För ett år sedan
Andra halvan av 2018 var nog ganska kaotisk, om man kikar i backspegeln. Jag och Ardi hade precis flyttat till Columbus, vi kände ingen här, och jag kunde inte jobba pga mitt visum. Så han jobbade mycket, jag försökte fylla mina dagar med volontärjobb och träning. Framtiden var ännu ett stort, fett frågetecken. Tårar flödade med jämna mellanrum när jag tänkte på hur lite jag vet, hur lite jag kan påverka, och hur ensam man kände sig.
Jag vet inte om ni ser det på bilderna, men min själ är så mycket mer rofylld nu. Både kropp och huvud (jag vägrar rimma det uppenbara) mår så mycket bättre idag med en god balans av jobb, kärlek, vänner, och träning. Stabilitet. Trygghet. De två sistnämnda har jag nog inte kunnat känna på typ 3 år förrän nu, men det är en hel prolog i sig självt.
Första bilden är för ett år sedan, och andra bilden för ca två veckor sen.
Att ha hemlängtan
Det är en alldeles speciell känsla, det där med hemlängtan. Jag kan se bilder från Strampen, en boomerang från Ollis, en videosnutt av riksåttan, och bara forma hjärtögon av blotta minnet av dessa platser som vi känner och älskar. Om jag träffar en person som pratar finlandssvenska skulle jag säkert kollapsa.
Alltså kolla. Österbotten i blom. Vem älskar nu int he?
(Denhär sista bilden är då kanske inte “i blom,” per se, men ändå mysigt med vårfeelis på torget)