2ndheader2021

5 saker jag lärt mig mitt första år som mamma

Skrivet av Julia Andersson 19.03.2020 | 2 kommentar(er)

Det är temavecka här på Sevendays, Föräldraskap och Barn! Så tänkte jag skulle reflektera lite över mitt första år som mamma, för galet nog så fyller min lilla bebis 1 år om 2,5 vecka (hallå vart tog tiden vägen??)

IMG 8894

1. Ibland är det svårt att balansera att vara mamma men att inte tappa bort mig själv. Att vara mamma är det största och viktigaste uppdraget i mitt liv, och jag älskar att vara Adrians mamma. Men samtidigt är jag ju fortfarande jag, och ibland behöver jag få vara bara Julia. Jag har andra intressen också, och även om jag älskar att babbla om sovrutiner, bästa barnmaten, flaskor och vagnar så kände jag ett tag att jag inte tog tid för mina intressen. Behöver några sammanhang där jag bara är jag, Julia, inte mamman Julia hela tiden. 

2. Det är mycket svårare än jag trodde att sätta upp gränser för hur andra gör med mitt barn. Mest konkreta exemplet är när man träffar bekanta på stan och de börjar peta på Adrians händer eller i ansiktet. JAG FÅR PANIK och ändå känns det svårt att säga ifrån. Vill bara skrika "Peta inte på honom med smutsiga händer" och ändå står jag där och ler stelt. Kan vi inte komma överens om att man inte rör andras bebisar utan tillåtelse?

3. Det stämmer som de säger att man får reda på vem ens riktiga vänner är när man fått barn. Vem fortsätter höra av sig? Och det visar sig ganska snabbt vem är intresserad av att finnas i barnets liv. Personer som jag trodde att skulle bli jätteviktiga i Adrians liv har dragit sig undan. Men det har ju också gett plats för nya vänner! 

4. Man måste inte lyssna på BVC. Jag tycker det är så otroligt bra med barnrådgivningen och att vi får så mycket hjälp och stöd under första året. Men för min egen skull är det skönt att ha en faster som är utvecklingspsykolog som jag kan vända mig till när jag har frågor om just anknytning. Upplever att bvc stressade oss redan när Adrian var pytteliten att vi inte skulle samsova för att Adrian skulle sova i egen säng. Och oj nej sover han tupplurer i din famn vid 4 månaders ålder? Det ska man inte göra... Min magkänsla sa att sova och låta honom sova nära så mycket som möjligt, så det har varit rätt för oss. Så glad att jag inte lyssnade och försökte börja sömnskola vid några månaders ålder. 

5. Barnet kommer naturligt hitta en rutin, man behöver inte följa ett tidsschema. I alla fall var det så för oss. Fram tills 9 månader ungefär hade vi inga rutiner alls! Vi matade när han var hungrig, sövde när han var trött. Ungefär vid 9 månader började jag märka att han vaknade ungefär samma tid på morgonen, och sedan började rutinerna med frukost, mellis, mat och sovturer infalla på ungefär samma tid helt av sig själv. Det har varit så skönt att inte vara bundna till ett schema för att skapa en rutin. 

IMG 8893


Amningsresan

Skrivet av Julia Andersson 23.11.2019

Kategorier:
Taggar:

Trots att jag hade förberett mig på att amningen kunde vara svår i börja hade jag ingen aning om hur svårt det skulle vara och hur mycket det skulle krävas av mig, både fysiskt och psykiskt.

IMG 0981

Jag och Adrian fick en tuff start. Akut kejsarsnitt och sedan separerade de oss (utan medicinsk orsak) i någon timme innan jag äntligen fick träffa honom igen. Vid 22.30 var vi återförenade och sedan låg vi hela natten hud mot hud. Lite slumrade jag till emellanåt och fick en gång i timmen ringa på klockan och sköterskan kom in och hjälpte mig att ge honom bröstet. Jag kunde inte röra mig på grund av smärtan efter snittet nämligen.

På BB hjälpte de med amningen, men det kändes som att sköterskornas personliga åsikter sken igenom ganska mycket. Och sedan fick vi stå till svars för vad föregående sköterska sagt. Så som att jag fick använda amningsnapp på bröstet för att Adrian skulle få tag, nästa sköterska tycker att om han inte kan få tag utan amningsnapp är det kanske bäst att ge ersättning på flaska då, och en till fick vi böna och be om ersättning på flaska när jag hade feberfrossa och Adrian var hungrig men inte fick tillräckligt från bröstet. Jag upplevde att jag fick en otrolig press på mig att amma, och den avslappade inställningen jag hade haft under graviditeten var som bortblåst. Under två månader var amningen inget annat än ångest, men jag kunde inte sluta, för just där och då kände jag att jag var en värdelös mamma, kvinna, person om jag skulle övergått till flaskmatning... jag försökte övertala Lucas och mig själv att han nog inte alls är hungrig ännu. Men jag visste att han var det, men att sätta igång med amningen var så ångestfyllt att jag ville undvika det till varje pris. När jag ammade hade jag redan ångest över att om två timmar måste jag amma igen.

Mjölkproduktionen var slö i början vilket resulterade i en slö bebis som bara somnade vid bröstet. Vi kittlade honom på kinden, under fötterna och på ryggen, klämde på händerna, allt för att han inte skulle somna. Adrian var en stor bebis på 4250g när han föddes och det tog tre veckor för honom att komma upp i födelsevikten igen. Vi var tvungna att väcka honom var fjärde timme på natten för att hans blodsocker inte skulle sjunka för lågt. Amningsnappen var fortfarande ett måste och när det till sist även gjorde så jäkla ont med dem också ringde jag äntligen till amningspolikliniken på VCS. Genom att lite rätta till hur jag höll i honom kunde han äntligen få ett bra tag om bröstet och det här besöket på amningspolin var början på vår fina amningsresa.

IMG 0777

Från ca 2 månader har amningen gått så himla bra. Mjölkproduktionen blev genast mycket bättre när vi kunde slopa amningsnapparna. Amningen blev plötsligt det där mysiga jag hört talas om. Och jag är så tacksam att jag fortsatte kämpa, för att få den amningsupplevelsen jag önskade. För nu älskar jag amningen!

Vi börjar introducera allt mer mat och just nu äter Adrian cirka 3 mål om dagen. Resten är amning och ännu har jag inga planer på att sluta. Jag trivs bra som det är just nu och kommer fortsätta amma tills det känns som att jag är redo att sluta.

Min syster hade sagt en mening till mig som blev mitt mantra ”Om det finns adoptivmammor som kan amma, ja då kan jag det också!” Och jag är glad att vi inte fick påtryckningar från BVC att börja med ersättning utan att invänta mjölken och att hjälpa mjölkproduktionen på traven. Med det sagt vill jag säga att amningen kan vara helt fruktansvärd i början och ändå bli helt fantastiskt till slut. Om DU VILL amna, ge inte upp!