torsdag 19 oktober 2017 - 21:41

En annan migränhistoria

Som jag skrev i mitt huvudvärksinlägg har jag en vän som hade det väldigt jobbigt med sin migrän under vår studietid. Jag frågade henne om hon har lust att berätta och här är hennes migränhistoria:

"Vad gäller migränen så har jag nu diagnosen kronisk migrän, äter två olika profylaxer och försöker kämpa vidare. Största hjälpen har jag fått av att totalt ändra mina matvanor. Migrän är så mycket mer än bara huvudvärk. Jag är fumlig, kan inte läsa text, ser inte djup (svårt att köra bil just under anfallen), talet blir sluddrigt och jag hittar inte ord osv. Listan är lång. En stor del av mina migränanafall är idag utan huvudsmärta, men gör mig helt handlingsförlamad med alla andra symtom.

Migrän fick jag i lågstadiet, ett arv av min mamma och mommo. Läkaren vi besökte då sade åt mamma att vi bara inbillade oss, att så unga inte kan ha migrän. Idag vet man ju bättre och det finns t.o.m 3-åringar med migrändiagnos. Hela mitt liv har jag spytt och mått dåligt och gått miste om väldigt mycket roligt. Alltid då något skulle planeras, sades det att "nå, vi måst se hur Sanna mår sen". Det var först i Jakobstad jag kom till en läkare som hörde på mig och kunde hjälpa. Jag tror att jag prövade ALLA migrän "täsmälääke" som fanns på marknaden och hittade till sist en som hjälpte mig. Då kostade ett piller 10 €/st. Och med bara studiestöd måste man lite välja när man skulle ta av dem. Hade man 3-4 migränanfall i veckan (ibland mer), gick man ju snabbt i konkurs. Men det var ju ändå då jag upplevde att mitt liv började på nytt! Jag kunde planera och inte hela tiden fundera när migränen dyker upp. Jag hade ju hjälp i såna fall. Under graviditeterna hade jag migrän bara några få gånger. Men efter båda graviditeterna blev anfallen mycket kraftigare. Har varit in på dropp några gånger då det blivit så illa och inte släppt. Jag började skriva migrändagbok, det ville min neurolog. Där märkte jag att jag att jag hade migrän eller något av symtomen ca 25 dagar varje månad. Så diagnosen blev kronisk migrän. Så fick jag en profylax, som inte hjälpte. Så fick jag en till att ta samtidigt med den första. Ingen större hjälp av dem heller, bara lite.

Efter detta började jag ändra mina kostvanor. Jag har lämnat bort allt socker, mjöl, pasta, potatis osv. Och det har hjälpt. Visst har jag migrän ännu, men ibland bara 1 ggr/vecka!"

jagosanna

Bild från nångång under slutet av 90-talet eller första åren under 2000-talet. Denna bild kanske t.o.m från pampas nationaldag, kommer inte riktigt ihåg. Eller så bara från nån vanlig festkväll. En av de få bilderna som finns. På den tiden fanns inga mobilkameror, utan man tog med sig fickkameran och knäppte bilder och sen framkallade filmrullen och hoppades nån av bilderna var lyckade. Stenåldern. Men sjukt roligt att framkalla en rulle och vänta en timme. Sen under tiden gick man och funderade vad som skulle finnas på rullen. Överraskning de luxe att bläddra igenom bilderna sen!

 

tisdag 17 oktober 2017 - 21:56

Huvudvärk

Jag har, i tidigare inlägg, nämnt att jag gått och dragits med en huvudvärk i ett par veckor. Min huvudvärk tror jag bottnar i endera spänd nacke och rygg eller sen en flunssa som ligger och pyr på i bakgrunden utan att bryta ut, eller kanske både och samtidigt. Men huvudvärk kan bero på flera olika orsaker. Idag skriver jag om olika sorters huvudvärk. Tror alla lidit av huvudvärk nångång i livet. Vissa lider mer och vissa mindre. Ni kan också läsa här om Charlotta och hennes migränhistoria.

Huvudvärk kan vara tillfälliga eller återkommande. De kan också vara långvariga

Huvudvärk kan bero på spänningar, sjukdomar eller läkemedel. Huvudvärk som har hållit på i mer än 15 dagar/månad och varat 3 månader i följd räknas som kronisk. Det kan vara spänningshuvudvärk, migrän eller Hortons huvudvärk.

Vid influensa och infektioner är det vanligt med huvudvärk som symtom. Vid sällsynta fall kan huvudvärken bero på allvarligare saker såsom anemi, högt blodtryck, njursvikt eller sjukdomar i hjärnan.

Läkemedel mot huvudvärk kan också i sig orsaka huvudvärk...

Det lönar sig att ta redo på orsaken till huvudvärken och åtgärda det i första hand. Har du spänningshuvudvärk så är det bästa att röra på dig, mjuka upp kroppen eller gå till en massör. 

huvudvark

Spänningshuvudvärk

- tryckande, molande värk som endera sitter som ett band runt huvudet, vid pannan eller bakhuvudet.

 

Migrän

- intensiv, svår och pulserande huvudvärk

- var femte kvinna och var tionde man drabbas, även barn.

 

Hortons huvudvärk (eng Cluster headache)

- extremt plågsam huvudvärk

- smärtsamma huvudvärksattacker som är lokaliserade till ena ögat.

- vanligare hos män.

 

Migrän måste vara en riktigt otäck sjukdom. Att behöva gå med en hejdundrandes huvudvärk med jämna perioder och som dessutom är så att säga osynlig. Folk har ingen aning om hur en mår då en har det. Min man sa till mig här bredvid när jag skriver om migrän att det måste vara den bästa sjukdomen att låtsas ha när man inte orkar jobba. "Nej, nu börjar min migrän igen. Oj, oj, nu måste jag gå hem. Nä, idag kan jag inte komma på jobb, jag har migrän"... osv... Undrar hur många som fejkat migrän. Som aldrig nånsin haft migrän alltså. För ingen som har migrän på riktigt skulle önska att dom har det. Och dom fejkar nog aldrig. Bara är lycklig dom perioder dom inte har migrän.

Jag kommer ihåg min studiekompis och bästa vän som sa till mig i början på år 2000 när jag fick min SLE-diagnos att hon minsann tusen gånger om skulle vilja ha en SLE-diagnos istället för migrän. Att folk inte tror på en, hur ont man verkligen har och hur jobbig den är. Att gå omkring med ständig huvudvärk. Som blossar upp av olika anledningar. Och när den blossar upp så däckar det en totalt. 

F Ö R   J Ä V L I G .

Och jag förstod henne. Vi hade båda osynliga sjukdomar som ingen, som inte hade det själv, förstod/förstår vad det innebär. 

Charlottas migrän påverkas av stress och hormoner. Här berättar hon sin historia:

"När jag var yngre och hade oregelbunden mens så fick jag alltid migrän under perioder då jag inte hade mens, om mensen hoppade över nån månad. Starka ostar och choklad kunde också framkalla anfall. Men inte längre. Nu får jag 2-4 riktiga anfall per år ungefär. När jag var yngre hade jag 1-4 anfall per månad. Migränen var som värst när jag gick i gymnasiet. Då kunde mina anfall vara så besvärliga att pannan och ögonen svällde upp så jag knappt såg något. Med åldern har nog anfallen minskat, redan före jag fick barn. Jag kan känna på mig när ett anfall är på gång och då kan jag ta medicin i förebyggande syfte. Det är nog ärftligt från min sida. Min pappa har också migrän och hans anfall har minskat till 1 gång på 5 år. Tyvärr verkar det också ha gått över till min son som nu är 6 år. Han var 4,5 år när han första gången klagade på ont i huvudet och spydde. Nu har han dock mått bättre när han inte längre äter mjölkprodukter. Jag själv var nog också ganska liten när jag fick migrän första gången. Då var det "magmigrän". Jag spydde plötsligt lite nu och då och klagade på mitt huvud. Sen senare i årskurs 3-4 kunde jag tydligare börja säga när jag hade migrän.

Jag hade medicin mot migrän även när jag var yngre men jag gillade inte dem. Började sedan med en cocktail av aspirin och panadol, men min mage klarade inte det. Nu får jag inte längre äta Aspirin så nu tar jag Burana och panadol och tycker det är bäst. När jag känner att migränen är på gång så tar jag medicin och går helst och vila så får jag det att gå om. Tyvärr finns det inte alltid möjlighet att gå och vila...

Det var en läkare som sa åt mig en gång att får man migrän som liten är det större möjlighet att det försvinner när man blir äldre. Får man det först i puberteten är det större risk att du har det resten av livet."

Har du ofta huvudvärk? Lider du av migrän? Tycker du folk förstår dig när du mår dåligt?

fredag 15 september 2017 - 10:11

Har du haft bältros?

Har haft ett par tänkbara forskarämnen till mitt examensarbete redan länge men jag har känt att jag inte riktigt vet hur jag ska lägga upp det. Så hela processen har varit lite tveksam. Men så satt jag och slöläste min mikrobiologi-bok här hemma igår och stötte på bältros. Boom! Plötsligt föll allt på plats och jag blev exalterad. Det var ju såklart bältros jag skulle skriva om! Infektionssjukdomar, virus och bakterier är bara SÅ intressant och jag hittade även mitt område. Infektionssjukskötare. Där har vi det! Mitt område! Det har varit lite jobbigt att gilla allting och inte ha nåt speciellt intressant område. Svårt att kunna allt om allting, så att säga, och känt mig lite stressad över det. Men plötsligt hittade jag hem. Alla bitar föll på plats.

Så nu ska jag djupdyka in i bältrosens värld det närmaste året. Symtom och vård av bältros. Mycket aktuellt också angående det omdiskuterade vattkoppsvaccinet. Många äldre nu som inte har haft vattkoppor som liten och som inte heller har nåt vaccin mot det. Får man vattkoppor som äldre så brukar man inte ha det lätt. Och får man ännu till bältros efter det med nervsmärta så blir det ännu jobbigare. Har både hört om och vårdat många människor som har haft det riktigt jobbigt med denna sjukdom. Både äldre och yngre. Men det är alltså enbart sjukdomen bältros jag skriver om, jag tar inte ställning till själva vaccinationerna. Vaccinationer är hett ämne för hälsovårdare, inte lika för sjukskötare.

Nu ska jag skriva en plan som ska vara klar i november. Får jag klartecken med allt då så är det bara att skicka ut frågeformulär till sådana som haft bältros. Har du haft bältros? Skicka jättegärna mail åt mig (jessica.nybacka@gmail.com) och så får du svara på några frågor om sjukdomen sen efter november.

måndag 11 september 2017 - 22:14

Mola Hydatidosa/ Druvbörd/ Trophoblastic desease

En druvbörd är något man som gravid inte vill uppleva. Har haft tent idag om normal graviditet och förlossning och onormala sådana. Detta jag tar upp idag hör verkligen till det onormala.

Så vad är detta "druvbörd"?

Efter att det befruktade ägget vandrat ner till livmodern och fastnat där så tar utvecklingen en felaktig vändning. Kärlen hos molorna spårar ur och återbildas och det utvecklas blåsliknande strukturer. Ofta ser de ut lite som en vindruvsklase och därav namnet "druvbörd". Molorna behåller sin endokrina aktivitet och utsöndrar HCG (Humant Chorion Gonadotropin). HCG är det hormon som utsöndras direkt ett ägg är befruktat och det hormon som avslöjar om du är gravid eller inte när du tar ett graviditetstest och kissar på en sticka. HCG-utsöndringen vid en druvbörd är dock mycket högre än normalt, vilket också gör att någon med druvbörd ofta har alla graviditetstecken väldigt tidigt och väldigt "mycket". Tex hyperemesis gravidarum (våldsamt illamående) är vanligt och tex Pre-eklampsi (havandeskapsförgiftning), som kan uppkomma i senare skedet av graviditeten, kan vid en druvbörd förekomma redan i vecka 13. Man kan också ha tidigare bröstspänningar och pigmenteringar än normal graviditet.

Orsaken till att druvbörd uppstår är ganska oklar än så länge. Det vanligaste är att druvbörd saknar foster. Det kallas då komplett druvbörd. Dvs att man aldrig haft ett foster i livmodern fastän HCG- halten indikerar att man är gravid, men det är alltså enbart den endokrina verksamheten i molorna. I vissa fall kan ett foster finnas men det går snart under eller klarar inte av att växa pga att dessa blåsor växer så snabbt och fyller ut hela livmodern. Har man haft ett foster kallas det partiell druvbörd.

Tillväxten och hormonproduktionen förklarar också symtomen. Då livmodern växer snabbt ger det både smärtor och även blödningar.

Det är en promilles risk att en graviditet är en druvbörd. Dvs väldigt liten chans. Ändå känner jag till folk som tyvärr personligen fått uppleva druvbörd själv. Carina, min svägerska, är en av dem och hon delar här med av sin historia. 

"Min graviditet förlöpte normalt till v.17. Allt kändes normalt, kanske mådde jag lite mer illa än första gången, men det hör ju till så inte tänkte jag mer på det. I vecka 17 skulle jag på vanligt besök hos rådgivningen. Alla mina värden var ok så långt men sen när hon skulle söka babyns hjärtljud så hördes de inte. Jag blev då skickad till mödrapoli där det bekräftades att fostret dött. Inget annat onormalt syntes då. Jag hade ju heller inga blödningar. Jag födde fostret normalt eftersom det var för stort för skrapning. Eftersom läkarna inte hittade någon orsak då, eller iaf inte sa något, så skickades foster och moderkaka till patolog och då kom svaret; partiell druvbörd, att min druvbörd hade börjat i moderkakan och därför hade fostret inte överlevt.

Druvbörd, eller mola graviditet, kan också vara elakartad så efter min druvbörd åkte jag in på skrapning för säkerhets skull. Jag fick inte bli gravid på nytt på ett år och jag måste kolla mina HCG-värden först 1 ggr/vecka i en månads tid och sen 1 ggr/månad i ett års tid för att kolla att det inte hade börjat ändra. Efter det året fick jag grönt ljus och efter några månader var jag gravid med vår andra son. Och då löpte allt normalt.

Läkarna sa åt mig att partiell druvbörd är väldigt ovanligt. Att chansen att få det är typ 0,00001, så att få den igen är oerhört liten. Jag fick också höra att jag då var det första fallet med partiell druvbörd på Malmska här i Jakobstad."

 

torsdag 22 juni 2017 - 11:36

Till om bröstcancer och implantat

Michaela Nygårdas som jag intervjuade (intervjun hittar ni här) har varit med i programmet "Hyvää elämää" imorse, angående bröstcancer och olika alternativ om operationer och bröstimplantat.

(Tyvärr bara på finska)

Kolla här

Kilar också in här intervjun av Pernilla Vikström och hennes erfarenheter ifall nån missat den.

brostcancer

 

måndag 8 maj 2017 - 18:28

"Du har bara en hud"

Idag startar euromelanoma-veckan. Det innebär att det poängteras hur viktigt det är att vi tar hand om vår hud och att vi går och kollar upp konstiga födelsemärken. Vill ni läsa mer om euromelanoma kan ni läsa här på svenska, och här på finska.

Hudkliniker runt om i landet och i hela världen har öppet hus för att folk lätt ska kunna komma in utan remiss för att kolla upp sina födelsemärken. Ett jättebra event tycker jag. 

Ett problem är ju att folk väntar allt för länge med att gå och kolla upp sina födelsemärken som ser konstiga ut. Man tänker "äh, inte är det ändå nåt" eller så är det många som aldrig kollar på sin kropp och ser förändringar, förrän det är för sent.

Imorgon har Vasa centralsjukhus hudklinik öppet hus kl 9-15, för andra året i rad, och ett drygt 60-tal har fått boka in sig för att kolla upp sina födelsemärken. Hörde att alla tiderna hade bokats upp redan en dryg timme efter att de släpptes... Och många som står i kö och hoppas det dyker upp annullerade tider. Eller så kan man komma in bara och tala med kunnig personal som svarar på frågor. Hälsocentralläkare kommer till hudkliniken för att kolla patienter på löpande band för att lära sig mer om elakartade hudförändringar och hudklinikens specialläkare står till förfogande för dem vid frågor. Kl 11.45 imorgon är det också föreläsning i centralsjukhusets Y-hus (nya delen, ovanför akuten) där de specialiserande hudläkarna föreläser om just huden och födelsemärken, helt öppet för allmänheten. Bara att komma med och lyssna!

Fick också idag se denna omtalade specialmaskinen som hudkliniken här i Vasa har. Enda i Finland. Inte ens Sverige har en sådan. Tror det fanns en i Köpenhamn och en i nåt annat europeiskt land. Här kan ni läsa VBL:s artikel om ämnet. Stort! Man behöver alltså inte skicka biopsiprover till patolog utan maskinen gör biopsi med hjälp av bilder, direkt där på ställe. Ingen väntan på svar utan man får svaret genast. Vilken framgång. Johanna, överläkaren på hudkliniken, visade mig bilder idag av helt vanliga födelsemärken. Mikroskopiska bilder, väldigt vackra. Som små landskap såg de ut. Fick dock inte se bilder än på några melanom. Skulle ha varit roligt att se skillnaden.

Här kommer en lite rolig video. Skin check tango:

Så det här är vad ska du kolla efter när du kollar din hud. Märken:

- som växer, ändrar färg och/eller form

- som skiljer sig från övriga födelsemärken ("Fula ankungen"-tecknet)

- som är asymmetriska eller är ojämna i kanterna

- som känns ojämna eller fjällar (ibland kan man känna hudskador innan det går att se dem med blotta ögat)

- som är flerfärgade

- som kliar

- som blöder eller varar

- som är pärlskimrande

- som bildar sår som inte läker

Melanom är den ovanligaste hudcancertypen, men också den farligaste. Andra hudcancertyper är; basalcellscancer (vanligaste), skivepitelcancer (näst vanligast) och aktinisk keratos (medelålders och äldre personer). Melanom kan drabba alla oavsett ålder. Melanom visar sig genom att pigmenteringen hos ett födelsemärke mörknar eller att födelsemärket utvecklar ojämna kanter eller olika färger över tid. Den kan också vara som en snabbt växande rosa eller röd knöl. Melanom kan sprida sig i kroppen och måste därför behandlas snabbt.

En som haft melanom är Heidi Granholm. Här kommer hennes historia:

heidigranholm2

"Jag hade ett födelsemärke på ena låret som jag tyckte var fult och for till studenthälsan för att ta bort det. Hade inte ens en tanke på att det kunde vara melanom och glömde bort att jag skulle få svar. Sen ringde de från studenthälsan några veckor senare och bad mig komma dit så fort som möjligt. Då först slog det mig att det kunde vara hudcancer vilket de sen bekräftade nån timme senare. Sen fick jag vänta på en tid till sjukhuset. På sjukhuset tog de sen bort mer hud runt födelsemärket + 15 lymfkörtlar ur ljumsken och som tur kom svaret att melanomet inte hade spridit sig. Nu är jag på kontroll till hudläkare och till onkologen några gånger per år och kollar själv mina födelsemärken aktivt. Men före det här hade jag aldrig reflekterat över mina födelsemärken desto mer. Jag uppmanar alla att kolla sina födelsemärken och vara försiktiga i solen!"

 

söndag 2 april 2017 - 14:50

Let´s talk about sex...

Närmare bestämt sterilisering.

Sterlisering är något vi pratat om här hemma från och till i flera år. Men aldrig desto allvarligare. 

Så en dag sa jag till min man, att nu är det slut med pillren. Jag har ätit p-piller (och minipiller den senaste tiden) i 23 år. Nu fick det räcka! 

I samma veva som jag yttrade det åt maken så sa han, "okej, då går jag och steriliserar mig. Du har ätit p-piller i alla år, nu är det min tur att fixa det här. Ingreppen för mig är dessutom lättare än för dig." 

Vi kände att vi diskuterat alldeles tillräckligt om fler barn eller inte. Och kommit till slutsatsen att det fick räcka med de två vi har. Ja, jag kunde visst tänka mig en helt bunt till men fick kontra med realistiska jag och inse att det blir inga fler. Min kropp orkar varken med fler graviditeter eller fler  förlossningar. Jag hade redan också nämnt barnbeslutet till min reumaläkare som tyckte jag inte behövde nån specialistvård längre. Och huset skulle också bli för litet med fler i familjen. Så nej, inga fler. Punkt. 

Eftersom proceduren är mycket enklare för män än för kvinnor tyckte ju också min man att det var klart att han fixar detta. Jag har redan genomgått min beskärda del av ingrepp och operationer i mitt liv så det var dags för honom nu.

Överraskningen för oss båda var nog ändå hur många som redan gjort detta. Min man skrev ett FB-inlägg för en lång tid sedan och fick många svar, både i inlägget men även privat, av människor som också gjort det. 

Så då reder vi ut begreppen:

Att sterilisera sig är inte samma sak som kastrering, dvs att äggstockarna eller testiklarna tas bort. Efter en sterilisering fortsätter hormoner, spermier/ägg att produceras som vanligt.

Manlig sterilisering/vasektomi: Mannens spermier tillverkas i testiklarna och transporteras via sädesledaren vidare till urinröret. Under vägen blandas spermierna med vätska från sädesblåsor och prostatan. Sädesvätskan töms ut via urinröret i samband med utlösning.

Vasektomi görs så att spermierna inte längre kommer till urinröret. De fortsätter att bildas helt som vanligt i testiklarna men eftersom de inte kan fortsätta sin färd tar kroppen hand om dem och bryter ner dem. Autoantikroppar mot sina egna spermier kan bildas men är inget farligt för hälsan. Prostatan och sädesblåsorna påverkas inte utan fortsätter att producera vätska som vanligt. Mängden vätska vid utlösning minskar bara med 5% efter en vasektomi pga avsaknad av spermier. Sexuell kapacitet, känsel i penis och produktion av manligt könshormon påverkas inte. 

Det görs ett litet snitt i testikeln, sädesledaren lyfts ut och knipsas av. Detta görs i lokalbedövning och mannen är vaken och med under hela proceduren. Min man får berätta:

"Jag bestämde mig att göra det här och bokade tid till arbetshälsovården. Läkaren kollade lite med att det var gemensamt beslut och min fru måste skriva en bekräftelse att hon var med i beslutet. (Något jag inte fattar. Vad hände med rätten att bestämma över sin egen kropp?) Remiss till kirurg skickades och tid för vasektomin fick jag sedan efter tre månader.

Jag åkte in på morgonen, skulle vara oäten i 6 timmar före. Fick vänta rätt länge eftersom dom dubbelbokat kirurgen. Jag hade mina vanliga kläder på mig, även i operationssalen. Behövde bara dra ner byxorna en liten bit ner. Fick en värkmedicin före och propofol (sömnmedel men i mycket liten dos, används vid narkos) i dropp under hela proceduren och de lokalbedövade stället vid pungen. Men jag var alltså vaken under hela proceduren och satt och pratade med teamet under proceduren. Lite hög på medicinerna var jag ju nog men allt kändes bra och tryggt. Det värsta var väl tvättningen före när området skulle steriliseras med steriliseringsvätskan som kändes väldigt kall.

Ett litet snitt gjordes. Kändes inte alls. När hon drog fram sädesledaren kändes det lite spänt vid området, på ett obehagligt sätt. Men genast jag nämnde nåt om smärta fick jag en dos i pungen och en i venen och vips var smärtan borta. Hela ingreppet tog 2 x 15 minuter, båda sädesledarna.

Under kvällen efter ingreppet kände jag mig ganska trött pga medicinerna, försökte vila  rätt mycket. Direkt jag steg upp kändes det lite lustigt men vågade nog röra mig ändå. Jag sov som en stock hela natten och nästa dag kändes det redan bättre även om jag gick väldigt försiktigt. Såren på pungen har inte blött alls efter vasektomin. Och den enda smärtan är ett litet obehag i ljumsken. Antagligen där sädesledaren finns.

Tre månader efter ingreppet ska jag göra ett spermaprov. Provet tas alltid för att risken finns att sädesledarna växt fast igen och spermier kommer sig vidare som förut eller att kirurgen missat nån mindre sädesledare. Så helt steril kan vi inte räkna med att jag är än."

Kvinnlig sterilisering: Ägglossningen sker ju vid äggstockarna och så vandrar ägget vidare genom äggledarna och in till livmodern. Vid kvinnlig sterilisering skärs äggledarna av eller blockeras genom att de löds ihop. Detta görs med titthålsoperation eller genom slidan och livmodern. Vid titthålsoperation sövs man men görs den via slidan räcker det med smärtstillande läkemedel. 

Kvinnan fortsätter att producera ägg och hormoner som vanligt efter sterilisering. Mensen kommer som vanligt. Skillnaden är att ägg och spermier inte kan mötas längre och då sker det heller ej någon befruktning. Det är fortfarande mycket vanligare att kvinnor steriliserar sig än män, trots att ingreppet är mycket enklare och mindre komplikationer för män. Intressant detta. Varför är det så? Jag känner dock till många män som gjort ingreppet men bara en kvinna. Kvinnan jag känner är 33 år och har tre barn och här är hennes berättelse:

"Hormonella preventivmedel har inte fungerat alls för mig. Använde kopparspiral mellan graviditeterna men då jag som alltid haft kort mensperiod plötsligt hade långa och rikliga blödningar fick jag nog. Vi började fundera på sterilisation efter att vi fick tredje barnet. Det var helt klart för oss att fler barn blir det inte. Min första tanke var att det var mannens tur att fixa detta eftersom jag hade gått igenom mens, graviditeter, förlossningar och amning. Men vi bestämde sen ändå att med kvinnans Essure-operation finns det en chans för mig att bli gravid igen med provrörsbefruktning ifall vi skulle ångra oss. Vi funderade på saker som om nånting skulle hända, nån av oss skulle råka ut för en olycka tillsammans med alla barnen och den andra skulle bli ensam eller om nåt skulle hända med nåt av barnen, eller alla barnen. Hemska tankar men man måste ju gardera sig. Vid en Essure-operation sätts det in nån sorts spiral i äggledarna som växer fast in i vävnaden och stoppar upp. 

Operationen var under dagkirurgi. Jag ville själv sövas ner, vilket inte behövdes egentligen, bara lokalbedövning. Läkaren försökte övertala mig men jag hävdade bestämt att jag ville sövas. Jag har en sån tendens att må illa direkt nånting görs i min kropp och kunde inte tänka mig att vara vaken under proceduren. Läkaren gick till slut med på att låta mig sövas. Så själva ingreppet kände jag ju inte alls av eftersom jag sov. När jag vaknade var jag lite känslig och gråtig, men jag är nu sån att jag gråter lätt annars också. Efteråt hade jag värk i äggstockarna, men det kändes nu ungefär som under en ägglossning. Några riktiga smärtor hade jag nog inte. Under följande ägglossning och mens hade jag kanske lite mer värk än vanligt, men det kan också vara att jag inbillade mig. Jag gick på eftergranskning efter 3 månader där det med ultraljud konstaterades att spiralen satt på rätt plats och blockerade rätt.

Jag/vi har varit jättenöjda i alla fall och inte ångrat beslutet en enda sekund."

Här kan ni läsa om Essure. Och här kan ni kolla en video om det.

Här en video om andra metoder vid kvinnlig sterilisation:

Riskerna då? Det går inte att ångra sig. Kvinnlig sterilisering är mer definitiv. Medan det finns en större chans för mannen att sy ihop sädesledarna igen och lyckas göra en kvinna gravid, är chansen för kvinnan noll. Det sägs att ju fler år som går efter ingreppen, desto svårare blir det att göra steriliseringen reversibel, dvs ångra sig. Man kan dock bli gravid igen efter Essureingreppet genom en provrörsbefruktning, som man då måste själv betala för.

Det finns också en risk för blödning efter kvinnlig sterilisering och då måste en bukoperation göras. Vid mannens sterilisering kan också en liten blödning samlas i pungen men det brukar inte vara desto mer farligt.

En narkos vid kvinnlig sterilisering medför också alltid risker.

 

 

onsdag 1 mars 2017 - 10:22

Bröstförminskning, Jennifer och Nenne berättar

Här kommer två till erfarenheter av bröstförminskning. Först ut är Jennifer som också gjorde operationen här i Vasa:

Jag var 36 år (i höst blir det två år sen) när jag gjorde min bröstförminskning. Orsaken och önskan om att få brösten förminskade hade funnits i mååånga år, typ 15 år.

Jag är så kort, 158cm, så det kändes som om det enda som fanns på mig var brösten. Kändes som att det var det enda jag kunde se. Kändes tungt psykiskt redan i unga år. Med åren blev det tungt även fysiskt då vikten av brösten började förorsaka diverse olika krämpor. Jag fick dålig hållning, spända axlar och nacke som in sin tur ledde till huvudvärk. Svampinfektion under brösten led jag också av.

Träning som inkluderade hopp (bodycombat/bodyattack) kändes som en träningsform jag trivdes med men vilken press för axlarna då brösten studsade omkring. Ett/två par ORDENTLIGA sportbehån måste skaffas och bra höll de brösten på plats men Gud vad dom spände åt.

Drömmen om en bröstförminskning fanns hela tiden i bakhuvudet men samtidigt så ville jag vänta med att forska vidare i den drömmen tills jag fått barn.I januari 2013 fick jag en liten kille och då vaknade drömmen till liv på riktigt. Efter förlossningen så kändes brösten som ett enormt problem eftersom de svällde ännu mera med mjölken. Amningen blev inte till någonting då jag bara tyckte jag kvävde pojken med de enorma brösten. Jag orkade pumpa mjölken i 3 månader men sen gav jag upp.

Jag talade med en kompis som hade gjort en bröstförminskning tidigare och hon var så super nöjd att hon bara jublade och förespråkade det hela åt mig, och då vågade jag ta steget och kontaktade arbetshälsovården och sätta det hela i rörelse. Hade dock blivit förvarnad att läkarna kan börja tvivla på behovet av förminskningen och att jag sku skriva färdigt upp åt mig på papper vilka alla problem brösten har förorsakat åt mig så jag inte sku bli överkörd av läkarna.

Jag hörde av mig till arbetshälsovården (november 2014), där jag hade sprungit flera gånger med olika krämpor som kunde kopplas ihop med brösten. Därifrån fick jag en betalningsförbindelse till privatläkare och efter det besöket så skickades ett utlåtande till sjukhuset varifrån jag sedan fick en kallelse till konsultation (februari 2015). Nervös var jag men det visade sig vara helt i onödan.

Efter konsultationerna och procedurerna så blev det bara att invänta kallelse till operation. Operationen blev 19.8.2015 och jag övernattade en natt på sjukhuset. Sjukt och obekvämt va det på sjukhuset med alla packningar och dräneringar etc. Blev int så mycket sömn men något smått. Underlättade då jag hade läst Jessicas upplevelser i bloggen.
Sjukledig var jag lite på en månad. Hade vissa problem med sömnen. Sov bara korta knyck så jag var ganska utmattad.

Tankarna kring operationen var mest oro över hur jag skulle klara av vardagen med vår pojke som då bara var 2,5år. Han ville ju vara mycket i famnen och kramas och det kunde jag ju inte göra på ett tag men pappa fixa och det löste sig bättre än jag hade trott. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av operationen då jag i princip aldrig blivit opererad innan. Kände mig mest lugn innan operationen och avslappnad av att det hela äntligen skulle bli gjort.

Då jag kom hem så var jag väldigt trött och öm. Hade svårt att hitta nån ställning som var bekväm. Stödbehån från sjukhuset kändes nästan för spänd och emellanåt kändes det som om jag inte fick luft. Blev att ta en del värkmedicin och vilade en hel del. Jag hade inte riktigt förstått hur ”sjuk” jag kommer att vara och hur ”handikappad” jag kommer att vara då jag inte ens kunde öppna en flaska själv eller ta ner ett fat från skåpet. Alla runt omkring sa ju att det var frågan om en stor operation men på något vis så hade jag inte själv riktigt uppfattat det själv.

Jag höll ögonen på hur såren läktes och huvudsakligen verkade allt vara bra men ett ställe vid bröstvårtan var jag rädd att ilskades då det kom någon vätska ur det. Var till sårvården och visade upp det med det var ingenting att oroa sig över och allt va under kontroll. Huden min tyckte inte riktigt om sårtejpen så det förorsakade en del rodnad och klåda så till sist måste jag ta paus i användningen. Då hade det nog redan gått så pass länge att det var helt ok fast kirurgen ville nog senare att jag ännu sku använda tejpen så ärren sku bli så små som möjliga.
Jag fick en liten hud ”vinge” under höger armhåla efter operationen som senare togs bort på dagkirurgin. Förstod att det är vanligt att sådana förekommer efter bröstförminskningar så inget konstigt med det.

Före operationen hade jag en kupstorlek på typ EE-F och nu efter operationen är jag C och jisses vad skönt! Det togs bort 500 g från ena och 400 g från andra.

Nu nästan 2 år efter operationen så känns det nog underbart! Vilken lättnad och frihet. Vid träning så kan jag röra mig och njuta av träningen, behöver inte köpa enorma toppar/skjortor för att brösten ska få utrymme. Jaa och så är det underbart att kunna köpa ”normal” behån som inte kostar en förmögenhet och inte kräver besök i specialaffärer! Kan köpa roliga behån och många! Bikinin går också att använda! Jag kan även vara hemma utan behå! Härligt! Frihet i rörelse!

boobsdrawings

Och så Nennes erfarenheter från operation i Åbo:

Jag har lidit av att vara storbystad från lågstadiet redan då de äldre pojkarna i skolan började se på mej på ett "sådant" sätt. I högstadiet gick det bättre då andra tjejer började "komma fast mej" men kändes inte bra då heller.

Har nästan alltid tyckt att alla kläder varit fula på mej p.g.a. de stora brösten. Jag har alltid hatat gymnastiken för då "hoppade" brösten och det gjorde ont. Jag tänkte många år på op. men hade alltid trott att jag skulle vara tvungen att gå privat och inte ha råd. MEN så gjorde Jessica operationen (vi är gamla klasskamrater) och då tänkte jag att NU! Jag frågade råd av henne och bokade tid hos företagsläkaren. Ibland har jag haft nack- och ryggproblem också men egentligen ganska lite.

Jag gick alltså till läkaren som hade vissa tabeller som hon kollade och det räknades poäng. Mina poäng var högt över "minimi" så jag fick remiss till Tyks till en kirurg.
Kirurgbesöket gick bra och jag sattes i kö till op.

Under kö tiden som var ca 5 månader gick jag ner ca 10kg i vikt och då blev jag lite rädd för att operationen inte skulle genomföras. Men kirurgen konstaterade bara att "ja här är nog mest skinn" på morgonen då jag skulle opereras, ritade sträcken och frågade vad jag hade för önskemål. Får man ha det också frågade jag? Jo. B-C svarade jag och det tyckte hon med. Det kom in en till kirurg och de två kvinnorna skulle operera varsitt bröst. "Så mycket handarbete" så det tar så mycket tid sa den ena.

Jag sövdes och opererades och vaknade några timmar senare. Det gjordes på dagkirurgiska avdelningen så jag fick åka hem på kvällen redan. Personalen var och kollade på mej ofta och jag blev väl omhändertagen. Hem for jag med skötselråd och flera telefonnummer vart jag kunde ringa vid behov.

Första natten och dagarna var jag jätte försiktig. Rörde mej knappt. Trodde brösten skulle ramla av...
Var 4 veckor sjukskriven och hade inga komplikationer alls! Det är mycket ovanligt sade kirurgen.

Före operationen hade jag kupstorlek F/G och med omkrets 70. Nu har jag C och är otroligt nöjd. Bort togs bara 900g (400+500) för att det var mest skinn som sagt.

Älskar att köpa bikinin som jag hatat förut! Allt har sett så groteskt ut förut men nu känner jag mej "normal". Det är 1 år och två månader sedan och är supernöjd med beslutet! Känsel har jag inte som förr men det är det enda "felet".

 

tisdag 28 februari 2017 - 14:24

Bröstförminskning

Det kom en önskan att berätta lite om bröstförminskning. Jag berättade också om den i förra bloggen men här kommer nu ett inlägg från mig och sen kommer det ett till med ett par andra som gjort samma operation.

Bröstförminskning handlar detta alltså om. Ingen plastikkirurgi, ingen skönhetsoperation. Utan operation med siktet inställt på att lätta på bördan. 

Var/Hur börjar man?

Man bokar en tid till allmän läkare. Jag råkade ha min årliga reumaläkarträff när jag hade funderat klart på att det var detta jag ville. Så jag sa till honom. Han skrev remiss till kirurgen. Det var så allt sattes i rullning.

Sen då?

Sen var det bara att vänta på kallelse. Här sviker minnet lite. Om jag minns rätt nu, så var jag till reumaläkare i november ungefär, tid till kirurgen i början av året, januari-februari, och operationen hade jag i april. Året var 2015.

Träff med kirurgen

Kallelse till kirurgen kom med posten som sagt efter en tid. Det här besöket var jag mest nervös över. Jag hade läst massor om kriterierna för att få en operation gjord kommunalt, gratis. Man måste ha viss tyngd, viss storlek, på brösten. Det verkade också vara lite olika med kirurgerna, vilka dom tillåter till operationerna och olika också från sjukhus till sjukhus. Jag var till Vasa centralsjukhus.

Sjukskötare kallade in mig. I rummet fanns förutom skötaren, även en studerande och sen då kirurgen. Han berättade att jag var lite på gränsen. Han blev förvånad över att jag sa att jag hade DD-kupa. Jag misstänker att det är för att jag har 70-75 runt och därav blir kupan också större. Mina bröst såg inte enorma ut, men de kändes. I ryggen, i nacken. Banden tyngde på skulderbladen, bågarna klämde på revbenen. Ont i ryggen av tyngden framåt.

Han kände, klämde och vägde brösten i handen. Han sa att jag skulle varit gränsfall men att pga min diagnos, SLE, så ville han lätta på bördan åt mig och om han kunde få bort en del av smärtan, värken, från min vardag iom mindre bröst så var det en vinst. Så han godkände operationen och jag sattes in i operationskön. Nu var det bara väntan igen och fundera ut hur länge den skulle bli. Meddelade jobbet att operation är på lut så de var förberedda när det väl blev av. Och några månader senare fick jag kallelse till operationen.

Inför operationsdagen

Jag fick veta operationsdatumet några veckor före själva operationen. Tror jag. Här sviker minnet än en gång. Men det var inte så långt på förhand iaf. Men jobbet fick veta. Hade ringtid till sjukskötare före själva operationen där vi skulle gå igenom alla procedurer före. Jag var in för blodprover och korstest togs, jag har ju autoantikroppar i blodet så det sågs till att rätt blod från Helsingfors fanns på plats åt mig. Jag frågade om sjukledighetstiden och de sade att tre veckor är det vanliga men har man mer fysiskt, kroppsligt arbete så brukar det vara 4 veckor. Så detta meddelade jag jobbet så de visste. Mammografi och ultraljud av brösten gjordes. Allt såg bra ut. Jag fick tummen upp för operationen.

Operationen

Jag stegade in till preoperativa avdelningen till kl 8. Hade inte ätit nåt sen gårdagskvällen. Fick byta om till den mysiga (!) sjukhuspyjamasen, morgonrock, stödstrumpor, strumpor och plastpåsar på fötterna. Och så väntan. Lååång väntan... Vid 11-tiden fick jag äntligen träffa kirurgen. Här ritade han på mina bröst och planerade ingreppen. Ett bröst var större än det andra pga amningarna men nu fick jag veta att han skulle göra båda till en liten B-kupa. LITEN B-Kupa!! tänkte jag här... Från DD till LITEN B... Här hade jag faktiskt små, små ångertankar. Jag sa aldrig nåt, vågade inte. Var rädd att de skulle säga nej till operationen då. Allt hände så fort. Men när jag var tillbaka i väntrummet så tänkte jag sen ändå att liten B-kupa är ändå bättre än de tunga jag hade nu. Redan väntan i väntrummet var jobbigt när jag inte fick ha BH på mig... Det var tungt och svettigt, all tusch på brösten gjorde att det klibbade på hyn. Jag fick också veta att operationen kanske skulle bli av vid kl 14 ungefär. Nu började det kännas nära!

brostoperation

(Gamla instagrambilder från denna tid)

Men tiden gick... Klockan blev 15... klockan närmade sig 15.30... folk började packa ner och avsluta jobbdagen och sköterskan kom och sade att de ska se nu om jag hinner in idag eller om jag får komma på nytt imorgon. De sa att nån operation före mig hade dragit ut på tiden... Jag ville verkligen inte gå igenom allt detta på nytt imorgon!! Jag var hungrig och trött efter att inte ha ätit på hela dagen och bara suttit och spänt mig...

Så kom plötsligt sköterskan igen kort tid efter, hade med sig medicinkoppen och ett vattenglas och sa att nu var det dags, nu får vi skynda oss. Så jag tog panadol och en lugnande och så gick vi med raska steg till operationssalen. Här började det bli lite läskigt. Att gå själv in till operationssalen, efter så många, långa timmar själv. Lägga sig på operationsbordet. Så många människor i rummet. Alla hade sina egna arbetsuppgifter, fullt sysselsatta och koncentrerade. Nån minns jag att talade med mig, frågade om jag talade finska eller svenska. Nu var jag lugn igen. De stack kanyl i mig. Tror pyjamasen öppnades, fick ett varmt täcke på mig istället. Plötsligt dök någon in (anestesiläkare vet jag ju nu) och sa att han nu söver mig. Jag har sövts flera gånger men det var första gången jag verkligen kände hur jag sövdes ner, bit för bit. Det var som en våg som startade nere vid bålen och kom högre och högre upp och sköljde över mig och sen var det svart. Jag sov. Det var dags.

Uppvaket och avdelningen

Det var detta jag fruktat mest över. Att vakna upp efter operationen. Fundera på hur ont man skulle ha. Men jag vaknade lugnt. Ingen smärta. Inget jobbigt. Otroligt törstig var jag och HUNGRIG, vrålhungrig. Fick veta att klockan nu var 8 på kvällen. Blev direkt fundersam över maken och barnen. De måste vara jätteoroliga nu. Jag hade stängt av telefonen och sköterskorna förde bort den vid 14, då det egentligen var tänkt jag skulle åka in för operation. Så efter att jag fick smutta på lite vatten bad jag om en telefon att ringa maken. Halvt groggig ringde jag och de var lättade att få höra från mig. Orkade inte prata mycket men de var lättade att det gått bra. Maken lovade också meddela alla andra som var oroliga. Barnen kunde äntligen somna där hemma.

Till avdelningen kördes jag efter 21. Jag var så otroligt hungrig. Men fick veta att ingen mat serveras längre. Ringde maken igen när jag fått min telefon och sköterskorna hjälpt mig med laddaren. Orkade prata en stund och berättade om dagen.

Här började smärtorna komma litegrann. Kände mig orolig, vågade inte röra mig ifall det skulle smärta ytterligare. Jag frågade ofta efter värkmedicin och sköterskorna suckade när jag ringde. Till slut sa en sköterska att "nog får jag ju vända mig litegrann på sida också" efter att hon förstod att jag kanske hade obekvämt i sängen att enbart ligga på rygg.

Jag kom in till avdelningen precis vid nattskiftet, i mörkret, visste inte var jag var, var döhungrig och pratsjuk. Hade bredvid mig en dement, orolig kvinna som gjort höftoperation och började ropa i rummet när hon ville på toaletten så jag skötte ringandet för hennes del också. De två andra i rummet sov för fullt och snarkade. Efter att jag förstod att jag nog kunde svänga mig lite i sängen så gick det bättre. Hade bett om smärtstillande i princip varje timme (kändes det som, men har ingen aning om hur mycket jag fick) fram till 01 ungefär. Mitt blodtryck låg på 80/40, t.o.m. lite lägre ibland, hela natten. (Normalt ligger det stadigt på 100/60.) Hade mätare runt armen som mätte blodtrycket med jämna mellanrum hela natten. Såg när jag slumrat till och vaknat, att de lagt i dropp (sockerlösning tror jag, men har egentligen ingen aning om vad de lagt åt mig) nångång mitt på natten. Så nu började jag känna mig lugnare, kroppen var inte döhungrig längre och jag kunde komma lite till ro. Efter 01 så bad jag inte om någon ny värkmedicin. Kunde sova korta perioder.

Morgonen efter

Jag vaknade efter en väldigt omtumlad natt. Kände mig rätt stark ändå. Det värsta var att komma igång. Att tvinga sig igång. Jag fick frukost och smärtstillande kl 7. Men att försöka sätta sig upp med sådär lågt blodtryck var inte det lättaste. Fyfan. Det var nästan blodtrycket som var värst. Och säkert lågt hemoglobin också, hade förlorat rätt mycket blod. Brösten kändes inte jobbiga. Jag hade dränage i sidorna vid brösten och urinvägskateter. Att försöka sätta sig upp i sängen var en plåga. Det snurrade i huvudet som bara den, jag började må illa och vågade inte sitta för egen del. Jag tvingade i mig några skedar gröt i taget och måste lägga mig ner igen mellan varven. Kirurgen hälsade på medan jag kämpade med detta och att sätta mig upp igen när han, och hans läkarassistent, kom var minsann en plåga. Kommer ihåg att jag nämnde detta för honom. "Vänta lite nu, det tar en stund innan jag kommer mig upp"... Och vad jag fick kämpa, och sen försöka svara på hans frågor när jag mådde så illa och det bara snurrade... Men jag fick i mig all frukost, jag var så vrålhungrig att precis allt skulle ha gått i mig den dagen. Jag nästan slickade tallriken.

Kirurgen berättade att operationen hade gått bra men att jag hade blött otroligt mycket. "Det var en väldigt blodig historia", sa han... Tänkte att det måste mycket till att han kommenterar en sån sak...  Han hade tagit bort 250g från ett bröst och 200g från det andra.

Under förmiddagen, när jag började kvickna till mer och mer, tog de bort dränaget eftersom inget läckte ut längre. Urinkatetern togs också bort. Jag gick ofta upp för att träna bort svindeln, tex tog selfies på sjukhustoaletten, bara för att ha en orsak att komma mig upp ur sängen. Vågade inte gå längre sträckor ensam.

brostoperation5

Jag tvingade igång kroppen. En sköterska och jag provade ut en stöd-bh som jag nu skulle ha på dygnet runt i ett par veckor. Den fick jag till egen (har den faktiskt kvar än, har inte kommit mig för att slänga den även om jag aldrig skulle använda den igen). Lite skraj var jag att ta bort allt bandage och börja prova ut bhn, men det gick rätt smärtfritt.

Fick också veta att efter lunch skulle jag skrivas ut så jag ringde maken som skulle komma och hämta mig.

Sen då?

Ja, allt gick nog väldigt bra. Första dygnet hemma hade jag nog ganska ont, men jag har alltid varit en hejare på att återhämta mig. Har en bild på mig (som jag inte kan hitta fastän jag letat) som jag tog direkt jag kom innanför hemdörrarna, och jag ser väldigt pigg ut. Rödblossig om kinderna och lycklig.

Jag åt värkmedicin de två första dygnena, sen lämnade jag bort dem helt. Jag var pigg och full av livslust och så otroligt lättad och glad över att tyngden fram var borta. Det kändes som om jag kunde flyga! Det var dessutom vår ute nu.

Jag hade sjukledigt i fyra veckor. Återhämtade mig väl. Hade nåt litet problem vid ett litet sår vid ena bröstvårtan som såg ut att vara infekterat. De var osäkra på hälsostationen men jag fick en antibiotikakur för säkerhets skull.

Gick promenader ofta. Började träna benstyrkan igen efter ett par veckor. Träning som inte belastade eller stretchade brösten. Sen gick nog allt väldigt snabbt och jag började träna rätt fort igen då sjukledigheten gått ut. Rätt länge var brösten ömma såklart vid ärren.

Det blir snart två år sen operationen. Bröstvårtorna har jag känsel i igen. Ärren ser fina ut, de börjar försvinna mer och mer. På vardera sida om brösten har jag en utbuktning som stör mig ibland, det är där stygnen slutat och säkert där dränaget var. Men inget jag tänker på hela tiden. Är jättenöjd med slutresultatet! Otroligt lättad. Älskar mina små bröst. Känner mig faktiskt mer feminin med mindre bröst. Att kunna gå utan bh vissa dagar, när jag känner för det. Och att kunna idrotta, springa, utan att nåt tungt hoppar på där framme, lycka!

När såren hade läkt var jag snabb med att börja prova ut gamla klänningar som tidigare suttit för spänt åt vid brösten, eller skjortor som varit sprängfyllda vid brösten, och plötsligt passade allt perfekt. Fatta känslan! 

(Bilderna nedan ungefär 10 dagar efter operationen)

brostoperation3brostoperation4

Och storleken då? Ja, kirurgen sa ju en liten B, men jag får nog inte en B-kupa på. Det är nog en C-kupa jag har.

Det här handlar som sagt inte om skönhetsoperation. Jag har ingen aning om vad kostnaden skulle bli om man gjorde det privat. För detta betalade jag inte mer än en hundring. En natt på sjukhus.

Fakta från Vasa Centralsjukhus om bröstoperation.

Berättade som sagt om min operation i förra bloggen. Efteråt fick jag många mail från kvinnor som länge gått och funderat på bröstförminskning. Både bekanta och främlingar. Många var så glada över att någon skrev om detta problem som tynger väldigt många kvinnor i vårt land, i världen. Fick också veta många som beslutade sig för att göra operationen sen. Nästa inlägg handlar om två som gjorde operationen. En här i Vasa och den andra i Åbo. Spana in inlägget under veckan ifall ni är intresserade av deras erfarenheter.

tisdag 7 februari 2017 - 10:59

Bröstcancer - Pernilla berättar

Jag lovade er i söndags två intervjuer, så här dyker nu den andra upp. 

Pernilla Vikström har många järn i elden. Jag lärde känna henne via hönsen. Pernilla är en riktig hönsmamma med ett gäng silkeshöns där hemma.

Vår första tupp fick vi av henne, finfina "Bengan", och efter det har vi bytt hönor sinsemellan och en tupp har hon fått av oss också, som numera är en Nykaabi-tupp har jag fått höra, en riktig globetrotter-tupp som fått se mer av världen.

Pernilla sitter med i Korsholms kommunfullmäktige och kommunstyrelsen samt medlem i  Vårdnämnden. Aktiv inom Svenska Folkpartiet. Som sagt, många järn i elden.

pernilla2

1. Vem är du?

Barnmorska på 47 år. Boende i Kuniskogen, Korsholm, med husbonde, barnen Ben, 19, och Amanda, 21, som studerar på annan ort.

2. När och hur upptäckte du att det kunde vara frågan om bröstcancer?

Efter traditionell Österbottnisk fredagsbastu var plötsligt bara knölen där, liten men vass, kände genast att det var nåt annorlunda. När jag själv studerade på Sjukis hade vi "testbröst" som visade hur olika stadier av bröstcancer kunde kännas.... Likheten med det var skrämmande slående. Jag är en rastlös person så direkt på måndagmorgon fick jag träff med en läkare och 20 dagar senare efter mammografi och provbit hade jag en cancerdiagnos, 35 år gammal.

3. Känslorna iom upptäckten?

Jag visste av knölen hela tiden, kände ofta på den, tvingade mina vänner att känna i hopp om att de alla skulle säga att klart det inte är cancer. Jag är inte så blyg av mej men aldrig förr hade mina små bröst varit så i fokus. När väl diagnosen var ett faktum var det total panik först men snabbt insåg jag att det är så mycket lättare att deala med fakta än ovisshet även fast det var totalt overkligt första tiden.

4. I vilket stadie befann sig bröstcancern när den upptäcktes?

Hade tur, det var stadie I men grad III dock, en aggressiv en, lymfan var ren och halva bröstet togs bort.

5. Vad hände sedan? Hur snabbt sattes allt i rullning?

En månad efter upptäckten opererades jag, ytterligare en månad senare drog cellgiftsbehandlingen igång som varvades med strålbehandling för att sen fortsättas med medicinering... en slags "kemisk kastrering" i form av Tamoxifen , en medicin som ska ta ner de kvinnliga hormonerna för att minska återfallsrisken, en behandling på 5 år. Den behandlingen avbröt jag dock efter lite på 2 år pga biverkningarna.

6. Behandlingarna, åtgärderna, måendet?

Behandlingen är inte lätt, men man tar allt i den situationen, jag hade 1000 skäl till att inte dö. Det svåra med bröstcancerbehandlingen är att många inte är sjuk alls när cancern upptäcks men du måste gå igenom helveteselden i form av cellgifterna, den kan göra dig ordentligt sjuk för att sen få fortsätta vara frisk, och det var svårt att förstå vissa perioder.

7. Vad upplevs såhär i efterhand som jobbigast av hela den tiden med cancerdiagnos?

Jag försöker att inte fokusera på det jobbiga vad det än gäller i livet, sätter fokus på det bra liksom, men det svåraste var inte håravfallet, stympningen av bröstet eller själva cellgiftet utan det inre kaoset som ibland dök upp, oron för att inte överleva, oron för att inte kunna stödja sina barn så mycket som man borde, ilskan kunde krypa fram mitt i natten i vargatimmen över att allt ändrades i ett ögonblick, som tur var så var dess stunder få. Då brukade jag väcka gubben min och gråta en stund, han var/är den tålmodigaste som finns. Ibland behöver inte partnern säga så mycket , vad finns det att säga i såna stunder egentligen som kunde göra skillnad?
Sen hade jag väldigt svårt för människor som plötsligt betedde sej fullständigt annorlunda mot mej än vad de annars gjort, jag vet ju nu att cancer-skräcken fortfarande sitter djupt inne. Som cancerpatient blir man oerhört ledsen när folk undviker en, eller låter bli att ringa för att de är "rädda för att störa", de gråter, kanske inte så mycket för dej utan för att det kommer för nära dem - drabbas hon kan jag drabbas liksom. När man själv är mitt i kaoset kan det sänka hela din dag.

8. Nånting som etsat sig fast i minnet speciellt bra? Negativt/positivt? Finns det positiva minnen?

Jag har så många bra minnen, hur otroliga människor som fanns runtomkring mej. Familjen och vännerna och så många bekanta som fanns där, Ensam är inte stark och om man bara vågar ta emot stöd när livet tillfälligt har en svacka så bär det en så man inte faller för djupt. Vad jag uppskattade mest var alla dess människor som fortsatte att vara absolut sej själva mot mej, mina väninnor fortsatte med samma råa humor, de fanns där dag som natt, de ringde upp fast jag inte alltid orkade svara osv, de tvingade ut mej på allt från Björköbyvandring direkt som nyopererad till fester där mitt skalliga huvud lyste vitt men kompenserades med snygga örhängen, det gjorde att jag inte kände mej sjuk hela tiden. Det svåra var förståss kroppens nedbrytning under cellgiftskuren, svårt att se sej själv i den situationen från att ha varit mycket aktiv till att plötslig ligga utslagen efter behandlingarna, men det var ju övergående.

9. Vad tros vara orsaken till bröstcancern?

Det får man aldrig veta, man kan sia om det ... men varför fick jag det? Min var hormonell. Många läkare frågade samma sak... jaha du har ammat två barn? bra , det minskar risken. Ja du är inte överviktig alls, bra det minska risken. ibland kom ångesten , vad har jag gjort , vad måste jag göra för att förändra så det inte kommer igen? Men nu, många år senare så vet jag att jag bara drog en nitlott i genbanken, ingen släktanamnes, inga klara orsaker. Det enda jag verkligen försökt eliminera efteråt är negativ stress för det tror jag jag stökar till i kroppen, jag älskar att ha mycket på gång men känner numera klar skillnad på negativ och positiv stress och försöker lyssna på kroppen efter det.

10. Du är själv barnmorska/sjukskötare. Du hade en hel del kunskap om cancer före, men även om vården, och allt runt omkring. Var det positivt? Kände du att du hade mer kontroll än andra, ickevårdutbildade? Eller var det kanske tvärtom, skrämmande, mer medveten om vad som kan hända?

Kände du stöd/trygghet/kunskap från vårdpersonalen som skötte dig under tiden med cancerdiagnosen?

Jag har jobbat många år som barnmorska och det är lite lika som när barnmorskorna kommer in och föder... då är vi bara mammor ... yrkesrollen finns inte där då och vi är lika rädda, osäkra och i behov av stöd som alla andra. Samma var det med cancern. jag var inte vårdpersonal då, jag var mamma, kvinna, naket rädd för vad som skulle hända men stödet jag fick av personalen på VCS var fantastiskt, jag hade fullt förtroende för dem, jag kände att de gav mej tid och tog min oro på allvar.

11. Hur mår du idag? Både allmänt, mentalt, cancern?

Idag kan jag säga att jag mår uppriktigt bättre än före Cancern och det är mycket tack vare att jag fokuserar på vad den gav och inte tog. Jag är inte längre inskriven på onkologiska men går på mammografi vartannat år. Skulle jag kunna välja så skulle jag mest av allt inte gått igenom cancerperioden men eftersom det inte är valbart så är min livsfilosofi att det är bara att "dra upp snoran" och göra det bästa av situationen. Med risk att det låter som en kliche så var det ett uppvaknande för mej. Jag tvingades att tänka efter, jag tvingades att möta min absolut största skräck - cancern och jag måste hitta ett sätt att leva efteråt där inte ångesten för återfall tog över. Det gick. Jag blev modigare på så många plan, kanske lite argare ibland, jag nöjer mej inte med situationer jag inte trivs med, jag vågade börja påverka politiskt, vågar säga vad jag tycker, jag vågade byta jobb... listan är lång på postitiva saker. Den negativa listan så låter jag inte göra sej påmind. Att verkligen känna att livet är en gåva och det är upp till oss själva vad vi gör av den gåvan är något jag inte förstod före cancern, men nu försöker jag påminna mej omdet , ofta ofta...

12. Vart kan man vända sig här i österbotten om man fått en cancerdiagnos?

I Österbotten har vi en aktiv cancerförening som jag har haft mycket kontakt med ända sen jag själv fick ett ovärdeligt stöd av dem genom samtalsgrupp och kontakt med personalen där. Jag fungerar nu även själv som Stödperson för bröstcancerpatienter och drar samtalsgrupper på cancerföreningen med jämna mellanrum.

Personalen som jobbar där är fantastiska och jag rekommenderar drabbade och anhöriga att söka hjälp och stöd genom dem.  www.pohjanmaansyopayhdistys.fi .

Där finns även våra kontaktuppgifter till stödpersonerna som man kan ringa närsomhelst.

Vi har även numera ett brett kontaktnät på svenska via "FinlandsSvenska Cancergruppen" på Fb med flera hundra medlemmar, en sluten grupp där man kan diskutera fritt, på Fb finns även en grupp för anhöriga "FinlandsSvenska Cancergruppens ANHÖRIGA".

Sen har jag även under årens lopp, som finlandsvensk vänt mej mycket till UngCancer i Sverige som har en fantastisk verksamhet www.ungcancer.se

När man insjuknar vill man verkligen bara få prata sitt eget modersmål. Sen vill jag åter igen säga, den som drabbats och de anhöriga, är det någon gång i livet vi ska våga luta mot en medmänniska så är det när du drabbas av cancer. Ensam är inte stark. Du kommer att bli förvånad hur stort stöd du kan få om du bara låter människor finnas där. Att prata om cancern, att söka kunskap, det hjälper oss att hjälpa den drabbade. Som en kloka Tove Lindhal Greve skrev i sin krönika på Världscancercancerdagn den 4.2 " Den som drabbas av Cancer behöver dig. Rädslan förlamar. Kunskap ger mod. Ersätt dina fördomar med fakta. Fortsätt fråga och slut upp i kampen mot cancer".

 fuckcancer2(Bilder, Pernillas egna)