Visa alla inlägg skrivna 2019
Frissabesök
Caroline skrev häromdagen om lyckade och misslyckade besök till frissan. Jag har fortfarande både barndomstrauma, ungdomstrauma, och vuxentrauma från tre specifika hårresande resultat från en session i deras snurrstol, så jag är en naturell skeptiker.
I Vasa har jag min egen frissa jag kan gå till (hej Emma från Hairhouse), i Umeå fann jag frissan med stort F som jag glatt följde till några salonger over the course of 3 years, men i USA gick jag inte till nån frisörsalong alls på tre år.
En av orsakerna var ju givetvis den finansiella statusen, men också för att jag är vansinnigt skeptisk till frissor som inte hanterar nordiskt hår på en regelbunden basis. Men alltså faktiskt, det har alltid gjort mig lite nervös när jag sett hur blonda personers hår sett ut efter ett quote unquote lyckat frissabesök.
Så jag gick aldrig utan skötte det allena, tills slutet av 2018 när mitt hår var ett vrak och jag var ekonomiskt bekväm att testa Columbus blondinvingar. Det var så jag fann Amber, efter massor av research och rekommendationer.
Före - riktigt risigt, och min utväxt är la cirka 10cm lång hehe, oops.
Efter - slingor, kallare toner, och ca 5cm kortare. Är så nöjd över hur friskt och silkigt det känns!
PS. Jag var alltså 0.0001 sekunder ifrån att spontant kapa av hälften av håret och rocka en lite-längre-än-axellångt hårstil, men vågade inte. Det är ju så himla svårt att föreställa sig om man skulle passa i det! Om man ser ut som ett pucko så sitter man ju där med skägget i postlådan flera år medan man väntar på utväxten. Har ni vågat kapa ert hår?
Veckan som gick
Veckan som gått kilade ju iväg sjukt fort. Och hur är det redan oktober? Två djupa frågor jag ställer mig denna lördag morgon.
Nytt i veckan är då vår nya köksmatta, spännande nog. Amazon är en magisk plats, ska ni veta.
Orsaken till att jag är vaken så okristligt tidigt är träning. Klockan 07 ringde larmet, vilket är ganska orimligt när man slutade jobbet 22.00 igår kväll. Men vad gör man inte för the art of skrotlyft (även om jag inte kategoriserar tyngdlyftning i skrotlyft-kategorin). Ändå en smal marginal vinst jämfört med förra veckans 05:00.
Förresten, veckans “lära mina kollegor”-ord är Radera. Tydligen är två kvicka, rullande R lite för mycket overload för dem, vilket är underhållande. Hård progression från förra veckans "Ja" och “Nej”, haha.
Trip down Cat Lane
Drabbas nusomdå av ett “men vad stor du är!”-syndrom vad gäller min katt. Vi adopterade honom den 1 juni i år, och då var han bara en liten kattvalp. Men kolla vad stor han har blivit *hjärtögon*
Måndag morgon
Jag försöker febrilt intala mig att det gråa vädret inte var orsaken till att jag ställde om mitt alarm 8 gånger denna morgon. Enorma fönster rakt framför nyllet när man vaknar upp är väl på gott och ont, antar jag. Rapporterar tillbaka när jag har upplevt en snöstormsmorgon.
Men inte ska vi hänga läpp (haha) för det! Måndag morgon haver anlänt, kaffet är på stadig ingång, och jag är taggad på vad denna vecka för med sig. Inte för att det är mycket speciellt på gång, men mer för att det INTE är det. Does that make sense?
De senaste veckorna har det varit nånting heeeela tiden, och det har inte funnits tid att rehaba över helgen heller eftersom jag tog extraskift de två senaste lördagarna, och helgen innan det så flyttade vi. Så jag är glad över minimalt med program inkommande vecka!
Träningsglädje
Så här är det; jag älskar långa sminkmorgnar.
Det bästa jag vet med söndagar är att jag kan ta min sweet time i badrummet omringad av dammiga sminkborstar och mattsvarta eyeliners. Jag kan experimentera med färger och former, göra om och göra rätt, osv. Ni fattar grejen. Det är liksom ett stress free environment, helt enkelt.
Sen efter att jag gjort det i en timme eller så, brukar jag oftast åka iväg och träna. Paradoxalt, kanske. Men jag tror helhjärtat på “Look good - feel good - do good”.
Mitt pass idag bestod av massor av snatch complex och clean & jerk complex.
För de som inte visste, så är Snatch och Clean & Jerk de två lyften man utför i Olympic Weightlifting (AKA tyngdlyftning, Oly, painonnosto, WL, you name it). Jag har alltid tyckt att dessa två lyft är så otroligt roliga att göra, förmodligen på grund av deras komplexitet och den fokus de kräver.
Jag hade sånt flow idag, och lyften kändes bättre än tidigare. Progression gör en glad. Så är det.
Jakten på gångbanor
En av mina favoritsaker med att flytta var att vår miljöförändring kom att bli så drastisk.
Var vi bodde innan fanns knappt gångbanor, och ville du gå ut på promenad fanns bara strip malls, trädtoppar, och bensinstationer som utsikt. Om du var villig att share the road, vill säga.
Av alla fyra stater jag bott i, så är nog Ohio värst med bristen på gångbanor. Det jobbigaste är när du tror att du hittat en gångbana och ba “jess, här ska knallas!”, men så ebbar gångbanan ut vid nästa korsning.
Liksom, va? Varför la ni en 40 meters betongbit här om den ändå ska ta slut?
Var vi bor nu, så har vi gångbana så långt ögat kan nå (åtminstone åt ett håll.) Detta kan ju förstås bero på att vi bor ett stenkast (bokstavligt talat) från stadskärnan. Men jag tar denna vinst och springer iväg, as it were.
Vi bor ruskigt nära the Scioto Mile som är en superfin, lång bana kring älven som löper igenom staden.
För ett år sedan
Andra halvan av 2018 var nog ganska kaotisk, om man kikar i backspegeln. Jag och Ardi hade precis flyttat till Columbus, vi kände ingen här, och jag kunde inte jobba pga mitt visum. Så han jobbade mycket, jag försökte fylla mina dagar med volontärjobb och träning. Framtiden var ännu ett stort, fett frågetecken. Tårar flödade med jämna mellanrum när jag tänkte på hur lite jag vet, hur lite jag kan påverka, och hur ensam man kände sig.
Jag vet inte om ni ser det på bilderna, men min själ är så mycket mer rofylld nu. Både kropp och huvud (jag vägrar rimma det uppenbara) mår så mycket bättre idag med en god balans av jobb, kärlek, vänner, och träning. Stabilitet. Trygghet. De två sistnämnda har jag nog inte kunnat känna på typ 3 år förrän nu, men det är en hel prolog i sig självt.
Första bilden är för ett år sedan, och andra bilden för ca två veckor sen.
The girliest room he's ever seen
Det var Ardi’s exakta ord när jag stolt spatserade honom igenom badrummet och garderoben som blev ’mina’. Lyckligtvis har vår nya lägenhet 2 badrum och 2 walk in closets, så han har också dekorerat sina egna på sitt karoga vis.
Jag skulle kunna skriva en hel symfoni dedikerad till mitt badrum och min garderob. Det är något alldeles magiskt med att ha alla sina saker exakt var man vill ha dem.
I vanliga fall är både jag och min man av ’less is more’-åsikten när det kommer till gemensamma living spaces. Kan ändå markera detta lilla krypin som ett ’more is more’ type of place.
Ut med det gamla
God morgon!
Äntligen måndag, am I right? Nä, men lite så känner jag.
Det har varit en tveksam helg på utvilnadsfronten, så man hoppas litegrann på att få komma ikapp under veckodagarna (as if.) Plus att vi kommer få en internetsnubbe hit imorgon, ett tillfälle som inte kunde komma fort nog.
Vi har bott här i en vecka nu, helt internetlösa. Tacka vet jag mobila hotspots, men det är ju inte samma sak. Ett pro är att vi varit himla produktiva med uppackningen iallafall.
Jobb nalkas om några timmar, men först ska vi åka till gamla lägenheten och lämna in nycklarna. Det är konstigt det där, hur man glömmer mycket dåligt så fort man ska skiljas från något. Lite emotionellt lär det allt bli.
Soluppgången från vårt sovrumsfönster. De brukar ju säga att man ska tänka något positivt så fort man slår upp ögonen för att maxa positive vibes i livet. ’Waaaow’ har varit mantrat på sistone.
Officiellt inflyttade
Eller ja, typ mestadels iallafall.
Vi har en liten bit kvar att vandra gällande gamla lägenheten (såsom flyttstädning, diverse smågrejer i skåpen, osv) men all in all skulle jag vilja påstå att vi officiellt har flyttat in nu!
Hela lördagen gick åt att hyra U-Haul, fylla U-Haul, köra U-Haul, och tömma U-Haul. Bokstavligt talat genom regn och solsken. Givetvis ösregnade det under möbelkånkningen, så vi var båda genomblöta men lyckliga.
Efter att vi gjort det lämnade vi tillbaks den (puh, klarade mig utan att skrapa lacken), och koncenterade oss istället på att fylla vår personbil med tillhörigheter. Och till sist, vår katt. Han var inte skitbrydd i att flytta, av bilden att döma.
