Får man säga det högt?

Skrivet av Daniela Krooks 14.03.2020 | 1 Kommentarer

Jag börjar faktiskt bli lite rädd nu. Rädd för att vi inte vet hur länge våra liv kommer stå pausade, för att vi inte vet exakt vad som kommer stängas ner, när, och hur länge. För att hela min familj är på andra sidan världen och jag är inte ens tillåten att resa dit. Rädd att bli sjuk såklart och passera det vidare. Det är helt enkelt många orosmoment som tvinnar mina hjärnsynapser.

Men vad kan vi egentligen göra, annat än att tvätta våra händer och leva våra liv? 

Här i Columbus var veckan rätt galen. Skolor stängdes, många har börjat jobba hemifrån, hela vårt headquarter var djupsanerat (eller vad nu det ordet kan vara), folk hamstrade konserver och non-perishables och kött som om sista dagen vore kommen. Kanske det känns så för många. I dagsläget kan jag inte säga att jag dömer någon. Vi är alla oroliga och vi har alla våra egna grejer som kanske stärker eller försvagar just hur allvarligt vi ser på situationen. Faktumet att saker stängs ner, länder hålls i karantän osv. säger mig att vi nog borde vara lite oroliga. Men inte hysteriska. This too shall pass. Kanske kommer vi ut på andra sidan med livsförändringar, eller en ny uppskattning för livet vi lever. Jag vet att personligen är jag så tacksam över vad jag har och jag hoppas att jag har allting kvar när stormen passerat. Ta hand om er där ute, tvätta händerna, ha en bra dag, och stay grounded.