Diskussion med Alexandra om den psykiska hälsan/ohälsan

onsdag 27 december 2017 - 20:41 | 0 Kommentarer

Psykologi är något som jag alltid tyckt är väldigt intressant. Redan i gymnasiet var de mina bästa ämnen och sedan var det ju en hel del psykologi när jag läste pedagogik vid Åbo akademi och blev klar barnträdgårdslärare för 17-20 år sedan. Men man läste ju mest om den friska psykiska människan. Inte om de psykiska sjukdomarna.

Under vårterminen kommer vi att ha psykpraktiken och det är något jag lite bävat för under hela min studieperiod. Det är inte så att jag är rädd för att träffa människorna som kommer dit. Det är mer det att jag är rädd att känna mig otillräcklig. Och så är jag ju lite konflikträdd också och något jag behöver jobba ständigt på.

Jag har dock, under mina 15 år inom äldre vården, kommit i kontakt med personer som har haft alla möjliga olika psyksjukdomar. Jag har vårdat äldre med depressioner, med schizofreni, psykoser samt alkoholdemens och pannlobsdemens där aggressivitet tyvärr är vardag. Jag har klarat av detta bra. Men nu är det ändå både yngre och äldre och det är mer akuta sjukdomar. Det är på båda språken och det är tunga mediciner. Tänker jag mig, men jag vet ju inte riktigt vad jag ska förvänta mig, därför är det så svårt. Tidigare har jag skött om dem som haft balans i sina sjukdomar. Nu är det människor som inte har balans och behöver hjälp på ett annat sätt som jag inte är van med. Det är psykområde och det är akutområde. Två områden jag inte kommer att välja. Jag kommer att välja det kliniska område och inre medicin. Men jag vet också att även om jag bävar nu så kommer jag helt garanterat trivas som jag gjort sist och slutligen på alla mina praktikperioder.

Men jag valde att kontakta Alexandra Sippus för att intervjua henne och kolla upp lite inför den stundande praktiken. Alexandra var en av de första österbottningarna jag träffade när vi flyttade upp till Korsholm från Helsingfors för dryga 6 år sedan. Hon bodde i grannbyn då och bloggare emellan så erbjöd hon sig att visa mig runt i byn på cykel. Så vi tog en rundtur i mitten/slutet av sommaren och jag lärde mig en hel del om byn. Så glad för det! Uppskattade det massor att någon tog sig tid för mig. Sedan har jag hållit koll på henne under åren, som instagramvänner tex. Hon har studerat till sjukskötare och socionom och vi gick tillsammans i samma skola mitt första år i Novia. Hon är "erfarenhetsexpert" och jag satt med i publiken under hennes första föreläsning om hennes egna diagnoser, såsom depression. Och nyss kom hon ut med boken "Överleva eller leva?". Hon arbetar nu som psykisk sjukskötare för den affektiva polikliniken vid Vasa centralsjukhus. Så hon har bred erfarenhet och kunskap om den psykiska ohälsan. Vi träffas för en fikastund i stan och jag har möjlighet att fråga henne några frågor.

Hej, Alexandra! Du har många järn i elden. Hur och när kom du fram till att skriva en bok?

Drömmen att skriva har funnits sen lågstadieåldern. Sen hörde jag mig för, för två år sedan, efter människor till min bok och när jag nått dem kände jag att måste få klart den här boken. Skrev på den periodvis. Mycket väntande var det ju emellanåt, så det var ju inte två aktiva skrivarår, tex väntande på att intervjuerna skulle dyka upp som jag lämnat till vissa personer osv. Upplagan var 500 stycken och boken börjar vara slutsåld nu. Några exemplar finns kvar i bokhandlarna här i Vasa. Boken säljs även på adlibris och där har jag inte någon koll på hur många böcker som finns kvar. 

Adlibris sida, Överleva eller leva? och yles intervju om boken

Jag har också kollat in suicide zero-webplatsen. Som du är ordförande för? För Finlands sida? Vad är det för sida?

Suicide zero är en organisation som startat från Sverige och jag är nu grundaren för finska sidan. Om ett par veckor har vi första styrelsemötet. Det är ingen hjälporganisation, så man kan inte privat ta kontakt. Men sidan verkar för att förebygga självmord. Sprider information om självmord och psykisk ohälsa. Försöker få bort stigmat. Försöka nå för att landet jobbar mer för att förebygga. Men vi tar lite i taget, ser vad Finland behöver. Men vi har Sveriges verksamhet som grund.

Du var bland den första jag träffade efter flytten hit till österbotten och vi tog en cykeltur i byn och att jag var så tacksam för den gesten. Men jag kan ju inte hjälpa att fundera nu i efterhand, hur mådde du då? 6 år sedan. Hade du "kommit ut med depressionen" då redan eller när var det som du berättade om den för folk?

Jag kom ut år 2016, på decibels hemsida. Det finns kvar än och det kan ni läsa här. Sen skrev VBL ett reportage om mig och även yle. Jag gick Vasa centralsjukhus utbildning 2015-16 och blev erfarenhetsexpert, så tanken att berätta om det här har alltid funnits och jag har länge velat föreläsa så det här blev nästa steg. När vi två träffades hade jag börjat må bättre. I slutet av den sommaren fick jag reda på att jag var gravid och graviditeten, jag fick hyperemesis (graviditetsillamående), fick mig att fokusera på det och inte på mitt psyke. Min dotter fick mig att fokusera på livet istället för sjukdom. Sen efter en tid skildes vi, jag och min dåvarande man. Det känns ibland som om detta var i mitt förra liv, som om det var så otroligt länge sen allt det där hände. Det har hänt så mycket de senaste två åren.

Hur mår du idag? Helt fri från depression? Blir man nånsin det eller finns den i bakhuvudet hela tiden?

Nog ligger det där i bakhuvudet men inte är jag orolig eller rädd. Man känner att man vet hur man ska ta det ifall tankarna dyker upp. Om jag inte skulle må så bra som jag gör idag, eller om jag inte skulle ha bearbetat mina känslor, så skulle jag inte kunna arbeta med det jag gör idag. Ett av de kontoren jag sitter i idag var ett av de rummen jag satt i terapi i 2,5 år.

Du ska gifta dig snart, när? Hur träffades du och din man?

Vi ska gifta oss i februari. Vi träffades på Tinder, haha. Vi båda var så trötta på dateandet och så råkade vi hitta varandra. Två veckor efter att vi swipa right så träffades vi båda på en gemensam bekants bröllop och där blev det sen.

alexandra(foto: Tomas Baliukonis)

Du jobbar nu som psykisk sjukskötare. Har du hjälp av dina egna erfarenheter från psykvården? Var det psykinriktningen du valde under studietiden också? 

Jag funderade mellan psyk och akut inriktningen när jag studerade till sjukskötare och valde till slut akutinriktningen. Jag sa alltid att jag inte skulle arbeta som sjukskötare när jag blev klar år 2009, för det kändes inte bra just då. 2014 började jag utbilda mig till socionom. Men sen ledde det ändå till att jag arbetar nu som psyksjukskötare. Man ska aldrig säga aldrig. Jag trivs jättebra med mitt jobb.

Positiva och negativa egna erfarenheter från psykvården som patient? Hur vill du att man som sjukskötare ska vara/inte vara?

Jag var ju aldrig in på avdelning. Jag ljög så mycket och sa att jag mådde så bra och behövde aldrig tas in. Någon läkare var det nog som ville ha in mig men det behövdes aldrig. Så därifrån har jag ju inte några egna erfarenheter. Jag har bara varit på poliklinik och i terapi och där har jag allt gott att säga. Bemötandet man fått från akutavdelningar har ju varit både posititivt och negativt. Det är konstigt för jag kommer ihåg bättre både positiva och negativa glimtar från möten som varade 5 minuter än jag kommer ihåg två års terapistunder. Att så korta möten kan ha jättestor inverkan på en. När jag skrev min bok så sökte jag upp en läkare som jag träffade kanske 15 minuter när jag var 23 år. Det var en människa som verkligen såg mig och som genuint ville hjälpa mig. Det visade sig att han nu jobbar i Sverige och i en grupp som jobbar med hur man bemöter människor på bästa sätt. Där sitter verkligen rätt man på rätt plats. Sen finns det tyvärr också läkare jag stött på som inte tyckte man behöver göra nåt för ett bra bemötande. Som gör allt kallt på rutin och inte ser människan hen träffar.

Som professionell. Hur upplever du psykvården idag? 

Jag tycker den är bra. Vi jobbar skitbra med de resurser vi har. Och som vanligt är det ju just resurserna som ställer till det ibland. Men vi är ett bra team med bra människor på rätt plats.

Tips för mig som snart går ut i praktik och för andra sjukskötare som vill satsa på psykvården?

Lyssna. Ta dig tid att sitta ner och diskutera. Var inte rädd för tysthet. Låt människorna ta den tid de behöver. Bemötandet är så otroligt viktigt. Få minuter kan redan göra så mycket. Alla minns de där små men så väldigt betydelsefulla ögonblicken där någon sett en, tagit sig tid för en. Det betyder så mycket mer än man tror.

 

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.