Sköldpaddor hela vägen ner

lördag 9 december 2017 - 18:00 | 0 Kommentarer

22709285 151584255446886 8606467858152554496 n

Jag har ett töntigt nära förhållande till John Green, det går hela vägen tillbaka till min tid som ung tonåring i 2011 då jag tittade på Vlogbrother på YouTube för att lära mig engelska. Jag har läst a l l a hans böcker, flera gånger, och de är kanske min absolut främsta ""guilty please"" i bokväg, eftersom jag är lite av en snobb och väljer att inte öppet läsa ungdomslitteratur. Men, jag har läst ungdomslitteratur och nu ska det funderas lite på Turtles all the way Down. (Jag minns förresten väldigt väl då The Fault in our Stars släpptes i 2012 och det blev ett enormt eget fandom kring den boken plsu filmen då det blev aktuellt, och jag kände mig kränkt för att jag var här först!!!!!!!!!!! Alltså, tur att jag växte ur det så småningom, det är kanske den jobbigaste egenskapen i en människa. I like their earlier stuff better, pfffffffft okej, vem bryr sig.)

Huvudpersonen Aza är i sina sena tonår, hon är en vanlig high school-elev med en riktigt hejsan bästa kompis och en trevlig mamma, men så lever hon också med med flera ångestsyndrom. Hon har tvångstankar, hon är rädd för baciller, och hon har i viss mån social fobi, och allt detta går hon omkring med varje dag. Hon bär på en väldigt tung ryggsäck, och med det så kan en säga att boken utspelar sig, till största delen, inne i hennes huvud, i hennes tankespiraler och tvångstankar och stunder av enslig ångest. Historian i sig själv är väldigt tunn, och under läsandets gång blir det klart att det inte är Aza i sig själv som ska agera huvudperson, utan det är hur hon hanterar vardagen med sin psykiska ohälsa som ska stå främst i fokus. 

Det är inte alltid lätt att se hur andra människor känner och upplever vardagen, och speciellt personer som lever med psykisk ohälsa blir det en extra svårighet att relatera till då en själv är hur frisk som helst. Jag är liksom själv en person som aldrig haft problem med ångest eller depression, jag har inte ätit mediciner eller varit tvungen att gå i terapi för att lätta på trycket i samband med att vara långtidssjuk, jag har haft det väldigt lätt. Och såklart, eftersom referensramen är liten, har jag funnit det svårt att se vad människor omkring mig menar då det berättar om sin depression eller sin ångest, M E N nu efter att ha läst Turtles all the way Down, så förstår jag (kanske?) lite bättre. 

Det är så påtagligt i texten att Aza mår dåligt, hon tror inte att hennes medicin hjälper så hon slarvar med den, hennes vänner förstår inte, hon håller inte kontakt med sin bästa vän och hon tycker det är svårt att vara ärlig med sin mamma, eftersom hon tycker det är enklast så. Vid många tillfällen kände jag att jag ville, liksom, ta henne hårt om axlarna och ruska om henne ordentligt för att trigga lite vett i skallen på henne, men då igen är det väldigt lätt att tänka så då en själv inte är sjuk? Frustrationen jag kände medan jag läste kan ju inte ens ha varit en bråkdel av vad Aza själv känner inför sin sjukdom. 

Även om det här var ""bara"" ungdomslitteratur var det kanske precis det jag behövde för att stärka mina empatiska förmågor ännu en grad, boken var väldigt insiktsrik och ärlig på ett sätt Greens böcker kanske inte riktigt varit förr, den var inte onödigt dramatisk och ältade inte småproblem på ett irriterande vis. Uppriktigt sagt kanske det är en av de bästa böckerna jag läst i år, men jag är ju rätt enkelt också. 

Och jag vet vad ni tänker, vem tror John Green att han är, då han skriver om psykisk ohälsa som om det är okej att bara dra slutsatser och ha enga åsikter om andra människors lidande??? Men jag är här för att stilla er oro, Green har själv levt största delen av sitt vuxna liv med depression, ångest, tvånstankar och bacillskräck, han har alltså inte kapitaliserat på hjärnsjukdomar för egen vinning.

Taggar:

0

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.