Bröstförminskning

tisdag 28 februari 2017 - 14:24 | 7 Kommentarer

Det kom en önskan att berätta lite om bröstförminskning. Jag berättade också om den i förra bloggen men här kommer nu ett inlägg från mig och sen kommer det ett till med ett par andra som gjort samma operation.

Bröstförminskning handlar detta alltså om. Ingen plastikkirurgi, ingen skönhetsoperation. Utan operation med siktet inställt på att lätta på bördan. 

Var/Hur börjar man?

Man bokar en tid till allmän läkare. Jag råkade ha min årliga reumaläkarträff när jag hade funderat klart på att det var detta jag ville. Så jag sa till honom. Han skrev remiss till kirurgen. Det var så allt sattes i rullning.

Sen då?

Sen var det bara att vänta på kallelse. Här sviker minnet lite. Om jag minns rätt nu, så var jag till reumaläkare i november ungefär, tid till kirurgen i början av året, januari-februari, och operationen hade jag i april. Året var 2015.

Träff med kirurgen

Kallelse till kirurgen kom med posten som sagt efter en tid. Det här besöket var jag mest nervös över. Jag hade läst massor om kriterierna för att få en operation gjord kommunalt, gratis. Man måste ha viss tyngd, viss storlek, på brösten. Det verkade också vara lite olika med kirurgerna, vilka dom tillåter till operationerna och olika också från sjukhus till sjukhus. Jag var till Vasa centralsjukhus.

Sjukskötare kallade in mig. I rummet fanns förutom skötaren, även en studerande och sen då kirurgen. Han berättade att jag var lite på gränsen. Han blev förvånad över att jag sa att jag hade DD-kupa. Jag misstänker att det är för att jag har 70-75 runt och därav blir kupan också större. Mina bröst såg inte enorma ut, men de kändes. I ryggen, i nacken. Banden tyngde på skulderbladen, bågarna klämde på revbenen. Ont i ryggen av tyngden framåt.

Han kände, klämde och vägde brösten i handen. Han sa att jag skulle varit gränsfall men att pga min diagnos, SLE, så ville han lätta på bördan åt mig och om han kunde få bort en del av smärtan, värken, från min vardag iom mindre bröst så var det en vinst. Så han godkände operationen och jag sattes in i operationskön. Nu var det bara väntan igen och fundera ut hur länge den skulle bli. Meddelade jobbet att operation är på lut så de var förberedda när det väl blev av. Och några månader senare fick jag kallelse till operationen.

Inför operationsdagen

Jag fick veta operationsdatumet några veckor före själva operationen. Tror jag. Här sviker minnet än en gång. Men det var inte så långt på förhand iaf. Men jobbet fick veta. Hade ringtid till sjukskötare före själva operationen där vi skulle gå igenom alla procedurer före. Jag var in för blodprover och korstest togs, jag har ju autoantikroppar i blodet så det sågs till att rätt blod från Helsingfors fanns på plats åt mig. Jag frågade om sjukledighetstiden och de sade att tre veckor är det vanliga men har man mer fysiskt, kroppsligt arbete så brukar det vara 4 veckor. Så detta meddelade jag jobbet så de visste. Mammografi och ultraljud av brösten gjordes. Allt såg bra ut. Jag fick tummen upp för operationen.

Operationen

Jag stegade in till preoperativa avdelningen till kl 8. Hade inte ätit nåt sen gårdagskvällen. Fick byta om till den mysiga (!) sjukhuspyjamasen, morgonrock, stödstrumpor, strumpor och plastpåsar på fötterna. Och så väntan. Lååång väntan... Vid 11-tiden fick jag äntligen träffa kirurgen. Här ritade han på mina bröst och planerade ingreppen. Ett bröst var större än det andra pga amningarna men nu fick jag veta att han skulle göra båda till en liten B-kupa. LITEN B-Kupa!! tänkte jag här... Från DD till LITEN B... Här hade jag faktiskt små, små ångertankar. Jag sa aldrig nåt, vågade inte. Var rädd att de skulle säga nej till operationen då. Allt hände så fort. Men när jag var tillbaka i väntrummet så tänkte jag sen ändå att liten B-kupa är ändå bättre än de tunga jag hade nu. Redan väntan i väntrummet var jobbigt när jag inte fick ha BH på mig... Det var tungt och svettigt, all tusch på brösten gjorde att det klibbade på hyn. Jag fick också veta att operationen kanske skulle bli av vid kl 14 ungefär. Nu började det kännas nära!

brostoperation

(Gamla instagrambilder från denna tid)

Men tiden gick... Klockan blev 15... klockan närmade sig 15.30... folk började packa ner och avsluta jobbdagen och sköterskan kom och sade att de ska se nu om jag hinner in idag eller om jag får komma på nytt imorgon. De sa att nån operation före mig hade dragit ut på tiden... Jag ville verkligen inte gå igenom allt detta på nytt imorgon!! Jag var hungrig och trött efter att inte ha ätit på hela dagen och bara suttit och spänt mig...

Så kom plötsligt sköterskan igen kort tid efter, hade med sig medicinkoppen och ett vattenglas och sa att nu var det dags, nu får vi skynda oss. Så jag tog panadol och en lugnande och så gick vi med raska steg till operationssalen. Här började det bli lite läskigt. Att gå själv in till operationssalen, efter så många, långa timmar själv. Lägga sig på operationsbordet. Så många människor i rummet. Alla hade sina egna arbetsuppgifter, fullt sysselsatta och koncentrerade. Nån minns jag att talade med mig, frågade om jag talade finska eller svenska. Nu var jag lugn igen. De stack kanyl i mig. Tror pyjamasen öppnades, fick ett varmt täcke på mig istället. Plötsligt dök någon in (anestesiläkare vet jag ju nu) och sa att han nu söver mig. Jag har sövts flera gånger men det var första gången jag verkligen kände hur jag sövdes ner, bit för bit. Det var som en våg som startade nere vid bålen och kom högre och högre upp och sköljde över mig och sen var det svart. Jag sov. Det var dags.

Uppvaket och avdelningen

Det var detta jag fruktat mest över. Att vakna upp efter operationen. Fundera på hur ont man skulle ha. Men jag vaknade lugnt. Ingen smärta. Inget jobbigt. Otroligt törstig var jag och HUNGRIG, vrålhungrig. Fick veta att klockan nu var 8 på kvällen. Blev direkt fundersam över maken och barnen. De måste vara jätteoroliga nu. Jag hade stängt av telefonen och sköterskorna förde bort den vid 14, då det egentligen var tänkt jag skulle åka in för operation. Så efter att jag fick smutta på lite vatten bad jag om en telefon att ringa maken. Halvt groggig ringde jag och de var lättade att få höra från mig. Orkade inte prata mycket men de var lättade att det gått bra. Maken lovade också meddela alla andra som var oroliga. Barnen kunde äntligen somna där hemma.

Till avdelningen kördes jag efter 21. Jag var så otroligt hungrig. Men fick veta att ingen mat serveras längre. Ringde maken igen när jag fått min telefon och sköterskorna hjälpt mig med laddaren. Orkade prata en stund och berättade om dagen.

Här började smärtorna komma litegrann. Kände mig orolig, vågade inte röra mig ifall det skulle smärta ytterligare. Jag frågade ofta efter värkmedicin och sköterskorna suckade när jag ringde. Till slut sa en sköterska att "nog får jag ju vända mig litegrann på sida också" efter att hon förstod att jag kanske hade obekvämt i sängen att enbart ligga på rygg.

Jag kom in till avdelningen precis vid nattskiftet, i mörkret, visste inte var jag var, var döhungrig och pratsjuk. Hade bredvid mig en dement, orolig kvinna som gjort höftoperation och började ropa i rummet när hon ville på toaletten så jag skötte ringandet för hennes del också. De två andra i rummet sov för fullt och snarkade. Efter att jag förstod att jag nog kunde svänga mig lite i sängen så gick det bättre. Hade bett om smärtstillande i princip varje timme (kändes det som, men har ingen aning om hur mycket jag fick) fram till 01 ungefär. Mitt blodtryck låg på 80/40, t.o.m. lite lägre ibland, hela natten. (Normalt ligger det stadigt på 100/60.) Hade mätare runt armen som mätte blodtrycket med jämna mellanrum hela natten. Såg när jag slumrat till och vaknat, att de lagt i dropp (sockerlösning tror jag, men har egentligen ingen aning om vad de lagt åt mig) nångång mitt på natten. Så nu började jag känna mig lugnare, kroppen var inte döhungrig längre och jag kunde komma lite till ro. Efter 01 så bad jag inte om någon ny värkmedicin. Kunde sova korta perioder.

Morgonen efter

Jag vaknade efter en väldigt omtumlad natt. Kände mig rätt stark ändå. Det värsta var att komma igång. Att tvinga sig igång. Jag fick frukost och smärtstillande kl 7. Men att försöka sätta sig upp med sådär lågt blodtryck var inte det lättaste. Fyfan. Det var nästan blodtrycket som var värst. Och säkert lågt hemoglobin också, hade förlorat rätt mycket blod. Brösten kändes inte jobbiga. Jag hade dränage i sidorna vid brösten och urinvägskateter. Att försöka sätta sig upp i sängen var en plåga. Det snurrade i huvudet som bara den, jag började må illa och vågade inte sitta för egen del. Jag tvingade i mig några skedar gröt i taget och måste lägga mig ner igen mellan varven. Kirurgen hälsade på medan jag kämpade med detta och att sätta mig upp igen när han, och hans läkarassistent, kom var minsann en plåga. Kommer ihåg att jag nämnde detta för honom. "Vänta lite nu, det tar en stund innan jag kommer mig upp"... Och vad jag fick kämpa, och sen försöka svara på hans frågor när jag mådde så illa och det bara snurrade... Men jag fick i mig all frukost, jag var så vrålhungrig att precis allt skulle ha gått i mig den dagen. Jag nästan slickade tallriken.

Kirurgen berättade att operationen hade gått bra men att jag hade blött otroligt mycket. "Det var en väldigt blodig historia", sa han... Tänkte att det måste mycket till att han kommenterar en sån sak...  Han hade tagit bort 250g från ett bröst och 200g från det andra.

Under förmiddagen, när jag började kvickna till mer och mer, tog de bort dränaget eftersom inget läckte ut längre. Urinkatetern togs också bort. Jag gick ofta upp för att träna bort svindeln, tex tog selfies på sjukhustoaletten, bara för att ha en orsak att komma mig upp ur sängen. Vågade inte gå längre sträckor ensam.

brostoperation5

Jag tvingade igång kroppen. En sköterska och jag provade ut en stöd-bh som jag nu skulle ha på dygnet runt i ett par veckor. Den fick jag till egen (har den faktiskt kvar än, har inte kommit mig för att slänga den även om jag aldrig skulle använda den igen). Lite skraj var jag att ta bort allt bandage och börja prova ut bhn, men det gick rätt smärtfritt.

Fick också veta att efter lunch skulle jag skrivas ut så jag ringde maken som skulle komma och hämta mig.

Sen då?

Ja, allt gick nog väldigt bra. Första dygnet hemma hade jag nog ganska ont, men jag har alltid varit en hejare på att återhämta mig. Har en bild på mig (som jag inte kan hitta fastän jag letat) som jag tog direkt jag kom innanför hemdörrarna, och jag ser väldigt pigg ut. Rödblossig om kinderna och lycklig.

Jag åt värkmedicin de två första dygnena, sen lämnade jag bort dem helt. Jag var pigg och full av livslust och så otroligt lättad och glad över att tyngden fram var borta. Det kändes som om jag kunde flyga! Det var dessutom vår ute nu.

Jag hade sjukledigt i fyra veckor. Återhämtade mig väl. Hade nåt litet problem vid ett litet sår vid ena bröstvårtan som såg ut att vara infekterat. De var osäkra på hälsostationen men jag fick en antibiotikakur för säkerhets skull.

Gick promenader ofta. Började träna benstyrkan igen efter ett par veckor. Träning som inte belastade eller stretchade brösten. Sen gick nog allt väldigt snabbt och jag började träna rätt fort igen då sjukledigheten gått ut. Rätt länge var brösten ömma såklart vid ärren.

Det blir snart två år sen operationen. Bröstvårtorna har jag känsel i igen. Ärren ser fina ut, de börjar försvinna mer och mer. På vardera sida om brösten har jag en utbuktning som stör mig ibland, det är där stygnen slutat och säkert där dränaget var. Men inget jag tänker på hela tiden. Är jättenöjd med slutresultatet! Otroligt lättad. Älskar mina små bröst. Känner mig faktiskt mer feminin med mindre bröst. Att kunna gå utan bh vissa dagar, när jag känner för det. Och att kunna idrotta, springa, utan att nåt tungt hoppar på där framme, lycka!

När såren hade läkt var jag snabb med att börja prova ut gamla klänningar som tidigare suttit för spänt åt vid brösten, eller skjortor som varit sprängfyllda vid brösten, och plötsligt passade allt perfekt. Fatta känslan! 

(Bilderna nedan ungefär 10 dagar efter operationen)

brostoperation3brostoperation4

Och storleken då? Ja, kirurgen sa ju en liten B, men jag får nog inte en B-kupa på. Det är nog en C-kupa jag har.

Det här handlar som sagt inte om skönhetsoperation. Jag har ingen aning om vad kostnaden skulle bli om man gjorde det privat. För detta betalade jag inte mer än en hundring. En natt på sjukhus.

Fakta från Vasa Centralsjukhus om bröstoperation.

Berättade som sagt om min operation i förra bloggen. Efteråt fick jag många mail från kvinnor som länge gått och funderat på bröstförminskning. Både bekanta och främlingar. Många var så glada över att någon skrev om detta problem som tynger väldigt många kvinnor i vårt land, i världen. Fick också veta många som beslutade sig för att göra operationen sen. Nästa inlägg handlar om två som gjorde operationen. En här i Vasa och den andra i Åbo. Spana in inlägget under veckan ifall ni är intresserade av deras erfarenheter.

Kommentarer

  • Johanna

    28.02.2017 20:02 (9 månader sen)

    Väldigt intressant berättelse och roligt att det gick bra och du blev nöjd! Det är svårt att bilda en uppfattning om hur mycket 200- 250 g är, det låter ju inte så mycket. Har du nån uppfattning om hur stor andel det är av totalvikten? (känns urdumt att prata om totalvikt på bröst). Jag har hört skräckhistorier också. En kirurg sa till en ung kvinna som funderade på förminskning och undrade över utseendet på brösten efter operationen. Hon fick till svar: Det är ingen skönhetsoperation så det ska du bry dig om! Det blev ingen förminskning den gången.


  • Jessica

    28.02.2017 21:28 (9 månader sen)

    Jo, det var ju nog det dom påpekade hela tiden. Tror det är meningen att dom ska säga så, så de som enbart funderar på det i kosmetiskt syfte kanske ska trilla ur kön och dom som faktiskt funderar på det av fysiska skäl ska stanna kvar. Min tanke iaf. Jo, jag var som sagt på gränsen till att få operationen eller inte. Och väldigt lite togs från mig. Imorgon postar jag ett inlägg med två andra där det togs bort dubbelt upp. Men alla jag pratat med har verkligen varit nöjda. Har inte hört någon som varit missnöjd faktiskt, men säkert måste det ju finnas någon.

    • Jessica

      01.03.2017 09:52 (9 månader sen)

      Vill ännu tillägga: Min man hade gjort en artikel om bröstoperationer (på vasabladet) just före jag bestämde mig. Där hade han pratat med kirurgen som hade sagt att de alltid hävdar att det inte är frågan om skönhetsoperationer men att det är klart att de ändå fixar det så snyggt som möjligt. Denna jobbar både privat och på centralsjukhuset och att det är klart att han inte gör det sämre bara för att det är kommunalt.


  • Rebecca

    28.02.2017 21:39 (9 månader sen)

    Intressant ämne och så modigt att vara öppen kring det. En fråga: Har du alltid haft stora bröst, eller har det hänt någonting som gjorde dem dem så stora att du fick problem? (viktuppgång+nedgång, amning, osv)

    • Jessica

      28.02.2017 23:11 (9 månader sen)

      Alltid haft stora. Som sagt, inte enorma, men alltid varit "tjejen med tidigt välutvecklade bröst". Kort är jag, enbart 157 lång, så därav känt ännu mer att brösten varit en stor del av mig, FÖR stor del.


  • Milla

    01.03.2017 18:55 (9 månader sen)

    Tusen tack för ett mycket intressant inlägg om ett ämne som inte så ofta berörs! Tror det är långt många fler än man tror som lider i det tysta med sina stora bröst och gärna skulle göra något åt dem, men inte vågar. Hör själv till dem. Var själv tidigt utvecklad och hörde till dem som hade störst bröst i skolan. Sen har inte graviditet och amning heller gjort dem mindre precis... Mina ryggproblem beror högst antagligen på just brösten. Skulle verkligen vilja slippa bördan. Vad för kriterier/medicinska orsaker har de som krav för att få göra operationen kommunalt?


  • Jessica

    01.03.2017 21:15 (9 månader sen)

    De här kriterierna hittade jag via nån länk: Leikkaushoidon aiheellisuus perustuu aina yksilölliseen arvioon. Hoitoon pääsyn perusteena on 50 pisteen raja, josta poikkeavat hoitopäätökset on perusteltava kirjallisesti. Vaikka pisteraja ylittyy, leikkausta ei tehdä, jos siitä ei ole odotettavissa hyötyä potilaan liitännäissairaudet ja muut tekijät huomioiden. Rinnan koko: kaulakuoppa-nänni (jugulum-mamilla) mitta 40 pistettä Alle 27 cm 50 pistettä 27-31 cm 60 pistettä Yli 31 cm Niska- ja hartiaoireet 0-20 pistettä Kun painoindeksi* on alle 30 0-10 pistettä Kun painoindeksi on 30 - 35 0 pistettä Kun painoindeksi on yli 35 Toimintakyvyn rajoittuminen 0-20 pistettä Kun painoindeksi alle 30 0-10 pistettä Kun painoindeksi 30 - 35 0 pistettä Kun painoindeksi yli 35 Lähde: Sosiaali- ja terveysministeriön oppaita 2005:5/Yhtenäiset kiireettömän hoidon perusteet Men själv har jag ingen aning om min kirurg kollade just på detta poängsystem. Inget som jag har minne av i alla fall. Det står också att det är väldigt individuellt. Tror också det är väldigt individuellt till vilken kirurg du far till. Som sagt, jag hade lite för små bröst och var på gränsen påpekade kirurgen åt mig. Jag var också strax över BMI-gränsen med mina 26 eller 27 i BMI. Men jag fick operationen pga mina grundsjukdomar, för att lätta på besvären som de tunga brösten medför. Så allt jag kan säga är "Go for it". Då har du iaf försökt. För om du verkligen har besvär lönar det sig pröva! Inget blir sämre av det! Lycka till!


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.