Lagombackan sevendays header 2

Tidsanvändning 6 december

Skrivet av Sandra Neuman 07.12.2019

B015569B 57DC 4E98 B232 AC4B80B3DAC6

DDBB8990 568A 4034 B98B C114075EEC006B20227D BE77 45C4 ADC8 88414F31AF3D
Sovmorgon 1,5 h

Kloklippning kanin 10 min

Kranstillverkning 3 h

Pusselbygge 10 h


Så undviker du att din novemberkaktus tappar knoppar

Skrivet av Sandra Neuman 04.12.2019

Kategorier:

Novemberkaktusarna hör sedan länge julen till. De börjar blomma i november och fortsätter in i december så länge de har knoppar. Jag har en hatkärlek för dem eftersom jag inte riktigt tycker om de där som blommar knallrosa och skär sig mot alla röda detaljer som hör min jul till. Men så tycker jag om deras växtsätt och att de är så enkla att ha som växt. Har jag tur har de hunnit blomma ut till julhelgen, annars gömmer jag undan dem lite bakom någon annan växt.

Sandra Neuman novemberkaktus

Problemet med novemberkaktusen är att de tappar sina blomknoppar om de inte gillar läget. Jag har stött på många som beklagar sig över att de ju bara tappar knopparna så det är ingen vits att köpa hem dem. MEN! Nu ska du få några tips på hur du ska göra för att inte mista blomknopparna.

1. När du köper en novemberkaktus som har blomknoppar ska du se till att få den ordentligt inpackad. Växten härstammar från Brasilien och då förstår vi alla varför vi måste vara lite försiktiga i vårt klimat. När du kommer hem låter du dessutom novemberkaktusen stå kvar i sitt paket ett par timmar så blir det inte så stor chock mellan svalt och varmt.

2. Novemberkaktusen vill gärna blomma mot ljuset, alltså mot den sida som står mot fönstret. Sväng absolut inte krukan när kaktusen har knoppar, då söker sig knopparna mot fönstret och vrider bort sig själv. Låt den stå där den står så blommar den nog in mot rummet sedan.

3. Öst- och västfönster trivs den bäst i och flytta inte runt den så mycket. Låt den stå där den står (eller hänger i ampel, som jag tycker den gör sig bäst) så har den tid att i lugn och ro bilda knoppar. Man får nästan lite glömma bort den så brukar den blomma bäst.

Sandra Neuman novemberkaktus 2

Här är ett bonustips. Om bladen på din kaktus har "horn" är det en novemberkaktus. Är bladen mer runda är det en julkaktus. Julkaktusen fanns det mer av förr så om du har ärvt ett exemplar av mormorsmor kan det mycket väl vara en julkaktus.

 


ADHD-städning

Skrivet av Sandra Neuman 03.12.2019

Taggar:

Något av det bästa med ADHD är de plötsliga skov man kan få. Jag är en väldigt luststyrd person som har svårt att gå saker gjorda om jag inte har lusten på min sida. Har jag inte lust att städa så går det inte. Har jag inte lust att göra något i trädgården så blir heller inget gjort. Ja ni förstår, det är smart för mig att ta tillvara energiskoven för att få uträttat större (vardagliga) projekt. Att jag sedan har svårt att sluta innan kroppen värker av trötthet och behöver en till två dagar för återhämtning är smällar man får ta.

Barnen har i flera dagar tjatat om att vi ska julpynta vårt hem, men jag har svårt att julpynta när det är råddigt och saker överallt. Lägligt nog kom ett energiskov igår på eftermiddagen efter att jag vilat ögonen ett par minuter. När resten av familjen kom hem från en innebandyträning 1,5 timme senare sa ett av barnen "Mamma hur har du hunnit med det här?". Tja, det är ju alltid enklare att få saker gjorda med barnen ur vägen, oavsett om man har ADHD eller inte.

Nu är huset mer välstädat än på länge och redo att ta emot installationen av julen. First things first vet ni, så Nykarlebystjärnan är redan upphängd i vårt sovrumsfönster och blickar ut över hela staden. Visste du att stjärnan från början var till för sjömännen så att de skulle hitta hem? Därför säger traditionen att den ska hänga mot väster, mot havet. I år har vi en stjärna både åt väst och öst, så hittar vi hem om vi går vilse i Kovjoki också.

Har du en Nykaabistjääno?

Här har jag en gång i tiden skrivit ett inlägg om stjärnan, läs det vettja.

Sandra Neuman vardagsrumSandra Neuman Nykarlebystjarnan


Kransmakarens vardag

Skrivet av Sandra Neuman 01.12.2019

Kategorier:
Taggar:

Där tände vi det första adventsljuset och för mig känns det nästan som att julen står vid dörren och stampar av sig snön. Det är väl lite så det blir när man jobbat i branschen så pass länge redan och alltid är steget före. Samma vecka som jag jobbade min sista dag i blomsterbutiken skyltades julen fram och jag hann göra ett par julplanteringar. Nu måste jag vänja mig själv med att bara njuta av juletiden på ett mindre stressigt sätt än de senaste åren.

Hittills har det där med att njuta av julen varit lite begränsat av allt kransbinderi. Samtidigt som det är ganska skönt att få smyga ut i garaget på kvällen (och komma undan den där rumban med tandborstning och nattning) så är det nästan lite tråkigt att inte kunna umgås med barnen på kvällen, läsa nattsaga och pussa dem godnatt.
Det visade sig helt enkelt vara ett dåligt val att ha lyxtid för sig själv på förmiddagen innan barnen kommer hem. Sedan underhålla dem på den mest tröttsamma tiden av dygnet och först till kvällen "gå till jobbet" när det skulle vara som skönast att bara sitta ner. Nej den här veckan tänker jag göra tvärtom. Jobba i garaget fram tills barnen ska hämtas och sedan njuta av "ledig tid" resten av dagen. Då är jag kanske lite piggare nästa morgon också.

Floristgaraget stjarnhallen rundkantad Floristgaraget trendkrans rundkantad

Den här helgen har vi haft en andra julmarknad här i Nykarleby och jag frös exakt lika mycket om fötterna den här gången fastän jag tagit med en styroxbit att stå på för att isolera nerifrån. Inte funkade värmepåsarna jag hade skaffat för att sätta i skorna heller. Då är det ju en himla tur att kunderna flockades och dörrkransarna for iväg till alla möjliga ytterdörrar innan jag hann blinka. Efter bara 50 minuter hade allt jag bundit i förväg blivit sålt och jag fick stå med tomt bord och snabbt binda ihop de tre smala kransar jag planerat att binda på plats. Jag får konstatera att nästa år börjar kransverkstaden redan i oktober!

 


Jag sa upp mig!

Skrivet av Sandra Neuman 26.11.2019 | 4 kommentar(er)

Nu är det så länge sedan jag har skrivit, och det är så mycket som har hänt på kort tid så det känns som att jag borde göra en "Tidigare i Sandras liv" (självklart med en dramatisk röst och sedan ett ihopklipp av situationer)... När jag inte är lika stressad och upp i varv som idag ska jag göra ett djupdyk i ADHD-berättelsen där allt förändras och mitt liv tar en vändning. Nu tänkte jag bara skrapa lite på ytan och berätta om en av de stora följderna av min ADHD-medicin.

En av de saker som jag flera gånger framhållit vid medicinuppföljningen är att jag känner mig mer klar i huvudet, har lättare att resonera med mig själv, framhålla mina åsikter och stå för det jag tycker. Tidigare har jag varit mer den där blyga typen som är lätt att köra över och inte riktigt vågar säga sin åsikt ifall någon skulle dumförklara den. En del ADHD-typer vill helst dra jämnt med alla runtomkring sig för att undvika konflikter (där man lätt körs över och snabbt viftar med vit flagga) och bli osams med folk. Det blir fort så att konflikter och andra negativa situationer stannar kvar i huvudet, snurrar runt, runt, runt och aldrig processeras innan de slutligen arkiveras. Mycket lite raderas trots att det inte är relevant att spara på och allt hamnar i lådan som det står "osorterat" på.

När jag fick min medicin blev jag direkt mer klarsynt, modig och vågade mer. Det var som om någon tog bort ett dimmigt filter så att allt det som fanns i mig gick att använda istället för att bara lagras. Plötsligt hittade jag finska ord som jag nästan inte visste att jag kunde, var skärpt och tog in ny information på ett helt annat sätt. Ja fram till kvällen när effekten av medicinen avtar, då är det lönlöst att försökta sitta på en mindre intressant föreläsning eller läsa krångliga dokument. Då blir jag den där lite fega människan igen som vill sitta hemma och handarbeta, oroar mig och tycker att jag gjort dumma beslut under dagen.

Sandra Neuman follow your dreams

Nå, det som hände mig då i mitten av oktober var att jag plötsligt sa upp mig efter 8,5 år som anställd på samma ställe. Jag överraskade mig själv liksom alla runtom mig, men kanske ändå mig själv mest. När jag tänker bakåt har tanken på att söka mig vidare slagit mig vid några tillfällen, men så är det den där tryggheten att veta vilka dagar man ska jobba och vilka tider, vad man ska göra och vilken dag lönen kommer. Efter några år är man nästan fjärrstyrd och bara följer samma mönster dag ut och dag in. I flera år har jag haft stressdrömmar om nätterna men inte riktigt kunnat förstå mig på varför de funnits där, jag har ju älskat mitt jobb sedan dag 1 och trott att jag skulle stå på samma ställe ända till pension.

Så en dag ändrade någon växeln i mig och styrde in mig på ett nytt spår. Då visste jag att jag måste gå innan jag skulle hinna ändra mig och fega ur för att sedan fastna i det där samma spåret igen. Det var ett drastiskt beslut som jag bara körde all in på, utan att egentligen veta vart det där nya spåret leder. När det blev klart att min sista arbetsdag skulle bli senaste fredag tog jag massa snabba beslut och anmälde mig till julmarknader med mina dörrkransar.

Sandra Neuman julmarknad juthbackaSandra Neuman modern krans

Att det skulle bli så här ingick inte i någon plan alls. Det är bara tack vare ADHD-medicinen som jag plötsligt kunde se var felen fanns och våga göra något åt det. Talesättet säger ju att man ska smida medan järnet är varmt (det hade jag aldrig vågat göra pre-adhd) och i kombination med min instinkt att allt ordnar sig och blir bra så får jag väl bara lita på att det. Jag måste våga tro att det nya spåret är rätt spår och ta med mig min kunskap från den tidigare vägen in på det istället.

Vid årsskiftet klarnar det hur det nya spåret i mitt liv ser ut. Fram tills dess ska jag njuta av min kransverkstad i garaget, gå på promenader i allsköns ro, vara en mindre trött mamma och ha den mysigaste julmånaden vi kan ha. Jag ångrar mig bara pikulite att jag inte såg till att få jobba en sista jul i blomsteraffär men tröstar mig med att få en mindre stressad julhelg för första gången på länge.

Idag är det min andra dag som "arbetslös" florist (jag har ständigt smutsiga händer från granris så jag känner mig inte särskilt arbetslös). Igår gick jag med gångstavar runt juthbacka, idag ska jag ta med barnen till skogen för att hämta mera kransmaterial. Men det känns bra, och det är viktigt.


November ur arkivet

Skrivet av Sandra Neuman 18.11.2019 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Vet ni hur många år av bloggande jag har i min ryggsäck? Tretton. Jag vet året exakt, 2006, i och med att det var då bloggen.fi startade, jag flyttade hemifrån och startade en blogg där. På tretton år hinner man blogga ganska mycket om man är lika skrivsugen som jag är. 
En annan som har bloggat typ alltid är Maria som skriver på bloggen tidstjuven. Nyligen skrev Maria en text med tillbakablickar på ett speciellt datum i november, nu tänkte jag också titta lite vad som finns i mitt november-arkiv från förr om åren.

2018 den 16 november reflekterade jag över hur samma snittblommor kan användas till olika ändamål medan jag den 18:nde hade vitlöksblast som spirade i köksträdgården.
Alla inlägg från november 2018 (mycket läsvärt där!) hittar du via den här länken.

juligbukettsandra neuman vitloksblast

 

Aha! Det var i början av november 2017 som vi tapetserade väggarna i hallen när det var så omysigt att barnen inte ville gå ensam från köket till vardagsrummet. Vi funderade också på att sätta "jordgubbe" i köket men så ballade vi ur och valde en ljust grön tapet istället. En annan dag skrev jag en text om amaryllislökar, och på tal om det har jag min amaryllislök i blöt för tillfället och borde sätta den i jord ännu ikväll.

Det finns också lite annat att läsa, bland annat om floristbranchens me too-tagg "taggarna utåt". Läs allt från november 2017 här!

sandra neuman borastapetsandra neuman amaryllislok

 

Ett till år bakåt hamnar vi på 2016 när mina barn ännu var ganska små. I november skrev jag om hur tungt det var att ha trotsiga småbarn och att min energinivå var väldigt i obalans. Väldigt klokt av mig måste jag ändå säga, att jag fattade att avboka de program jag kunde för att orka med det jag behövde orka med. Klok kvinna already back then!

Jag bjuder dig också på en bildparad av adventsljusstakar från tidigare år och en av mina första youtubefilmer om när jag fixade 2016-års ljusstake!

En helg gick jag på tre föreläsningar och träffade Olof Röhlander som pratade om att njuta av livet och ändå få saker gjorda. Sara Bäckmo berättade om att odla året runt medan Sara Jungersten och Lotta Svenskberg pratade om skrivande när Sevendays ordnade en inspirationsdag. Ja så flyttade Tarratass hem till oss också.

Resten av inläggen från november 2016 hittar du här.

adventsljusstake naturmaterial floristgaragettassin kattungesara jungersten sevendays

 

För fyra år sedan hade vi mycket snö den här tiden i november, och oj så små barn vi hade här i huset då också! Men bara ett par veckor tidigare hade jag anlagt lite nya odlingsbäddar i köksträdgården. Titta in och se hur annorlunda det såg ut här då!

Och julmyset började förstås krypa fram!! Det och mycket mer hittar ni från 2015.

julmysigt amaryllisnovembertradgard

Jaha, det var de åren jag hade tillgängliga här på sevendays. Det är ganska mycket att läsa bara det här, så fastän jag har massor med blogginlägg sparade i någon fil någonstans i något moln så tror jag att vi stannar här. För den här gången.


Världsdiabetesdagen 2019

Skrivet av Sandra Neuman 15.11.2019

Det är inte tänkt att jag ska skriva om hälsa, adhd, diabetes och att vara utmattad i min blogg... Men är det temavecka så är det. 

Nu råkade det sig så också att världsdiabetesdagen som firas den 14:nde november också inföll under den här samma veckan och den behöver självklart också uppmärksammas. Bara litegrann tänkte jag och gräver fram de inlägg jag redan har skrivit om diabetes.

Här är min två år gamla vlogg om diabetes.

 

Samma år som vloggen publicerade jag ett inlägg med väldigt mycket info om diabetes.

 

Lite om hur det funkar med kolhydraträkning och
hur vården vill att vi diabetiker ska tänka

 

Att vara gravid som diabetiker är inte lätt

 

Mitt bästa diabeteshjälpmedel


ADHD och symptomen som inte syntes

Skrivet av Sandra Neuman 14.11.2019 | 6 kommentar(er)

Taggar:

När det gick upp för mig i januari 2018 att det måste finnas något drag av ADHD i mig förändrades mycket på en gång. Visst har jag ju haft det hela tiden, men att veta om det är en helt annan sak än att bara vara dålig på många saker utan att veta att det finns en orsak till det. 

Innan jag nådde vuxenlivet hade jag inte några riktigt stora problem vad jag själv skulle ha märkt av. Eftersom jag har varit diabetiker sedan jag var 7 år är det förstås det som har varit prio ett med mig, att hålla blodsockret i balans. Jag har alltid varit riktigt dålig på att själv komma ihåg att mäta blodsockret, ta insulin och skriva upp mina värden i uppföljningshäftet. Men innan jag flyttade hemifrån hade jag ju alltid mamma som påminde mig och frågade om jag hade mätt blodsockret. Jag tror själv att de otydliga symptom jag kanske haft som liten har översköljts med den ständiga kontrollen över diabetesen. 
Sedan jag flyttade hemifrån på 2006 har också mina blodsockervärden pendlat mycket mer. Jag har helt enkelt inte klarat av att komma ihåg tillräckligt bra. Mätte jag blodsockret och det visade för högt så kunde jag nästa sekund tänka på något helt annat utan att korrigera med insulin. Den största vinsten i och med min diagnos är kanske att jag äntligen fått förklaringen till att jag inte kommit ihåg insulinet. Gång på gång har jag suttit vid diabetesskötaren och sagt "Jag vet inte" på frågan varför jag inte tar insulin när jag borde.

I skolan hade jag kanske lärt mig lite mera om jag hade vetat att jag har adhd. Praktiska ämnen och till exempel biologi och modersmål som jag tyckte om, har aldrig varit några problem för mig. Finska, historia, religion, fysik och kemi är däremot sådant som jag har kämpat med utan att lyckas. Finska har helt enkelt aldrig fastnat hur jag än har försökt och det är kanske det ämnet som jag har varit mest bitter över att inte klara av. Hade jag vetat om min diagnos hade jag kanske fått hjälp istället för att sitta i den stökigaste finskaklassen och lära mig noll.
Läxorna har alltid varit en pain och jag vet att jag nästan aldrig gjorde dem. På något vis kom jag alltid undan i skolan om läxorna kollades och till proven läste jag mest anteckningar från lektionerna. Att jag kom mig igenom grundskolan med ett relativt bra betyg är ett under i sig och att jag klarade studenten ett mirakel! Där slapp jag som tur var undan att skriva finska när det precis samma år blev ett valbart ämne.

IMG 3110Bildtext. Den här bilden är ett självporträtt som är det jag identifierat mig mest med under ungdomsåren.
Grubblaren som inte riktigt visste var hon var eller vem hon var.

En flicka med ADHD har ofta helt andra symptom än en pojke med ADHD. Läser man på förstår man varför det finns så många flickor och kvinnor som är odiagnostiserade och varför det "bara är pojkarna som är bråkiga i skolan". Jag säger inte att det alltid är på det viset, men oftare har pojkar rastlösheten utanpå medan den är mer inuti för flickorna.

Så här har mina symptom sett ut : ständigt omöblerande av mitt rum/hem, svårt med kompisar, väldigt mycket andra till lags, överkänslig, aldrig lagat läxorna, svårt att somna på kvällen, svårt att koncentrera på tråkiga ämnen, ljudkänslig, glömt saker, överkreativ, dålig uthållighet, luststyrt, ser inte stökighet, aktivt drömmande på natten, dagdrömmare,  tar lätt illa upp, vickar på fötterna (inte skakar benen), svårt att sluta med det som är roligt, påbörjar projekt men avslutar sällan...

Notera att jag ändå suttit stilla på lektioner och inte tagit "mycket plats" i skolan. Det är där ADHD syns bäst, i skolan när man måste sitta stilla och koncentrera sig. Att klottra i häften är ganska bra underhållning för hjärnan när den inte orkar lyssna på läraren längre.

IMG 3109

Inte förrän jag fick barn och det äldre blev i den lite mer jobbiga åldern kom problematiken för mig. Då kunde jag inte längre tänka på bara mig utan hade också två småbarn att jonglera med i hjärnan. Ungefär då slutade jag med de spontana renoveringarna på fredagkvällarna och satte den energin på att se till att alla fick mat och torr blöja när det behövdes. Hela småbarnstiden har varit ett enda kaos för mig och jag började jobba tillbaka ganska snabbt när jag märkte hur dåligt vi kom överens här hemma.

När jag då fick min diagnos frågade läkaren också om jag är intresserad av medicin. Med tanke på min diabetes hade jag blivit rekommenderad att jag iallafall skulle prova. Det är inte alltid man hittar rätt medicin och dos direkt, men då när jag började blev jag som en helt annan mänska direkt. Jag minns att jag sa åt min man att det är så här en vanlig mänska funkar!

Hur medicinen har förändrat mitt liv tror jag får bli ännu en tredje del i den här serien om ADHD.

Frågor?


Om att få ADHD-diagnos i vuxen ålder

Skrivet av Sandra Neuman 13.11.2019 | 2 kommentar(er)

Taggar:

När du tänker på ADHD så tänker du antagligen på en skolpojke som inte riktigt kan sitta stilla. Det är det stereotypiska och det som vi fått växa upp med att är symptomen för diagnosen. Jag inkluderar mig själv i den skaran som haft den här synen. Det är egentligen ingen fördom mot diagnosen utan helt enkelt det enda som presenterats genom alla tider. En mänska med ADHD kan inte sitta stilla och bara bråkar.

Det finns en helt annan sida av diagnosen, men det fick jag veta först när en kvinna i 30-årsåldern berättade att hon har ADHD och hur hennes problematik ser ut. Där och då förstod jag att jag också prickar in vartenda en av de kriterier som krävs för att få utredas för ADHD. Otippat, jag vet, men ju mer jag tänkte tillbaka på hela min livstid desto säkrare blev jag. Redan innan jag fick tid till utredning hade jag lärt mig så mycket nytt om mig själv bara genom att svänga på tankemönstren och genom att testa hur en ADHD-diagnos skulle förklara situationen.

Det är snart två år sedan den där dagen när jag själv förstod. Jag har bearbetat och jobbat med mig själv. Varit öppen om och äntligen känt mig mindre ”dum” på många plan. Majoriteten av min omgivning har haft svårt att förstå att jag ens skulle behöva utredas, inklusive min terapeut som jag ändå gått till i 3-4 år och som känner mig väldigt väl. Men så är det väl så, att om man lyssnar på sin kropp så vet man när det är läge att stå på sig och faktiskt gå vidare med en sån här avgörande grej. Jag fick höra hur svårt det kan vara för en vuxen att få en ADHD-diagnos om man inte har haft problem redan som barn. Hur lång väntetiden kan vara och hur tungt det är med en utredning. Jag valde ändå att stå på mig och fortsätta kämpa för att få veta om det här kan ha varit något som jag levt med i 30 år.

IMG 3034


Jag som alltid har varit den där försiktiga, förståndiga, blyga flickan som helst suttit och ritat. Kan jag faktiskt ha haft ADHD i så många år utan att en endaste person misstänkt något?

För att utreda om jag kvalade in för att utredas på riktigt blev jag intervjuad vid mentalvårdsbyrån i Jakobstad (efter att min terapeut remitterat mig dit). Redan då fick jag veta att jag iallafall verkar ha drag av ADHD, men att numera behöver det finnas symptom redan från barndomen för att man ska kunna ge en fullständig diagnos åt en vuxen. Jag blev rekommenderad att göra en utredning och skulle bara vänta på att få träffa en läkare som kunde remittera mig vidare.

Några månader senare när ingen läkare inom psykiatrin ännu hört av sig (det är brist!) fick jag gå till vår välfärdsstation och träffa en av våra allmänläkare. En diskussion och en neurologisk undersökning senare hade jag min remiss och kunde inte annat än vänta. Nu hade det gått närmare ett år sedan jag själv fattade att jag vill utreda det här och på grund av psykiatribristen som rådde i Vasa precis då så hade jag inga förhoppningar om att få kallelse förrän senare.

I maj i år körde jag för första gången till Vasa för att påbörja utredningen. Psykologen jag träffade frågade massor av frågor som berörde både min barndom och mitt liv som vuxen. I efterhand kan jag inte minnas hurudana frågor det var men allt från vilken typ av leksaker jag lekte med till hur skolan och kompisrelationer såg ut och så vidare. Intervjuerna kompletterades med ett uppmärksamhetstest innan jag kunde få träffa en läkare i psykiatri och svar på om jag verkligen har en diagnos eller bara drag av diagnos.

"Tydliga symtom redan som barn" sa läkaren och jag fattade inte alls på vilket sätt de kunde se dem utgående från mitt tomma rådgivningskort, mina helt ok-betyg från alla utbildningar jag gått och frågorna som ställts. Men så behöver jag ju faktiskt inte veta allt utan bara lita på att de med utbildning själv vet vad de gör.

Ja så gick det till då jag fick ADHD-diagnos som 32-åring. Det finns så många perspektiv och förklaringar att spinna vidare på så jag väljer att dela upp inläggen lite för att inte bli alltför långrandig.

Men, frågor på det?


Ofunktionell i 9 månader

Skrivet av Sandra Neuman 12.11.2019 | 1 kommentar(er)

De gånger jag inte skriver om blommor, grönsaker eller buketter så har jag ett ämne som jag gärna pratar om. Psykisk ohälsa. Den här veckan kör sevendays en verklig favorit i repris med en temavecka som fokuserar precis på det. Senare i veckan ska jag publicera en text som jag filat på länge och gång på gång inte vågat publicera. Det handlar mer indirekt om psykisk ohälsa, men touchar ändå ämnet.

IMG 3033Bildtext. Jag fotade en hel del de där nio månaderna, bland annat den här utblommade solrosen,
men tyvärr kopplar jag lätt ihop de bilderna med mitt mående.

 

Nu till en början tänkte jag bara berätta om året 2010. Då när jag var 22 år gammal, planerade vårt bröllop, avslutade mina trädgårdsmästarstudier, skulle in i arbetslivet, sommarjobbade på ett skiftesarbete inom handeln och köpte hus. Jag har skrivit om den här perioden tidigare, men det tål att upprepas.

Det var en solig morgon i juli, när vi redan gift oss, precis köpt hus och jag hade lagt studierna bakom mig. Kanske hade jag då också fått höra att det inte fanns arbete för mig där jag sommarjobbade. Jag körde min brors svarta lilla golf och närmade mig jakobstad när jag började känna mig konstig. När jag klev ur bilen på parkeringen snurrade allt, jag kände mig svag, skakade och andades ytligt. Min första tanke var att det är så här det känns när blodsockret är riktigt farligt lågt, men hur många gånger jag än mätte visade blodsockermätaren bara ett högre värde. Jag minns att jag ringde min mamma och berättade läget, hur rädd jag var och att jag inte visste vad jag skulle göra. Då fattade jag inte att det är det här som är en panikångestattack. Och det var inte den sista jag upplevde den sommaren.

De kommande 9 månaderna mådde jag riktigt dåligt. Jag var ordentligt stressad hela tiden, trött fastän jag inte gjorde mycket annat än sov. Jag vågade inte vara ensam hemma, vågade inte promenera för att jag kände mig så utlämnad, vågade inte be om medicin för att "jag behöver ingen medicin". Men att leva i allt det här är tungt och det gör i sin tur det inte lättare att kämpa. Till sist gav jag upp och bestämde mig för att ta emot antidepressiv medicin. Som komplement fick jag också snabbverkande ångestdämpande att ta vid behov eftersom den antidepressiva medicinen kunde ge mer ångest till en början.

 

IMG 3031IMG 3029Bildtext. På den övre bilden syns det inte hur trött jag var men om man backar någon minut till fotonen från vigseln ser man hur den där bruden klamrar sig fast vid sin brudgum. Inte av nervositet utan av utmattning och svaghet. Jag minns tydligt hur okapabel jag var att känna känslor den där perioden och kunde varken känna nervositet, eller ta in glädje från vår stora dag.

 

När man är så långt ner i gropen som jag var då så verkar det hopplöst att någonsin må bättre. Alla goda råd man får känns bortkastade och lite som ruttna klicheér. Som människa är man lite som teflon, ingenting fastnar. Det handlar om babysteps, dag för dag och ett steg framåt och två steg bakåt. Jag önskar att jag då hade haft den kunskap om mig själv som jag har idag, men det är också så att de där nio månaderna gjorde mig till den jag är idag. 

Vad jag hade behövt då var att få läsa om någon annan i samma situation, men hur jag än genomsökte internet fanns det ingen som öppet skrev om att vara utbränd. Det gjorde mig lite arg att det skulle vara så hemligt att må dåligt och rebellen i mig vaknade. Jag bloggade intensivt redan då och körde hårt på att öppet skriva hur jag mådde och hur det kändes. Och tänka sig, skrivandet blev som en egen sorts terapi för mig samtidigt som det var många som mailade mig om hur mycket de kände igen sig.

Idag äter jag fortfarande antidepressiv medicin, går på samtalsterapi och undviker att jobba heltid. Jag är fortfarande efter nio år en skör människa, men det har visat sig att det ligger något annat bakom det också. Vad ska ni få veta imorgon.