header16

Amningsresan

Skrivet av Julia Andersson 23.11.2019

Kategorier:
Taggar:

Trots att jag hade förberett mig på att amningen kunde vara svår i börja hade jag ingen aning om hur svårt det skulle vara och hur mycket det skulle krävas av mig, både fysiskt och psykiskt.

IMG 0981

Jag och Adrian fick en tuff start. Akut kejsarsnitt och sedan separerade de oss (utan medicinsk orsak) i någon timme innan jag äntligen fick träffa honom igen. Vid 22.30 var vi återförenade och sedan låg vi hela natten hud mot hud. Lite slumrade jag till emellanåt och fick en gång i timmen ringa på klockan och sköterskan kom in och hjälpte mig att ge honom bröstet. Jag kunde inte röra mig på grund av smärtan efter snittet nämligen.

På BB hjälpte de med amningen, men det kändes som att sköterskornas personliga åsikter sken igenom ganska mycket. Och sedan fick vi stå till svars för vad föregående sköterska sagt. Så som att jag fick använda amningsnapp på bröstet för att Adrian skulle få tag, nästa sköterska tycker att om han inte kan få tag utan amningsnapp är det kanske bäst att ge ersättning på flaska då, och en till fick vi böna och be om ersättning på flaska när jag hade feberfrossa och Adrian var hungrig men inte fick tillräckligt från bröstet. Jag upplevde att jag fick en otrolig press på mig att amma, och den avslappade inställningen jag hade haft under graviditeten var som bortblåst. Under två månader var amningen inget annat än ångest, men jag kunde inte sluta, för just där och då kände jag att jag var en värdelös mamma, kvinna, person om jag skulle övergått till flaskmatning... jag försökte övertala Lucas och mig själv att han nog inte alls är hungrig ännu. Men jag visste att han var det, men att sätta igång med amningen var så ångestfyllt att jag ville undvika det till varje pris. När jag ammade hade jag redan ångest över att om två timmar måste jag amma igen.

Mjölkproduktionen var slö i början vilket resulterade i en slö bebis som bara somnade vid bröstet. Vi kittlade honom på kinden, under fötterna och på ryggen, klämde på händerna, allt för att han inte skulle somna. Adrian var en stor bebis på 4250g när han föddes och det tog tre veckor för honom att komma upp i födelsevikten igen. Vi var tvungna att väcka honom var fjärde timme på natten för att hans blodsocker inte skulle sjunka för lågt. Amningsnappen var fortfarande ett måste och när det till sist även gjorde så jäkla ont med dem också ringde jag äntligen till amningspolikliniken på VCS. Genom att lite rätta till hur jag höll i honom kunde han äntligen få ett bra tag om bröstet och det här besöket på amningspolin var början på vår fina amningsresa.

IMG 0777

Från ca 2 månader har amningen gått så himla bra. Mjölkproduktionen blev genast mycket bättre när vi kunde slopa amningsnapparna. Amningen blev plötsligt det där mysiga jag hört talas om. Och jag är så tacksam att jag fortsatte kämpa, för att få den amningsupplevelsen jag önskade. För nu älskar jag amningen!

Vi börjar introducera allt mer mat och just nu äter Adrian cirka 3 mål om dagen. Resten är amning och ännu har jag inga planer på att sluta. Jag trivs bra som det är just nu och kommer fortsätta amma tills det känns som att jag är redo att sluta.

Min syster hade sagt en mening till mig som blev mitt mantra ”Om det finns adoptivmammor som kan amma, ja då kan jag det också!” Och jag är glad att vi inte fick påtryckningar från BVC att börja med ersättning utan att invänta mjölken och att hjälpa mjölkproduktionen på traven. Med det sagt vill jag säga att amningen kan vara helt fruktansvärd i början och ändå bli helt fantastiskt till slut. Om DU VILL amna, ge inte upp!