börjar följa igen efter en tid om man märker att jag har mycket kattbilder och det gillar man att se. Samma gäller för mig om det kommer tusen bilder på någons barn. Typ. Då avföljer jag inte för att jag inte gillar personen i fråga och inte heller för att jag inte tycker barnen är härliga men mitt intresse ligger kanske inte just nu på att enbart se en massa barnbilder. Men känner jag personen privat och de lägger dessutom upp annat däremellan så gillar jag det. Gillar barnbilder också, men inte bara såna bilder. 

Sen har vi den här eviga frågan, gilla eller ej? Gilla mycket eller vara sparsam?

Det här är en fråga jag jag går igång på. Jag är sån som går igång på väldigt mycket. Mig får man med i nästan allt och att pröva på nytt eller se en ny stad med barnögon, det är "wow" hit och dit när jag är på ny plats eller med nya människor. Jag skulle inte säga att jag är så blåögd (fast jag är) eller lättflörtad men jag gillar det mesta. Jag är bra på att se det fina i mycket. Lite lika är jag på instagram. Jag gillar bilder till höger och vänster. Visst, det ska vara snygga bilder eller ha en point. Många som jag följer får likes av mig nästan varenda gång. Jag menar, jag följer ju dem för att jag endera känner dem, delar samma intresse, område eller för att jag tycker de tar snygga bilder. Så varför inte gilla?? Som om det skulle bli inflation på det?

Jag gillar att folk gillar mina bilder, det gör väl alla. Det är väl orsaken varför man har instagram, för att dela med sig av sitt liv. För att ta fina bilder ur livet. För att man är intresserad av foto. Inte sitter jag hemma och tänker att "nä, nu gillar hon IGEN min bild. Att hon alltid ska gilla mina bilder"... Så tänker väl ingen? Varför kan man inte gilla då? Det finns människor som aldrig gillar ens bilder. Och då funderar man ju nog varför hen följer en. Bara för att hålla koll på en? Man kan få en gillning per ÅR... Mera kärlek till folket! Det är aldrig skadligt att gilla för mycket.

Vad gillar ni på instagram och vad gillar ni inte? Följer ni endast konton med ett specifikt intresse eller följer ni folk med "gott och blandat"-konto?

Jag har försökt följa folk med ett specifikt intresse men jag tröttnar rätt fort då. Har följt tränarkonton eller fina naturlandskapkonton men även om det är jättesnyggt gjort och jag delar samma intresse så tröttnar jag. Jag gillar gott och blandat. Att bli lite omskakad och överraskad. Jag gillar konton som inte är alltför välpolerade och där man får se det vardagliga livet. Både ups and downs.

Här har ni en bild på dagens up i alla fall. Härligt väder idag och min kropp mår toppen. Mitt konto går  under namnet jessicanybacka. Följ så gärna och meddela gärna era tips! Söker ständigt nya att följa.

novemberjag

onsdag 18 oktober 2017 - 18:46

Jag också

Hade först inte tänkt skriva nånting under denna hashtagg. 

Men så dök det upp i mitt flöde andra som också tänkte som mig. Att egentligen har dom inte råkat ut för några större incidenter, eller inte kommer ihåg. Jag har inte råkat ut för stora saker. Trodde jag. Tills jag mindes att jag minsann har blivit antastad rejält av en man på ett tidigare jobb. Jobbkollega. Blivit våldskysst och tafsad på flera gånger och även om jag gång på gång sa till på skarpen så ändrades inte beteendet. Tills jag en gång sade till om saken till min förman. Då förstod han. Men jag kommer ihåg hur jobbigt det var att det inte räckte med mina ord. NEJ! Jag vill inte! Sluta!

Men det jag har upplevt som jobbigast är det verbala. Lika otäckt det. Man blir liksom så stum och paff när man får kommentarer om sitt utseende som tjej/kvinna. Vem som helst blir väl paff av det, man som kvinna. Jag skulle kunna räkna till tusen och åter tusen kommentarer jag fått om mina bröst, eller min rumpa eller nåt annat. Killar som tror dom har rätt eller tror dom är väldigt smarta som kläcker ur sig kommentarer om mitt utseende, som tex "Vad stora bröst! Får jag slicka dom?" eller liknande. Tror att dom har rätt att kommentera att min bak är snygg eller om jag avvisat någon så får jag kommentarer om att baken ändå var ful eller nåt liknande. En hand på rumpan är inget mot dessa verbala påhopp. Gick jag nångång med urringat så fick jag ställa mig hårt på att få kommentarer. Det var det jobbigaste. För det verbala hade jag svårt att värja mig mot. Har väldigt svårt att munhuggas eller att kläcka en fyndig tillbakafras. En hand på rumpan känns som att då kan jag ändå fysiskt markera min avsky. Fast vad vet jag. Det verkar nog vara lika överrumplande det. Det här med män som tror sig få tafsa och kläcka ur sig kommentarer vitt och brett måste få ett slut!

Sen började jag fundera på det här från vårdaryrket sett. Att bli nypt eller klappad på baken i jobbet har hänt tusentals gånger. Av män. Men här handlar det om sjukdomar. Dementa män. Demenssjukdom släpper ofta alla hämningar. Beteendemässiga symtom hör till sjukdomen. Sjukdomen gör att man släpper spärrar som tidigare har funnits. Vissa blir väldigt sexuella, förändrar totalt sitt beteende. Det är ingen vits med att hojta om såna saker. De är helt enkelt inte sig själva. De är sjuka. Det gäller bara att vara smidig själv. Att inte stå på ett visst sätt eller böja sig på ett visst sätt så det finns chans till sådant.

vardklader

Bra att ha en kollega med som kan hålla ifrån händer vid procedurer om ett sådant beteende upprepas ofta. Man känner till de här patienterna och har ett rätt lättsamt sätt att förhålla sig till det. Säger vid rapporterna att "ja, nu tog han mig på rumpan igen när jag inte var beredd". Jag har jobbat med detta i över 10 år nu så man lär sig, ännu också, för varje dag som går. En gång för länge, länge sen hade jag en patient som hade en tendens att dra oss vårdare med i sängen om man inte var beredd.

Varje patient/klient/människa är unik. Problemet är att även yngre, friska människor ser det här som okej. Killarna på dansgolvet som tafsar okontrollerat har inte en demenssjukdom. Att gå och ta på andra människor när som helst och hur som helst är INTE okej! Oavsett om du är man eller kvinna!

lördag 30 september 2017 - 12:46

Sista september

Sista september idag. Ville bara titta in och säga:

"Ju mer man har att göra desto mer får man gjort".

Dagens tänkvärda. Jag har haft fullt men har ändå hunnit med lika mycket som då jag jag inte hade så fullt upp... Hur går det ihop? Bra planering? Bra energi?

Önskar er en fin sista septemberdag! Jag och dottern var på en disig och regnig morgonpromenad imorse. Nu vankas det mat och sen kör jag till jobbet för ett kvällsskift. Ha de!

sistaseptemberRonja

söndag 24 september 2017 - 22:45

Veckosaldot

Dags att kolla upp vad veckan innehållit:

  • första praktikveckan. Jobbar enbart normala dagsskift. 38 timmar denna vecka. 5 veckors praktik, fyra veckor till ännu. Trivs superbra och skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
  • lugn jobbvecka pga första praktikveckan. Två kvällsturer enbart. Ekonomin gråter men skönt med lugn start. Brukar vara rätt trött när man är på ny plats. Mycket nytt som ska tas in och många nya ansiktet. Nästa vecka har jag redan inplanerat tre kvällsturer och hoppas få nån till ännu.
  • en gymträning, två löpturer (varav den ena hade traktorvältningar efteråt) och ett bodycombatpass.
  • cyklat till jobbet en gång fram och tillbaka, 24 km.
  • en heldag vid Tammerfors med bad och storstadskoll

 

Nöjd med veckan som gått. Mycket jag skulle ha velat hinna med ytterligare men känner mig nöjd ändå. 

Det sockerfria går fint. Lyxade dock till det med ett par cider i helgen (torra! Men ändå ajaj) och söndagen var lite svårare igen att låta bli. Före detta hade jag hållit totalt sockerstop i två veckor så godkände cidern då på fredagen. Lördagen var också jättesvår när vi var på resande fot hela dagen och barnen fick godis under bilresan och sen glass i Tammerfors. Smakade lite av en sked av barnens glass och min hjärna gick på högvarv och det var SÅ svårt att låta bli sen i fortsättningen. Men jag hade en sträng make med ett väldigt vakande öga som kastade ilskna blickar direkt jag stod och stirrade på nån choklad. Var så nära att yttra hur mycket jag var VÄRD det osv... men kunde faktiskt hålla mig! Stolt över mig än en gång. Nu kör vi vidare in i nästa vecka!

Den här söndagen var ju nåt alldeles extra med värme, vindstilla och SOL!!

fiskaistrandlucasistrand

 

lördag 23 september 2017 - 22:37

Colafylla och skratt-terapi

Fick världens fnitteranfall i bilen på väg till Nokia idag. Satt och drack pepsi i bilen och jag kontrade med finurliga kommentarer åt maken och han retade mig och skrattet bara bubblade ut. Världens fnittersalva. Fick samtidigt en trip-down-memory-lane.

bilfard

När jag var yngre, läs nedre tonåren, och drack cola (coca-cola gällde då, nuförtiden pepsi max) fick jag alltid världens fnitteranfall. Det var så vanligt att alla kompisar i högstadiet visste att direkt jag dricker cokis så utbryter världens skrattsalva. "Nej, nu har Nybbe druckit cokis igen" var något folk kunde höra på 90-talet i Pargas. Vi satt en hel del på Axo, ett café i Pargas, under högstadietiden. Och idag under bilfärden fick jag en flashback från tiden när man satt där i cafeét och drack cokis och trillade ur stolen pga att man garvade tills man ingen luft fick längre. Fick tillsägelser av personalen över att vi skulle vara lite tystare osv. Sådär som tonåringar är. Ajaj, det var tider det. Så kul vi hade!

Skratt är så otroligt befriande. Jag har turen att skratta mycket även ännu i denna ålder. Helande terapi varje gång. Gör gott i själen. Men riktigt sådär befriande skratt, sådär som man skrattar ändå från tårna och tårarna sprutar och man blir harklig i halsen, man kissar nästan på sig, verkar det som att det blir mindre av ju äldre man blir. Mer ansvar, mer oroande som förälder, provläsningar, jobb, stress etc? Att se äldre damer och herrar fnittra eller gråta av lycka är ändå rätt sällan. Eller? Gör alla det där hemma, i hemvrån? Nå, det känns som att det blir mer och mer sällan. Men när det händer,  ajaj, vad skönt!!

Idag var en sån dag. SÅ befriande! Bästa terapin och löser upp en massa spänningar. Förstår poängen med skratt-terapi som finns. Att stå och skratta i grupp på kommando. Men tror inte jag skulle fixa det. Eller jag skulle kanske börja fnittra hejdlöst över att det skulle kännas så konstlat i en sån situation. Jag har ju turen att ha en make som retas och fyller på mitt skrattkonto lite nu som då.

Jag klarar mig med cola och maken eller vänner. Min mamma är lika som jag och hon bubblar nog också fortfarande av skratt, efter nästan 75 års ålder. Så äldre kvinnor kan nog också. Jag hoppas jag kan behålla min fnitterhet så långt också. Ända tills jag blir 100 år! 100 år och fnittertant. Lifegoals.

Vad får er att skratta? När skrattade ni senast och åt vad eller i vilken situation?

tisdag 12 september 2017 - 11:58

Enbart positiva nyheter

Kraftprovet kom redan igår angående sockerstrejken. Sonens eftisgrupp hade blivit attackerade av jordgetingar när de var i skogen och när jag kom ut från tenten så hade jag missat samtal både från eftis och maken. Det visade sig att maken redan hämtat upp sonen från eftis och var på väg mot min skola. Så sonen kom hem sen med mig. Vi åkte via apoteket för att köpa antihistamin, sonens vrist var svullen till dubbla storleken, och han var väldigt ledsen. Apoteket ligger vägg i vägg med matbutiken, så sonen frågade snällt om han kunde få en glass. Ja, sa jag och vi gick dit och kollade. Det var på vippen att jag också tog en men då sonen frågade om jag skulle ta min vanliga (en Super-glasspinne) så sa jag till honom snabbt som attan (så jag inte kunde ångra mig) om han kommer ihåg att jag berättade att jag har godisstrejk. Och det kom han ihåg och var väldigt mån om att snabbt välja glass så jag inte behövde stå där och bli sugen.

Imorse var det äntligen dags för besöket till ögonläkaren för att kolla trycket, ögonbottnen och synen. Och allting var toppen!! Inga fel på mina ögon. Och jag har en toppensyn, ser allt. Ett pyttepyttelitet brytningsfel hade jag, inget jag behöver göra åt nu tyckte ögonläkaren men något som kan göra att jag behöver läsglasögon senare i livet. Hon menade att det är mina torra ögon som gör att jag upplever texten suddig ibland. Så friskt droppa på med ögondropparna bara enligt henne. Vilken lättnad!

Efter läkarbesöket var jag igen i matbutiken och handlade. Veckohandling, och även om jag var hungrig så kom jag ut ur butiken med enbart nyttigheter! Woop woop!!

Nu ska jag ta itu med examensarbetet. Denna vecka är öronmärkt för att endast sitta hemma och skriva och forska. Bara jag skulle sluta vela och bestämma mig för nåt ämne att skriva om...

jagseptember17

 

måndag 11 september 2017 - 11:49

Det där sötsuget

Varför ska det där sötsuget va så förbenat starkt!? Jag har ju varit rökare och hade inga som helst problem att sluta. Det var bara att bestämma sig och vips, var man fri. Typ. Visst, det hjälpte ju till att det egentligen smakade riktigt skit och man luktade skunk evigheter efter och så vidare. Riktigt lika är det ju inte om man äter socker. Man luktar ju (oftast) inte skunk efteråt och man äter ju goda saker så därför äter man ju det igen, och igen, och igen och mera. Alla endorfiner frisätts och hjärnan belönar dig och så vidare.

Och alla äter ju, så väldigt svårt att undvika det! Det finns inga skilda godisautomater i butiken (som cigarettautomaten) där man måste fråga dem i kassan vilket märke man vill ha och vilken nummer man ska trycka på och vips, kommer det på bandet en Snickers. Typ. Varför kan det inte vara så? Borde vara förbjudet att göra godisreklam eller ha dem synligt i hyllorna... Tycker jag iaf just nu.

Dessa fyra veckor får jag verkligen stålsätta mig att ens vistas i en butik. Utan att jag vet om det så kommer jag ut med en Pätkis eller Snickers... Det är som om min hjärna slutar fungera när den ser choklad, eller bakelse. Det är här som det där dåliga omdömet kommer och viskar i mitt öra "jamen, du är ju VÄRD en liten bit. Liiiiten bit bara, det klarar du, och sen imorgon kämpar du igen...". Jag är jättebra på att övertala mig själv. Och många gånger kommer jag ut ur butiken med nåt gott fast jag bara för nån nån timme sen lovat hålla mig... Eller så bakar jag nåt gott och intalar mig själv och att barnen nog borde få lite gott iaf (fast det egentligen är till mig)...

Borde ju avstå sockret helt och hållet egentligen, och aldrig mer äta, men just nu klarar jag inte av att tänka mig att jag ALDRIG mer skulle få äta nåt gott. Håller mig än så länge till mina 4 veckor. Håll verkligen tummarna nu!!

Jag heter Jessica och jag är sockerberoende.

hostpromenad

fredag 8 september 2017 - 12:44

Skola, jobb, tent, flunssa och det eviga dåliga samvetet

Tranorna har flyttat. Hösten är verkligen här nu. Med fina solnedgångar, krispiga morgnar och kvällsmörkret. Jag gillar höstar. En favoritårstid, delad plats med våren.

soderfjarden17

Men det är mycket nu. Brukar ju va så. Allt på en gång och sen är det tomt igen. De närmsta veckorna har jag haft skola hela dagen och sen jobb på kvällen eller tvärtom, jobb på morgonen och sen skola på eftermiddagen. Och så fick jag ju flunssan förstås till, och mens på det ännu... Inte så värst jobbig  flunssa dock. Den pyste på långsamt i början och inte tagit ner mig totalt. Jag har klarat av att jobba och studera.

jaghemmadag

Men den tar ju ner allmänkonditionen och humöret förstås då man vill prestera på topp. Idag håller jag en välförtjänt hemmadag fast vi har nån föreläsning i skolan (dock inte obligatorisk). Ska krya på mig och läsa på tent som vi har på måndagen. Såklart kom det en önskan att komma på jobb hela helgen med start ikväll. Men har lovat både mig själv och barnen att vara hemma så det blir jobb först till söndagseftermiddagen. Jag har jobbat nu alla helger i en evighet bakåt, så tänkte ha denna halva ledigt i alla fall.

Ja, ni hör ju. Det där eviga dåliga samvetet! Hur man än vänder sig är rumpan bak (eller hur va det man sa?)... Befinner jag mig på jobb har jag dåligt samvete över att jag inte hinner läsa på tent och det viktigaste, inte hinner se barnen (och maken förstås). Och är jag hemma och myser och läser och spenderar tid med resten av familjen, som idag, har jag dåligt samvete över att jag inte jobbar och cashar in pengar. Inte lätt det här livet. Som tur är det inte så mycket kvar av studierna. Fast 1,5 år är rätt länge då man håller på såhär ändå. Det gäller bara att bestämma sig och sen skita i det dåliga samvetet.

På onsdagen var jag på ett lite annorlunda uppdrag. Nämligen ett reklamjobb för Naprarehab angående kompressionsstrumpor. Det var kul. Det skulle vara en kvinnlig och manlig modell och vi fick springa och fotograferades vid öjberget och vid Söderfjärden. Benmodell för en dag. Vi hade otrolig tur med vädret som visade sig från sin bästa sida. Solen lyste och vi höll på ända tills solen gick ner. Kallt blev det nog, iom våra lätta kläder och shorts, och kanske inte det bästa för min flunssa (frös som en galning hela natten och var inpackad i filtar) men flera timmar gick fort i detta sällskap.

soderfjardenreklam

Ha en underbar och mysig helg! Jag tänker äta gott och mysa med resten av familjen. Vad har ni för planer? Kram!

tisdag 22 augusti 2017 - 19:00

Hur bra är ditt hemoglobin?

Kom på att skriva lite kort om hemoglobinet efter förra inlägget. När jag födde dottern så förlorade jag en massa blod och mitt hemoglobinvärde var runt 50, efter två påsar blod kom mitt hemoglobinvärde upp till hela 80. Så då vet ni hur dålig jag var. Jag måste ha en sköterska med mig till wc varenda gång under sjukhusvistelsen pga risken för att svimma, och jag fick absolut inte låsa om mig.

Mitt värde var lite över 80, 89 tror jag, när jag skickades hem och fastän jag åt järntabletter då såg jag till att äta rejält med järnrik mat såsom spenat, lever, broccoli, fågel, rött kött osv. Och det tog inte länge förrän jag fick upp det till normalvärde. Jag älskar ju både lever, broccoli och spenat. (På bilden dock blomkål men även den en jättebra och nyttig råvara)

lunchlever2

Så, vad är hemoglobin?

Hemoglobin förkortas ofta Hb. Hemoglobin är ett protein och finns i de röda blodkropparna. Det är hemoglobinet som transporterar syrgas från lungorna och ut i kroppen. Bindningen mellan syre och hemoglobin är inte stark och därför binds syre sen lätt i lungorna till hemoglobinmolekylen och frigörs lätt ute i vävnaderna.

Blodets hemoglobinkoncentration varierar från person till person. Genomsnittsvärdet är ca 150 g per liter blod. Män har en högre hemoglobinkoncentration än kvinnor. Hemoglobinets färg beror på hur många syre-molekyler som är bundna till varje hemoglobinmolekyl. Molekylen är ljusröd när den är mättad med syre och blåaktig när den inte har bundit. Artärblodet, som är nästan fullmättat med syre, är därför ljusrött. Vid passagen genom kapillärerna (våra minsta blodkärl) avger blodet i genomsnitt 25 % av syret, så därför är venblodet betydligt mörkare än artärblodet.

Mogna erytrocyter saknar kärna och kan därför inte dela sig. Produktionen av nya erytrocyter måste ske genom delning av stamceller. Stamcellerna ger upp hov både till röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och blodplättar (trombocyter).

Hos fostret produceras erytrocyter, de röda blodkropparna, huvudsakligen i lever och mjälte. Sedan övertar benmärgen gradvis produktionen. Under barndomen ersätts delar av den blodproducerande benmärgen i rörbenen av fettvävnad. Efter puberteten sker därför produktionen av blodkroppar främst i platta ben såsom bröstbenet, bäckenbenet och revbenen.

Normal erytrocytproduktion är beroende av att kosten innehåller tillräckligt med protein, järn, koppar, vitamin B2, vitamin B12 och folsyra.

Det är järnet i hemoglobin som binder syre. Ungefär 70% av järnet i kroppen är bundet i hemoglobin. Järn recirkuleras i kroppen. När gamla erytrocyter dör (ca efter 120 dagar), frigörs järnet från hemoglobinmolekylen. Sen transporteras det till levern för lagring eller till benmärgen där det återanvänds. Trots effektiv återanvändning förlorar kroppen hela tiden små mängder järn. Det sker genom utsöndring med urin, svett och genom avstötning av tarmepitelceller och hudceller. Och med menstruationen. Här måste vi få in detta med kosten. Kött, lever, äggula, bönor, nötter och grönsaker är viktiga järnkällor.

Folsyra och vitamin B12 är nödvändiga för syntesen av DNA och därmed för produktionen av material till dottercellernas kärna vid en celldelning. Om det finns för lite av dessa vitaminer i kroppen drabbar det all celldelning. Folsyra bildas i växtbladen och av många bakterier. Vi får folsyra genom grönsaker och animaliska produkter, tex lever och njure, som är lagringsplatser för vitaminet. Folsyrabrist kan bero på bristande tillförsel men också på bristande absorption från tarmen. Under graviditet uppstår brist lättare än annars på grund av fostrets höga celldelningshastighet.

Vitamin B12 bildas av vissa bakterier. Vi får det av att äta animaliska produkter. En vegetarisk kost innehåller lite av detta vitamin. Det dagliga behovet av vitamin B12 är mycket litet jämfört med de mängder som normalt finns lagrade i kroppen. Det tar därför flera år innan symtom på B12-brist dyker upp. Den vanligaste orsaken till vitaminB12-brist är ändå oftast inte att det finns för lite vitaminer i kosten utan på att det inte produceras tillräckliga mängder intrinsic factor i magsäcken. Instrinsic factor är nödvändig för absorptionen av B12 i tarmen och har man inte det så är det inte bra. Vitaminbrist på B12 ger anemi.

Så, känner du dig ständigt trött och hängig så kan det löna sig kolla upp sitt hemoglobin! Det kan vara en orsak till håglösheten och på att du ständigt flåsar i trapporna. Eller så är det konditionen som behöver förbättras... Kom också ihåg att äta mycket c-vitamin samtidigt eftersom järn binds lättare då inne i kroppen. 

Normalvärden här under. Har man under dessa uppfattas man som anemisk och behöver kollas upp lite. Är värdena under 100 är det höjd anemirisk men är du ung och frisk annars så kan man bara få en tillsägelse att äta järnrikt eller ta tabletter, men det ska alltid kollas orsaken till anemin. I mitt fall var det pga massiva blödningar, som förlossningen, som orsakade mina låga värden och det var på väg uppåt och därför skickades jag hem trots att mitt värde var långt under det tillåtna.

 

Hemoglobinvärdet för kvinnor: 120-150 g/l

Hemoglobinvärdet för män: 130-170 g/l

tisdag 22 augusti 2017 - 10:09

Fokus och inspiration

vardarjessica

Jobbat natt igen i helgen, samma som förra helgen. Denna gång slutade jag dock vaka först på måndagen, vilket innebar att jag fick sova i egen säng på dagen (och inte i gästsängen i gymmet som under helgen) pga av att resten av familjen var i skola/jobb. På grund av att jag fick sova med mörkläggningsgardiner, och egen säng, så sov jag i ett enda streck och vaknade först då väckarklockan ringde, strax före 15. Helt chockad över att jag kunnat sova så bra, som kämpat de senaste gångerna med att ens få ihop fyra timmar mellan nattskiften. Insåg att det inte varit fel på mig utan sovplatsen. Lättad och med väldigt mycket energi under måndagen så blev det både lite beachvolley med barnen och vänner och dessutom ett pass Bodyattack på kvällen. Säkert ett halvår sen jag var på bodyattack sist. Och vilket pass! Piuh! Jag fick nog utmana min kondition till max där... Trodde jag skulle få hjärtattack flera gånger. Fast inte så konstigt med tanke på hur länge sen det var sist, plus att jag slutat vaka samma dag.

Har som mål under hösten att satsa på mer träningspass för att få upp flåset igen. Jag har så svårt att köra löparintervaller själv. Ska nu försöka köra fler olika pass, inte bara Combat utan även attack och balance, kanske nåt step också. Kanske även nåt annat? Har nämligen märkt de senaste nattskiften att flåset inte är som det brukar. Man är ju lite mer stressad i kroppen under nätterna och när jag gått i trapporna så har jag flåsat som nåt värre. Kanske bra att hålla koll på kosten också så att hemoglobinet, järnvärdet, hålls på en bra nivå. Mitt hemoglobin har en tendens att hålla sig på den lägre nivån och jag får ständigt hålla koll på att jag äter tillräckligt med järn (men vill inte heller äta järntabletter pga magen).

Är så peppad att kicka igång hösten nu. Idag har jag ledig dag från jobbet och ska skriva praktikuppgiften (vi har haft praktik under sommaren på vårt vanliga sommararbete) som ska vara inne nästa vecka då skolan börjar. Så nu är det full fokus och med en hel dos ny träningsinspiration!

Hoppas er vecka börjat lika bra och jag önskar er en fortsatt bra vecka!