torsdag 7 december 2017 - 18:27

Modig

modigajag

Jag kan många gånger uppfattas som känslosam, ängslig eller ja, hittar inte riktigt orden jag söker. Alla har vi perioder när vi tvivlar på oss själva. Sådan period har jag just nu. Mest bottnar detta, just nu, i att jag har haft stödmånad. Det betyder att jag fått stöd för att studera i november månad (min sista stödmånad... hjälp!), dvs inte behövt jobba. Vi har dessutom haft väldigt få timmar i skolan och jag har mest spenderat dagarna med att sitta hemma och skriva. Bra det också. För jag har examensplanen klar, den är framförd och godkänd och nu fortsätter det riktiga skrivarbetet. Men jag har börjat känna mig lite "mökkihullu"/"kåtabränd", vilket man nu väljer att kalla det. Ingen som direkt väntar på en att komma på jobb dag efter dag. Inte heller någon lärare som kräver att man infinner sig varje dag i skolan, eller väntar på arbete att rätta. Utan slappt och ledigt. Men jag är inte riktigt den där slappa och lediga personen. Jag trivs bäst med rutiner och någon som förväntar saker av mig. Människor man träffar sådär automatiskt, i jobb eller skola, utan att behöva passa upp tider med folk.

Medan jag körde till matbutiken så dök det upp en aha-känsla i mig. Jag satt och funderade på varför jag är så känslig. Jag är ju ändå inte känslig sådär till naturen utan rätt "hård". Men jag gråter tex till alla snyfthistorier, sånger och filmer som finns här i världen. Jag grät när finlandiahymnen spelades på slottsbalen igår och jag grät när barnen sjöng i kören på deras självständighetsfest. Jag gråter när jag är sjuk och ska förklara symtomen för vårdpersonal på hälsostationen, för att jag ju är så sjuuuuuk och det är synd om mig. Jag gråter till allt.

Men så kom jag på att det egentligen inte är så konstigt att jag är rätt känslig person.

Jag utmanar mig ständigt! Jag utmanar mig själv och mina rädslor hela tiden. Inte så konstigt man är känslomässig då. Eller ska vi säga mänsklig? Empatisk? Modig?

"För att vara modig måste man våga vara svag", var det nån klok som en gång sade.

1. Jag har flyttat långt bort från nära och kära. Inte helt ensam dock, nog med familjen. Men det är ändå inte så att jag har flyttat till min mans stad heller och vi automatiskt haft nån sorts av kontaktnät, för det har vi inte. Vi har båda flyttat till en stad där vi inte kände på det sättet en endaste kotte före. Jag har inget stödnätverk som står stabilt bakom mig här, på ort och plats. Jag kan inte dyka upp hemma hos mamma och pappa en vardag och jag har inga barndomsvänner som öppnar upp sitt hem för mig med en testund när jag behöver prata av mig.

Det är det inte många som vågar. Rycka upp alla rötter och planterar dem med vördnad igen sakta men säkert på en ny plats i livet. Det tar tid. Dessutom med barn som litar på oss, förväntar sig att vi grejar det här. Ett stort ansvar.

2. Och än en gång har jag ryckt upp rötterna. Denna gång från ett yrke och en arbetsplats jag trivts med och känt mig trygg i. Jag har valt att studera som vuxen och till ett yrke som är rätt krävande. Inte bara den kunskap man förväntas kunna utan även en hel drös med ansvar. Just nu har jag inget fast arbete att gå till varje dag utan tar emot inhopp här och där.

Det är det heller inte så många som vågar. Med familj, barn och huslån.

3. Sen påminner jag mig själv också att jag utmanar mig själv hela tiden i träning. Jag testar på nya sporter hela tiden. Såsom klättring, paddling, armbrytning. Jag testar mina maxgränser i vikt i gymmet. Jag kör hinderbanelopp helt ensam ifall ingen annan har lust att hänga på. Jag klättrar och utmanar min höjdrädsla tills jag nästan kissar på mig. 

Det är det inte heller många som vågar.

Så om jag nångång igen tänker tankar om varför jag är så känslig så påminner jag mig bara; "För att vara modig måste man våga vara svag". Våga pröva på saker och vara svag för stunden. 

Hoppas de senaste fina dagarna håller i sig i resten av december för det har varit underbart väder den senaste veckan! Min mökkihullu bör också vara över nu för jobbat har jag gjort de senaste dagarna och det kommer att fortsätta i rask takt nu framöver. Stödet är slut och nu kör vi både fulltidsjobb och fulltidsstudier. Detta gör mig också mycket mer produktiv, så jag välkomnar detta med öppna armar. Ju mer man har att göra, desto mer får man gjort! Underligt hur det är på det viset...

vinterlandskapnovember4vinterlandskapnovember5vinterlandskapnovember6

 

torsdag 16 november 2017 - 08:12

Skrivarbete på gång

novemberdimma

Har angstat över examensplanen länge nu men äntligen verkar det som om jag börjar vara klar. Jag är i god tid så ingen egentlig fara har det nånsin varit men jag har ju alltid gillat att ha alla måsten gjorda i god tid så jag slipper stressa och nu har det varit på gränsen. Examensplanen är det alltså frågan om. En cirka 10-sidig plan om mitt syfte med min forskarstudie, med innehållande inledning, teoretisk bakgrund, syfte och frågeställningar och plan om hurdana urval och analysmetoder. Ämnet jag valt är SÅ intressant att djupdyka i och jag skulle kunna dyka hur länge som helst där men det svåra är att få arbetet strukturerat och hålla en genomtänkt linje... Jag flyger lite hit och dit och det är det som ger mig grått hår... Men den ska vara inlämnad på måndag, och sedan framförd följande måndag åt alla, men redan ikväll ska jag och min studiekompis vara klara och läsa igenom varandras arbeten för att kolla upp eventuella fel och brister eller om just den röda tråden fattas.

ledignovember

Men, oavsett hur mycket jag suttit och skrivit den senaste tiden så har det varit oerhört viktigt för mig att röra på mig med jämna mellanrum. En orsak att röra på sig sådär snabbt och lätt är ju att hämta in posten, föra ut skräp eller bara besöka stranden vår. Och det gjorde jag igår i ett par omgångar. Otroligt fint, grått landskap var det med morgondimma och frost. Senare under dagen föll det till och med ner några snöflingor och sen kom solen fram och tittade.

novemberdimma2novemberfloating

Känner mig lite lättare nu igen och "no hätä" som man säger här i Finland. Önskar er en skön fortsatt vecka!

tisdag 7 november 2017 - 19:59

Instagramfunderingar

Om ni har instagram, har ni privat eller öppet för alla?

Är ni generösa med likes?

Följer ni alla för evigt eller avföljer ni om ni tröttnar?

Lite nyfiken på andras instagramtänk. Berätta gärna hur ni tänker kring dessa frågor.

instagramfeed

Jag har alltid haft öppet instagram. Gillar inte när folk har stängda konton i och med att man inte vet "vad man får". Men, för några månader sen la jag mitt konto till privat. Mest för att jag tyckte att jag hade lagt upp lite fler bilder på barnen den senaste tiden, och i och med att dottern fick lov att skaffa eget instagramkonto. Men så blev det tråkigt. Intresset att hashtagga dog, det var ju ingen vits med det då, och så kände jag till min egen "ilska" över andras stängda instafeeds. Så jag öppnade det igen.

Jag är ganska ombytlig på instagram. Jag kan följa och sen tröttna och så efter en tid kanske nyfikenheten väcks igen eller annat intresse tagit fart igen och så följer jag samma person än en gång och it goes on and on i samma cirkel. Det är aldrig personligt ifall jag avföljer, men jag känner heller aldrig att jag måste fortsätta följa någon "bara för att vara nice". Det samma gäller mina följare. Jag förstår att någon tröttnar om jag lägger upp mycket tränarbilder och man inte alls är intresserad av sånt och avföljer. Och sen börjar följa igen efter en tid om man märker att jag har mycket kattbilder och det gillar man att se. Samma gäller för mig om det kommer tusen bilder på någons barn. Typ. Då avföljer jag inte för att jag inte gillar personen i fråga och inte heller för att jag inte tycker barnen är härliga men mitt intresse ligger kanske inte just nu på att enbart se en massa barnbilder. Men känner jag personen privat och de lägger dessutom upp annat däremellan så gillar jag det. Gillar barnbilder också, men inte bara såna bilder. 

Sen har vi den här eviga frågan, gilla eller ej? Gilla mycket eller vara sparsam?

Det här är en fråga jag jag går igång på. Jag är sån som går igång på väldigt mycket. Mig får man med i nästan allt och att pröva på nytt eller se en ny stad med barnögon, det är "wow" hit och dit när jag är på ny plats eller med nya människor. Jag skulle inte säga att jag är så blåögd (fast jag är) eller lättflörtad men jag gillar det mesta. Jag är bra på att se det fina i mycket. Lite lika är jag på instagram. Jag gillar bilder till höger och vänster. Visst, det ska vara snygga bilder eller ha en point. Många som jag följer får likes av mig nästan varenda gång. Jag menar, jag följer ju dem för att jag endera känner dem, delar samma intresse, område eller för att jag tycker de tar snygga bilder. Så varför inte gilla?? Som om det skulle bli inflation på det?

Jag gillar att folk gillar mina bilder, det gör väl alla. Det är väl orsaken varför man har instagram, för att dela med sig av sitt liv. För att ta fina bilder ur livet. För att man är intresserad av foto. Inte sitter jag hemma och tänker att "nä, nu gillar hon IGEN min bild. Att hon alltid ska gilla mina bilder"... Så tänker väl ingen? Varför kan man inte gilla då? Det finns människor som aldrig gillar ens bilder. Och då funderar man ju nog varför hen följer en. Bara för att hålla koll på en? Man kan få en gillning per ÅR... Mera kärlek till folket! Det är aldrig skadligt att gilla för mycket.

Vad gillar ni på instagram och vad gillar ni inte? Följer ni endast konton med ett specifikt intresse eller följer ni folk med "gott och blandat"-konto?

Jag har försökt följa folk med ett specifikt intresse men jag tröttnar rätt fort då. Har följt tränarkonton eller fina naturlandskapkonton men även om det är jättesnyggt gjort och jag delar samma intresse så tröttnar jag. Jag gillar gott och blandat. Att bli lite omskakad och överraskad. Jag gillar konton som inte är alltför välpolerade och där man får se det vardagliga livet. Både ups and downs.

Här har ni en bild på dagens up i alla fall. Härligt väder idag och min kropp mår toppen. Mitt konto går  under namnet jessicanybacka. Följ så gärna och meddela gärna era tips! Söker ständigt nya att följa.

novemberjag

lördag 28 oktober 2017 - 13:35

Vilken vecka...

Denna vecka har varit omtumlande, känslor all over the place. 

Började på med slutarbetet. Kom inte riktigt någon vart till först men så hade jag och studiekompisen en lunchdate och sen tog inspirationen fart. Kämpade lite med tekniska saker först, med Word... (kan bli så galen, så galen på det programmet...) men så slutade jag med det och bara skrev istället. Fick till en sån kick och plötsligt hade jag alla frågeställningar klara och kom igång med skrivandet på riktigt. Så taggad igen! Behöver dessa aha-kickar lite nu och då för att få en fortsättning.

Sen var jag och vaccinerade mig för influensan på onsdagen. Nya direktiv från ministeriet att alla inom social- och hälsovårdsbranschen ska vara vaccinerade, annars hamnar vi gå med munskydd. Även vi studerande som är ute på praktik. Ja, tycka vad man vill om tvång, men jag har nu vaccinerat mig varje år oavsett tvång eller inte och jag tycker det är riktigt bra krav egentligen. Inte vill ju vi, som är där för att hjälpa folk, stjälpa folk istället med att smitta ner andra. Speciellt inte de med sämre immunförsvar. Oavsett om det är barn eller äldre. Även en, till synes, frisk ung människa kan ha väldigt dåligt immunförsvar. Hen besöker en vårdcentral för nåt annat och så går hen hem och blir jättesjuk... kanske t.o.m. dödligt sjuk och måste vårdas på sjukhus... pga av nån i vårdpersonalen... så varför muttra på om vaccinationstvång?

Jag tar influensavaccinet varenda år. Förra året hände inget, men detta år blev jag så otroligt sjuk i armen i flera dagar. Den har varit sjuk och domnad och jag har varit trött, svullen och haft värk i hela kroppen. Min kropp reagerar också kanske lite extra iom att man har en autoimmun sjukdom, eller två, men det börjar sakta ta sig igen. Detta slår ändå inget mot influensaviruset jag och sonen fick för ett antal år sedan... ett år jag inte tagit vaccinet... så jag tar vaccinet mer än gärna och lider ett par dagar med, jämfört med flunssan, mindre biverkningar. 

Annars har det dessutom blåst lite vid min mans sida under denna vecka, inget jag skriver om här dock. Första snön föll också, som ett skönt vitt lager och isen lade sig på fjärden så vackert. Idag vaknade sonen med flunssa och säkert orsaken till att barnen varit lite upp och ner under veckan. Tja, inte nu bara barnen, vi alla har nog varit lite upp och ner. Men idag känns allt mycket bättre! Ska först ha det trevligt på kvällskift på jobbet och sen ska vi alla njuta av en kväll och ännu en ledig dag tillsammans!

forstasnon17

Önskar er en skön helg!

 

 

måndag 23 oktober 2017 - 16:34

Måndag och ny start

Praktiken är över och nu gäller det att fokusera för fullt på examensarbetet. Den här terminen har vi i princip inget annat i skolan än att skriva på examensplanen och examensarbetet. Vårterminen har jag hört att är fullproppad så det blev lite ändrade planer för mitt stöd. Drog in det tänkta stödet för december jag har kvar och tänkte lägga det i februari istället. Sparar november-stödet och har som plan att försöka få examensarbetet så långt som möjligt färdigt då! Heja!

nyajackan2nyajackan(Min dotter tycker jag skriver alldeles för mycket om nya jackan men jag svarade att då mamma äntligen har nåt nytt så vill jag ju prata om det... Lämnade tillbaka en vinterjacka förra vintern för att den sprättade upp och fick ett presentkort istället. På lördagen hittade jag äntligen en ny jacka. Så fluffig, mysig och VARM! Skön inför den rådande kylan. Har hört att snön kanske faller ner snart!)

Första skrivdagen idag och jag försökte gnugga geniknölarna ända tills Johanna skickade och frågade om vi skulle käka lunch på Kachi. Så det blev en låååång lunch (favoritstället, mycket god sådan) och mycket prat om praktiken och examensarbetsplanerna. Nu känner jag mig redo att sätta igång!

kachilunch

Önskar er en fin start på nya veckan!

onsdag 18 oktober 2017 - 18:46

Jag också

Hade först inte tänkt skriva nånting under denna hashtagg. 

Men så dök det upp i mitt flöde andra som också tänkte som mig. Att egentligen har dom inte råkat ut för några större incidenter, eller inte kommer ihåg. Jag har inte råkat ut för stora saker. Trodde jag. Tills jag mindes att jag minsann har blivit antastad rejält av en man på ett tidigare jobb. Jobbkollega. Blivit våldskysst och tafsad på flera gånger och även om jag gång på gång sa till på skarpen så ändrades inte beteendet. Tills jag en gång sade till om saken till min förman. Då förstod han. Men jag kommer ihåg hur jobbigt det var att det inte räckte med mina ord. NEJ! Jag vill inte! Sluta!

Men det jag har upplevt som jobbigast är det verbala. Lika otäckt det. Man blir liksom så stum och paff när man får kommentarer om sitt utseende som tjej/kvinna. Vem som helst blir väl paff av det, man som kvinna. Jag skulle kunna räkna till tusen och åter tusen kommentarer jag fått om mina bröst, eller min rumpa eller nåt annat. Killar som tror dom har rätt eller tror dom är väldigt smarta som kläcker ur sig kommentarer om mitt utseende, som tex "Vad stora bröst! Får jag slicka dom?" eller liknande. Tror att dom har rätt att kommentera att min bak är snygg eller om jag avvisat någon så får jag kommentarer om att baken ändå var ful eller nåt liknande. En hand på rumpan är inget mot dessa verbala påhopp. Gick jag nångång med urringat så fick jag ställa mig hårt på att få kommentarer. Det var det jobbigaste. För det verbala hade jag svårt att värja mig mot. Har väldigt svårt att munhuggas eller att kläcka en fyndig tillbakafras. En hand på rumpan känns som att då kan jag ändå fysiskt markera min avsky. Fast vad vet jag. Det verkar nog vara lika överrumplande det. Det här med män som tror sig få tafsa och kläcka ur sig kommentarer vitt och brett måste få ett slut!

Sen började jag fundera på det här från vårdaryrket sett. Att bli nypt eller klappad på baken i jobbet har hänt tusentals gånger. Av män. Men här handlar det om sjukdomar. Dementa män. Demenssjukdom släpper ofta alla hämningar. Beteendemässiga symtom hör till sjukdomen. Sjukdomen gör att man släpper spärrar som tidigare har funnits. Vissa blir väldigt sexuella, förändrar totalt sitt beteende. Det är ingen vits med att hojta om såna saker. De är helt enkelt inte sig själva. De är sjuka. Det gäller bara att vara smidig själv. Att inte stå på ett visst sätt eller böja sig på ett visst sätt så det finns chans till sådant.

vardklader

Bra att ha en kollega med som kan hålla ifrån händer vid procedurer om ett sådant beteende upprepas ofta. Man känner till de här patienterna och har ett rätt lättsamt sätt att förhålla sig till det. Säger vid rapporterna att "ja, nu tog han mig på rumpan igen när jag inte var beredd". Jag har jobbat med detta i över 10 år nu så man lär sig, ännu också, för varje dag som går. En gång för länge, länge sen hade jag en patient som hade en tendens att dra oss vårdare med i sängen om man inte var beredd.

Varje patient/klient/människa är unik. Problemet är att även yngre, friska människor ser det här som okej. Killarna på dansgolvet som tafsar okontrollerat har inte en demenssjukdom. Att gå och ta på andra människor när som helst och hur som helst är INTE okej! Oavsett om du är man eller kvinna!

måndag 16 oktober 2017 - 20:01

Blogglista: "Kärringen mot strömmen"

ringarna

Det är många saker som gör att jag inte känner mig som "alla andra". Idag listar jag 10 saker som gör att jag känner mig som "kärringen mot strömmen", lite udda. 

1. Jag dricker inte kaffe (försökt smaka nångång men det har stannat vid det). Något jag känner mig märkbart annorlunda under kaffepauser på alla jobb...

2. Jag dricker inte vin. Inte öl heller. Har svårt med alkohol överhuvudtaget men cider gillar jag. Enbart äppel-cider. Torr. Viktigt. Annars rör jag det inte. I princip petig med allt jag stoppar i mig.

3. Jag gillar måndagar.

4. Jag har inget emot att jobba tre-skift. Eller natt-turer. Har heller inget emot att jobba högtider (bara synd om resten av familjen som måste fira utan mig).

5. Jag gillar att dricka iskall pepsi ur burk. Pepsi är inte lika gott från flaska. Min man brukar fasa sig här hemma över en vuxen kvinna som sörplar läsk ur burk... Händer dock inte så ofta så han får hava tålamod med mig när det händer...

6. Jag studerar som snart 40-åring. Hoppas detta genignuggandet ska hålla mig borta från demensen på äldre dar. Hjärnjumppa lär jag få så det räcker för en hel livsstid. 

7. Hade tänkt skriva hit att började gadda mig som 33-ish, men min man menade att man inte längre är udda för att man börjar tatuera sig som äldre. Hur vanligt är det nuförtiden? Hade tänkt inflika att jag inte gaddat mig med enbart små krumelurer och texter utan större bilder som täcker hela kroppsdelar. Det tycker jag är lite udda kanske? Eller så int.

8. Jag tränar helst ensam. Jag gillar inte att springa i grupp och inte heller gymma med någon annan. Bästa träningen får jag ensam med bra musik i öronen. Ska vara full fokus på uppgiften/målet. (Gillar dock grupp-pass på gymmet och att spela lagsporter är ju också hur kul som helst men ni fattar pointen)

9. Jag är inte excalterad över att Korv-Görans snart öppnar här i Vasa. Förstår inte hypen med det stället...

10. Jag frågade mina barn om de tycker att jag är udda med nåt och inte som andra mammor och dottern svarade direkt "Du rapar högt, inga andra mammor rapar sådär högt"... Detta har ett direkt samband med nummer 5.

Vad har ni för udda personlighetsdrag? Inom vilket område känner ni er konstiga?

lördag 14 oktober 2017 - 21:14

Koll på hälsan

Har känt mig lite halvdan på sistone. Flunssa varit och grott i kroppen, tror jag. Har varit ordentligt svimfärdig ett par gånger. Yr, trött och lidit av huvudvärk ett par veckor. Men inget som brutit ut desto mer. Imorse vaknade även dottern av flunssa så misstänker att det är något sånt som legat och pyrt i bakgrunden hos mig också. Inte tränat ordentligt på länge. De gånger jag kommit mig ut för att springa så har det bränt till i lungorna och inte alls känts okej, så jag har vilat extra mycket. Men det gör ju inte heller gott, att bara ligga i soffan... Nästan så jag känner mig sämre om jag inte får röra på mig. Imorse led jag av en ordentlig snurrig skalle, världen bara snurrade runt och runt så fort jag tittade upp. Så jag höll mig i soffan. Senare tog jag mig till matbutiken med resten av familjen och kände mig faktiskt lite bättre. Tog mig sedan ut på en promenad och vågade t.o.m springa halva sträckan. Så det blev en skön lördag trots allt!

oktoberpromenad

måndag 2 oktober 2017 - 20:01

Vecka 39: hälsosamt att kolla upp veckan som varit

Hinner nästan bara med veckouppdateringar här just nu... Det har varit fullt upp förra veckan. Nu när jag skriver upp allting så ser jag att det inte är så konstigt att jag känt mig rejält mörbultad idag... Mycket hälsosamt att regelbundet kolla upp vad man hållit på med. Så här kommer min förra vecka i ett nötskal:

Måndag: Praktikdag + kvällsskift på jobbet

Tisdag: Praktikdag + löpning

Onsdag: Praktikdag + kvällsskift på jobbet

Torsdag: Praktikdag + gymträning

Fredag: Praktikdag + löpning

Lördag: Skön morgonpromenad + kvällsskift på jobbet

Söndag: LEDIGT + kalas + kvällslöpning

jagaugustiigen17

 

lördag 30 september 2017 - 12:46

Sista september

Sista september idag. Ville bara titta in och säga:

"Ju mer man har att göra desto mer får man gjort".

Dagens tänkvärda. Jag har haft fullt men har ändå hunnit med lika mycket som då jag jag inte hade så fullt upp... Hur går det ihop? Bra planering? Bra energi?

Önskar er en fin sista septemberdag! Jag och dottern var på en disig och regnig morgonpromenad imorse. Nu vankas det mat och sen kör jag till jobbet för ett kvällsskift. Ha de!

sistaseptemberRonja