lördag 12 augusti 2017 - 10:00

Modern Romance: överraskningsfacklitteratur

DSC02595

Vem älskar inte Aziz Ansari? Alla som har sett ens ett avnitt Parks and Recreation är så där obligatoriskt halvfötjusna i Tom Haverford, och liksom det är okej, vi har alla varit där. Speciellt nice är det då en inser att Aziz Ansari är som Tom, bara att snäppet bättre, och på riktigt. 

Och eftersom jag följer Aziz Ansari på alla sociala medier (vilket inte är superaktuellt eftersom han inte använder sociala medier längre, men ÄNDÅ) så var det inga nyheter att han jobbade på en bok för några år sedan, och då den släpptes i 2015 var jag rätt snabb med att lägga till den i min att-läsa-hög. Det räckte ändå två år tills jag fick den läst, och då läste jag den inte ens, utan jag gjorde det som är mycket bättre än att läsa: jag lyssnade på Aziz som läste den för mig. Alltså, framtiden är här, livet är vackert och kärleken kommer, kanske, segra. Så känner jag efter att ha lyssnat på Modern Romance, så här kommer några punkter om boken: 

1. Jag hade nog inte riktigt förstått vad den var för något, från titeln får en tillräckligt med information för att förstå att det antagligen inte är skönlitteratur, men jag var inte helt säker vad jag väntade mig, och vad jag väntade mig fick jag verkligen inte. Jag trodde att det skulle vara tankar om modernt socialt beteende och tinder, vilket det är men........

2. Den är välskriven och det märks att det har satts mycket tid på att samla information och att utföra de olika experiementena och att söka upp de experterna som kunde hjälpa att utveckla de olika tankegångarna. Boken påminde så mycket om de olika, långa långa studierna jag läste i psykologin i gymnasiet, bara att mycket roligare och också mycket intressantare

3. Även om den var stundvis rolig så var det uppenbart att boken inte var skriven för att vara endast rolig och underhållande, den hade riktig information att förmedla, inte bara skämt om onlinedejting och catfishing

4. Den var förvånansvärt givande i sitt ämne och tog upp många aspekter av dejting och beteendepsykologi i förhållande till det moderna sätten att träffa folk på, och förändringar i det här från tidigare generationer

5. Och det jag tyckte mest om, jämförelser mellan äldre och yngre generationer och deras romantiska beteendemönster 

Det var egentligen en ganska överraskande bra bok, och det säger jag inte för att jag hade låga förväntningar, det säger jag för att jag är förvånad hur det här ämnet gjordes så brett och intressant, utan att kännas repetitivt. Rekommenderar den definitivt om du gillar lätthjärtad facklitteratur med lite humor, och inte har något emot tinder!

Som en liten bonus får ni också ta del av min bakgrundsbild: 

vZPMir 20.59.36Håll till godo.

fredag 11 augusti 2017 - 11:00

Ha lite roligt innan du dör, fira helgen med en litterär drink: del 1

Pffft dags att ha lite kul på den här bloggen! 

I julas fick jag av mina bästa vänner boken Tequila Mockingbird av Tim Federle, och på det namnet kan en redan gissa att innehållet inte är det barnvänligaste. Men jag har haft den att stå i hyllan ganska länge, jag är inte en enorm alkoholdrickare själv, och sannerligen inte en som drar till med coola drinkar då det gäller, men NU är jag det och jag är här för att dela med mig av några recept, helgen till ära! Det här är ju trots allt en bokblogg, så om det ska handla om drinkar ska det faktiskt vara bokdrinkar. 

(Jag vill tillägga en viktig fotnot här, och det är såklart att dessa recept är inte för den minderårige. Jag uppmuntrar inte heller överdriven alkoholkonsumtion. Grovt alkoholmissbruk kan leda till bl.a. hjärt- och kärlsjukdomar, leversjukdomar, cancer och depression, det är absolut inget att leka med.)

Så långt som jag förstår är många av drinkarna vanliga klassiker med en litterär ordlek som titel, vilket betyder att ni säkert kommer känna igen många av dem. Det finns också den risken att vi ändrade något i receptet, men jag skriver både det som står i boken och det som vi använde istället! Men nu till det roliga:

DSC01662

            Huckleberry Sin

DSC2Jag har inte en blekaste aning om vad den här heter egentligen, men den var en enorm succé för både Christa och mig, och vi är sannerligen inga vänner av vodka. Vi hade försökt oss på en annan vodkabaserad drink någon kväll innan, och vi hade hjärnsläpp och av någon orsak hällde vi på mera vodka som att det inte fanns en morgondag. Det blev alldeles för mycket vodka, vilket inte är rimligt någon dag i veckan alls. Men kanske någon funderar, varför lagar ni ens vodkadrinkar om ni inte tycker om vodka? Svaret är enkelt, vi tyckte att Huckleberry Sin var ett roligt namn. 

Vad behövs? 

5 färska blåbär
4 cl vodka, smaksatt med bär 
1 burk club soda 

Dumpa ner blåbär i glaset, is (blåbären ska krossas lite så var inte rädd att ilsket släppa ner isen i glaset), vodka, och till sist häll på club soda. Rör om lite och gör som Tim Federle rekommenderar, "enjoy the sunset, but stay alert for riverbank beverage bandits."

Vi följde inte det här receptet alls. För det första är fem blåbär ett löjligt mått och vi lade till mera, för det andra älskar jag inte vodka tillräckligt för att kunna tänka mig att köpa en helt ny flaska med smaksatt vodka, så vi använde Absoluts alldeles naturella djävulsjuice, och vi hällde bara i 2 cl, för att ibland måste en bara älska sig själv. Här kommer dock the kicker vi hällde på Hartwalls Red Soda istället för en vanlig vichygrej, och det var liksom det prickigaste pricket på i:et, och blev supergott. Dessutom hällde vi i en rimlig mängd karamellfärg, för att få till en riktigt mysig nyans på det hela. 12/10, rekommenderar definitvt. 

Men är du som Christa och jag och har en rimlig aversion mot vodka? Klart jag har något annat för dig!

  Bridget Jones's Daiquiri 

Inte för att jag är någon stor beundrare av Bridget Jones, men jag kan väl uppskatta något som är Jane Austen-inspirerat, dessutom fanns det skumppa kvar i kylskåpet från studentkaffet, och det kan ju faktiskt inte stå där hur länge som helst. Och med jordgubbar med i mixe(r)n är det här den somrigaste drinken i stan och borde kanske avnjutas innan sommaren tar slut. 

Vad behöver du? 

en blender
200g färska jordgubbar
3 cl champagne 
1 cl citronsaft
1/2 tsk socker

 

DSC01702Alltså kör hårt, häll allting i blendern bara och mixa tills det är en passande konsistens, och jag har verkligen noll aning om när den här sweet spotten inträffar. När jag avnjutit en daiquiri gjord av en professionell bartender är den oftast i ett mer slushieliknande tillstånd, och det här blev verkligen fullstäldigt flytande. Mera is, kanske?

Nå, vi använde för det första inte färska jordgubbar, utan frysta (vilket är rätt intressant med tanke på att då vi gjorde det här jobbade jag fortfarande med att sälja jordgubbar. Det var inte precis svårt att gå tag på färskvara, men OKEJ DÅ), och nu när jag tänker på det kanske det är här som problemet ligger? Jag hoppas att vi hade haft både frysta och färska så kunde vi ha kört på en trial and error-grej och kommit med ordentliga resultat.

Nåväl, det är IMG 1385 2för sent nu. Eftersom det här inte är Gossip Girl och jag står klädd i min bäst Marvel t-shirt (den har team captain america på framsidan och team iron man på baksidan, den tillgodoser alltså alla mina motstridiga tankar om Civil War) får det faktiskt duga med cavan från alkos lägsta hylla. Citronsaft hade vi inte, vilket vi misstänker skulle gjort helheten mycket gott, för att slutresultatet var kanske lite underväldigande? Skulle inte säga att den smakade illa, men det var något som inte stod helt rätt till och jag lärde mig att det löns att följa receptet första gången en testar något. Den här kanske är värd ett nytt försök!

6/10, så länge du gillar jordgubbar och cava går den ner galant.

Såja, nu när ni blivit inspirerade kan ni laga er en drink och umgås med någon ni gillar, eller så sätter ni er ner och läser en bok, drink i hand. Håll i vilket fall som helst till godo med den här låga kvaliteten på bilder och åsikter, men det här är faktiskt inte så seriöst! Trevlig helg!

torsdag 10 augusti 2017 - 16:10

Finlandssvenska läsutmaningen juli/augusti

Känns som att jag är smått efter med allt nuförtiden, men i mitt försvar har jag försökt få allt fixat inför mitt mellanår och det har tagit sin tid. Allt är dock tipptopp nu, jag har jobb tills sportlovet och allt verkar lösa sig riktigt bra trots allt! 

Nu till läsutmaningen, jag läste inte Anna Karenina i juli. Varför? Jag är lat, och jag jobbade hela juli på ett jobb jag inte tyckte om, vilket betyder att då jag inte jobbade var jag tvungen att bäva inför framtida arbetsturer. Mellan dessa två grejer finns det knappt någon tid kvar att läsa tragisk rysk litteratur, och även om jag är lätt besviken på mig själv så orkar jag inte heller stressa över det värst mycket. Jag kommer säkert försöka läsa Anna Karenina mer ordentligt då det känns rätt, så jag återkommer med detta vid en senare tidpunkt! 

Men augusti går mycket bättre! I den här månaden läser en alltså något en inte vill att någon ska se en läsa, och det finns så många saker som kunde läsas. Först tänkte jag satsa på en enorm binge av ungdomslitteratur, jag såg mig själv läsa alla Rainbow Rowells böcker, jag skulle läsa några gamla favoriter från högstadiet igen, men ve och fasa! Dessa böcker fanns inte i mina lokala bibliotek, hittade inte alls vad jag sökte vid varken Vasas eller Korsholms bibliotek, och jag blev tvungen att tänka om min strategi.

DSC02585

Nåväl, något annat som jag tycker är smått pinsamt att läsa är såklart det som kallas för chick-lit, eller som en kunde kalla det, litteraturen som män är för bra för. Är det för att det är mysigt att läsa om lite halvsexistisk kärlek och lyckliga slut? Det är liksom inte tillräckligt manligt med vita, heteropar som förälskar sig. Nåväl, jag har en nybliven favoritförfattare i den här kategorin, det är Jenny Colgan, och hennes böcker hittade jag så att det räcker och blir över, plus en bok jag köpt själv och två ljudböcker. Jag har för tillfället bara två böcker kvar av de på bilden, då jag är klar kommer jag ju nästan kunna skriva en avhandling på Jenny Colgan, vilket jag kanske gör. Om andan faller på. Åtminstone är jag mer on track nu är jag var i juli.

tisdag 18 juli 2017 - 10:00

Into the Water

DSC01580

Alltså jag försökte skapa århundradets sämsta gif bara för att till och med jag själv börjar tröttna på hur basic och likadana alla mina bokbilder är, men den fungerade inte ens då jag publicerade inlägget. It's a hard knock life. Skulle förbättra mig och jag hade öga för det här. Kanske det finns en bokfotograferingskurs jag kan gå? Hjälp mig. 

Nåväl, jag har också doppat mig i lite äkta sommarläsning, och det känns dessutom som att Paula Hawkins kommer bli en av de där författarna som kommer ge ut en bok och jag kommer definitivt, 100% att läsa den. Inte för att hon skriver superbra eller så, men jag misstänker att hon kommer vara lite av ett fenomen. Into The Water fanns ju bokstavligen överallt i hela Vasa/världen för några veckor sedan, och jag blev så trött på att se den att jag bara köpte den med mina hårt införtjänade pengar (presentkort jag fick i studentgåva höhö) och läste den.

Har suttit och funderat ett tag om jag gillade Into the Water eller The Girl on the Train mer, men det känns inte heller helt schysst att väga dem mot varandra, och böckerna var ändå såpass olika att det inte finns någon enorm orsak att börja dra jämförelser. Det är inte precis litteratur i toppklass det här. Men ändå läser jag det.

Jag läser det väldigt snabbt dessutom, den här räckte en dag och sedan var den slut, och det är inte för att den är superkort och lättläst. Den är relativt kort och relativt lättläst, men i grund och botten är den ändå så intressant, spännande och genuint rolig att läsa att en vill veta vad som hänt och vad som ska hända. Slutet var kanske lite antiklimaktiskt, men inte till den nivån att jag kokad av ilska för dåligt författarskap, det var väl snarare ganska realistiskt. Även om jag fått lite den känslan att Paula Hawkins försöker apa efter Gillian Flynn (men vem gör nu inte det egentligen) tycker jag att jag är orättvis i mitt påstående för att jag jämför allt i den här genren med Gillian Flynn och det måste jag sluta med. Men Paula Hawkins är ändå en low grade Gillian Flynn. 

Anser den här att vara riktigt bra sommarläsning ändå, så skynda på! 

söndag 16 juli 2017 - 11:00

The God of Small things, The God of Loss

DSC01586

Årets femte ljudbok blev The God of Small Things av Arundhati Roy, och när jag köpte den från the iBooks store blev jag rätt så provocerad av att den beskrevs som "the most important indian book, written by a woman". Kan inte föreställa mig att den viktigaste boken skriven av en indisk man skulle beskrivas på ett liknande vis, men visst, jag kanske bara griper efter halmstrån. I vilket fall som helst är det här definitivt en viktig bok, åtminstone enligt min oerfarna mening. 

Om en har ens någon sorts länk till IB-linjen i Vasa övningsskolas gymnasium, räcker det inte länge innan den här boken dyker upp. En av de absolut bästa lärarna i hela skolan älskar The God of Small Things, och så långt som jag förstått väljer hen att varje årskurs ska läsa den för att sedan analysera och diskutera. Själv flyttade jag från IB till vanliga linjen inför tvåan, men året jag tillbringade på "andra sidan" gav upphov till rätt så många vänner, både äldre och yngre, som ojat sig över den här boken och liksom, livet är ju kort och jag tänkte att det måste finnas en orsak till att ovannämnda lärare har varje årskurs att läsa den och liksom, yolo. Jag är inte rädd.

(Till saken hör också att Arundhati Roy är något av en Harper Lee och väntade ganska länge innan hon släppte en ny bok, och den nya boken råkar ha kommit ut i början av juni i år och det blev ganska uppmärksammat och det blev i sin tur lite av en påminnelse för mig, så ja.) 

Och jag ä l s k a d e den, men jag tror också att den inte skulle lida av att jag läser/lyssnar igenom den igen, för betydande delar av bokens helhet flög över huvudet på mig och jag var tvungen att läsa kapitelssammanfattningar efter vissa delar, och de sista tre kapitlen lyssnade jag igenom två gånger. Det här var sannerligen inte en bok som gjorde händelserna uppenbara, vilket var lite frustrerande men då igen är det väl jag som är problemet. 

The God of Small Things handlar om tvillingarna Rahel och Estha, och boken hoppar mellan åren 1969, då de är sju år gamla, och 1993, då de är återförenade. Det räckte mig pinsamt länge att inse att hela historien cirkulerar kring endast en tragedi, och den här händelsens inverkan på tvillingarna, deras släkt och vänner. Strukturen på historien är så intrikat och inlindad i sig själv att det skulle behövas ett släktträd med tillhörande förklaring för allas del i berättelsen, (om jag öppnar mig själv här så behövde jag läsa väldigt mycket på Shmoop för att fullständigt förstå Baby Kochamma.)

Boken är så välskriven och strukturen på det hela är så bra att jag helt ärligt har svårt att hitta något att vara bitter över. Det känns som att karaktärerna alla får vara tredimensionella och komplicerade, de får alla "screen time" så att de alla kan lysa och få sina motiv förklarade, men fokuset stannar ändå på Rahel och Estha och deras inveklade uppväxt och oklara framtid. 

Och hela den här röda tråden om "vem som får älskas och hur mycket" är så poetisk att jag blir lite tårögd bara av att tänka på det, tbh. 

Storrekommenderar den här, den passar dessutom perfekt att läsa nu medan sommaren ännu orkar hålla på eftersom Arundhati Roys miljöbeskrivningar är så vackra att en kan känna doften av den indiska värmen medan en läser.

fredag 14 juli 2017 - 13:00

The Vegetarian, förvånansvärt svår att relatera till

Recensionen från Goodreads nedan om The Vegetarian av Han Kang beskriver väldigt långt mina tankar om den här läsupplevelsen. 

Screenshot 2017 07 10 20.35.33Jag är själv dålig vegan/vegetarian, och det var med den livsstilen i baggaget som jag såg titeln och tänkte, jahapp, kanske något för mig, utan att riktigt kolla baksidan av boken eller ens snabbgoogla för att vet något om handlingen. Men, till saken hör kanske ändå att jag fick den i ett bokbyte på en fest jag var på för någon vecka sedan, och alla val var baserade på snabba intryck av titel och omslag. Så. Den är nu i min ägo, och den är också läst, och jag vet ändå inte exakt vad som hände, även efter att ha läst om delar av den. 

Den utspelar sig i alla fall i samtida Sydkorea, där en kvinna vid namn Yeong-hye bestämmer sig för att sluta äta kött efter att ha börjat få groteska, blodiga mardrömmar varje natt. Sydkorea är rätt konservativt, t.ex. existerar inte vegetarianism där och samhällsnormer följs slaviskt, och det här blir ett val som vänder hela Yeong-hyes familj emot henne. 

Först trodde jag att hela historien skulle handla om hur undergiven kvinnan är i Sydkorea, eftersom Yeong-hyes make blir helt ifrån sig då hon vägrar att lyda hans order om att börja äta kött igen, och hennes far slår henne för att han blir så provocerad av att hon inte äter under familjemiddagen. Men det utvecklades till något helt annat i bokens andra del, och sedan åter något helt annat i den tredje delen, och det är därför recensionen ovan klingar väldigt rent för just den här boken. 

Den är visserligen väldigt kort, vilket gör det väldigt enkelt att läsa om den och se om en hittar ny information som löser gåtor som uppkommit under läsningen, men helt ärligt insåg jag inte bokens centrala tema förrän jag läste wikipediasidan, och jag insåg att (spoilervarning) Yeong-hye ville bli ett träd. Vilket låter väldigt flummigt, men hon ville inte påverka omvärlden negativt genom att äta kött eller förorena luften osv osv. 

Och visst, jag har haft liknande Woodstock-tankar i mitt liv, speciellt efter att jag sett dokumentärer som The Inconvenient Truth och typ, What the Health. Jag blir ibland ytterst stressad av ohållbara vanor jag har, som att jag använder för mycket plast, och jag är inte helt säker men jag måste ju anta att jag använder för mycket vatten för att det ska vara miljövänligt, dessutom kör jag min bil alldeles för ofta, och ingen behöver väl egentligen konsumera på det här viset, men jag har sannerligen inte haft dessa tankar till samma grad som Yeong-hye, som till slut blir inlagd på sjukhus på grund av sin ovilja att påverka jorden överhuvudtaget.

Det var ändå rätt intressant att fundera över ens egna obsession över världsliga ting, medan det här lätt blir ett tabubelagt samtalsämne här uppe i Norden, eftersom alla trivs så bra med vårt överflöd. Och det gör jag också, såklart. Men inte utan den återkommande önskningen att bli ett träd. 

2017 07 04 12.21.29

tisdag 11 juli 2017 - 11:00

Underfors? Tack, men nej tack

Jag läste en ganska rimlig mängd fantasy då jag var i lågstadiet och högstadiet, men det var ju ganska low grade-fantasy à la True Blood och dylika vampyrserier tack vare twilight-galenheterna i 2009 (som jag totalföll för, ursäkta en trettonåring.) Det har varit liksom det här, plus Harry Potter, som varit min erfarenhet av genren. Har inte läst Sagan om Ringen och jag pallade bara en (och en halv, faktiskt) bok av A Song of Ice and Fire, och även om jag tror att jag läste första boken i Sagan om Drakens Återkomst så har jag ca noll minnen av den och tror att det är bäst så! Därför var junimånadens bok i finlandssvenska läsutmaningen inte något för mig, och jag kunde inte ens läsa om Harry Potter.

2017 07 04 12.20.29

Läste trots allt något, Underfors av Maria Turtschaninoff, och för att inte låta som ett enormt asshole tänker jag bara säga att jag antagligen inte hör till målgruppen. Jag har, så att säga, passerat den ålderskategorin. För att boken klassas väl egentligen som ungdomslitteratur, och ungdomslitteratur och jag är inte vänner längre. Det är något med hur språket används och karaktärerna byggs upp som trampar på mina nerver, ungdomsfantasy är ännu värre med det här (Harry Potter är såklart det eviga undantaget, även om allt det här passar in på Harry Potter också) men sen är det hela triangeldramascenariot som känns överspelat och som återkommer i alldeles för många av böckerna som riktas mot yngre, och jag o r k a r inte. 

Det är några av orsakerna till att jag inte var såld på Underfors då jag läst klart den, en till grej som gjorde mig måttligt irriterad var hur centrerad på killarna den var trots att det helt klart var Alva som var huvudkaraktär och det var hennes resa en skulle följa. Där satt jag och, typ, skumläste Joels kapitel för blev så irriterad hur Alva existerade som den ökända manic pixie dream girl-stereotypen i hans sinne, och jag anser att även om Alva var lite töntig så var hon helt klart bokens hjälte och förtjänade bättre.

Som ni ser är jag smått uppriven över Underfors, och efter många timmar av diskussion om boken med en god vän till mig kan jag inte övertala mig själv till att vara lite mer rimlig. Tur att jag inte har ett rating-system, tror jag i min orimlighet skulle ge den ett minuspoäng. Men jag tror för den rätta åldersgruppen är den mycket bra, jag känner många som läste just den här boken i sena lågstadiet/tidiga högstadiet och tyckte hemskt mycket om den, och en sån upplevelse kan jag såklart inte misstro. 

fredag 16 juni 2017 - 12:00

Cormoran Strike, väldigt olik Harry Potter, rätt nice ändå

DSC01414

Jag heter Kajsa och jag är beroende av Harry Potter. 

Jag kan med detta erkänna att HP tydligen var en inkörsport till något jag annars är oändligt skeptisk till, nämligen deckare. Mer specifikt, Cormoran Strike-serien som J.K. Rowling skrivit under pseudonymet Robert Galbraith, och jag har s l u k a t den här serien den senaste tiden, alltså tre böcker. Tala om svag karaktär, men det är väl jag det.

Det hela började med att jag ville ha något att lyssna på efter att The Girl on the Train tagit slut. Jag har ändå velat läsa The Cuckoo's Calling sedan den publicerades, jag tog ett shot in the dark, och laddade ner den. Det skulle då alltså ha räckt flera år innan jag kom så långt att faktiskt läsa (eller som fallet må vara, lyssna på) boken, men jag är ganska nöjd att jag väntade så länge att serien fått tre böcker innan jag kom igång, bara så att jag skulle ha lite mer material att basera min åsikt på och jag är faktiskt totalt övertygad av JKRs deckarförfattarskap och väldigt taggad på den fjärde boken i serien, för att det här är väl mitt liv nu, antar jag. Lyssnade igenom Career of Evil på två dagar för att jag har ca noll självdisciplin. 

Det där var en hemsk beskrivning om hur jag kom omkring att lyssna på serien, men vi går vidare.

IMG 0225

För det första har ljudboksfenomenet gått mig totalt förbi, tills nu, och jag är faktiskt frälst. The Cuckoo's Calling var min andra ljudbok någonsin, direkt efter The Girl on the Train som nog visserligen också var en bra upplevelse, men han som läste upp alla tre Cormoran Strike-böckerna var väldigt underhållande att lyssna på, gjorde perfekta skildringar av de olika brittiska dialekterna, vilket rösterna i mitt huvud inte skulle gjort lika väl. Alla tre böckerna hade spännande element i sig, vilket gjorde det lite extra nervkittlande då någon läste upp det för en så att en inte kunde hoppa över några paragrafer för att se vad nästa replik kommer vara för att snabbare komma till lösningen (vilket jag gör OFTA då jag läser, skamskamskam.) Jag tyckte också att Career of Evil blev speciellt bra som ljudbok, eftersom den var obehaglig och läskig på ett sätt de två tidigare inte varit, och det var nästan lite beroendeframkallande att lyssna på den. (Jag låg alltså i min säng i ca 6 timmar i streck och lyssnade medan jag spelade 1010! bara för att jag inte kunde stå ut med att avsluta inspelningen.)

Till saken hör ändå att jag inte är erfaren med deckare, som jag tidigare nämnt. Visserligen tycker jag om psykologiska thrillers och, så att säga, stand alones som kanske cirkulerar kring ett brottsfall eller dylikt, men det här deckarseriefenomenet som min mor älskar har inte gått hem hos mig tidigare. Jag har väl helt enkelt sökt på fel ställen, eftersom jag har för mig att Cormoran Strike-serien verkligen inte är något speciellt alls i sin kategori, men jag ä l s k a r den ändå.  

Men, jag ska vara ärlig, vårt förhållande var inte en dans på rosor, det räckte väldigt länge innan jag kom igenom The Cuckoo's Calling. Första halvan av boken var ganska trist, de första sex timmarna av boken tog mig kring en månad att komma igenom, men efter det var alla problem över. The Silkworm och Career of Evil var båda såna som inte höll längre än några dagar per bok. 

De två första böckerna är egentligen väldigt ordinära deckare, ett fall per bok som de löste under hög press och med många vändningar i storyn som gjorde det kul att lyssna och fundera på vad som hände näst. Dessutom hade jag verkligen ingen aning om hur något av fallen skulle sluta, (men jag är rätt blåst så det kanske inte egentligen säger något.) Den tredje boken var lite annorlunda, där hade de visserligen ett fall de skulle lösa, men det var riktat specifikt mot huvudkaraktärerna, och bokens generella stämning var mer spänd och hotfull, och jag var genuint illa till mods medan jag lyssnade på grund av bokens röda tråd, som väldigt uppebart var mäns våld mot kvinnor och misogyni. Rätt sneaky av författaren, om jag får säga det själv. Undra hur många snubbar som läst boken och blivit irriterade på hur ofta kvinnohat kommer upp :)))))) (sånt här gör att jag sover bättre om nätterna, hörni)

Jag tycker de här fungerar superbra som sommarläsning för någon hos vem intresset för den här sortens bok bor, och jag rekommenderar dom speciellt som ljudböcker! 

tisdag 13 juni 2017 - 14:30

Finlandssvenska läsutmaningen maj/juni

Jag har varit lite utanför världsordningen de senaste veckorna, vilket enkelt kan försvaras med studentdimission, -kaffe och -natt. Sen fick jag en Playstation 4 av mina bröder i studentgåva, och det här var en av de där sakerna som jag inte riktigt visste att jag behövde, och därför måste ni förstå att jag har spelat ca 48h Assassin's Creed: Syndicate istället för att läsa böcker den senaste veckan. Och ja, jag skäms. 

Jag skäms dessutom lite extra för att jag inte läste klart majboken i maj utan i början av juni, och eftersom det var en hundrasidors poesisamling är det lite extra skamligt. Det var alltså The Anatomy of Being, av Shinji Moon. Jag tyckte helt ärligt inte så mycket om den, alla dikterna var i stort sett kärleksbrev, och väldigt kroppscentrerade på ett sätt jag personligen inte uppskattade massor, det kändes lite onödigt repetitivt och svamlande i slutändan. Ibland var det som att poeten i fråga försökte vara lite extra poetisk för att göra poesin ännu djupare, det blev verkligen inte till något alls.

Egentligen borde jag väl helt sluta med att läsa sådan jag inte är helt inne i eller inte helt tycker om, livet är för kort blah-blah-blah, men jag har jättesvårt att sätta undan en bok som jag har börjat läsa. Kanske det kan vara mitt nyårslöfte inför 2018, att lugna ner mig med pressen att läsa allt jag påbörjat?

I juni gäller då en fantasybok som inte verkar innehålla några drakar, och jag ska satsa på Underfors av Maria Turtschaninoff! En bok som jag faktiskt fick av en vän som gåva inför min konfirmation, så fint att jag äntligen kommer omkring att läsa den sisådär fyra-fem år senare. Till saken hör att fantasy som ligger utanför Harry Potter inte riktigt är min grej, och efter att ha läst Maresi och inte varit superövertygad av Turtschaninoffs skrivande har jag inte precis känt mig mer taggad på att läsa Underfors, men nu ska det göras! 

Annat än det känns det som att jag har massor av böcker jag vill läsa, men inte vet var jag ska börja. Har inte läst något alls sedan första juni, och idag började jag på Underfors men det går kanske inte så bra som jag kunde önska. Jag antar att det är för att jag låtit mig själv att inte läsa lite för länge att jag har svårt att komma igång, men ett annat problem är också att jag har köpt så många böcker och fick så många i studentgåva att jag inte alls vet var jag ska börja. Det är lite som i det där Simpsonsavsnittet där Mr Burns har "three stooges syndrome" och han har så många sjukdomar att de alla är i perfekt balans för att ingen av dem slipper igenom dörren för att infektera honom. På samma sätt har jag för många böcker jag vill läsa och ingen av dem slipper genom dörren för att bli läst. Visuell demonstration nedan. 

Screenshot 2017 06 13 13.56.07

Men jag börjar jobba i juli och innan dess ska jag väl ha två-tre böcker lästa! Om jag inte jinxade mig själv nu, såklart.

söndag 28 maj 2017 - 12:30

When Breath Becomes Air, några tankar om liv och död

Förra veckan var jag i Helsingfors över en dag för att skriva inträdesprov, och eftersom det var mitt andraval och något jag inte egentligen siktade på att studera, gav jag upp rätt så snabbt och strövade omkring på stan. Eftersom det var varmare än jag som svartklädd pampasbo varit redo för, orkade jag inte göra det värst länge, jag ville egentligen liksom sätta mig ner och ta det lite lune och vänta på tåget. Men jag hade glömt att ta med mig en bok (!!) och jag blev såklart tvungen att köpa en, fan också eller hur gud så jobbigt. Här kom akademiska bokhandeln för att hjälpa mig - och oftast är jag inte tillräckligt desperat att köpa böcker på plats i bokhandel för att det blir så dyrt så snabbt och jag tycker om internets möjlighet att se till att jag inte måste prata med folk, men den här gången var jag desperat. 

Och jag hittade en bok som jag velat läsa ett tag, den har varit ca överallt och nu har jag själv äntligen joinat klubben av personer som läst den, och tyckt om den. Alltså - When Breath Becomes Air av Paul Kalanithi! 

DSC01372

Jag har trots allt ett väldigt osäkert förhållande till facklitteratur, nonfiktion, eller vad en nu vill kalla det. Jag tröttnar snabbt och har inte alltid behovet att se projektet till slut, så att säga. Men ja, kanske jag är prinsen som sökt efter Askungen att fylla facklitteraturens tomma sko i mitt skönlitteratursdominerade liv (vafan), nu har jag äntligen hittat min Lily James.

(Det hjälpte väl också lite att boken var ganska snabbläst.)

Paul Kalanithi är en neurolog som får svår lungcancer efter att ha studerat medicin i nästan tio år, och boken, som han då skrev under sina sista månader (vilket inte är en spoiler för att det är facklitteratur och för att det nämns i förordet så hA HA) och följer hans liv, ganska ytligt men välskrivet, från att han var en ung pojke med ett litteraturintresse, till hur han valde att studera vetenskaper och medicin, och till att han är i mitten av trettioårsåldern och måste tampas med sin cancer i förhållande till sitt kall som kirurg och som en "börda" på sin omgivning. 

Och kalla mig känslokall, men jag tycker det är mycket, mycket intressant att diskutera livskvalitet under olika omständigheter (jag vill lite halvseriöst citera Louis CK här och säga att jag inte tycker livet är värdefullt)(eutanasidebatten ger mig LIV), meningen med livet och filosofiska element av den sorten, vilket gjorde den här boken till något av en guldgruva för mitt behov av existensiella påståenden. Eftersom Kalanithi är sjuk en ganska lång tid, och sjukdomen innehar höga berg och djupa dalar, kommer det upp många frågor han funderar över - ska han fortsätta praktisera medicin, ska han gå i tidig pension och fokusera på att skriva, vara en hemmapappa, eller något helt annat? Allt detta baserat på en spekulation om hur många år han har kvar att leva, och vad han vill tillbringa sitt liv med att göra. 

Det är ju trots allt inte något jag själv måste göra, jag planlägger inte mitt liv utifrån att jag kommer dö en dag, det är liksom en fotnot. Kalanithi skrev, "Before my cancer was diagnosed, I knew that someday I would die, but I didn’t know when. After the diagnosis, I knew that someday I would die, but I didn’t know when." Döden är inte i fokus förrän den är i fokus, men den har alltid samma status. Rätt så ögonöppnande, och lite skrämmande på ett sätt, men jag tycker att sättet som han skrivit på gör att det inte känns så slutgiltigt hela alltihopa, att livet har mening utöver det världsliga. 

Nåväl, om du inte är rädd för döden är den här jättebra att läsa!