måndag 11 juni 2018 - 09:28

Slutarbetet. Är jag färdig nu?

Fick många gillningar på instagram för min selfie med slutarbetet och det tackar jag för. Måste dock reda ut en sak, för ni är många som trott jag är färdig sjukskötare nu och det stämmer inte riktigt. Det är helt naturligt att tro att någon är färdig när det är vår och slutarbetet är gjort. Önskar själv att det vore så men ändå inte riktigt. Jag har alltså ännu ett halvår kvar. Man går till sjukskötare på 3,5 år. Och det är nog otroligt skönt att ha ett sådant upplägg att slutarbetet får man undan först och sista halvåret får man spendera med mer praktiska saker. På hösten har vi ännu kvar den sista praktiken på 8 veckor (min då 4 veckor, som många andra, eftersom jag redan i sommar jobbar som sjukskötare och får detta till godo!), någon ledarskapskurs och de sista profileringskurserna. SÅ skönt!! SEN är jag klar. Men iom att slutarbetet är gjort och godkänt så känner jag mig redan som en vinnare och färdig, för det är ju inte mycket kvar nu och det känns ju inte som att nåt kan gå på tok längre.

jagslutarbetetklart

Annars vill jag rikta ett stort tack till alla som hade haft bältros och ställde upp och svarade på min enkät! Ni vet vem ni är! Och till dem och alla andra som är intresserade av att läsa om bältros och min studie så klicka er in här på Theseus hemsida och läs -> Klick, klick. Arbetet är tydligen värt en 4:a av 5 möjliga fick jag veta idag och är så stolt!!

Patienters egna upplevelser och erfarenheter av infektionssjukdomen bältros.

lördag 2 juni 2018 - 09:32

Om sorgearbetet och den händelserika veckan

Jag överlevde veckan!! Skolan är klar, presentationen är klar och nu tar jag sommarlov. Nästan.

jagfinkladd

Att planera och ha tankarna på sin egen mammas begravning samtidigt som man laddar upp inför presentation av ens eget examensarbete är inget jag skulle rekommendera. Det har varit en tumultvecka minsann. Att försöka hålla koncentrationen och göra sin presentation samt läsa ett annat arbete och vara opponent har inte varit lätt. Dagen före presentationen grät jag för jag var så trött på att höra min egen röst och höra på detta arbete när jag övade. Arbetet jag varit så stolt över tyckte jag var så dåligt och mitt självförtroende vacklade verkligen hit och dit. Ville så ha allt det här över. Det här var något jag kämpat med så länge, i ett halvår. Jag kunde det utan och innan men samtidigt visste jag inte om mina känslor håller och ifall jag sen får total blackout när jag väl håller presentationen. Ser att pappa ringer på telefonen precis när jag ska upp och presentera och veta att han bara vill berätta att mamma nu blivit flyttad från sjukhuset till begravningskapellet...

Presentationen gick ju hur fint som helst. Men det har varit lite väl mycket dessa veckor och jag känner mig rätt stolt över mig själv som klarat mig ut ur detta med huvudet intakt. Nu är mognadsprovet skrivet, arbetet inbundet och snart ska jag få det även publicerat i Theseus. Det enda som fattas är att kunna ringa mamma och berätta allt detta... Hon har varit med mig och stöttat mig genom alla dessa tre åren och sen att lämna livet såhär nära slutet... ja det är surt och orättvist det här livet. Hur plötsligt ett liv försvinner. Jag vet att sorgearbetet innebär olika steg. Det är chock, reaktion och bearbetning samt nyorientering och saknad. Chocken här har börjat lägga sig lite, det har varit en lång chockfas eftersom det hände så otroligt mycket under dessa veckor så jag har inte riktigt kunnat/orkat reagera än. Men nu har jag börjat kunna släppa loss mina känslor då allt skola och jobb är undanstökat. Två veckor ledigt efter dagens kvällsskift före sommarjobbet börjar.

"I chockfasen misstror vi informationen vi får eller det våra sinnen registrerar. Vi stänger av. ”Det här händer inte mig!” Vi befinner oss i en bubbla dit inga starka känslor når. Psyket skyddar sig, avvaktar och rustar sig inför smärtan som kommer. Den här fasen varar hos de flesta en kort stund i upp till några dagar medan somliga kan uppleva en längre period av avstängdhet. Efter ett dödsfall kan den till exempel sträcka sig fram till begravningen.
Reaktionsfasen kommer sedan med starka humörsvängningar: ledsenhet, tårar och ilska kan blandas med känslor av tomhet och apati. Ett ungefärligt riktmärke på hur länge reaktionsfasen varar är en månad, men stora skillnader inom det tidsspannet kan förekomma.

Så småningom kommer vi till fasen där vi börjar bearbeta. Vi tar in vad som hänt, vi accepterar det gradvis och sörjer det. Vi är fortfarande ledsna, arga och frustrerade men inte på samma intensiva och dramatiska sätt som tidigare.

Tröttheten, uppgivenheten och oron inför hur framtiden ska gestalta sig kan i den här fasen vara stor. Vi upplever en svidande, tung och plågsam ledsenhet och saknad efter den vi förlorat. Den här delen av sorgearbetet tar ungefär från några månader upp till ett år.
Sista fasen är nyorientering då vi börjar blicka framåt igen. Vi kan gå vidare och vi tänker mer sällan på vår förlust. Man börjar överlag se en ljusare framtid och sig själv i den framtiden." (Taget från psykologiguiden.se)

 

Varför just nu?? När trädgården står i full blom och hon skulle ha så mycket att göra och så mycket fint att titta på? Varför just nu när jag höll på att bli klar, varför kunde hon inte få leva och hinna uppleva min dimission om ett halvår?? Det sista hon frågade mig under sjukhusvistelsen var hur det gick på nya jobbet och om jag har allt klart med mitt slutarbete. Det var så viktigt för henne. Att jag grejar det här. Och nånstans ifrån kramar hon om mig just nu och lyser av stolthet.

barnensvaravslutning

Barnens våravslutning var på torsdag och det var så vackert. Våravslutningen hölls i paviljongen vid karperö simstranden och det var så vackert att titta ut mot fjärden och se vattnet glittra samtidigt som man sjöng "Den blomstertid nu kommer". Kunde ju verkligen inte hålla tillbaka tårarna. Visste dessutom att den sången ska jag få sjunga om en vecka igen på mammas begravning för det var en sång hon verkligen älskade och passar henne. Blomstertid. Sommaren är verkligen här nu. Med all sin prakt.

lördag 26 maj 2018 - 19:54

Fräknarnas år?

Vi ska inte tala om löparrundan jag just gjorde, för den var värdelös. Men jag tänkte vi skulle tala om fräknar. För jag vet inte varifrån alla fräknar har kommit detta år???

Jag har alltid haft fräknar men kommer ihåg att jag varenda en vår har varit glad för varje fräken jag har hittat i ansiktet. Men det här året... de har rent ut sagt EXPLODERAT! Det var någon familjemedlem som undrade om mitt ansikte var skitigt eller fräknigt. För just nu ser man inte riktigt skillnaden... på näsan ser man fina fräknar men på kinderna, hakan och pannan är de som stora mörka fläckar... jag fattar inte! Är det fräkenår i år?? Någon annan vars fräknar har exploderat i mängd i år?

frakenjag18

I det där ljuset är de ju fina men titta på bilden under och längs med nedre kindkanten och på hakan så ser ni vad jag menar, skitfläckar! Varifrån kommer alla fräknar/mörka fläckar!?

frakenjag2

Taggar:

Kategorier:

Jag

Skriv en kommentar 2

fredag 25 maj 2018 - 19:40

Livet måste vidare

Ja, inte lätt att sätta sig ner och skriva nåt efter förra inlägget. Var börjar man liksom? 

Sista dagen på nya jobbet idag. Oj, så mycket jag lärt mig!! Sådär på riktigt! Inte bara lärt mig utan även vuxit i min framtida yrkesroll. Enorma steg alltså. Jag har haft huvudet fullt av nytt varenda dag. Det är främst nu sista veckan jag har börjat känna mig trygg i yrkesrollen och inte behöver förbereda mig en hel dag före vad som komma skall. På onsdagen kände jag istället: "Bring it on, inga utmaningar är för svåra här och är dom så känner jag mig tillräckligt trygg i att ställa ytterligare en fråga till någon kollega", haha. Jaaa... de har varit en hel del frågor under veckorna, piuh!

Tanken var ju tre veckor jobb men de två första veckorna blev ju som de blev... (läs förra inlägget), så det blev ju 3 dagar första veckan (reste till Pargas i slutet av veckan) och 2,5 dag andra veckan (reste igen till Pargas på onsdagförmiddagen) och nu sen tredje och sista veckan som äntligen blev en full vecka. Och oj, så många frågor jag har haft. Kollegorna har fått svara på så många funderingar flera gånger om. Inte ska man tro att man lär sig nånting första gången, men kanske andra eller tredje... Jag har dock haft världens bästa team att ställa frågorna till. Att ta steget och ta emot egna patienter sådär plötsligt har nog varit ett stort kliv ur bekvämlighetszonen. Tvungen att göra egna beslut, tänka till och fråga ifall man inte vet. Helt annat än att jobba på en avdelning där du har kollegor runt hörnet hela tiden. Jag har fått göra så många olika injektioner under dessa veckor och känner mig så mycket säkrare på olika läkemedel. Jag har kollat i så många öron att jag känner mig säkrare på olika trumhinnor i alla åldrar. Jag har sett och skött så många olika sår och använt många olika sårvårdsprodukter att det också nu känns mycket mer bekant än tidigare. Så glad att jag vågade ta emot ett sånt här vikariat! Jag har lärt mig så mycket!

När detta nu väl är över ska jag jobba lite på mitt gamla jobb under helgerna, fila på presentationen av mitt slutarbete som sker nästa vecka och läsa det arbete jag är opponent över och skriva en opponenstskrift. Så helt utan att göra är jag inte... Och lite hinner jag röra på mig däremellan också! Efter en vecka tar jag en välbehövlig paus i ett par veckor före sommarjobbet börjar.

solskenslopningmaj18

Sorgen och saknaden då? 

Hela veckan har det varit så otroligt fullt i min hjärna så det har inte funnits plats för sorg egentligen. På torsdagskvällen funderade jag faktiskt om jag blivit en sten, för så kändes det lite. Att det inte finns plats för tårar längre. Stressad kanske? Har tårarna tagit slut? Kommer jag inte att känna nåt längre? Men jag visste att låta det ta tid. Satte mig på terassen i solen efter jobbet idag och tittade på när barnen badade i poolen. Då kom känslorna tillbaka. Satt och tänkte på mamma, som jag vanligtvis skulle ha ringt och berättat om att vikariatet var slut nu, och att jag fixade det! Var så stolt över mig själv och skulle så gärna ha velat berätta det åt mamma. Vet att hon också skulle ha varit till-månen-och-tillbaka-stolt över mig. Finns ingen annan i världen som kan vara lika stolt över mig som mamma alltid är...var... Och det var då som tårarna kom. Och jag välkomnade dem. Visste att de gjorde gott. Visste att jag var tillbaka igen. Visste att jag mår bra nu.

terassenmaj18 

måndag 30 april 2018 - 12:38

"Förbered dig på en himla massa choklad ikväll!"

Skickade iväg ett mess åt maken och frågade om han tog med sig nån lunch idag. Nej, var svaret. Han glömde. Där stod jag hemma i min bedrövelse. Det värsta var att jag själv stod och stekte rester åt mig. Hade just dammsugit hela huset. Var flunssig och snorade, knappt hörde nåt för öronen var i lås. Hostat och harklat.

Stod och stekte rester och maten såg inte aptitlig ut. Ni vet, allting sådär i en och samma färg. Potatis, ris och kyckling och bleka grönsaker i samma färg. Rester, ja, jag hade i både ris och potatis. Föreställde mig maken vara ute på lunch istället och äta nåt jättegott. Kände mig liten och ensammast i världen. Till råga på detta då PMS-besvär... Säkert också orsaken till alla negativa tankar. Plus flunssan. Ni vet, det fanns ju ingen chans till nåt positivt den här dagen.

På nåt sätt är vappen här uppe i österbotten den tid som känns extra tung. Vappen är vår, jacka och klänning, heliumballonger på torget, champagne, glädje och vänner. De flesta åren, i yngre ålder, åkte vi till Åbo och vårdberget för att sjunga in våren med alla andra tusentals glada människor. Eller i Helsingfors. Massa att titta på och glada människor var man än går. Visst finns det ju en massa glada människor här också, men inte ändå riktigt lika samma stämning pejlar jag in, och inte samma mängd människor ute. Och inte så mycket att titta på, förlåt nu alla österbottningar, men ni håller kanske med? De flesta sitter kanske på sina villor? Och så blir det ingen bilparad i år heller, det enda som ordnades och ansågs som tradition här.

När vi flyttade hit började vi ha som tradition att mina föräldrar kom upp till vappen, eftersom jag oftast jobbade och gjorde det omöjligt för oss att åka ner. Vi gjorde munkar och spelade spel och firade min pappa som fyller år den andra maj. I år var planen densamma, och nu fyller han dessutom hela 80 år, men så blev både jag och mamma sjuka och vi inhiberade planerna. Så nu sitter jag här hemma, ledig och utan planer, och tycker synd om mig. Heliumballonger köps väl på Prisma, jeii... Dagens höjdpunkt (sägs med sarkastisk ton)!

Vi bestämde oss ändå igårkväll för att åka lite längre bort och äta ute ikväll. Som en liten utfärd. Nånting att göra även om jag är flunssig och blir fort trött. Bara jag sätter mig i en bil och är på väg nånstans, vart som helst, så känns oftast allt bättre. Så jag ringde stället imorse och bokade bord och fick veta att de börjar servera ala carte-menyn först nästa helg... där hade jag redan hunnit sukta efter äppelciderglaserade ribs... och nu fanns det bara burgare och pizza på menyn.

Så jag skrev åt maken "Förbered dig på en himla massa choklad ikväll!"...

jagsur2

Glada vappen ändå! Önskar er, trots bedrövelsen, en riktigt fin valborsmässoafton! Alltid blir det inte som man vill! Hoppas dock ändå att ni får en skön kväll! Kanske någon annan här som känner att vappen inte riktigt lever upp till förväntningarna? Hur firar ni ikväll/imorgon?

torsdag 19 april 2018 - 12:18

När är man klar?

Nästan det värsta i detta slutarbetsskriverierna är det att veta när man är klar?? Angstar och ändrar om och söker nya artiklar och till slut vet jag varken in eller ut över vad jag har med och inte med i arbetet. Det svåraste är att säga "stop, nu räcker det" eller "NU är jag klar" och våga lämna arbetet ifrån sig... Det är en neverending process. Man kan alltid förbättra nånting eller så måste man läsa igenom allting än en gång för att kolla att röda tråden faktiskt finns där. HJÄLP!

Och samtidigt vet man att när det här är över är det egentligen ingen som bryr sig om mitt slutarbete... Jag skrev redan ett i Åbo Akademi för 17 år sedan och det är INGEN som velat se det efter att jag blev klar. Någon arbetsgivare frågade vilket ämne jag skrev om men ingen har velat titta på det. Så varför ska man angsta såhär mycket över det? För att man vill vara bäst? Jag vill ju bevisa för mig själv att jag kan det här med evidensbaserad sökning och JAG tycker ju att mitt ämne är så intressant och vill visa även åt andra hur intressant det är. Så det är ju klart att man vill få bästa vitsordet. Varför sätter man annars så mycket energi på ett enda arbete? Nå, är på slutrakan nu. Ska bara fundera lite på slutdiskussionen ännu och kolla att jag nu faktiskt har en röd tråd också. Men det ser ut som att min tidtabell håller!

jagduplo

Sådär annars då? Det här skrivande livet är inte bra för min kropp kan jag ju bara konstatera än en gång... Även om jag njuter av vårens framfart och att det är soligt och härligt så har jag världens jobbigaste skov just nu. Igår malde jag på för min kära make allt och alla som var jobbigt/jobbiga (och jag har inte ens PMS). Det fanns ingen ända på allt jobbigt och min make bad mig hålla tyst med allt negativt till slut. Bra så! Att ha någon som vågar säga åt en att nu räcker det.

Jobbigt är det ju på grund av värk i kroppen, både reumatiskt men även vanligt fysiskt av tidigare träningsvärk och sen allt stillasittande och ingen träning under denna vecka. Jag har ont i ryggen och foten och svullna fingrar och inflammationer i axeln. Jag har faktiskt inte haft lust eller ork att träna denna vecka. Jag tycker att det endera är för soligt/regnigt eller för dammigt utomhus och till gymmet har jag inte orkat ta mig. Men så är det ibland, och får lov att vara också. Vårtrötthet kanske? Eller bara en jobbig period med lite stress och tidsdeadline samtidigt man vill så mycket men har inte ork/tid. Tar inte desto mer stress över måendet. Jag vet att det går uppåt snart. Det är tillåtet att dippa ibland. 

lördag 14 april 2018 - 14:38

Throwback

Maken råkade se denna bild nånstans ifrån och skickade mig den. Jäklar vilken grym form jag var i då! 

throwback

Så kom några tankar upp. Varför var jag inte nöjd då? Jäklar. Aldrig är man nöjd. Nu skulle jag ge vad som helst för att vara i samma form.

Bilden här var alltså 2014. FÖRE jag började studera. Efter det har mycket gått utför... Nånä. Skämt åsido. Men musklerna har blivit mindre och fettet mer. Skiljer sig dock endast max 4 kg mellan denna och nuvarande form så det är inte stor skillnad. Det krävs inte mycket men... Den här får jag sätta som målbild nu och jag är på god väg men krävs nog en hel del sisu innan jag är där.

Det verkar som att jag har en stress-vikt. En vikt jag alltid åker upp till när jag har det stressigt. Varenda en gång under 10 års tid har jag åkt upp till den här vikten när jag har haft stor omställning i mitt liv och inte riktigt hunnit/orkat ta itu med balans i träningen eller kosten utan slarvat en längre tid. Just nu är det ju studierna. Att studera är tungt även om jag trivts och tyckt det är så himla roligt men det har krävts enormt mycket genignuggande. Himmelens massa läsande, stressmage, stressäta och jobba på det ännu till. Och så till på det en massa osäkerhet, får jag jobba tillräckligt? Och andra vägen, måste tacka nej till en massa jobb för att inte drunkna i jobb och skolarbete, och därav lida av dåligt samvete. Så nej, det har inte funnits tid för någon träningsbalans. Det har funnits korta glödperioder men vi ska nu försöka satsa på långa loppet igen.

fredag 13 april 2018 - 22:40

Fredagen 13.

Otursdagen- en turdag

Ja, inte har fredagen den 13. nånsin fört med sig nåt olyckligt för mig i alla fall. Idag var det dags för ännu lite tur och jag fick ett tre veckors vikariat på en ny plats. Som sjukskötare. Det betyder att min sommarpraktik och sista profileringspraktiken löste sig. Invecklad historia kort: jag får halva profileringspraktiken till godo i höst och är ledig (kan jobba!!) istället. Så jippiii! Happy day!

minne4(Vi kör en somrig bild på det, av dottern för ca 5 år sedan)

 

Hoppas ni haft en lika bra fredag!

måndag 9 april 2018 - 14:02

Min träning just nu

Hur är det med träningen riktigt när livet är så fullspäckat som det är just nu?

jaggymjanuari

Jag har sagt det förut och säger det igen. Desto mer jag har att göra desto mer får jag gjort. Visst, träningen har fått lida emellanåt när jag på riktigt inte har haft tid. Men jag kör ändå mest på fiilis, så om träningen har fått pausa en vecka, kanske till och med två, emellanåt så har det inte gjort så mycket. Har inte känt nån stress över det.

Det blev mycket skidning här en tid, efter att jag köpt skidor. På lördag körde jag sista skidpasset på morgonen och så sprang jag intervaller tillsammans med dottern på kvällen. På söndagen körde jag bodycombat. Imorse körde jag styrkepass i allmänna gymmet. Så jag kör mycket gott och blandat just nu. Vissa veckor kör jag nåt pass varenda dag och vissa veckor har jag helt och hållet ledigt. Detta helt beroende på hur mitt skol- och jobbschema ser ut. Just på grund av skola och jobb så kan jag inte heller hålla ett strikt träningsschema. Jag tränar när jag vill och kan och jag har vilodagar utan att känna press eller angst. Träningsmotivation finns det så det räcker men jag känner ändå inte att jag halkar bakåt när jag vilar. Så jag har det träningsmässigt väldigt bra just nu! Har fått riktig inspirationsboost när det gäller träningen just nu! 

Hur är det med er träning? Nåt speciellt mål ni kör efter eller kör ni på fiilis bara? Eller har ni "tränings-torka"?

söndag 8 april 2018 - 17:03

Garderobsrensning

Varför är det så att när våren kommer tycker man att ens kläder är sunkiga och hemska och man har ett stort behov av lite förnyelse? Det är som med fönstren som man inte klarar av att titta på när solen lyser, de är så förskräckligt skitiga.

Nå, inte så konstigt egentligen och jag har faktiskt ett stort behov av förnyelse. Mina kläder ÄR rätt sunkiga och de har många år på nacken.

garderobsrensning2

När jag var yngre var kläder ett stort intresse men efter att barnen kom har jag varit som många andra mammor, hellre köpt kläder åt barnen och glömt bort mig själv. Nå, idag rensade jag bort de tjocka tröjorna och fram med de tunnare plaggen. Men det är ju endast ett par jag använder frekvent. Många av de här långärmade har inte blivit använda på 5 år... men där hänger de kvar även om jag är rätt bra på att rensa och slänga...

garderobsrensningMåste ta tag i klädproblemet snart. Ett steg i taget. Vi ska ändå inte glömma bort att njuta av vårens framfart.