onsdag 27 december 2017 - 20:41

Diskussion med Alexandra om den psykiska hälsan/ohälsan

Psykologi är något som jag alltid tyckt är väldigt intressant. Redan i gymnasiet var de mina bästa ämnen och sedan var det ju en hel del psykologi när jag läste pedagogik vid Åbo akademi och blev klar barnträdgårdslärare för 17-20 år sedan. Men man läste ju mest om den friska psykiska människan. Inte om de psykiska sjukdomarna.

Under vårterminen kommer vi att ha psykpraktiken och det är något jag lite bävat för under hela min studieperiod. Det är inte så att jag är rädd för att träffa människorna som kommer dit. Det är mer det att jag är rädd att känna mig otillräcklig. Och så är jag ju lite konflikträdd också och något jag behöver jobba ständigt på.

Jag har dock, under mina 15 år inom äldre vården, kommit i kontakt med personer som har haft alla möjliga olika psyksjukdomar. Jag har vårdat äldre med depressioner, med schizofreni, psykoser samt alkoholdemens och pannlobsdemens där aggressivitet tyvärr är vardag. Jag har klarat av detta bra. Men nu är det ändå både yngre och äldre och det är mer akuta sjukdomar. Det är på båda språken och det är tunga mediciner. Tänker jag mig, men jag vet ju inte riktigt vad jag ska förvänta mig, därför är det så svårt. Tidigare har jag skött om dem som haft balans i sina sjukdomar. Nu är det människor som inte har balans och behöver hjälp på ett annat sätt som jag inte är van med. Det är psykområde och det är akutområde. Två områden jag inte kommer att välja. Jag kommer att välja det kliniska område och inre medicin. Men jag vet också att även om jag bävar nu så kommer jag helt garanterat trivas som jag gjort sist och slutligen på alla mina praktikperioder.

Men jag valde att kontakta Alexandra Sippus för att intervjua henne och kolla upp lite inför den stundande praktiken. Alexandra var en av de första österbottningarna jag träffade när vi flyttade upp till Korsholm från Helsingfors för dryga 6 år sedan. Hon bodde i grannbyn då och bloggare emellan så erbjöd hon sig att visa mig runt i byn på cykel. Så vi tog en rundtur i mitten/slutet av sommaren och jag lärde mig en hel del om byn. Så glad för det! Uppskattade det massor att någon tog sig tid för mig. Sedan har jag hållit koll på henne under åren, som instagramvänner tex. Hon har studerat till sjukskötare och socionom och vi gick tillsammans i samma skola mitt första år i Novia. Hon är "erfarenhetsexpert" och jag satt med i publiken under hennes första föreläsning om hennes egna diagnoser, såsom depression. Och nyss kom hon ut med boken "Överleva eller leva?". Hon arbetar nu som psykisk sjukskötare för den affektiva polikliniken vid Vasa centralsjukhus. Så hon har bred erfarenhet och kunskap om den psykiska ohälsan. Vi träffas för en fikastund i stan och jag har möjlighet att fråga henne några frågor.

Hej, Alexandra! Du har många järn i elden. Hur och när kom du fram till att skriva en bok?

Drömmen att skriva har funnits sen lågstadieåldern. Sen hörde jag mig för, för två år sedan, efter människor till min bok och när jag nått dem kände jag att måste få klart den här boken. Skrev på den periodvis. Mycket väntande var det ju emellanåt, så det var ju inte två aktiva skrivarår, tex väntande på att intervjuerna skulle dyka upp som jag lämnat till vissa personer osv. Upplagan var 500 stycken och boken börjar vara slutsåld nu. Några exemplar finns kvar i bokhandlarna här i Vasa. Boken säljs även på adlibris och där har jag inte någon koll på hur många böcker som finns kvar. 

Adlibris sida, Överleva eller leva? och yles intervju om boken

Jag har också kollat in suicide zero-webplatsen. Som du är ordförande för? För Finlands sida? Vad är det för sida?

Suicide zero är en organisation som startat från Sverige och jag är nu grundaren för finska sidan. Om ett par veckor har vi första styrelsemötet. Det är ingen hjälporganisation, så man kan inte privat ta kontakt. Men sidan verkar för att förebygga självmord. Sprider information om självmord och psykisk ohälsa. Försöker få bort stigmat. Försöka nå för att landet jobbar mer för att förebygga. Men vi tar lite i taget, ser vad Finland behöver. Men vi har Sveriges verksamhet som grund.

Du var bland den första jag träffade efter flytten hit till österbotten och vi tog en cykeltur i byn och att jag var så tacksam för den gesten. Men jag kan ju inte hjälpa att fundera nu i efterhand, hur mådde du då? 6 år sedan. Hade du "kommit ut med depressionen" då redan eller när var det som du berättade om den för folk?

Jag kom ut år 2016, på decibels hemsida. Det finns kvar än och det kan ni läsa här. Sen skrev VBL ett reportage om mig och även yle. Jag gick Vasa centralsjukhus utbildning 2015-16 och blev erfarenhetsexpert, så tanken att berätta om det här har alltid funnits och jag har länge velat föreläsa så det här blev nästa steg. När vi två träffades hade jag börjat må bättre. I slutet av den sommaren fick jag reda på att jag var gravid och graviditeten, jag fick hyperemesis (graviditetsillamående), fick mig att fokusera på det och inte på mitt psyke. Min dotter fick mig att fokusera på livet istället för sjukdom. Sen efter en tid skildes vi, jag och min dåvarande man. Det känns ibland som om detta var i mitt förra liv, som om det var så otroligt länge sen allt det där hände. Det har hänt så mycket de senaste två åren.

Hur mår du idag? Helt fri från depression? Blir man nånsin det eller finns den i bakhuvudet hela tiden?

Nog ligger det där i bakhuvudet men inte är jag orolig eller rädd. Man känner att man vet hur man ska ta det ifall tankarna dyker upp. Om jag inte skulle må så bra som jag gör idag, eller om jag inte skulle ha bearbetat mina känslor, så skulle jag inte kunna arbeta med det jag gör idag. Ett av de kontoren jag sitter i idag var ett av de rummen jag satt i terapi i 2,5 år.

Du ska gifta dig snart, när? Hur träffades du och din man?

Vi ska gifta oss i februari. Vi träffades på Tinder, haha. Vi båda var så trötta på dateandet och så råkade vi hitta varandra. Två veckor efter att vi swipa right så träffades vi båda på en gemensam bekants bröllop och där blev det sen.

alexandra(foto: Tomas Baliukonis)

Du jobbar nu som psykisk sjukskötare. Har du hjälp av dina egna erfarenheter från psykvården? Var det psykinriktningen du valde under studietiden också? 

Jag funderade mellan psyk och akut inriktningen när jag studerade till sjukskötare och valde till slut akutinriktningen. Jag sa alltid att jag inte skulle arbeta som sjukskötare när jag blev klar år 2009, för det kändes inte bra just då. 2014 började jag utbilda mig till socionom. Men sen ledde det ändå till att jag arbetar nu som psyksjukskötare. Man ska aldrig säga aldrig. Jag trivs jättebra med mitt jobb.

Positiva och negativa egna erfarenheter från psykvården som patient? Hur vill du att man som sjukskötare ska vara/inte vara?

Jag var ju aldrig in på avdelning. Jag ljög så mycket och sa att jag mådde så bra och behövde aldrig tas in. Någon läkare var det nog som ville ha in mig men det behövdes aldrig. Så därifrån har jag ju inte några egna erfarenheter. Jag har bara varit på poliklinik och i terapi och där har jag allt gott att säga. Bemötandet man fått från akutavdelningar har ju varit både posititivt och negativt. Det är konstigt för jag kommer ihåg bättre både positiva och negativa glimtar från möten som varade 5 minuter än jag kommer ihåg två års terapistunder. Att så korta möten kan ha jättestor inverkan på en. När jag skrev min bok så sökte jag upp en läkare som jag träffade kanske 15 minuter när jag var 23 år. Det var en människa som verkligen såg mig och som genuint ville hjälpa mig. Det visade sig att han nu jobbar i Sverige och i en grupp som jobbar med hur man bemöter människor på bästa sätt. Där sitter verkligen rätt man på rätt plats. Sen finns det tyvärr också läkare jag stött på som inte tyckte man behöver göra nåt för ett bra bemötande. Som gör allt kallt på rutin och inte ser människan hen träffar.

Som professionell. Hur upplever du psykvården idag? 

Jag tycker den är bra. Vi jobbar skitbra med de resurser vi har. Och som vanligt är det ju just resurserna som ställer till det ibland. Men vi är ett bra team med bra människor på rätt plats.

Tips för mig som snart går ut i praktik och för andra sjukskötare som vill satsa på psykvården?

Lyssna. Ta dig tid att sitta ner och diskutera. Var inte rädd för tysthet. Låt människorna ta den tid de behöver. Bemötandet är så otroligt viktigt. Få minuter kan redan göra så mycket. Alla minns de där små men så väldigt betydelsefulla ögonblicken där någon sett en, tagit sig tid för en. Det betyder så mycket mer än man tror.

 

 

lördag 16 december 2017 - 11:01

Inga lätta veckor

Det har inte varit lätta veckor. Värst för min man men jobbigt även för oss resten i familjen.

Min man gjorde en vasektomi för 9 månader sen. Jag skrev om det då, här kan ni klicka och läsa. Min man har gett sin tillåtelse att skriva om detta. Kanske till och med mer han som sa till att skriva nu också då allt inte gick som det skulle...

Nå, efter 6 månader ska det lämnas in ett spermaprov och det upptäcktes då att han inte var 100% steril ännu så han togs in igen för att korrigera och kolla upp var det gick tokigt. Det visade sig att det uppstått en inflammation efter första ingreppet och antagligen pga det har sädesledarna växt ihop igen. Vilket händer färre än 0,1 % av fallen...

Nå, det var sen härefter problemen började... Efter andra ingreppet nu, när de tog bort ärrvävnad som uppstått på vänster sida och skar av sädesledarna igen, uppstod det en liten blödning inne i pungen som ledde till att den svällde upp till en stor apelsins storlek och allt runt omkring helt svart. Detta händer i ca 2-5 % av fallen... Så han har verkligen hört till undantagsfallen alla gånger...

Han har haft så ont, så ont, i två veckor och inte klarat av att vara uppe ens i två minuter. Så här hemma har det varit rätt dystra två veckor med mycket smärta och sjukprat och jag och barnen som hjälpt honom med i princip allting. Tur så var jag hemma den första veckan efter ingreppet och kunde hjälpa honom. Men äntligen nu efter två veckor har svullnaden börjat gå ner och min man har under dessa två senaste dagarna uppstått ifrån de döda. Han har till och med orkat sitta med oss vid matbordet en liten stund och idag var han ute en sväng för första gången, för att hänga upp utejulljusen.

Nu, två veckor före jul, har jag sedan istället jobb alla dagar. En ledig dag på dryga två veckor tills jul. Jag hoppar in nu på två olika jobb. Mitt gamla jobb som närvårdare och sedan ett nytt, som sjukskötare. Trivs jättebra på detta nya och är så glad att få chansen att jobba där. Borde bara skriva på slutarbetet också men inte haft nån tid nu de senaste veckorna. Att sköta ett hushåll ensam i flera veckor är inte lätt. I dessa juletider dessutom. Och det är inte det att man haft sin man bortrest och därför behövt ta hand om allt. Utom jag har tagit hand om allt PLUS mannen...

nyajackan2

torsdag 19 oktober 2017 - 21:41

En annan migränhistoria

Som jag skrev i mitt huvudvärksinlägg har jag en vän som hade det väldigt jobbigt med sin migrän under vår studietid. Jag frågade henne om hon har lust att berätta och här är hennes migränhistoria:

"Vad gäller migränen så har jag nu diagnosen kronisk migrän, äter två olika profylaxer och försöker kämpa vidare. Största hjälpen har jag fått av att totalt ändra mina matvanor. Migrän är så mycket mer än bara huvudvärk. Jag är fumlig, kan inte läsa text, ser inte djup (svårt att köra bil just under anfallen), talet blir sluddrigt och jag hittar inte ord osv. Listan är lång. En stor del av mina migränanafall är idag utan huvudsmärta, men gör mig helt handlingsförlamad med alla andra symtom.

Migrän fick jag i lågstadiet, ett arv av min mamma och mommo. Läkaren vi besökte då sade åt mamma att vi bara inbillade oss, att så unga inte kan ha migrän. Idag vet man ju bättre och det finns t.o.m 3-åringar med migrändiagnos. Hela mitt liv har jag spytt och mått dåligt och gått miste om väldigt mycket roligt. Alltid då något skulle planeras, sades det att "nå, vi måst se hur Sanna mår sen". Det var först i Jakobstad jag kom till en läkare som hörde på mig och kunde hjälpa. Jag tror att jag prövade ALLA migrän "täsmälääke" som fanns på marknaden och hittade till sist en som hjälpte mig. Då kostade ett piller 10 €/st. Och med bara studiestöd måste man lite välja när man skulle ta av dem. Hade man 3-4 migränanfall i veckan (ibland mer), gick man ju snabbt i konkurs. Men det var ju ändå då jag upplevde att mitt liv började på nytt! Jag kunde planera och inte hela tiden fundera när migränen dyker upp. Jag hade ju hjälp i såna fall. Under graviditeterna hade jag migrän bara några få gånger. Men efter båda graviditeterna blev anfallen mycket kraftigare. Har varit in på dropp några gånger då det blivit så illa och inte släppt. Jag började skriva migrändagbok, det ville min neurolog. Där märkte jag att jag att jag hade migrän eller något av symtomen ca 25 dagar varje månad. Så diagnosen blev kronisk migrän. Så fick jag en profylax, som inte hjälpte. Så fick jag en till att ta samtidigt med den första. Ingen större hjälp av dem heller, bara lite.

Efter detta började jag ändra mina kostvanor. Jag har lämnat bort allt socker, mjöl, pasta, potatis osv. Och det har hjälpt. Visst har jag migrän ännu, men ibland bara 1 ggr/vecka!"

jagosanna

Bild från nångång under slutet av 90-talet eller första åren under 2000-talet. Denna bild kanske t.o.m från pampas nationaldag, kommer inte riktigt ihåg. Eller så bara från nån vanlig festkväll. En av de få bilderna som finns. På den tiden fanns inga mobilkameror, utan man tog med sig fickkameran och knäppte bilder och sen framkallade filmrullen och hoppades nån av bilderna var lyckade. Stenåldern. Men sjukt roligt att framkalla en rulle och vänta en timme. Sen under tiden gick man och funderade vad som skulle finnas på rullen. Överraskning de luxe att bläddra igenom bilderna sen!

 

tisdag 17 oktober 2017 - 21:56

Huvudvärk

Jag har, i tidigare inlägg, nämnt att jag gått och dragits med en huvudvärk i ett par veckor. Min huvudvärk tror jag bottnar i endera spänd nacke och rygg eller sen en flunssa som ligger och pyr på i bakgrunden utan att bryta ut, eller kanske både och samtidigt. Men huvudvärk kan bero på flera olika orsaker. Idag skriver jag om olika sorters huvudvärk. Tror alla lidit av huvudvärk nångång i livet. Vissa lider mer och vissa mindre. Ni kan också läsa här om Charlotta och hennes migränhistoria.

Huvudvärk kan vara tillfälliga eller återkommande. De kan också vara långvariga

Huvudvärk kan bero på spänningar, sjukdomar eller läkemedel. Huvudvärk som har hållit på i mer än 15 dagar/månad och varat 3 månader i följd räknas som kronisk. Det kan vara spänningshuvudvärk, migrän eller Hortons huvudvärk.

Vid influensa och infektioner är det vanligt med huvudvärk som symtom. Vid sällsynta fall kan huvudvärken bero på allvarligare saker såsom anemi, högt blodtryck, njursvikt eller sjukdomar i hjärnan.

Läkemedel mot huvudvärk kan också i sig orsaka huvudvärk...

Det lönar sig att ta redo på orsaken till huvudvärken och åtgärda det i första hand. Har du spänningshuvudvärk så är det bästa att röra på dig, mjuka upp kroppen eller gå till en massör. 

huvudvark

Spänningshuvudvärk

- tryckande, molande värk som endera sitter som ett band runt huvudet, vid pannan eller bakhuvudet.

 

Migrän

- intensiv, svår och pulserande huvudvärk

- var femte kvinna och var tionde man drabbas, även barn.

 

Hortons huvudvärk (eng Cluster headache)

- extremt plågsam huvudvärk

- smärtsamma huvudvärksattacker som är lokaliserade till ena ögat.

- vanligare hos män.

 

Migrän måste vara en riktigt otäck sjukdom. Att behöva gå med en hejdundrandes huvudvärk med jämna perioder och som dessutom är så att säga osynlig. Folk har ingen aning om hur en mår då en har det. Min man sa till mig här bredvid när jag skriver om migrän att det måste vara den bästa sjukdomen att låtsas ha när man inte orkar jobba. "Nej, nu börjar min migrän igen. Oj, oj, nu måste jag gå hem. Nä, idag kan jag inte komma på jobb, jag har migrän"... osv... Undrar hur många som fejkat migrän. Som aldrig nånsin haft migrän alltså. För ingen som har migrän på riktigt skulle önska att dom har det. Och dom fejkar nog aldrig. Bara är lycklig dom perioder dom inte har migrän.

Jag kommer ihåg min studiekompis och bästa vän som sa till mig i början på år 2000 när jag fick min SLE-diagnos att hon minsann tusen gånger om skulle vilja ha en SLE-diagnos istället för migrän. Att folk inte tror på en, hur ont man verkligen har och hur jobbig den är. Att gå omkring med ständig huvudvärk. Som blossar upp av olika anledningar. Och när den blossar upp så däckar det en totalt. 

F Ö R   J Ä V L I G .

Och jag förstod henne. Vi hade båda osynliga sjukdomar som ingen, som inte hade det själv, förstod/förstår vad det innebär. 

Charlottas migrän påverkas av stress och hormoner. Här berättar hon sin historia:

"När jag var yngre och hade oregelbunden mens så fick jag alltid migrän under perioder då jag inte hade mens, om mensen hoppade över nån månad. Starka ostar och choklad kunde också framkalla anfall. Men inte längre. Nu får jag 2-4 riktiga anfall per år ungefär. När jag var yngre hade jag 1-4 anfall per månad. Migränen var som värst när jag gick i gymnasiet. Då kunde mina anfall vara så besvärliga att pannan och ögonen svällde upp så jag knappt såg något. Med åldern har nog anfallen minskat, redan före jag fick barn. Jag kan känna på mig när ett anfall är på gång och då kan jag ta medicin i förebyggande syfte. Det är nog ärftligt från min sida. Min pappa har också migrän och hans anfall har minskat till 1 gång på 5 år. Tyvärr verkar det också ha gått över till min son som nu är 6 år. Han var 4,5 år när han första gången klagade på ont i huvudet och spydde. Nu har han dock mått bättre när han inte längre äter mjölkprodukter. Jag själv var nog också ganska liten när jag fick migrän första gången. Då var det "magmigrän". Jag spydde plötsligt lite nu och då och klagade på mitt huvud. Sen senare i årskurs 3-4 kunde jag tydligare börja säga när jag hade migrän.

Jag hade medicin mot migrän även när jag var yngre men jag gillade inte dem. Började sedan med en cocktail av aspirin och panadol, men min mage klarade inte det. Nu får jag inte längre äta Aspirin så nu tar jag Burana och panadol och tycker det är bäst. När jag känner att migränen är på gång så tar jag medicin och går helst och vila så får jag det att gå om. Tyvärr finns det inte alltid möjlighet att gå och vila...

Det var en läkare som sa åt mig en gång att får man migrän som liten är det större möjlighet att det försvinner när man blir äldre. Får man det först i puberteten är det större risk att du har det resten av livet."

Har du ofta huvudvärk? Lider du av migrän? Tycker du folk förstår dig när du mår dåligt?

fredag 15 september 2017 - 10:11

Har du haft bältros?

Har haft ett par tänkbara forskarämnen till mitt examensarbete redan länge men jag har känt att jag inte riktigt vet hur jag ska lägga upp det. Så hela processen har varit lite tveksam. Men så satt jag och slöläste min mikrobiologi-bok här hemma igår och stötte på bältros. Boom! Plötsligt föll allt på plats och jag blev exalterad. Det var ju såklart bältros jag skulle skriva om! Infektionssjukdomar, virus och bakterier är bara SÅ intressant och jag hittade även mitt område. Infektionssjukskötare. Där har vi det! Mitt område! Det har varit lite jobbigt att gilla allting och inte ha nåt speciellt intressant område. Svårt att kunna allt om allting, så att säga, och känt mig lite stressad över det. Men plötsligt hittade jag hem. Alla bitar föll på plats.

Så nu ska jag djupdyka in i bältrosens värld det närmaste året. Symtom och vård av bältros. Mycket aktuellt också angående det omdiskuterade vattkoppsvaccinet. Många äldre nu som inte har haft vattkoppor som liten och som inte heller har nåt vaccin mot det. Får man vattkoppor som äldre så brukar man inte ha det lätt. Och får man ännu till bältros efter det med nervsmärta så blir det ännu jobbigare. Har både hört om och vårdat många människor som har haft det riktigt jobbigt med denna sjukdom. Både äldre och yngre. Men det är alltså enbart sjukdomen bältros jag skriver om, jag tar inte ställning till själva vaccinationerna. Vaccinationer är hett ämne för hälsovårdare, inte lika för sjukskötare.

Nu ska jag skriva en plan som ska vara klar i november. Får jag klartecken med allt då så är det bara att skicka ut frågeformulär till sådana som haft bältros. Har du haft bältros? Skicka jättegärna mail åt mig (jessica.nybacka@gmail.com) och så får du svara på några frågor om sjukdomen sen efter november.

måndag 11 september 2017 - 22:14

Mola Hydatidosa/ Druvbörd/ Trophoblastic desease

En druvbörd är något man som gravid inte vill uppleva. Har haft tent idag om normal graviditet och förlossning och onormala sådana. Detta jag tar upp idag hör verkligen till det onormala.

Så vad är detta "druvbörd"?

Efter att det befruktade ägget vandrat ner till livmodern och fastnat där så tar utvecklingen en felaktig vändning. Kärlen hos molorna spårar ur och återbildas och det utvecklas blåsliknande strukturer. Ofta ser de ut lite som en vindruvsklase och därav namnet "druvbörd". Molorna behåller sin endokrina aktivitet och utsöndrar HCG (Humant Chorion Gonadotropin). HCG är det hormon som utsöndras direkt ett ägg är befruktat och det hormon som avslöjar om du är gravid eller inte när du tar ett graviditetstest och kissar på en sticka. HCG-utsöndringen vid en druvbörd är dock mycket högre än normalt, vilket också gör att någon med druvbörd ofta har alla graviditetstecken väldigt tidigt och väldigt "mycket". Tex hyperemesis gravidarum (våldsamt illamående) är vanligt och tex Pre-eklampsi (havandeskapsförgiftning), som kan uppkomma i senare skedet av graviditeten, kan vid en druvbörd förekomma redan i vecka 13. Man kan också ha tidigare bröstspänningar och pigmenteringar än normal graviditet.

Orsaken till att druvbörd uppstår är ganska oklar än så länge. Det vanligaste är att druvbörd saknar foster. Det kallas då komplett druvbörd. Dvs att man aldrig haft ett foster i livmodern fastän HCG- halten indikerar att man är gravid, men det är alltså enbart den endokrina verksamheten i molorna. I vissa fall kan ett foster finnas men det går snart under eller klarar inte av att växa pga att dessa blåsor växer så snabbt och fyller ut hela livmodern. Har man haft ett foster kallas det partiell druvbörd.

Tillväxten och hormonproduktionen förklarar också symtomen. Då livmodern växer snabbt ger det både smärtor och även blödningar.

Det är en promilles risk att en graviditet är en druvbörd. Dvs väldigt liten chans. Ändå känner jag till folk som tyvärr personligen fått uppleva druvbörd själv. Carina, min svägerska, är en av dem och hon delar här med av sin historia. 

"Min graviditet förlöpte normalt till v.17. Allt kändes normalt, kanske mådde jag lite mer illa än första gången, men det hör ju till så inte tänkte jag mer på det. I vecka 17 skulle jag på vanligt besök hos rådgivningen. Alla mina värden var ok så långt men sen när hon skulle söka babyns hjärtljud så hördes de inte. Jag blev då skickad till mödrapoli där det bekräftades att fostret dött. Inget annat onormalt syntes då. Jag hade ju heller inga blödningar. Jag födde fostret normalt eftersom det var för stort för skrapning. Eftersom läkarna inte hittade någon orsak då, eller iaf inte sa något, så skickades foster och moderkaka till patolog och då kom svaret; partiell druvbörd, att min druvbörd hade börjat i moderkakan och därför hade fostret inte överlevt.

Druvbörd, eller mola graviditet, kan också vara elakartad så efter min druvbörd åkte jag in på skrapning för säkerhets skull. Jag fick inte bli gravid på nytt på ett år och jag måste kolla mina HCG-värden först 1 ggr/vecka i en månads tid och sen 1 ggr/månad i ett års tid för att kolla att det inte hade börjat ändra. Efter det året fick jag grönt ljus och efter några månader var jag gravid med vår andra son. Och då löpte allt normalt.

Läkarna sa åt mig att partiell druvbörd är väldigt ovanligt. Att chansen att få det är typ 0,00001, så att få den igen är oerhört liten. Jag fick också höra att jag då var det första fallet med partiell druvbörd på Malmska här i Jakobstad."

 

torsdag 22 juni 2017 - 11:36

Till om bröstcancer och implantat

Michaela Nygårdas som jag intervjuade (intervjun hittar ni här) har varit med i programmet "Hyvää elämää" imorse, angående bröstcancer och olika alternativ om operationer och bröstimplantat.

(Tyvärr bara på finska)

Kolla här

Kilar också in här intervjun av Pernilla Vikström och hennes erfarenheter ifall nån missat den.

brostcancer

 

måndag 8 maj 2017 - 18:28

"Du har bara en hud"

Idag startar euromelanoma-veckan. Det innebär att det poängteras hur viktigt det är att vi tar hand om vår hud och att vi går och kollar upp konstiga födelsemärken. Vill ni läsa mer om euromelanoma kan ni läsa här på svenska, och här på finska.

Hudkliniker runt om i landet och i hela världen har öppet hus för att folk lätt ska kunna komma in utan remiss för att kolla upp sina födelsemärken. Ett jättebra event tycker jag. 

Ett problem är ju att folk väntar allt för länge med att gå och kolla upp sina födelsemärken som ser konstiga ut. Man tänker "äh, inte är det ändå nåt" eller så är det många som aldrig kollar på sin kropp och ser förändringar, förrän det är för sent.

Imorgon har Vasa centralsjukhus hudklinik öppet hus kl 9-15, för andra året i rad, och ett drygt 60-tal har fått boka in sig för att kolla upp sina födelsemärken. Hörde att alla tiderna hade bokats upp redan en dryg timme efter att de släpptes... Och många som står i kö och hoppas det dyker upp annullerade tider. Eller så kan man komma in bara och tala med kunnig personal som svarar på frågor. Hälsocentralläkare kommer till hudkliniken för att kolla patienter på löpande band för att lära sig mer om elakartade hudförändringar och hudklinikens specialläkare står till förfogande för dem vid frågor. Kl 11.45 imorgon är det också föreläsning i centralsjukhusets Y-hus (nya delen, ovanför akuten) där de specialiserande hudläkarna föreläser om just huden och födelsemärken, helt öppet för allmänheten. Bara att komma med och lyssna!

Fick också idag se denna omtalade specialmaskinen som hudkliniken här i Vasa har. Enda i Finland. Inte ens Sverige har en sådan. Tror det fanns en i Köpenhamn och en i nåt annat europeiskt land. Här kan ni läsa VBL:s artikel om ämnet. Stort! Man behöver alltså inte skicka biopsiprover till patolog utan maskinen gör biopsi med hjälp av bilder, direkt där på ställe. Ingen väntan på svar utan man får svaret genast. Vilken framgång. Johanna, överläkaren på hudkliniken, visade mig bilder idag av helt vanliga födelsemärken. Mikroskopiska bilder, väldigt vackra. Som små landskap såg de ut. Fick dock inte se bilder än på några melanom. Skulle ha varit roligt att se skillnaden.

Här kommer en lite rolig video. Skin check tango:

Så det här är vad ska du kolla efter när du kollar din hud. Märken:

- som växer, ändrar färg och/eller form

- som skiljer sig från övriga födelsemärken ("Fula ankungen"-tecknet)

- som är asymmetriska eller är ojämna i kanterna

- som känns ojämna eller fjällar (ibland kan man känna hudskador innan det går att se dem med blotta ögat)

- som är flerfärgade

- som kliar

- som blöder eller varar

- som är pärlskimrande

- som bildar sår som inte läker

Melanom är den ovanligaste hudcancertypen, men också den farligaste. Andra hudcancertyper är; basalcellscancer (vanligaste), skivepitelcancer (näst vanligast) och aktinisk keratos (medelålders och äldre personer). Melanom kan drabba alla oavsett ålder. Melanom visar sig genom att pigmenteringen hos ett födelsemärke mörknar eller att födelsemärket utvecklar ojämna kanter eller olika färger över tid. Den kan också vara som en snabbt växande rosa eller röd knöl. Melanom kan sprida sig i kroppen och måste därför behandlas snabbt.

En som haft melanom är Heidi Granholm. Här kommer hennes historia:

heidigranholm2

"Jag hade ett födelsemärke på ena låret som jag tyckte var fult och for till studenthälsan för att ta bort det. Hade inte ens en tanke på att det kunde vara melanom och glömde bort att jag skulle få svar. Sen ringde de från studenthälsan några veckor senare och bad mig komma dit så fort som möjligt. Då först slog det mig att det kunde vara hudcancer vilket de sen bekräftade nån timme senare. Sen fick jag vänta på en tid till sjukhuset. På sjukhuset tog de sen bort mer hud runt födelsemärket + 15 lymfkörtlar ur ljumsken och som tur kom svaret att melanomet inte hade spridit sig. Nu är jag på kontroll till hudläkare och till onkologen några gånger per år och kollar själv mina födelsemärken aktivt. Men före det här hade jag aldrig reflekterat över mina födelsemärken desto mer. Jag uppmanar alla att kolla sina födelsemärken och vara försiktiga i solen!"

 

söndag 2 april 2017 - 14:50

Let´s talk about sex...

Närmare bestämt sterilisering.

Sterlisering är något vi pratat om här hemma från och till i flera år. Men aldrig desto allvarligare. 

Så en dag sa jag till min man, att nu är det slut med pillren. Jag har ätit p-piller (och minipiller den senaste tiden) i 23 år. Nu fick det räcka! 

I samma veva som jag yttrade det åt maken så sa han, "okej, då går jag och steriliserar mig. Du har ätit p-piller i alla år, nu är det min tur att fixa det här. Ingreppen för mig är dessutom lättare än för dig." 

Vi kände att vi diskuterat alldeles tillräckligt om fler barn eller inte. Och kommit till slutsatsen att det fick räcka med de två vi har. Ja, jag kunde visst tänka mig en helt bunt till men fick kontra med realistiska jag och inse att det blir inga fler. Min kropp orkar varken med fler graviditeter eller fler  förlossningar. Jag hade redan också nämnt barnbeslutet till min reumaläkare som tyckte jag inte behövde nån specialistvård längre. Och huset skulle också bli för litet med fler i familjen. Så nej, inga fler. Punkt. 

Eftersom proceduren är mycket enklare för män än för kvinnor tyckte ju också min man att det var klart att han fixar detta. Jag har redan genomgått min beskärda del av ingrepp och operationer i mitt liv så det var dags för honom nu.

Överraskningen för oss båda var nog ändå hur många som redan gjort detta. Min man skrev ett FB-inlägg för en lång tid sedan och fick många svar, både i inlägget men även privat, av människor som också gjort det. 

Så då reder vi ut begreppen:

Att sterilisera sig är inte samma sak som kastrering, dvs att äggstockarna eller testiklarna tas bort. Efter en sterilisering fortsätter hormoner, spermier/ägg att produceras som vanligt.

Manlig sterilisering/vasektomi: Mannens spermier tillverkas i testiklarna och transporteras via sädesledaren vidare till urinröret. Under vägen blandas spermierna med vätska från sädesblåsor och prostatan. Sädesvätskan töms ut via urinröret i samband med utlösning.

Vasektomi görs så att spermierna inte längre kommer till urinröret. De fortsätter att bildas helt som vanligt i testiklarna men eftersom de inte kan fortsätta sin färd tar kroppen hand om dem och bryter ner dem. Autoantikroppar mot sina egna spermier kan bildas men är inget farligt för hälsan. Prostatan och sädesblåsorna påverkas inte utan fortsätter att producera vätska som vanligt. Mängden vätska vid utlösning minskar bara med 5% efter en vasektomi pga avsaknad av spermier. Sexuell kapacitet, känsel i penis och produktion av manligt könshormon påverkas inte. 

Det görs ett litet snitt i testikeln, sädesledaren lyfts ut och knipsas av. Detta görs i lokalbedövning och mannen är vaken och med under hela proceduren. Min man får berätta:

"Jag bestämde mig att göra det här och bokade tid till arbetshälsovården. Läkaren kollade lite med att det var gemensamt beslut och min fru måste skriva en bekräftelse att hon var med i beslutet. (Något jag inte fattar. Vad hände med rätten att bestämma över sin egen kropp?) Remiss till kirurg skickades och tid för vasektomin fick jag sedan efter tre månader.

Jag åkte in på morgonen, skulle vara oäten i 6 timmar före. Fick vänta rätt länge eftersom dom dubbelbokat kirurgen. Jag hade mina vanliga kläder på mig, även i operationssalen. Behövde bara dra ner byxorna en liten bit ner. Fick en värkmedicin före och propofol (sömnmedel men i mycket liten dos, används vid narkos) i dropp under hela proceduren och de lokalbedövade stället vid pungen. Men jag var alltså vaken under hela proceduren och satt och pratade med teamet under proceduren. Lite hög på medicinerna var jag ju nog men allt kändes bra och tryggt. Det värsta var väl tvättningen före när området skulle steriliseras med steriliseringsvätskan som kändes väldigt kall.

Ett litet snitt gjordes. Kändes inte alls. När hon drog fram sädesledaren kändes det lite spänt vid området, på ett obehagligt sätt. Men genast jag nämnde nåt om smärta fick jag en dos i pungen och en i venen och vips var smärtan borta. Hela ingreppet tog 2 x 15 minuter, båda sädesledarna.

Under kvällen efter ingreppet kände jag mig ganska trött pga medicinerna, försökte vila  rätt mycket. Direkt jag steg upp kändes det lite lustigt men vågade nog röra mig ändå. Jag sov som en stock hela natten och nästa dag kändes det redan bättre även om jag gick väldigt försiktigt. Såren på pungen har inte blött alls efter vasektomin. Och den enda smärtan är ett litet obehag i ljumsken. Antagligen där sädesledaren finns.

Tre månader efter ingreppet ska jag göra ett spermaprov. Provet tas alltid för att risken finns att sädesledarna växt fast igen och spermier kommer sig vidare som förut eller att kirurgen missat nån mindre sädesledare. Så helt steril kan vi inte räkna med att jag är än."

Kvinnlig sterilisering: Ägglossningen sker ju vid äggstockarna och så vandrar ägget vidare genom äggledarna och in till livmodern. Vid kvinnlig sterilisering skärs äggledarna av eller blockeras genom att de löds ihop. Detta görs med titthålsoperation eller genom slidan och livmodern. Vid titthålsoperation sövs man men görs den via slidan räcker det med smärtstillande läkemedel. 

Kvinnan fortsätter att producera ägg och hormoner som vanligt efter sterilisering. Mensen kommer som vanligt. Skillnaden är att ägg och spermier inte kan mötas längre och då sker det heller ej någon befruktning. Det är fortfarande mycket vanligare att kvinnor steriliserar sig än män, trots att ingreppet är mycket enklare och mindre komplikationer för män. Intressant detta. Varför är det så? Jag känner dock till många män som gjort ingreppet men bara en kvinna. Kvinnan jag känner är 33 år och har tre barn och här är hennes berättelse:

"Hormonella preventivmedel har inte fungerat alls för mig. Använde kopparspiral mellan graviditeterna men då jag som alltid haft kort mensperiod plötsligt hade långa och rikliga blödningar fick jag nog. Vi började fundera på sterilisation efter att vi fick tredje barnet. Det var helt klart för oss att fler barn blir det inte. Min första tanke var att det var mannens tur att fixa detta eftersom jag hade gått igenom mens, graviditeter, förlossningar och amning. Men vi bestämde sen ändå att med kvinnans Essure-operation finns det en chans för mig att bli gravid igen med provrörsbefruktning ifall vi skulle ångra oss. Vi funderade på saker som om nånting skulle hända, nån av oss skulle råka ut för en olycka tillsammans med alla barnen och den andra skulle bli ensam eller om nåt skulle hända med nåt av barnen, eller alla barnen. Hemska tankar men man måste ju gardera sig. Vid en Essure-operation sätts det in nån sorts spiral i äggledarna som växer fast in i vävnaden och stoppar upp. 

Operationen var under dagkirurgi. Jag ville själv sövas ner, vilket inte behövdes egentligen, bara lokalbedövning. Läkaren försökte övertala mig men jag hävdade bestämt att jag ville sövas. Jag har en sån tendens att må illa direkt nånting görs i min kropp och kunde inte tänka mig att vara vaken under proceduren. Läkaren gick till slut med på att låta mig sövas. Så själva ingreppet kände jag ju inte alls av eftersom jag sov. När jag vaknade var jag lite känslig och gråtig, men jag är nu sån att jag gråter lätt annars också. Efteråt hade jag värk i äggstockarna, men det kändes nu ungefär som under en ägglossning. Några riktiga smärtor hade jag nog inte. Under följande ägglossning och mens hade jag kanske lite mer värk än vanligt, men det kan också vara att jag inbillade mig. Jag gick på eftergranskning efter 3 månader där det med ultraljud konstaterades att spiralen satt på rätt plats och blockerade rätt.

Jag/vi har varit jättenöjda i alla fall och inte ångrat beslutet en enda sekund."

Här kan ni läsa om Essure. Och här kan ni kolla en video om det.

Här en video om andra metoder vid kvinnlig sterilisation:

Riskerna då? Det går inte att ångra sig. Kvinnlig sterilisering är mer definitiv. Medan det finns en större chans för mannen att sy ihop sädesledarna igen och lyckas göra en kvinna gravid, är chansen för kvinnan noll. Det sägs att ju fler år som går efter ingreppen, desto svårare blir det att göra steriliseringen reversibel, dvs ångra sig. Man kan dock bli gravid igen efter Essureingreppet genom en provrörsbefruktning, som man då måste själv betala för.

Det finns också en risk för blödning efter kvinnlig sterilisering och då måste en bukoperation göras. Vid mannens sterilisering kan också en liten blödning samlas i pungen men det brukar inte vara desto mer farligt.

En narkos vid kvinnlig sterilisering medför också alltid risker.

 

 

onsdag 1 mars 2017 - 10:22

Bröstförminskning, Jennifer och Nenne berättar

Här kommer två till erfarenheter av bröstförminskning. Först ut är Jennifer som också gjorde operationen här i Vasa:

Jag var 36 år (i höst blir det två år sen) när jag gjorde min bröstförminskning. Orsaken och önskan om att få brösten förminskade hade funnits i mååånga år, typ 15 år.

Jag är så kort, 158cm, så det kändes som om det enda som fanns på mig var brösten. Kändes som att det var det enda jag kunde se. Kändes tungt psykiskt redan i unga år. Med åren blev det tungt även fysiskt då vikten av brösten började förorsaka diverse olika krämpor. Jag fick dålig hållning, spända axlar och nacke som in sin tur ledde till huvudvärk. Svampinfektion under brösten led jag också av.

Träning som inkluderade hopp (bodycombat/bodyattack) kändes som en träningsform jag trivdes med men vilken press för axlarna då brösten studsade omkring. Ett/två par ORDENTLIGA sportbehån måste skaffas och bra höll de brösten på plats men Gud vad dom spände åt.

Drömmen om en bröstförminskning fanns hela tiden i bakhuvudet men samtidigt så ville jag vänta med att forska vidare i den drömmen tills jag fått barn.I januari 2013 fick jag en liten kille och då vaknade drömmen till liv på riktigt. Efter förlossningen så kändes brösten som ett enormt problem eftersom de svällde ännu mera med mjölken. Amningen blev inte till någonting då jag bara tyckte jag kvävde pojken med de enorma brösten. Jag orkade pumpa mjölken i 3 månader men sen gav jag upp.

Jag talade med en kompis som hade gjort en bröstförminskning tidigare och hon var så super nöjd att hon bara jublade och förespråkade det hela åt mig, och då vågade jag ta steget och kontaktade arbetshälsovården och sätta det hela i rörelse. Hade dock blivit förvarnad att läkarna kan börja tvivla på behovet av förminskningen och att jag sku skriva färdigt upp åt mig på papper vilka alla problem brösten har förorsakat åt mig så jag inte sku bli överkörd av läkarna.

Jag hörde av mig till arbetshälsovården (november 2014), där jag hade sprungit flera gånger med olika krämpor som kunde kopplas ihop med brösten. Därifrån fick jag en betalningsförbindelse till privatläkare och efter det besöket så skickades ett utlåtande till sjukhuset varifrån jag sedan fick en kallelse till konsultation (februari 2015). Nervös var jag men det visade sig vara helt i onödan.

Efter konsultationerna och procedurerna så blev det bara att invänta kallelse till operation. Operationen blev 19.8.2015 och jag övernattade en natt på sjukhuset. Sjukt och obekvämt va det på sjukhuset med alla packningar och dräneringar etc. Blev int så mycket sömn men något smått. Underlättade då jag hade läst Jessicas upplevelser i bloggen.
Sjukledig var jag lite på en månad. Hade vissa problem med sömnen. Sov bara korta knyck så jag var ganska utmattad.

Tankarna kring operationen var mest oro över hur jag skulle klara av vardagen med vår pojke som då bara var 2,5år. Han ville ju vara mycket i famnen och kramas och det kunde jag ju inte göra på ett tag men pappa fixa och det löste sig bättre än jag hade trott. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av operationen då jag i princip aldrig blivit opererad innan. Kände mig mest lugn innan operationen och avslappnad av att det hela äntligen skulle bli gjort.

Då jag kom hem så var jag väldigt trött och öm. Hade svårt att hitta nån ställning som var bekväm. Stödbehån från sjukhuset kändes nästan för spänd och emellanåt kändes det som om jag inte fick luft. Blev att ta en del värkmedicin och vilade en hel del. Jag hade inte riktigt förstått hur ”sjuk” jag kommer att vara och hur ”handikappad” jag kommer att vara då jag inte ens kunde öppna en flaska själv eller ta ner ett fat från skåpet. Alla runt omkring sa ju att det var frågan om en stor operation men på något vis så hade jag inte själv riktigt uppfattat det själv.

Jag höll ögonen på hur såren läktes och huvudsakligen verkade allt vara bra men ett ställe vid bröstvårtan var jag rädd att ilskades då det kom någon vätska ur det. Var till sårvården och visade upp det med det var ingenting att oroa sig över och allt va under kontroll. Huden min tyckte inte riktigt om sårtejpen så det förorsakade en del rodnad och klåda så till sist måste jag ta paus i användningen. Då hade det nog redan gått så pass länge att det var helt ok fast kirurgen ville nog senare att jag ännu sku använda tejpen så ärren sku bli så små som möjliga.
Jag fick en liten hud ”vinge” under höger armhåla efter operationen som senare togs bort på dagkirurgin. Förstod att det är vanligt att sådana förekommer efter bröstförminskningar så inget konstigt med det.

Före operationen hade jag en kupstorlek på typ EE-F och nu efter operationen är jag C och jisses vad skönt! Det togs bort 500 g från ena och 400 g från andra.

Nu nästan 2 år efter operationen så känns det nog underbart! Vilken lättnad och frihet. Vid träning så kan jag röra mig och njuta av träningen, behöver inte köpa enorma toppar/skjortor för att brösten ska få utrymme. Jaa och så är det underbart att kunna köpa ”normal” behån som inte kostar en förmögenhet och inte kräver besök i specialaffärer! Kan köpa roliga behån och många! Bikinin går också att använda! Jag kan även vara hemma utan behå! Härligt! Frihet i rörelse!

boobsdrawings

Och så Nennes erfarenheter från operation i Åbo:

Jag har lidit av att vara storbystad från lågstadiet redan då de äldre pojkarna i skolan började se på mej på ett "sådant" sätt. I högstadiet gick det bättre då andra tjejer började "komma fast mej" men kändes inte bra då heller.

Har nästan alltid tyckt att alla kläder varit fula på mej p.g.a. de stora brösten. Jag har alltid hatat gymnastiken för då "hoppade" brösten och det gjorde ont. Jag tänkte många år på op. men hade alltid trott att jag skulle vara tvungen att gå privat och inte ha råd. MEN så gjorde Jessica operationen (vi är gamla klasskamrater) och då tänkte jag att NU! Jag frågade råd av henne och bokade tid hos företagsläkaren. Ibland har jag haft nack- och ryggproblem också men egentligen ganska lite.

Jag gick alltså till läkaren som hade vissa tabeller som hon kollade och det räknades poäng. Mina poäng var högt över "minimi" så jag fick remiss till Tyks till en kirurg.
Kirurgbesöket gick bra och jag sattes i kö till op.

Under kö tiden som var ca 5 månader gick jag ner ca 10kg i vikt och då blev jag lite rädd för att operationen inte skulle genomföras. Men kirurgen konstaterade bara att "ja här är nog mest skinn" på morgonen då jag skulle opereras, ritade sträcken och frågade vad jag hade för önskemål. Får man ha det också frågade jag? Jo. B-C svarade jag och det tyckte hon med. Det kom in en till kirurg och de två kvinnorna skulle operera varsitt bröst. "Så mycket handarbete" så det tar så mycket tid sa den ena.

Jag sövdes och opererades och vaknade några timmar senare. Det gjordes på dagkirurgiska avdelningen så jag fick åka hem på kvällen redan. Personalen var och kollade på mej ofta och jag blev väl omhändertagen. Hem for jag med skötselråd och flera telefonnummer vart jag kunde ringa vid behov.

Första natten och dagarna var jag jätte försiktig. Rörde mej knappt. Trodde brösten skulle ramla av...
Var 4 veckor sjukskriven och hade inga komplikationer alls! Det är mycket ovanligt sade kirurgen.

Före operationen hade jag kupstorlek F/G och med omkrets 70. Nu har jag C och är otroligt nöjd. Bort togs bara 900g (400+500) för att det var mest skinn som sagt.

Älskar att köpa bikinin som jag hatat förut! Allt har sett så groteskt ut förut men nu känner jag mej "normal". Det är 1 år och två månader sedan och är supernöjd med beslutet! Känsel har jag inte som förr men det är det enda "felet".